med anledning av prop. 1989/90:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1989/90:Fi66 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Fi66

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:150 Förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1990/91, m.m.
(kompletteringsproposition)

Innehåll

1. Sammanfattning 2

2. Den internationella utvecklingen 3

3. Den svenska ekonomin 5

3.1 Det aktuella läget 5

3.2 Långtidsbudgeten 10

4. Regeringens ekonomiska politik 11

4.1 Återblick 11

4.2 Handlingsprogrammet 12

4.2.1 Allmänt 12

4.2.2 Åtstramningar och regleringar 14

4.2.3 Åtgärder för ökat sparande 15

4.3 Budgetpolitiken 16

4.4 Den kommunala ekonomin 17

4.5 Arbetsmarknadsfrågor 20

4.5.1 Allmänt 20

4.5.2 Lönebildningen och arbetsmarknadens spelregler 21

4.5.3 Arbetsmarknadspolitikens uppgift 22

4.5.4 Arbetstidsfrågor 22

4.5.5 Arbetslöshetsförsäkringen 23

4.6 Sammanfattande slutsats 24

5. Det moderata alternativet 25

5.1 Utbudspolitik och avreglering 25

5.2 Finanspolitiken 26

5.2.1 Inriktning 26

5.2.2 Skattepolitiken 27

5.2.3 Budgetpolitiken 28

5.3 Statsskuldspolitiken 30

5.4 Penningpolitiken 31

6. Hemställan 34

1

Mot.

1989/90

Fi66

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi66

1. Sammanfattning

Medan övriga industriländer i allmänhet präglas av stabil ekonomisk expansion,
går Sverige in i en hemmagjord avmattning. Med sin ekonomiska politik
ser regeringen ut att lyckas med den unika prestationen att förena den
svagaste tillväxten inom OECD med den snabbaste inflationen. Samtidigt
växer underskottet i bytesbalansen i en takt av 20 miljarder kronor om året,
så att det 1991 väntas motsvara 5 % av bruttonationalprodukten.

Den post i bytesbalansen som utvecklas mest ogynnsamt är räntebetalningarna
till utlandet. Det sammanhänger med det snabbt växande intresset
för investeringar i företag, fastigheter och aktier utomlands. Problemet är
att denna kapitalutströmning inte motsvaras av ett inflöde från utländska
placerare till Sverige. Följden blir ett behov av allt större räntemarginaler
till omvärlden, vilket ytterligare försämrar investeringsklimatet i Sverige.

I den reviderade finansplanen nämns inte den tredje vägens ekonomiska
politik. Det är fullt förståeligt. Dess syfte var att återställa balans och tillväxt
genom att hålla tillbaka konsumtionen och bereda utrymme för investeringar
och export. Den aktuella utvecklingen innebär att Sverige backar utefter
den tredje vägen. Ett lika grundligt misslyckande får man leta efter.

I januari hade vårt land enligt finansplanen nått en kritisk punkt. Denna
har nu passerats utan att den ekonomiska utvecklingen i något enda avseende
kunnat vändas till det bättre. Haga-överläggningar har brutit samman,
och riksmedlaren har kommit och gått. Pris- och hyresstopp har införts
och försvunnit, medan löne-, strejk- och utdelningsstoppen försvann, innan
de hann införas. Av konkreta åtgärder från finansplanen och efterföljande
krispaket återstår egentligen endast den skärpta investeringsskatten och
höjda dryckes- och tobaksskatter.

Närmast föreslås nu en höjning av mervärdeskatten till 25 % från den 1
juli. För det genomsnittliga hushållet betyder det en skatteökning med ca
1 00 kronor. Moderata Samlingspartiet motsätter sig denna skärpning av
världens redan hårdaste skattetryck. Som konjunkturpolitiskt ingrepp bedömdes
åtgärden för övrigt av en enig opposition komma alltför sent redan
för ett år sedan. Nu påskyndar och fördjupar den en avmattning som redan
är i full gång.

Regeringens förslag att avskaffa åldersgränsen 16 år i allemanssparande!
räcker inte för att stimulera till sparande bland barn och ungdom. Vi upprepar
vårt förslag om ett skattegynnat startsparande, som är spärrat för uttag
intill 18 års ålder. Vidare erinras om vårt tidigare förslag att öppna möjligheter
till pensionssparande i t.ex. bank.

Moderata Samlingspartiet har länge förordat införandet av ett kommunalt
skattestopp. Vi tillstyrker också att en parlamentarisk kommitté får se över
den kommunala ekonomin med inriktning på en övergång från specialdestinerade
till generella statsbidrag och högst 30 kronor i kommunal utdebitering.

På arbetslivsområdet förordar vi en översyn av semesterlagen, som skall
syfta till att semestervillkoren i högre grad bestäms mellan den enskilda arbetstagaren
och arbetsgivaren. 1 stället för en höjning av nuvarande egenavgifter
till de erkända arbetslöshetskassorna begärs förslag om en allmän ar

betslöshetsförsäkring omfattande alla förvärvsarbetande. Mot. 1989/90

Moderata Samlingspartiet konstaterar att krispolitiken hittills mest inne- F'66
burit skattehöjningar. Den förebådade utbudspolitiska omorienteringen har
i stort sett stannat vid ord. Av allt att döma är det ideologiska motståndet
inom regeringspartiet alltför starkt. Avsaknaden av nytänkande och handlingskraft
leder till slutsatsen att socialdemokraterna har gjort sitt.

Moderata Samlingspartiets ekonomiska politik behöver inte omformuleras
varje månad i nya krispaket och handlingsprogram. Sedan länge förespråkar
vi en kursomläggning, för vilken nyckelorden är utbudspolitik och
avreglering. Åtstramning av finanspolitiken skall ske genom minskningar på
statsbudgetens utgiftssida. Skattetrycket måste sänkas och olika marknader
frigöras för att fungera bättre.

