med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder

Motion 1989/90:Fi46 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Anne Wibble m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder

Mot.
1989/90
Fi4648

1. Sammanfattning

Folkpartiet kritiserar regeringen för bristen på en sammanhängande ekonomisk
strategi. Det ekonomiska läget har försämrats sedan finansplanen presenterades,
men regeringen presenterar ingen bedömning av det ekonomiska
läget. Inte heller ges någon beskrivning av väntade effekter av föreslagna
eller aviserade åtgärder.

Den ekonomiska kris som var så akut att den ledde till regeringskris negligeras
nu helt och konkreta ekonomisk-politiska åtgärder skjuts på framtiden.

Regeringens uttalanden om att den ekonomiska politiken överordnas övriga
politiska krav samt att reformer föreslås bara om de utan skattehöjningar
kan finansieras inom ramen för en stram finanspolitik motsägs av aviserade
och beslutade förslag. Både skattehöjningar och nya reformer föreslås.
Folkpartiet anser en sådan återgång till traditionell skattehöjningspolitik
skadlig och felaktig. De dubbla budskapen bidrar också till ökad osäkerhet
om den ekonomiska utvecklingen och sjunkande förtroende för regeringens
förmåga att angripa de strukturella problemen. Därmed tvingas även
fortsättningsvis riksbanken driva en hård penningpolitik med höga räntor.

Folkpartiets ekonomiska politik nu liksom tidigare bygger på en kombination
av långsiktigt verkande åtgärder för att öka produktiviteten och dämpa
överhettningen i ekonomin. Till de viktigaste inslagen hör ett fullföljande av
skattereformen, åtgärder för att effektivisera den skattefinansierade tjänstesektorn,
stimulanser för hushållens sparande och besparingar i de offentliga
utgifterna.

2. Det ekonomiska läget

Regeringen upprepar slutsatserna från analysen i finansplanen 1990, nämligen
att de tre viktigaste problemen i ekonomin är den snabba pris- och kostnadsökningen,
den låga tillväxten och det låga sparandet.

Vi har redan tidigare instämt i denna beskrivning och därtill lagt två ytterligare
problem, nämligen utvecklingen i den offentliga sektorn samt fördelningspolitiken.

Det nya som proposition 114 tillför utöver finansplanen är påståendet att

1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi46-48

utsikterna för den svenska ekonomins utveckling har försämrats i förhål- Mot. 1989/90
lande till vad som redovisades i finansplanen. Fi46

Vi anser att detta är ett korrekt påstående. Det är anmärkningsvärt att
regeringen, i en proposition som utger sig för att presentera en ekonomiskpolitisk
strategi, avstår från att redovisa en mer ingående analys av det ekonomiska
läget. Regeringen har t.ex. valt att inte presentera några prognoser
för kritiska nyckeltal i ekonomin, såsom försörjningsbalans och löneökningstakt.
Riksdagen har därför ingen möjlighet att granska de bedömningar
som ligger till grund för den politik som regeringen avser föra.

Den 15 februari valde regeringen att avgå. Som skäl angavs att man i riksdagen
inte fått gehör för de förslag inom den ekonomiska politiken som lagts
fram. Därefter har emellertid regeringen återkommit med i stort sett samma
ekonomiska politik - med undantag för de av riksdagen förkastade förslagen
om lönestopp och strejkförbud.

En rimlig tolkning av detta är att regeringen kommit till insikt om att de
föreslagna åtgärderna var onödiga eller kanske direkt felaktiga. En alternativ
analys är att åtgärderna var nödvändiga och att den förda ekonomiska
politiken nu är bristfällig. Av propositionen som nu förelagts riksdagen är
det omöjligt att bedöma vilken regeringens verkliga inställning är.

Sedan finansplanen presenterades har ett antal fristående prognoser från
banker och utredningsinstitut presenterats. Två exempel på aktuella prognoser
sammanfattas i nedanstående tabell, där också finansplanens prognos anges.

Tabell med aktuella nyckeltal

Finansplanen HUI SE-banken

Volym andr

i procent	1990	1991	1990	1991	1990	1991
Priv kons	1,3	2,3	0,8	1,2	1,0	2,0
Off kons	1,7	1,1	1,7	1,5	1,5	0,7
In vest	1,7	2,0	2,2	2,2	-0,9	-1,9
Export	2,9	3,5	0,0	0,5	1,5	1,0
BNP	1,3	1,7	0.9	1,2	0,3	0,1
Lön ökn %	7,5	4,0	8,0	7,5	11,5	7,5
KPI dec-dec %	7,7	6,2	9,0	8,0	10,5	8,0
Handelsbal mdr	22,4	21,9	15,0	14,0	14,0	10,0
Bytesbal mdr	-37,5	-52,6	-45,0	-60,0	-50,0	-70,0

Källor: Finansplanen 1990, Ekonomiskt perspektiv, mars 1990, SE-banken.
Konjunkturrapport, Feb 1990, Handelns Utredningsinstitut.

