med anledning av prop. 1989/90:126 Ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Motion 1989/90:Bo61 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: B 061

av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1989/90:126 Ändring i
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m.

Propositionen

Propositionen innebär dels en skärpning av naturresurslagen i det att alla
stora anläggningar för omhändertagande av miljöfarligt avfall liksom större
förbrännings- och vindkraftsanläggningar skall prövas av regeringen, dels en
uppmjukning i det att den nuvarande kommunala vetorätten skall omvandlas
till huvudregel och att regeringen därmed, må vara i mycket få och specifika
fall, kan gå emot en kommun och etablera en miljöstörande verksamhet
inom kommunen.

Den kommunala vetorätten skall behållas

Miljöpartiet de gröna anser inte att den kommunala vetorätten skall inskränkas.
Det finns mer restriktiva möjligheter att klara de eventuellt ofrånkomliga
miljöstörningar, gifter och avfall, som ännu inte har kunnat stoppas eller
begränsas i produktionen av varor och energi.

Sedan naturresurslagen tillkom har för övrigt inget nytt i sak inträffat som
påkallar en ändring av lagen. Kärnavfall och annat högriskavfall var kända
redan vid lagens tillkomst. Detta faktum är i sig en tillräcklig grund för avslag
på propositionen. Den kommunala vetorätten ligger helt i linje med principen
om kommunalt självstyre.

Kommunernas självbestämmande bör snarare stärkas än urholkas. Om en
kommun, även om så bara i undantagsfall, fråntas rätten att bestämma över
en industri- eller energilokalisering, så innebär detta en kränkning av kommunens
integritet som självständigt beslutsorgan. Detta kan i sin tur medföra
att kommunpolitikernas representativa auktoritet naggas i kanten och
att engagemanget i kommunalpolitiken kan komma att minska. Regeringen
äventyrar alltså med sitt förslag principen om den kommunala självstyrelsen,
vilken bär upp den mest aktiva politiska nivån i Sverige i dag.

Handläggning i strid med demokratiska principer

Propositionen har pressats fram på mycket kort tid sedan vetokommittén i
december 1989 avlämnade sitt betänkande (SOU 1989:105). I denna fråga
vore det en självklarhet att ge alla kommuner tid att yttra sig, inte bara ge

nom kommunstyrelsen eller dess arbetsutskott, utan även efter behandling i Mot. 1989/90

fullmäktige; förslaget rör ju i praktiken en inskränkning i det kommunala B06I

självbestämmandet. Flertalet av de kommuner som hunnit svara är också
negativa till inskränkningar i det kommunala vetot. Tiden för remissvar har
dock satts mycket snävt och många kommuner har inte hunnit svara trots att
man önskat; redan i slutet av februari 1990 skulle svaren vara bostadsdepartementet
tillhanda. Med tanke på jul- och nyårsuppehåll i den kommunalpolitiska
verksamheten är detta en uppseendeväckande kort remisstid i en
fråga som just berör samtliga kommuner. Vår fjärde största kommun till invånartalet.
Uppsala, har exempelvis efter fullmäktigedebatt i mars avvisat
förslaget men deras svar finns inte i den stencilsammanställning som delgivits
oss separat; remissvaren är inte redovisade annat än summariskt i propositionen.

Det kan sålunda på goda grunder ifrågasättas om regeringen vid beredningen
inhämtat behövliga upplysningar och yttranden från berörda myndigheter
(förslaget berör ju faktiskt samtliga kommuner i landet) och om sammanslutningar
och enskilda fått tillfälle att yttra sig i den omfattning som

behövs.

Enligt vår uppfattning utvisar den föreliggande utredningen uppenbara
brister.

Risk för köpslagan om miljöstörande etableringar

Lagförslaget innebär att regeringen söker lämplig plats för exempelvis slutförvaring
av kärnavfall i olika kommuner. För att undvika tillämpning av lagen
kan regering och kommun lätt försätta sig i en förhandlingssituation där
fördelar i andra avseenden kan komma att erbjudas den kommun som accepterar
ett lager för högriskavfall. Detta är ett möjligt och mycket olyckligt
utfall av lagen.

Detta är ytterligare ett skäl som enligt vår uppfattning talar för avslag på
propositionen.

Förvaring av högriskavfall på produktionsplatsen

Principen för all industriell verksamhet och energiproduktion måste vara att
miljöstörningar, som undergräver livsbetingelserna för växter, djur och människor
inte får förekomma och att de som förekommer snarast möjligt skall
upphöra.

Den kommun, som medger att en miljöfarlig verksamhet lokaliseras i
kommunen, påtar sig ett ansvar för de miljöproblem som därmed åsamkas
kommunen. Kommunen kan inte utan vidare tillåtas exportera problemen
till annan kommun. Varje beslut om produktion eller produktionsförändring,
som medför giftiga avfall, utsläpp, strålning eller buller måste föregås
av kommunalt fullmäktigebeslut så att även ansvaret odelat ligger på kommunen.
I beslutet måste anges hur avfall skall omhändertas och när och hur
revision skall genomföras.

I den mån miljöfarlig verksamhet inte har upphört bör dess högriskavfall
inte tillåtas transporteras från produktionsplatsen. Krav om lokal och direkt

18

lagring bör kunna ställas i de kommuner som har accepterat exempelvis lo- Mot. 1989/90

kalisering av kärnkraftverk. Detta krav gör viss miljöfarlig verksamhet B06I

omöjlig, vilket även är den avsedda effekten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1989/90:126,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, låter komplettera utredningen
i ärendet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om förbud för
transport av högriskavfall från produktionsplats.

Stockholm den 23 april 1990
Claes Roxbergh (mp)
Inger Schörling (mp)

Kjell Dahlström (mp)
Krister Skånberg (mp)
Carl Frick (mp)

Kaj Nilsson (mp)

Anders Nordin (mp)

Eva Goés (mp)

Marianne Samuelsson (mp)
Gösta Lynga (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

19

QOtmb 96536, Stockholm 1990