Ansatsen är strukturpolitisk. När avmattningen nu sätter in, kan det vara
frestande att pröva snabba ingrepp för att ställa till rätta. Men återfall i en
aktiv konjunkturpolitik i syfte att detaljstyra efterfrågan skulle bara göra ont
värre. Krisbekämpningen måste därför ges en långsiktig inriktning.

För att det åter skall bli intressant att investera och verka i Sverige, krävs
det - utöver utgiftsminskningar, skattesänkning och avreglering - en satsning
på infrastrukturen. Av betydelse är också en tryggad elförsörjning liksom
ökad klarhet om Sveriges förhållande till EG.

Med den långsiktiga, icke-interventionistiska uppläggning som Moderata
Samlingspartiet vill ge finanspolitiken kommer uppgiften att genomföra stabiliseringspolitiska
justeringar att främst åvila penningpolitiken. I nuvarande
krisläge måste denna inriktas på att både bekämpa inflationen och
trygga kronans yttre värde. I första hand gäller det att hantera den ”bomb”
av kortfristiga utlandslån som hotar att brisera före nästa val.

En effektiv penningpolitik skulle underlättas av vissa institutionella förändringar.
Den enskilda åtgärd som ger mest hopp om framgång i kampen
mot inflationen och för en fast växelkurs är att stärka riksbankens oberoende.
En anknytning av kronan till EMS-systemet skulle också få stor betydelse.

2. Den internationella utvecklingen

Det har under årets första månader inte inträffat något som rubbar vår bedömning
från partimotionen i januari (motion 1989/90:Fi204 av Carl Bildt
m.fl.) att världsekonomin präglas av såväl tillväxt som stabilitet. Därmed
fortsätter den uppgång som gjorde 1980-talet till det ekonomiskt mest framgångsrika
decenniet någonsin för i stort sett alla industrialiserade länder
utom Sverige. Som vi tidigare framhållit ligger förklaringen främst i en bred
övergång till en ekonomisk politik, som kännetecknas av kamp mot inflationen
genom utbudspolitik och avreglering. Hur långt omsvängningen har gått
illustreras av att det vid årets förstamajfirande i olika östeuropeiska huvudstäder
framfördes krav på mer marknadsekonomi.

Den eftersträvade ”mjuklandningen” i Förenta staterna förefaller kunna
genomföras. En dämpning av den inhemska efterfrågan ger utrymme för en
förbättring av utrikeshandeln, vilket reducerar underskottet i bytesbalansen. 3

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi66

Även det federala budgetunderskottet minskar som andel av BNP. Obalan- Mot. 1989/90
serna verkar sålunda kunna rättas till utan någon recession eller nämnvärd Fi66
uppgång i arbetslösheten.

Den starka tillväxten i Japan kommer sannolikt att normaliseras under intryck
av den omställning till ett konsumtionssamhälle som förestår. Aktiebörsen
har på kort tid sjunkit med 25 procent. Detta har utlöst en yen-depreciering,
som måste bromsas dels för att de internationella handelsobalanserna
inte skall förvärras, dels för att undvika inflation. Mycket talar för fortsatt
penningpolitisk åtstramning.

Inom EG genomgår Storbritannien nu en sådan kur, som håller på att få
avsedd effekt. Inflationen pressas ned och importen dämpas, samtidigt som
det svaga pundet gynnar exporten. Kontinental-Europa kännetecknas av
fortsatt stark expansion, som i stor utsträckning har sitt upphov i pågående
förändringar i öststaterna, inte minst Tysklands återförening. Den tyska valutaunionen
väntas leda till ökad tillväxt i Förbundsrepubliken utan att inflationen
tar fart. Även i övrigt förutses den fortskridande europeiska integrationen
positivt påverka den ekonomiska utvecklingen. Förbättringen i det
tidigare instabila Frankrike är värd särskild uppmärksamhet. En stram finans-
och penningpolitik i förening med ekonomiska liberaliseringar har fört
ned inflationstakten till tysk nivå, och tillväxten ligger stadigt kring 3 %.

Lika anmärkningsvärt är att inflationen i Danmark nu är nere på 3-procentsnivån.
Återhållsamhet med offentliga utgifter och åtgärder för att
sänka skattetrycket gynnar exportindustrin, och underskottet i bytesbalansen
har reducerats till ca 10 miljarder kronor. Även i Norge har en stram
ekonomisk politik pressat ned inflationen och stimulerat exporten. Den nya
regeringen drar nu ned på den offentliga utgiftssidan och sänker inkomstskatten,
vilket bör hålla uppe den pånyttfödda tillväxten. I Finland har produktionen
de senaste två åren ökat i en takt av 5 %, dvs. avsevärt mer än
genomsnittet i OECD. Detta har framkallat överhettningstendenser med
bl.a. växande bytesunderskott, vilket föranleder en inbromsning - dock inte
värre än att tillväxten fortfarande väntas överstiga den i Sverige.

Det mest aktuella problemet i världsekonomin är f.n. tendensen till stigande
räntor. Pådrivande har varit utvecklingen i Tyskland. Ränteuppgången
där har fått den amerikanska nedgången, som inleddes förra våren,
att göra halt. I Japan har räntorna stigit till följd av växande inflationsoro.

Det är dock inte troligt att en internationell eskalering av penningpolitiken
skall tillåtas fördjupa den begränsade konjunkturdämpning som hittills har
kunnat avläsas till en verklig recession.

Världshandeln kan väntas växa i ungefär oförändrad takt eller med ca 6
procent. Ett problem för Sveriges del är att den ekonomiska aktiviteten är
jämförelsevis låg i vissa områden med stor betydelse för Sveriges export,
t.ex. Förenta staterna, Storbritannien och Norden. För flertalet berörda länder
förutses dock ett uppsving nästa år. På litet längre sikt kan uppbyggnadsarbetet
i Östeuropa medföra en ökad efterfrågan där på investeringsvaror.

