med anledning av prop. 1989/90:105 om samordnat flyktingmottagande och nytt system för ersättning till kommunerna, m.m.

Motion 1989/90:Sf54 av Kristina Svensson och Magnus Persson (båda s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sf54

av Kristina Svensson och Magnus Persson (båda s)

med anledning av prop. 1989/90:105 om samordnat
flyktingmottagande och nytt system för ersättning till
kommunerna, m.m.

Propositionen om ändrade statsbidrag för flyktingmottagande ger kommunerna
möjligheter till ett mer flexibelt och friare sätt att använda ekonomiska
resurser än nuvarande statsbidragssystem gör. Propositionen föreslår
vidare att bosättningslån skall ersätta bidrag. Detta är exempel på positiva
förändringar i det kommunala flyktingmottagandet.

Det föreslagna systemet inger dock vissa farhågor eftersom det inte tar
hänsyn till den regionala obalansen som finns vad gäller arbetsmarknaden.
Effektiva insatser för att snabbt få ut flyktingar i arbete och egen försörjning
är ett av huvudmålen med förslaget, men förutsättningarna att lyckas med
detta varierar naturligtvis beroende på var i landet man bor.

I Värmland är förutsättningarna för ett offensivt integrationsarbete väsentligt
sämre än i storstadsregionerna. Visserligen har Värmland till följd
av detta också en hög sekundärflyttning, men med tanke på bostadssituationen
på de orter där arbetstillfällena finns är det inte alldeles enkelt att bara
flytta för att få jobb.

En undersökning av nio Värmlandskommuner som haft flyktingmottagande
sedan 1986-1987 visar att av mottagna 614 vuxna flyktingar i arbetsför
ålder hade i januari 1990 90 personer stadigvarande eller tillfälligt arbete.
89 personer befann sig i arbetsmarknadsutbildning eller särskilt utbildningsprojekt
riktat till flyktingar, ca 135 personer hade flyttat och resterande ca
300 personer uppbar socialt bistånd. Till detta kommer barnen som i de undersökta
kommunerna uppgår till hela 60 % av mottagna flyktingar. Detta
beror med all sannolikhet inte på att Värmlandskommunerna skulle göra
särskilt dåliga insatser i flyktingarbetet. Tvärtom finns ett stort engagemang
och höga ambitioner hos den personal som arbetar i denna verksamhet. Förklaringarna
får i stället sökas i arbetsmarknadssituationen samt i den situation
enskilda människor i exil befinner sig.

Flyktingar beskrivs i den offentliga debatten ofta som en resursstark
grupp, vars kunskaper och livskraft skall tillvaratas i det svenska samhället.
Att besitta resurser innebär dock inte att man skulle sakna behov av stöd i
vissa situationer. Att gå i exil innebär en livskris, en möjlighet till utveckling,
men också en temporär försvagning av den egna kapaciteten. Traumatiska
upplevelser före och under flykten, svåra separationer från nära anhöriga
och uppbrott från en känd kulturmiljö innebär en desorientering i tillvaron
som måste beaktas i flyktingarbetet. Barn och vuxna reagerar ofta olika och

har olika bearbetningsmöjligheter i dessa situationer, och familjekriser är ut- Mot. 1989/90

omordentligt vanliga i flyktingfamiljer, ofta med tillfälliga eller varaktiga Sf54

serparationer som följd. Detta begränsar ytterligare den enskildes möjligheter
att orientera sig och känna trygghet i det nya samhället. Dessutom uppskattas
andelen flyktingar som på grund av tortyr eller liknande upplevelser
kräver särskilda rehabiliteringsinsatser till ca 25%.

Flyktingarna utgör en värdefull resurs, men en resurskrävande sådan, och
det vore lika destruktivt för verksamheten att överbetona arbetskraftsaspekten
som det är att underskatta dessa människors kapacitet.

Propositionen föreslår att det nya schablonbidraget fastställs till 115 000
kr. för vuxen och 70 000 för barn.Detta engångsbelopp skall ersätta:

- tidigare schablonbidrag för kommunens merkostnader

- ersättning för utgivet socialt bistånd under tillståndsåret samt maximalt
ytterligare 3 år

- särskilt bidrag som tidigare kunnat sökas separat för olika former av utvecklingsarbete,
samarbetsprojekt m.m. samt

- bidrag till kostnader för genomgångsbostäder.

Att basera en generalschablon på genomsnittliga beräkningar av kostnaden
i hela riket kan vara ogynnsamt för glesbygdskommuner och kommuner
drabbade av arbetslöshet. Risken är uppenbar att farhågor om ökade kommunala
kostnader verkar hämmande på dessa kommuners benägenhet till
fortsatt flyktingmottagande. Detta vore naturligtvis mycket allvarliga konsekvenser
för svenskt flyktingmottagande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regionala
obalanser beaktas vid utformandet av nytt statsbidrag för flyktingmottagandet.

Stockholm dén 15 mars 1990

Kristina Svensson (s) Magnus Persson (s)

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr S/53-60

5