Som framgår av tabellen ger de aktuella prognoserna en mörkare bild av det
ekonomiska läget än den som presenterades i finansplanen. De pekar på att
de ekonomiska problemen i Sverige är betydande och att de kommer att förvärras.

Vi delar denna bedömning. Vi vill i detta sammanhang också påminna om

den analys vi gjorde i folkpartiets partimotion i januari, som visade att pro- Mot. 1989/90

blemen i svensk ekonomi är långsiktiga och att utvecklingen gått åt fel håll Fi46

under en längre tid. Vi konstaterade att denna negativa utveckling bottnar i
grundläggande strukturella problem i ekonomin. Detta synsätt delas bl.a. av
den nyligen presenterade långtidsutredningen.

Det blir alltmer oansvarigt av regeringen att underlåta att lägga om den
ekonomiska politiken till en långsiktig strategi för att angripa de grundläggande
problemen och vända den negativa utveckling som annars hotar Sverige.

3. Regeringens ekonomiska politik

Regeringen begär i propositionen riksdagens godkännande av vissa allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken. Dessa beskrivs på följande

sätt:

Uppgiften att föra en ansvarsfull ekonomisk politik överordnas övriga politiska
krav. Reformer föreslås bara om de, utan skattehöjningar, kan finansieras
inom ramen för en fortsatt stram finanspolitik. /Vår kursivering/

Många torde kunna instämma i dessa formuleringar. Regeringen tycks
emellertid inte inse att formuleringar som direkt motsägs av de konkreta åtgärder
som föreslås närmast ger ett löjeväckande intryck. I varje fall bidrar
de inte till att skapa förtroende för regeringen eller dess ekonomiska förslag.

Det första påståendet - att den ekonomiska politiken överordnas övriga
politiska krav - blev motsagt av finansministern redan i hans första debatt i
riksdagen. På fråga om inte föräldraförsäkringens utbyggnad medverkar till
minskat utbud av arbetskraft svarade nämligen Allan Larsson att regeringen
har flera mål som måste tillgodoses samtidigt och att dess nuvarande uppläggning
utgjorde en rimlig avvägning. Detta kan inte tolkas på annat sätt
än att regeringen är medveten om att utbyggd föräldraledighet leder till
minskat arbetskraftsutbud men att denna negativa utbudseffekt underordnas
den ekonomiska politiken mål.

Samma slutsats gäller det nyligen fattade beslutet att förlänga semestern
samtidigt som löntagarna uppmanas att inte utnyttja förlängningen. Denna
typ av dubbla budskap ger inte intryck av någon fast strategi från regeringens
sida.

Det andra påståendet - att reformer föreslås bara om de, utan skattehöjningar,
kan finansieras inom ramen för en stram finanspolitik - är tyvärr
också motsagt av de konkreta förslagen. Ingen torde kunna förneka att utbyggd
föräldraledighet och längre semester är reformer. Ingen torde heller
kunna förneka att de förslag som läggs fram eller aviseras motsvarar betydande
skattehöjningar. Det gäller den föreslagna finansieringen av den lagfästa
sjuklönen, den höjda investeringsskatten och den höjda tobaks- och
alkoholskatten, som sammantaget torde motsvara skattehöjningar på mer
än 10 miljarder kronor. De konkreta förslagen innebär således att reformer
föreslås trots att de måste finansieras med skattehöjningar.

I årets finansplan och tidigare ekonomiska dokument från den förra regeringen
återfanns en mycket klok och insiktsfull formulering. Skattehöjningar
bör inte användas som finanspolitiskt instrument, skrev man. I och

för sig är det sant att man inte lyckades leva upp till denna formulering, men Mot. 1989/90

skrivningen får ändå anses ha haft en viss återhållande verkan på viljan att Fi46

ta till skattehöjningar. I den nu aktuella propositionen saknas denna formulering.
Detta är uppenbarligen helt medvetet, eftersom finansministern i den

ovan refererade debatten avslutade med att säga att det vore fel att

utesluta åtgärder på budgetens inkomstsida. På vanlig svenska betyder det
höjda skatter. Höjda skatter är nu med finansministerns ord en fråga som
är föremål för närmare studium och granskning. Den tidigare socialdemokratiska
regeringen har visat en betydande uppfinningsrikedom i att finna
nya skatter att införa eller gamla skatter att höja, och vi befarar att den nya
regeringen besitter samma förmåga.