4

3. Den svenska ekonomin

3.1 Det aktuella läget

I kretsen av industriländer, som präglas av stabil ekonomisk expansion,
sticker Sverige av med en rejäl avmattning, vilken är hemmagjord till sin
karaktär. Av tabell 1 framgår att regeringen sett sig föranlåten att revidera
ned den väntade tillväxten från strax över till under 1 procent både i år och
nästa år. Beträffande 1991 återges prognosen enligt alternativ 2, vilket bygger
på det mera realistiska löneantagandet, men enligt kompletteringspropositionen
skulle bruttonationalprodukten (BNP) inte ens i det optimistiska
alternativ 1 stiga med mer än 0,9 %. Med hänsyn till att befolkningstillväxten
leder till ännu lägre ökningstal för BNP per invånare, finns det skäl att
tala om ren stagnation.

Tabell 1 Försörjningsbalans och nyckeltal (procent där ej annat anges)

	1990 jan	april	1991 jan alt 2	april alt 2
BNP	1,3	0,8	1,4	0,5
Export	2,9	2,4	3,0	2,9
Import	3,5	4,1	4,0	4,0
Bruttoinvesteringar	1,7	2,6	0,0	-1,0
Lagerinvesteringar	0,0	-0,1	0,0	-0,3
Privat konsumtion	1,3	1,1	2,8	2,3
Offentlig konsumtion	1,7	1,5	1,1	0,4
Statlig	2,0	2,4	0,0	0,4
Kommunal	1,6	1,2	1,5	0,3
Lönestegring	7,5	8,5	7,0	8,0
Prisstegring dec-dec	7,7	9,8	7,6	9,4
Prisstegring årsgenomsnitt	7,9	10,0	7,8	9,1
Handelsbalans mdr kr	22,4	12,0	21,9	12,0
Bytesbalans mdr kr	-37,5	-50,7	-54,0	-72,4

Anm. jan = regeringens budgetproposition 1990

april = regeringens kompletteringsproposition 1990
Källor: Budgetpropositionen och kompletteringspropositionen 1990

Exporten förutses möta svårigheter. Ökningstalen ligger under 3 procent
trots en mer än dubbelt så snabb marknadstillväxt, vilket vittnar om att
marknadsandelar snabbt går förlorade till följd av den ogynnsamma kostnadsutvecklingen
i Sverige. Importen utvecklas däremot i år snabbare än vad
som förutsågs i januari, vilket är anmärkningsvärt mot bakgrund av den väntade
avmattningen.

Att importen ändå inte ökar mer med nuvarande kostnadstendenser sammanhänger
med omslaget beträffande investeringarna. Industrins investeringar
väntas enligt den reviderade nationalbudgeten (RNB) utvecklas från
en ökning med 16 procent 1989 via en svag ytterligare uppgång i år till en
minskning nästa år med 8 %.

Den lilla tillväxt som återstår bärs således upp av konsumtionen. Rege- 5

Mot. 1989/90

Fi66

ringen brukar berömma sig av återhållsamhet med offentliga utgifter och Mot. 1989/90
samtidigt förebrå medborgarna för alltför stark köplust. Ändå steg den privata
konsumtionen 1989 inte med mer än 0,7 procent, medan den offentliga
växte med nära 2 procent. Ännu i år ökar den offentliga konsumtionen snabbare
än den privata. Prognosen att uppgången på den offentliga sidan 1991
skall stanna under en halv procent är - i synnerhet vad beträffar den kommunala
sektorn - inte realistisk. Även om ett kommunalt skattestopp sätts in,
lär det bli svårt att ens uppnå det gamla 1-procentsmålet för volymexpansionen.
Det finns således skäl att räkna med att det slutliga utfallet jämfört med
regeringens förväntningar kommer att innebära en viss omfördelning från
privat till offentlig konsumtion nästa år.

I vår partimotion i januari uttrycktes tvivel på förutsägelsen i finansplanen
att lönenivån skulle stiga med endast 7,5 % i år. Vi bedömde en ökning med
ca 9 % som mera trolig. Regeringen har nu justerat upp sin prognos till

8,5 %. Denna gäller dock endast under förutsättning av att pågående omförhandlingar
inte leder till nya påslag och att löneglidningen blir måttlig. Att
skriva in sådana villkor i en bedömning av de ekonomiska utsikterna är lika
meningslöst som att knyta fortsatta förväntningar till ett positivt utfall av det
experiment som uppdraget till en riksmedlare innebar. Påståendet i kompletteringspropositionen
att prisklausulerna i avtalen för 1990 formulerades
före beslutet om 1990 års skattereform är dessutom felaktigt vad beträffar
det för den framtida kostnadsutvecklingen kanske mest skadliga av dem alla,
nämligen statstjänstemannaavtalet. Med beaktande av det aktuella läget på
arbetsmarknaden och den fortsatta högskattepolitiken kan erfarenhetsmässigt
lönestegringen i år nu antas överskrida 10 % och kanske nå 12 %.

Beträffande 1991 bygger regeringen sina kalkyler på att lönenivån stiger
med endast 3 %. Ett sådant antagande är inte bara helt orealistiskt utan
också grovt vilseledande. En så kraftig neddragning av löneutvecklingstakten
mellan två år saknar allt stöd av erfarenheten. Det kan t.o.m. hävdas att
den svenska modellen för lönebildning tycks vara förenad med ett slags golv
vid 6—7 % årlig lönestegring. Även om efterfrågan på arbetskraft blir lägre
nästa år, finns det många vakanser inom exempelvis den offentliga sektorn
som väntar på att bli fyllda. Skatteomläggningen kommer inte att nämnvärt
påverka lönekraven, eftersom marginalskattelättnaderna uppvägs av andra
skattehöjningar. Att planera för lönehöjningar på 3 % ett år då priserna väntas
stiga mer än dubbelt så mycket måste betecknas som medvetet självbedrägeri.
Det är för övrigt avslöjande att en löneökning på 8 % nästa år anges
som trolig i RNB, där 3-procentsalternativet beskrivs som ett löst antagande.

