med anledning av prop. 1989/90:135 Betalningar till och från utlandet

Motion 1989/90:Fi58 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Lars Werner m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:135 Betalningar
till och från utlandet

Mot.

1989/90

Fi58-63

Regeringens proposition innebär att valutaregleringen inte förlängs utan
upphör att gälla den 30 juni 1990. Den skall ersättas med en valutalag av ren
beredskapskaraktär och en ny betalningslag som skall registrera valutaströmmarna
för skattekontroll och statistikinsamling.

Nuvarande valutaregleringens effektivitet bör ses ur perspektivet att kapitalismen
innebär teknisk utveckling och ett överflöd av varor i vissa delar av
världen men underutveckling, stagnation och tillbakagång i andra. Orättvisorna
i världen tilltar. Kapitalismens internationalisering har idag gått så
långt att det är mycket svårt att föra en nationellt självständig politik. Ekologiska
och sociala krav bemöts av det transnationella kapitalet med hot om
motåtgärder, och nationella regeringar tvingas till reträtt när de agerar för
sina egna demokratiska intressen. Utvecklingen mot den ökade internationaliseringen
innebär att de arbetande i alla länder på ett helt nytt sätt måste
skapa det nödvändiga samarbetet som kan motverka kapitalets maktövertag.

Det avgörande för Sveriges nationella självständighet är att näringslivet
har en hög teknisk och kunskapsmässig nivå, att forskningen är framstående
samt att ett nationellt uthålligt kapital kan tillförsäkra de nödvändiga strategiska
investeringarna.

Den nuvaranade utvecklingen går åt motsatt håll. Liberalisering av kapitalrörelserna
har inneburit att en aktiv politik mot ett ökat internationellt
beroende försvårats. Snarare har den svenska politiken inneburit ett aktivt
stöd till en stegvis utflyttning av näringslivets investeringar samt andra kapital-
och portföljtransaktioner.

Den nuvarande valutalagstiftingen är med tidens utveckling inget effektivt
medel att begränsa och styra kapitalrörelser. Trots detta har valutalagen haft
sin betydelse, och det var inte bara vpk som ansåg att en avveckling av valutaregleringen
var fel. Inte minst från LO kom en omfattande kritik. Bakom
denna kritik finns en djup oro för avsaknaden av en kraftfull politik för medvetna
strategiska investeringar inom industrin.

Den finansiella integrationen har gått snabbt. Inte bara volymen av lättrörlig!
kapital utan också detta kapitals känslighet för räntedifferenser och
valutakursförskjutningar har under de senaste åren ökat påtagligt. Samtidigt
har möjligheterna till snabba omdispositioner ökat genom den oavbrutet för

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi58-63

bättrade tekniken för överföring av information och kapital. För svenskt vid- Mot. 1989/90

kommande har fortlöpande underskott i bytesbalansen inneburit att en bety- Fi58

dande utlandsskuld byggts upp under de senaste 15 åren. Uppbyggnaden av

stora privata skuldstockar i kombination med ny teknik har öppnat en kanal

för valutaflöden genom kontraktsenliga amorteringar som är svåra att styra

med reglering. Denna utveckling har inneburit att möjligheterna att bedriva

en självständig svensk penningpolitik har minskat.

Det är uppenbart att den svenska ränteutvecklingen - trots valutaregleringen
- i allt högre grad kommit att bestämmas av den internationella. Räntepolitiken
har därför inte i första hand kunnat inriktas mot stabiliseringspolitiska
mål. Det har inte visat sig möjligt att under någon längre tid hålla räntenivån
betydligt över eller under den nivå som de internationella marknadskrafterna
föreskriver. 1980-talets tillämpning av valutareglering kan därför
inte sägas ha inneburit någon mer påtaglig förstärkning av våra möjligheter
att bedriva en självständig penningpolitik.

Tidpunkten för avregleringen på valutamarknaden var illa vald. Valutakommittén
ansåg i sitt slutbetänkande (SOU1985:52) att en avveckling liksom
mer omfattande liberaliseringar av regleringen inte kan aktualiseras
förrän ett stabilt och växande överskott inträtt i bytesbalansen. Risken är
annars stor för att "de ackumulerade stockarna av likvida tillgångar inom

landet och av skulder utom landet kan befaras utlösa anpassningsrörel

ser med icke önskvärda effekter på räntor och växelkurs. Regeringen hade
emellertid bråttom och valde att genomföra avregleringen vid en tidpunkt
med stora och kraftigt växande underskott. Detta måste betecknas som en
riskfylld politik. Trots omfattande in- och utflöden av valuta har ännu inga
påtagliga nettoflöden registrerats. Ej heller har den svenska ränteutvecklingen
avvikit nämnvärt från omvärldens. Detta kan ses som en indikation
på att den nu avvecklade valutaregleringen hade en tämligen begränsad betydelse.

Det är sannolikt att 1980-talets valutareglering inte vidgade det penningpolitiska
oberoendet nämnvärt. Detta är emellertid inte liktydigt med att det
fortsättningsvis saknas möjligheter till en självständig penningpolitik. Sannolikt
kvarstår en viss grad av autonomi även efter valutaregleringens avskaffande.
Frågan om utrymmet för en oberoende penningpolitik är givetvis
mycket viktig.

Ränteoberoende bör emellertid inte ses som ett mål i sig. Det viktiga är
istället vilken penning- och valutapolitik som är optimal för att målen om full
sysselsättning och social- och fördelningspolitisk rättvisa skall uppnås. En utredning
bör därför tillsättas för att finna nya och mer effektiva redskap så att
en självständig stabiliseringspolitik i syfte att stärka vårt nationella oberoende
skall kunna uppnås. Valutaregleringen bör därför tillämpas även
fortsättningsvis i syfte att markera att Sverige är uppfyllt av målsättningen
att driva en nationell självständig politik så långt som möjligt. Inte minst bör
en skärpt tillämpning av valutaregleringen begränsa fastighetsinvesteringarna.

En sådan utredning bör även vidgas till att beröra de fackliga organisationernas
möjligheter att ingripa och förhindra för Sverige ogynnsamma köp
eller försäljningar av företag, investeringar eller andra kapital och valutaflö- 2

Mot. 1989/90
Fi58

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1989/90:135 om betalning
till och från utlandet,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning enligt
vad som i motionen anförs,

3. att riksdagen beslutar att förlänga valutaregleringen att gälla ytterligare
ett år (valutalagen 1939:350 och valutaförordningen
1959:264).

Stockholm den 25 april 1990

Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Maggi Mikaelsson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

den över gränserna. Det som bör prövas är s.k. rådrum eller vetorätter för
de fackliga organisationerna.

Sammanfattningsvis avslår vpk regeringens proposition 1989/90:135, föreslår
en utredning om möjligheterna till redskap och medel för att hävda en
självständig stabiliseringspolitik och möjligheter för de arbetandes fackföreningar
att förhindra osunda kapital- och valutaflöden. I konsekvens därmed
föreslår vi att valutalagen och valutaförordningen bör förlängas att gälla
även nästkommade budgetår.

3