Med en sådan uppläggning av den ekonomiska politiken kommer de ekonomiska
problemen att förvärras. Höjda skatter strider mot vad som är långsiktigt
nödvändigt och önskvärt. De långsiktigt skadliga verkningarna på
ekonomins utvecklingskraft och produktivitetstillväxt är enligt vår uppfattning
stora.

4. Folkpartiets ekonomiska politik

I vår partimotion i januari beskrev vi hur den ekonomiska politiken principiellt
bör läggas upp. I motsats till regeringen känner vi inte något behov av
att ständigt ändra vår strategi. Den innebär att den ekonomiska politiken i
första hand måste inriktas på de långsiktiga problemen. De viktigaste inslagen
i en sådan politik bör vara:

- ett fullföljande av skattereformen,

- åtgärder för att förnya och effektivisera den skattefinansierade tjänstesektorn,

- åtgärder som undanröjer den rådande osäkerheten om energipolitiken
och EG-politiken,

- åtgärder för att öka hushållens sparande,

- anslutning till EMS, samt

- åtgärder för att minska överhettningen i ekonomin.

De åtgärder som bör vidtas för att minska överhettningen är stimulanser av
arbetskraftsutbudet samt minskningar av efterfrågan genom besparingar i de
offentliga utgifterna. Besparingar skapar utrymme för att i ett mer balanserat
läge sänka skattetrycket.

Bara om vidtagna åtgärder på detta sätt stödjer varandra kan finanspolitiken
ges den stramhet och långsiktighet som krävs för att skapa förtroende
och avlasta penningpolitiken.

Vi vill understryka betydelsen av att överhettningen angrips med finanspolitiska
åtgärder på budgetens utgiftssida. Nuvarande penningpolitiska åtstramning,
som är ett uttryck för bristen på finanspolitik, drabbar vissa hushåll
mycket godtyckligt samtidigt som merparten av effekterna innebär fördyringar
och hinder för näringslivets investeringar. Detta strider mot den på
längre sikt nödvändiga utvecklingen.

4

5. Kommentarer till föreslagna eller aviserade åtgärder Mot. 1989/90

Fi46

Under rubriken Åtgärder för att fä till stånd stabiliseringsavtal föreslår regeringen
dels en särskild förhandlare för att få låga avtal, dels en särskild utredare
för att förbättra de institutionella formerna för lönebildningen. Mot det
senare har vi ingen invändning, även om det inte alls framgår på vilka områden
regeringen tänker sig förändringar.

Enligt vår uppfattning har däremot den särskilde förhandlaren - den s.k.
stålmannen - erhållit ett omöjligt uppdrag. Med den överhettning på arbetsmarknaden
som råder och utan kännedom om den ekonomiska politik som
regeringen avser föra (den skall presenteras först i kompletteringspropositionen)
är förutsättningarna för den särskilde förhandlaren att lyckas med
sitt uppdrag inte goda. Ansvaret för detta åvilar regeringen, inte förhandlaren
och hans medarbetare. Vi vill också ifrågasätta det kloka i att redan nu,
under mars/april 1990, med en överhettad arbetsmarknad försöka få fram ett
avtal för nästa år. Alla bedömningar tyder på att arbetsmarknadsläget nu
försvagas ganska snabbt och de yttre förutsättningarna för ett lågt avtal torde
därmed komma att förbättras om man avvaktar utvecklingen.

Under rubriken Tillfälliga åtgärder på prisområdet föreslås ett allmänt
pris- och hyresstopp som skall gälla tills vidare. Som vi många gånger tidigare
har framfört är vi principiella motståndare till prisreglering. Om den är i
kraft länge har den skadliga effekter på prisbildningen och ekonomins funktionssätt.
Om den är i kraft under kort tid blir den främsta effekten en stimulans
av efterfrågan, därför att köp tidigareläggs medan prisstopp ännu är i
kraft, vilket är motsatsen till det man eftersträvar.

Folkpartiet avvisar alltså det föreslagna pris- och hyresstoppet.