Enligt vår uppfattning kan även en prognos på 8 % visa sig alltför snålt tilltagen.

I januarimotionen underkände vi även regeringens beräkning av inflationen
under 1990. Vi höjde prognosen från 7,7 % till ca 9 %. Tyvärr får även
denna högre siffra nu konstateras vara en underskattning. Under årets första
kvartal steg priserna med hela 6,5 %, vilket endast obetydligt underskrider
uppgången under hela förra året. På årsbasis är inflationstakten nu 11,2 %.

Som framgår av diagram 1 betyder de senaste månadernas acceleration i
prisstegringen att denna nu går mer än dubbelt så snabbt som i jämförbara
länder. I stor utsträckning ligger orsaken i politiskt beslutade prishöjningar,

och ytterligare sådana är på väg i form av höjda dryckes- och tobaksskatter Mot. 1989/90
samt höjd moms. Regeringens nya prognos på 9,8 % ligger sannolikt någon Fi66
procentenhet för lågt. Årsgenomsnittet skulle då hamna på ca 11 %. Prisstegringen
får antas ligga på ungefär oförändrad nivå nästa år, även om en
avsaktning kan väntas ske mot slutet av 1991, eftersom de nya skattehöjningarna
är koncentrerade till årets början.

Diagram 1

Inflationstakten i Sverige och utlandet

(Ökning vid jämförelse med motsvarande månad föregående år)

Ökning

%

Sverige

Sveriges åtta viktigaste handelspartner,
vägt genomsnitt

1990

1989

Källa: SCB

Mest anmärkningsvärd och samtidigt mest oroväckande är ändå den snabba
försämringen av bytesbalansen. Underskottet växer med i stort sett 20 miljarder
kronor i taget. I föregående års reviderade finansplan bedömdes det
1989 stanna vid 17 miljarder kronor. Det blev drygt 33 miljarder, vilket var
en försämring med 20,3 miljarder kronor sedan 1988. Enligt finansplanen i
januari skulle det 1990 uppgå till 37,5 miljarder. Nu ligger regeringens prognos
på drygt 50 miljarder. Det är den nivå som man i januari förutsåg för
nästa år, men i den reviderade finansplanen har nu den siffran höjts till över
70 miljarder kronor. Vår bedömning i januarimotionen att även de stora underskottstal
som regeringen då redovisade var orealistiskt optimistiska har
verkligen besannats av utvecklingen.

7

Diagram 2

Handels- och bytesbalans

Procentandel av BNP

Mot. 1989/90

Fi66

-4

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källa: Reviderad nationalbudget 1990

Om farhågorna för nästa år visar sig riktiga, motsvarar bytesunderskottet ca
5 % av BNP, vilket - som diagram 2 visar - är avsevärt mer än vad som förekom
under krisåren kring 1980. Till skillnad från den tiden är handelsbalansen
fortfarande positiv, även om försämringen sedan slutet av förra året har
varit snabb. Den post i bytesbalansen som utvecklas mest ogynnsamt är
emellertid räntebetalningarna till utlandet. Dessa växer snabbt främst till
följd av den omfattande upplåning som sker utomlands för att finansiera köp
av utländska företag, fastigheter och aktier. Det har tidigare förekommit försök
att bortförklara detta som en statistisk illusion, men nu medges det i den
reviderade finansplanen att avkastningen på dessa investeringar ofta återinvesteras
utomlands och kanske aldrig kommer att föras hem till Sverige. I
detta sammanhang förtjänar det påpekas att det vid sidan av det växande
bytesunderskottet sker en snabb utströmning av svenskt investeringskapital.
Detta slags internationalisering är i och för sig välkommen, men det är ett
problem att utländska placerare inte visar samma intresse för satsningar i
vårt land, vilket med all önskvärd tydlighet framgår av diagram 3.

8

Diagram 3

Miljarder kr
60

Investeringsutveckling

löpande priser, miljarder kr

■ Svenska direktinvesteringar i utlandet
E Utländska direktinvesteringar i Sverige

Mot. 1989/90

Fi66

1980 1981 1982 1983 1984 ’"l985 1986 1987 1988 1989

Källa: Industriförbundet

Till bilden hör också att svenska placerare förra året nettoplacerade 28 miljarder
kronor på utländska aktiemarknader mot endast 10 miljarder på den
svenska. Hittills har svenska placerare utom allemansfonderna nettosålt
svenska aktier för 12 miljarder och nettoköpt utländska för 11 miljarder. Utförsäljningen
av svenska aktier har till stor del kunnat absorberas av allemansfonderna,
som fått ett extra kapitaltillskott på 8 miljarder till följd av
överföringar från allemanssparkonton. Allemansfonderna får endast köpa
svenska aktier. Därmed har kursnedgången kunnat begränsas till ca 8 % från
årets början. Men nu upphör denna effekt samtidigt som utflödet av aktieinvesteringskapital
under hela året kan bli över 50 miljarder kronor.

Särskilt bekymmersamt är att det är svårt att se när tendensen till växande
underskott i bytesbalansen skall kunna brytas. Ett underskott på drygt 70
miljarder kronor 1991 betyder att räntekostnaderna för utlandsskulden påföljande
år växer med ca 7 miljarder. Den snabba kostnadsökningen i Sverige
medför fortsatta marknadsförluster för exporten, vilket möjligen motverkas
av att konjunkturavmattningen dämpar importen, men handelsbalansen
blir i bästa fall oförändrad. Om svenska investerares intresse för utländska
placeringar inte bara är en tillfällig portföljanpassning efter valutaregleringens
slopande utan - vilket är mera troligt - ett utslag av en strukturell
och därmed mera bestående förskjutning, kan bytesbalansen mycket väl
försämras med ytterligare 20 miljarder kronor 1992.

