med anledning av prop. 1988/89:95 om ändringar i rättegångsbalken m.m.

Motion 1988/89:Ju28 av Hans Göran Franck och Anita Johansson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Ju28

av Hans Göran Franck och Anita Johansson
(båda s)

med anledning av prop. 1988/89:95 om ändringar
i rättegångsbalken m.m.

Det finns anledning att ifrågasätta tendensen att på olika sätt inskränka
sakprövningen i hovrätten i brottmål och tvistemål. Att av kostnadshänsyn
reducera parternas möjligheter att få två instanser på sig för att få målet
effektivt sakligt prövat medför risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kan
dessutom innebära att antalet ansökningar om prövningstillstånd och resning
kommer att öka.

Via en ändring i rättegångsbalken 13:3 1 st.3. bör liksom rättegångsutredningen
föreslagit möjligheterna utökas att framställa nya yrkanden i
tvistemål, om dessa utan olägenhet kan prövas. Part får då möjlighet att
snabbare komma till sin rätt och regleringen gör dessutom att högsta domstolens
rättskraftsprincip i NJA 1977 s. 618 lättare går att förena med taleändringsreglerna
och praktiska förhållanden i den enskilda processen.

Från utgångspunkten att part i princip bör ha tillgång till sakprövning i
två instanser följer också, att det ej bör genomföras någon sådan ändring av
50:25 st 3 att annan särskild anledning utgår. Med den föreslagna ändringen
försvinner möjligheten att beakta nytt material av det aktuella slaget
i ett fall då part visserligen saknar giltig ursäkt m.m. men otvivelaktigt tycks
ha rätten på sin sida. Risk för rättsförluster föreligger uppenbarligen med
detta förslag. Rättegångsutredningens förslag är då att föredra, men den
nuvarande ordningen är otvivelaktigt den bästa.

Liknande synpunkter angående hovrättens sakprövning gör sig än starkare
gällande i brottmål, eftersom det är synnerligen angeläget att den tilltalade
åtminstone får två instanser på sig att försvara sig mot åtalet i alla
delar. Det är därför betänkligt att man så starkt beskär möjligheterna att få
skuldfrågan prövad som i förslagets 51:23 a. Om endast t.ex. påföljdsfrågan
överklagats av åklagaren eller försvaret skall skuldfrågan prövas av
hovrätten endast i extrema undantagsfall. Om inte den tilltalade i egen
vadeinlaga eller efter anslutningsvad överklagat i skuldfrågan, skulle det
alltså i princip vara slutprövat i den delen genom tingsrättens dom. En
förutseende försvarare bör alltså i fortsättningen överklaga också angående
skuldfrågan, för att vara helgarderad. Frågan är om reformen under sådana
förhållanden kommer att ge de effektivitetsvinster för hovrätternas del som
man uppenbarligen hoppas på.

Den tilltalade måste ha möjlighet att ändra sig så att han inför eller vid
huvudförhandlingen i hovrätten får angripa också tingsrättens bedömning

av skuldfrågan. Visserligen finns det då risk för uppskov i målet eller för att
det även i hovrätten kommer att belastas med bevisupptagning och bevisprövning.
Det förefaller dock inkonsekvent att fästa sig vid dessa eventuella
negativa effekter på hovrättsprocessen samtidigt som man tillåter åklagaren
att justera gärningsbeskrivningen t.o.m. vid huvudförhandlingen i hovrätten
(Rättegång VI 2 uppl. s. 85) i det i och för sig lovvärda syftet att
undvika materiellt oriktiga domar. Det är bara det att det är ännu mer
lovvärt att söka undvika oriktiga r(ra/domar.

För att rättsförluster skall kunna undvikas bör alltså den nuvarande ordningen
behållas eller så får man medge den tilltalade att sedan den
aktuella gärningen överklagats endast angående t.ex. påföljden få prövning
till stånd av skuldfrågan efter yrkande senare under hovrättsprocessen
än vad som är medgivet enligt förslaget.

Beträffande nämndemannamedverkan kan det i brottmål finnas skäl att
samordna reformeringen av straffsatser och straffiatituder med fastställande
av en permanent ordning för lekmannainflytande. Det finns anledning
understryka den utomordentliga betydelsen av ett starkt lekmannainflytande
för en god utveckling av rättsväsendet. Den nuvarande ordningen bör
sålunda inte nu förändras.

Domarjäv anses i dag falla in under rättegångsbalken 59:1 1 st 2. (NJA
1943 s. 740 och Rättegång VI 2 uppl. s. 235). I den mån jäv i lägre rätt över
huvud taget får beaktas av högre rätt (4:14 st.3) kan i dag en dom undanröjas
på grund av domvilla efter en ansökan inom en sexmånadersfrist. Enligt
förslaget utgår jävsgrunden ur 59:1 1 st.2. och förs över till 4. Därmed krävs
att jävet inverkat på målets utgång. Detta stämmer inte med den särskilda
jävsregleringen i 50:27 och 51:27, som man vill behålla. Där krävs nämligen
inte att utgången i målet påverkats för att undanröjande skall ske. Om nu
part fått kännedom om jävet först en vecka efter det att domen vunnit laga
kraft, bör regleringen och förutsättningen för ett undanröjande knappast
vara en annan i denna del.

Förslaget på denna punkt stämmer vidare mindre väl överens med regleringen
i nuvarande 58:2 1 st.2., som innebär att den tilltalade under obegränsad
tid kan erhålla resning på grund av domarjäv, fastän det inte kan
antas att jävet påverkat utgången i målet. Det finns egentligen ingen anledning
att kräva starkare skäl för domvillobesvär under en kort tid efter domen
än för resning långt senare. Det rimliga vore snarare en rakt motsatt
lösning. Den nuvarande regleringen av jäv bör sålunda inte förändras.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökade möjligheter att framställa nya yrkanden
i tvistemål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att part i princip bör ha tillgång till sakprövning
i två instanser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

Mot.1988/89

Ju28

7

motionen anförts om parts möjligheter att få skuldfrågan prövad
under hovrättsprocessen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av starkt lekmannainflytande i
brottmål,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jäv som domvillogrund.

Stockholm den 5 april 1989

Mot.1988/89

Ju28

Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s)