Regeringen redovisar också att den har inlett överläggningar med näringslivet
om åtgärder för att bryta prisförväntningarna. Vi har självfallet ingen
erinran mot att regeringen överlägger med vem den vill, men vi vill varna för
den övertro på administrativa förhandlingar som regeringen uppenbarligen
har.

Regeringen aviserar att skattereformen skall fullföljas - en uppfattning
som vi självfallet delar. Den stora skattereformen är i själva verket nästan
den enda ljuspunkten i en i övrigt problemfylld bild av den svenska ekonomins
framtidsutsikter. Eftersom vi själva föreslagit att skattereformen understöds
av ett kommunalt skattestopp hälsar vi naturligtvis med tillfredsställelse
regeringens omvändelse på denna punkt. Vi vill emellertid redan nu
påpeka att ett års skattestopp torde vara en alltför kort tid för att de avsedda
effekterna skall erhållas.

Finansministern har sagt att den ekonomiska politiken bör innehålla så
mycket utbudsstimulans som är möjligt och så mycket efterfrågedämpande
åtgärder som är nödvändigt.

Bland de åtgärder som avses stimulera utbudet av arbetskraft återfinns förlängd
semester. Vi beklagar uppriktigt den missuppfattning om ekonomiska
realiteter som måste råda inom regeringen för att kunna hävda att längre
semester leder till ökat arbetsutbud. Regeringen är tydligen själv något osäker
på de positiva effekterna, eftersom den aviserar en utredning om rätt att
förvärvsarbeta under delar av semestern. Förlängningen av semestern har
nu mot vår vilja beslutats av riksdagen.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi46-48

Vi föreslog i januari att en s.k. arbetsgivarperiod på 14 dagar skulle in- Mot. 1989/90

föras. Det är bra att regeringen nu aviserar att ett sådant förslag skall Fi46

komma. Regeringen avser emellertid koppla ihop detta förslag med en skattehöjning
på ca 10 miljarder kronor, vilket vi inte kan acceptera. Självfallet
måste sjukförsäkringsavgiften sänkas med de ca 2,5 procentenheter som
övervältringen av utgifterna motsvarar, inte enbart 1 procentenhet som regeringen
aviserar. Effekten skulle annars bli en betydande höjning av företagens
och den offentliga sektorns kostnadsnivå i ett redan bekymmersamt utgångsläge.

Mot de andra åtgärder som regeringen aviserar för att öka utbudet av arbetskraft
har vi inga invändningar. Vi vill emellertid understryka vad vi hävdade
redan tidigare, nämligen att åtgärder inom socialförsäkringssystemet
torde behöva bli mer omfattande än vad regeringen tycks vilja. Vi anser att
det finns skäl att överväga både karensdagar, nivån på ersättningen och utformningen
av arbetsskadeförsäkringen. Därvid bör samråd ske med arbetsmarknadens
parter.

Bland åtgärder för att dämpa efterfrågan återfinns enbart skattehöjningar.

Som vi tidigare har påpekat anser vi att detta är fel metod. Vi hänvisar i stället
till de förslag till besparingar i de offentliga utgifterna som vi föreslagit i
januari samt till vad som ovan nämnts om socialförsäkringssystemen.

Den skärpning av finanspolitiken som ligger i den lagfästa sjuklönen har
vi kommenterat ovan. Förslaget om höjd investeringsskatt har vi avvisat i en
särskild motion.

I fråga om höjningen av skatten på tobak och alkohol hänvisar vi till våra
i januari lagda motioner om Åtgärder mot tobaksbruk och Åtgärder mot
missbruk. Våra förslag om en större höjning av skatten på alkohol och tobak
är ett led i en aktiv prispolitik för att minska konsumtionen.

Det som borde vara det viktigaste inslaget i en riktig ekonomisk politik,
åtgärder för att förbättra produktiviteten, har i regeringens proposition tilldelats
en undanskymd plats. Avsnittet saknar något som helst konkret innehåll.

Vi hänvisar till ett utförligt resonemang om en politik för en bättre produktivitet
i vår partimotion från januari. Där framhålls bl.a. betydelsen av
att i den skattefinansierade tjänsteproduktionen introducera mer konkurrens
och enskilda alternativ till de offentliga produktionsmonopolen.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen, samt

2. att riksdagen avslår förordningen (1990:23) om tillämpning av
prisregleringslagen (1989:978).

6

Stockholm den 22 mars 1990
Anne Wibble (fp)

Lars De Geer (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Mot. 1989/90
Fi46

Ingela Mårtensson (fp)

1