Mot bakgrund av särskilt bytesbalansens snabba försämring är det inte
förvånande att räntenivån i Sverige har höjts kraftigt under det senaste halvåret,
vilket framgår av diagram 4. Särskilt snabb var uppgången i anslutning
till regeringskrisen i februari. Riksbanken har sedermera bekräftat nödvändigheten
av ett högre ränteläge genom att justera upp diskontot. Respektav- 9

ståndet till euroräntorna, som länge varit 2—3 procentenheter, har vidgats Mot. 1989/90

avsevärt. I synnerhet som den internationella ränteutvecklingen under över- Fi66

blickbar tid verkar bli uppåtriktad torde vi få räkna med en hög svensk räntenivå
trots konjunkturdämpningen. Så länge bytesunderskottet växer och
placeringskapital strömmar ut krävs det allt större räntemarginaler till omvärlden.
Men det betyder förstås att investeringsklimatet i Sverige försämras
ytterligare.

Diagram 4

Ränteutvecklingen i Sverige och på euromarknaden

Procent

\ 3-mön statsskuldväxlar

Diskonto

3-mön eurodollar

I 1 i 1 1 i I 1 1 I i

lllilllllll

-lija liliij

Iujl

0

I I

j_L

1985 1986 1987 1988 1989 1990

Källa: SCB

Sammanfattningsvis kan det konstateras att regeringens ekonomiska politik
har fört vårt land till den unika situationen att den svagaste tillväxten bland
OECD-länderna förenas med den snabbaste inflationen och att detta sker
samtidigt med en hisnande ökning av sparandeunderskottet sådant detta avläses
i bytesbalansen. Självklart håller inte detta i längden.

3.2 Långtidsbudgeten

Sorn vanligt presenteras i kompletteringspropositionen en långtidsbudget,
som belyser utvecklingen av statsbudgetens inkomster och utgifter fram till
budgetåret 1994/95. Syftet med kalkylerna är att visa vilken budgetutveck- 10

ling sorn blir följden, om inga beslut fattas om ändrade utgifter eller inkoms- Mot. 1989/90
ter. Fi66

Med hänsyn till den aktuella samhällsekonomiska utvecklingen är det naturligt
att resonemangen i långtidsbudgeten mycket kretsar kring problemen
med det otillräckliga sparandet. Framställningen andas en misstro mot hushållens
möjligheter att nämnvärt öka sitt sparande. Det finns inte heller något
hopp om att det finansiella sparandet i den kommunala sektorn skall bli
positivt. Eftersom socialförsäkringarna förutses bli utsatta för påfrestningar,
dras slutsatsen att det positiva bidraget till det offentliga finansiella sparandet
under den framförliggande perioden måste komma från staten. Som eftersträvansvärt
framställs ett budgetöverskott vid mitten av 1990-talet på inemot
50 miljarder kronor.

Analysen bygger emellertid på ett antal högst dubiösa premisser. Det
framhålls som en fördel att budgetöverskott avlastar statsbudgeten framtida
ränteutgifter. Men som vi påpekade i januarimotionen går det inte att rationellt
motivera varför medborgarna under några år skall underkasta sig extra
höga skatter för att någon gång i framtiden kunna åtnjuta desto lägre skatter.

Med balans i statsbudgeten och ekonomisk tillväxt minskar ändå skuldtjänstkostnaderna
i betydelse för varje år.

Vidare sägs det i långtidsbudgeten att sparandet i AP-fonden skulle behöva
vara betydligt högre än i dag för att klara de framtida pensionsåtagandena.
Okunnigheten tycks vara stor om att utgången av ATP-striden blev att
det för tjänstepensioneringen valdes ett fördelningssystem, som kännetecknas
av att någon fondering inte behövs, eftersom pensionsutgifterna skall bestridas
med samma år inflytande pensionsavgifter.

Mest anmärkningsvärt är dock att argumentationen för ett stort statligt
sparandeöverskott leder till slutsatsen att skattetrycket måste förbli mycket
högt, trots att det erkänns att detta i sig skapar problem för ekonomins sätt
att fungera, inte minst med tanke på Sveriges utlandsberoende. Så långt som
till att medge att det hårda skattetrycket begränsar medborgarnas möjligheter
att spara - och att detta kan förklara det låga hushållssparande! - går man
dock ej.

Enligt Moderata Samlingspartiets mening är det slags sifferexercis som
långtidsbudgeten representerar tämligen meningslös, så länge den endast innebär
en mekanisk framräkning av vad hittills fattade beslut om budgetpolitiken
leder till. Vi efterlyser klart angivna mål för skattetryckets och de offentliga
utgifternas utveckling som utgångspunkter för framtida kalkylarbete
av detta slag.

4. Regeringens ekonomiska politik

4.1 Återblick

I den reviderade finansplanen nämns inte med ett ord den tredje vägens ekonomiska
politik. Det är fullt förståeligt. Dess syfte var att återställa balans
och tillväxt genom att hålla tillbaka konsumtionen och bereda utrymme för
investeringar och export. Men nu verkar det som om vi backar utefter den 11

1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi66

tredje vägen. Efter åtta års färd befinner sig Sverige i en situation av stagna- Mot. 1989/90

tion och svår såväl inre som yttre obalans, varvid endast konsumtionen ökar, Fi66

medan utrikeshandeln och investeringarna utvecklas negativt. Ett lika
grundligt misslyckande får man leta efter.

Regeringen erkände egentligen detta redan vid årets början i finansplanen,
där det inledningsvis hette:

Vi har nu kommit till en kritisk punkt i den ekonomiska utvecklingen. Den
närmaste tiden kommer att bli avgörande för möjligheten att få ned inflationen
utan att gå den i andra länder vanliga vägen över hög arbetslöshet.

Den reviderade finansplanen visar nu att den kritiska punkten har passerats
utan att den ekonomiska utvecklingen i något enda avseende kunnat vändas
till det bättre. Sverige rullar tvärtom allt snabbare i utförsbacken. Och någon
åtgärd som verkligen kan lägga om färdriktningen har inte genomförts eller
ens föreslagits från regeringens sida.

Finansplanen innehöll i stort sett endast initiativet till överläggningar med
arbetsmarknadens parter om lönerna 1990 och 1991. Sedan dessa Hagaöverläggningar
brutit samman, lade regeringen i februari fram ett första krispaket.
Där föreslogs ett antal tvärstopp, som var så angelägna att det ställdes
kabinettsfråga på deras godkännande. Det blev emellertid aldrig något löneoch
strejkstopp, förslaget om utdelningsstopp drogs tillbaka innan det hann
införas, och pris- och hyresstoppet som skulle gälla till utgången av 1991 har
redan upphävts.

Men regeringen gav inte tappt. I mars lade den fram ett andra krispaket,
som var fullt av tal om utbudspolitik. Den enda bestående effekten blev dock
en höjning av dryckes- och tobaksskatterna, vilken tillsammans med skärpningen
av investeringsskatten på annat byggande än bostäder utgör det konkreta
resultatet hittills av regeringens ansträngningar under våren på det
ekonomisk-politiska området.

I början av april var det dags för ett tredje krispaket, som denna gång hade
formen av en uppgörelse med folkpartiet. Mest rörde det sig där om omprövningar
och återtagande av tidigare förslag om skattehöjningar och andra utbudshämmande
åtgärder. Men det förhållandet att man avstår från ytterligare
försämringar hjälper inte mycket, när det är förbättringar av ekonomins
funktionssätt som krävs. Uppgörelsen var dessutom märklig på det sättet att
det på samtliga punkter utom en endast gällde för socialdemokraterna att
övervinna motståndet inom sina egna led. Så snart man förmått sig till denna
självövervinnelse var i alla dessa avseenden en majoritet garanterad i riksdagen.
Den återstående punkten gäller höjningen av momsen till 25 %, och
den är - som vi kommer att visa i det följande - till råga på allt helt fel.

4.2 Handlingsprogrammet

4.2.1 Allmänt

I kompletteringspropositionen gör regeringen ett femte försök för året att
visa handlingskraft på det ekonomisk-politiska området, nu för säkerhets
skull under beteckningen handlingsprogram. Så mycket handling handlar
det emellertid inte om. I den mån det inte rör sig om tidigare presenterade

ställningstaganden saknas i stort sett konkreta åtgärdsförslag. I övrigt inne- Mot. 1989/90
håller de tio punkterna mest allmänna målsättningar och resonemang. Fi66

Moderata Samlingspartiet har dock ingen svårighet att ansluta sig till den
inledningsvis tecknade problembilden med snabb inflation, svag tillväxt och
lågt sparande som främsta inslag. Vi ställer oss också gärna bakom premissen
att dessa problem inte skall lösas genom avsteg från valutapolitikens mål
utan genom en intern anpassning av utbud och efterfrågan samt insatser för
att förbättra ekonomins funktionssätt.

Regeringens stora svårighet är emellertid att den hindras från att vidta de
rätta åtgärderna av den socialistiska ideologin. Den första punkten i handlingsprogrammet
avser den i annat sammanhang presenterade skatteomläggningen,
vilken betecknas som den enskilda åtgärd som har störst inverkan
på den ekonomiska utvecklingen framöver. Det skulle ha varit sant, om den
inneburit ett närmande till förhållandena i vår omvärld och inte haft som mål
att slå vakt om Sveriges rekordhårda skattetryck. Det är obegripligt att man
tror sig stimulera sparande och en mer ändamålsenlig kapitalanvändning genom
att höja beskattningen av kapital och företagande med närmare 40 miljarder
kronor. Inte ens arbetsutbudet stimuleras på det sätt som marginalskattelättnader
i sig borde föranleda, eftersom dessa finansieras genom höjningar
av andra skatter. Det kan fortfarande löna sig för kirurgen att ta ledigt
för att måla sitt hus, eftersom sänkningen av hans marginalskatt motverkas
av den höjda byggmomsen. Med den planerade omfördelningen av Sveriges
höga skatteuttag blir vårt land mer av en plats att arbeta på men mindre ett
ställe att leva. Det gäller i fortsättningen att bo och äta enkelt och att förlägga
sin fritid, sina inköp och sitt sparande till andra och för sådana aktiviteter
vänligare nejder.

Ett annat område där regeringen sitter fast i förlegade föreställningar gäller
lönebildningen. Trots att alla tidigare påverkansförsök har misslyckats,
nu senast greppet med en s.k. riksmedlare, återkommer i handlingsprogrammet
både förmaningar och hot. Men centralt samordnade förhandlingar är
inte nyckeln till ett trendbrott i kostnadsstegringen. Och det är verklighetsfrämmande
att tro att löneutvecklingen för nästa år skulle kunna läggas fast
redan nu. Lönebildning är en kontinuerligt fortgående process, som äger
rum på flera tusental arbetsplatser runt om i landet. Den påverkas främst
av samspelet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft och av den förda
skattepolitiken. Att den kommande skatteomläggningen inte kan väntas
nämnvärt dämpa lönekraven beror naturligtvis på att skattetrycket inte
sänks. Vad som kan uträttas på politisk väg är att skapa gynnsamma förutsättningar
för en återhållsam löneutveckling, medan direkt inblandning i avtalsrörelserna
enligt vår uppfattning inte skall förekomma.

Över huvud taget finns det i regeringens nypåkomna entusiasm för utbudspolitik
en benägenhet, vilken återspeglas på flera ställen i handlingsprogrammet,
att flytta ambitionen att detaljstyra från ekonomins efterfrågesida
till dess utbudssida. Men utbudspolitik handlar i grunden om att förbättra
ekonomins funktionssätt genom att frigöra olika marknader, och det är raka
motsatsen till interventionism och nya regleringar.

13

4.2.2 Åtstramningar och regleringar Mot. 1989/90

Ett av de få konkreta åtgärdsförslagen i kompletteringspropositionen, vilket
i sin tur härrör från uppgörelsen med folkpartiet, är att mervärdeskatten skall
höjas från 23,46 till 25 procent under perioden 1 juli 1990 till 31 december
1991. Detta skulle leda till att skatteuttaget, räknat på helår, ökar med ca 6
miljarder kronor, om man utgår från att konsumtionen minskar med ett belopp
som motsvarar skattehöjningen. Blir konsumtionen däremot oförändrad
trots momshöjningen, ökar skatteuttaget med 7,6 miljarder. En rimlig
bedömning är att skattehöjningen kommer att uppgå till knappt 7 miljarder
kronor.

Detta är naturligtvis ingen utbudsfrämjande utan en efterfrågedämpande
åtgärd. Den får ingen strukturell effekt, i varje fall inte i positiv riktning.

I stället rör det sig om ett konjunkturpolitiskt ingrepp, som enligt en enig
opposition skulle ha varit alltför sent insatt redan för ett år sedan. Nu kommer
momshöjningen att påskynda och fördjupa den avmattning som redan
är i full gång.

Som tidigare anförts är den stora svagheten i svensk ekonomi inte att den
privata konsumtionen växer för snabbt utan att produktionen växer för långsamt.
Att i ett sådant läge ytterligare skärpa världens redan hårdaste skattetryck
förvärrar självfallet vårt lands problem. Regeringens uttalade strävan
att via riksmedlaren hålla tillbaka kraven på omförhandlingar och extra lönehöjningar
framstår som ett meningslöst mellanspel, när pris-löne-spiralen
nu ges ytterligare näring.

En följd av momshöjningen blir att de medborgare som får det sämre under
de år skatteomläggningen genomförs blir ännu fler. För det genomsnittliga
hushållet betyder det en skatteökning med ca 1 800 kronor. Extrahöjningen
av momsen innebär vidare att genomslaget beträffande turistmoms,
byggmoms m.m. blir ännu kraftigare än planerat. Det blir raka motsatsen
till den harmonisering av skattesatsen som utvecklingen mot ett gränslöst
Europa förutsätter. Från den synpunkten bör momssatsen i stället sänkas.

Förslaget om en tillfällig höjning till 25 % måste under alla omständigheter
nu avslås.

Samma dag som riksdagsmajoriteten beslöt att skärpa investeringsskatten
på annat byggande än bostäder och att utvidga den till Göteborgsområdet
föreslog regeringen i kompletteringspropositionen att nämnda utvidgning
skall upphävas till hösten. Omsvängningen är ett nästan skrattretande erkännande
av riktigheten i den kritik som anförts mot detta försök att ytterligare
styra en redan genomreglerad marknad. Av skäl som upprepade gånger anförts
sedan denna pålaga först lanserades för ett år sedan förordar Moderata
Samlingspartiet än en gång att investeringsskatten omedelbart avskaffas i sin
helhet.

I det åtgärdspaket som förra året knåpades ihop av finansutskottets socialdemokrater
och centerpartister fanns också en arbetsmiljöavgift på 1,5 % av
lönesumman, vilket totalt beräknas ge 15 miljarder kronor till en nyinrättad
arbetslivsfond. Det är givetvis angeläget att arbetsmiljön förbättras. Men det
gör man inte med en ny arbetsgivaravgift. Den leder i stället till att näringslivets
möjligheter att hävda sig på världsmarknaden försvagas. Arbetskrafts

intensiva företag riskerar att drivas till friställningar, särskilt som lönekost- Mot. 1989/90
naderna ändå ökar kraftigt till följd av träffade avtal. En utveckling av detta pj66
slag minskar företagens utrymme för arbetsmiljöförbättrande åtgärder, och
arbetsmiljöavgiften bör därför snarast avvecklas.

4.2.3 Åtgärder för ökat sparande

En av de få nyheterna i kompletteringspropositionen är att allemanssparandet
skall öppnas för barn och ungdomar under 16 års ålder. Vi uppfattar förslaget
som ett svar på kritiken mot att även den som inte har annat än obetydliga
kapitalinkomster efter skatteomläggningen ändå skall betala 30 % i
skatt. Men detta motdrag är otillräckligt. Räntan på allemanssparkonto är
avsevärt lägre än högsta bankränta, och den föreslås likväl beskattas med
20 %. Det blir ännu mer otillfredsställande, om man som vi moderater förordar
avvecklar allemanssparandet som statlig upplåningsform.

Just med tanke på barns sparande har vi i motion 1989/90:Sk59 föreslagit
ett särskilt grundavdrag vid kapitalbeskattningen på 1 000 kronor, vilket
skall samordnas med det allmänna grundavdraget så att den totala summan
inte kan överstiga det senare. I motion 1989/90:Fi603 har vi dessutom förordat
ett s.k. startsparande för barn och ungdom. På bankkonton, som är spärrade
för uttag intill 18 års ålder, skall föräldrar och släktingar kunna sätta in
upp till 5 000 kronor årligen vardera. Det är ett belopp som enligt vårt förslag
till gåvobeskattning skall kunna överföras utan skyldighet att erlägga
gåvoskatt. All avkastning på kontot bör vara skattefri under den tid medlen
inte får disponeras. Vi upprepar förslaget att regeringen skall ges i uppdrag
att skyndsamt utreda de närmare detaljerna och återkomma till riksdagen
med förslag under 1990, så att startsparandet kan träda i kraft redan den 1
januari 1991.

I den reviderade finansplanen nämns också att regeringen avser att öppna
möjligheter för pensionssparande i bank, men några närmare upplysningar
lämnas inte. Vi vill erinra om att vi länge har förordat en sådan utvidgning,
något som dock har avvisats av riksdagens socialistiska majoritet. Enligt vår
mening kan sparandet ske genom insättning på bankkonton som är spärrade
för uttag intill dess vederbörande fyllt 55 år. Därefter får uttag ske med högst
en tiondel av det totalt sparade beloppet per år. Avsättning till pensionskonto
bör vara avdragsgill upp till ett basbelopp. Likaså bör all avkastning
vara skattefri och medlen fria från förmögenhetsskatt mot att skattskyldighet
inträder då beloppen tas ut. Det finns vidare skäl att pröva om det utifrån
banktekniska överväganden är möjligt att utvidga placeringsmöjligheterna
till att omfatta även sparande i aktier och andra värdepapper samt andelar i
aktie- och avkastningsfonder. Därigenom skulle den enskilde själv kunna
välja risknivå på sitt sparande. Möjligheten bör också undersökas att medge
rätt att med uppskjuten skattskyldighet göra förtida uttag för köp av t.ex.
permanentbostad eller start av eget företag. Regeringen bör ges i uppdrag
att återkomma till riksdagen med ett förslag till pensionssparande av här
skisserat slag under 1990, så att ikraftträdande kan ske redan den 1 januari
1991.

Enligt vår mening är det bästa sättet att stimulera det enskilda sparandet

att generellt sänka skattetrycket och att återställa tron på fasta spelregler. Mot. 1989/90

En mycket effektiv åtgärd vore också att avskaffa löntagarfonderna och att Fi66
använda deras tillgångar som sparpremier i enlighet med den plan som framlagts
i motion 1989/90:Fi712 av Carl Bildt m.fl., vilket förslag vi upprepar.

Att med tvångsmedel försöka höja sparandet är direkt olämpligt. Det
motverkar sparviljan och leder endast till omfördelning av sparande eller till
upplåning. Det s.k. tvångssparande som socialdemokraterna och centerpartiet
genomdrev våren 1989 bör därför avskaffas.

4.3 Budgetpolitiken

Under senare tid har det beräknade budgetsaldot successivt förbättrats under
ett budgetår för att till slut resultera i ett betydande överskott. 1 1988 års
budgetproposition beräknades statsbudgeten 1988/89 sluta i ett underskott
på 12 miljarder kronor - det blev ett överskott på 18 miljarder. Även det
beräknade budgetsaldot för 1989/90 har genomgått en liknande utveckling:
från balans i budgetpropositionen förra året till ett överskott på drygt 18 miljarder
i årets budgetproposition. Därför är det överraskande att riksrevisionsverket
(RRV) och regeringen nu räknar ned det förväntade överskottet
till drygt 15 miljarder. Utan närmare förklaring sägs det att statsinkomsterna
väntas bli lägre än vad man tidigare räknat med. Denna motivering framstår
som märklig med hänsyn till att löneutvecklingen hela tiden överträffat uppställda
antaganden. Eftersom regeringens nuvarande löneprognos för 1990
enligt vad vi tidigare framhållit ligger för lågt, räknar vi med att det slutliga
utfallet innevarande budgetår i alla fall inte kommer att underskrida fjolårets
överskott.

Det är svårt att frigöra sig från misstanken att den företagna nedrevideringen
är ett försök att i någon mån dölja den överbeskattning som f.n. pågår.
Av RRV:s redovisning i bilaga 1.3 framgår också att man baserat sina
antaganden på material från finansdepartementet. Särskilt vilseledande blir
detta, när man i kalkylarbetet för statsbudgeten 1990/91 utgått ifrån att lönesumman
nästa år skall stiga med endast 3,2 %, vilket innebär en nedjustering
jämfört med budgetpropositionen med 1,3 procentenheter! Det är då
inte underligt att det beräknade saldot för nästa budgetår fortfarande redovisas
som ett litet underskott. Regeringen levererar en svag ursäkt med medgivandet
att ”om en snabbare pris- och löneökningstakt antagits skulle utfallet
för statsbudgeten för budgetåret 1990/91 troligen ha blivit bättre”. Den formuleringen
är sannerligen försiktig i överkant! Även om Sveriges ekonomi
nu går mot en aktivitetsdämpning, måste den förda finanspolitiken enligt vår
mening förutses leda till ett betydande budgetöverskott 1990/91.

Ett annat inslag i regeringens strävan att dölja överbeskattningen är den
allt vanligare metoden att föra vissa statsinkomster vid sidan av statsbudgeten
direkt till riksgäldskontoret för amortering på statsskulden eller till någon
fond. Så var fallet med engångsskatten på pensionssparande, och samma
förfaringssätt används nu beträffande arbetsmiljöavgiften och tvångssparandet.
I kompletteringspropositionen förklaras vidare att de inkomster som inflyter
som en följd av avskattningen av företagens reserver enligt skatteomläggningen
likaledes skall läggas utanför budgeten. Enligt vår mening bör i 16

princip samtliga statens inkomster redovisas över budgeten. Mot. 1989/90

I förra årets finansplan utlovades att en mer långsiktig strategi för den of- Fi66
fentliga sektorns utgifter skulle redovisas i det årets kompletteringsproposition,
dvs. för ett år sedan. Där återfanns dock inte någon sådan utgiftsstrategi,
utan det hette att arbetet med utformningen fortfarande pågick i regeringskansliet.
I årets finansplan var tanken helt försvunnen, men förre finansministern
Feldt meddelade vid sitt sista framträdande i riksdagens kammare
den 8 februari att regeringen då övervägde den statliga utgiftspolitikens
inriktning. I kompletteringspropositionens handlingsprogram omtalar
nu den nye finansministern Allan Larsson att regeringen avser att återkomma
till utgiftspolitiken på längre sikt i samband med att den tar ställning
till riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt med anledning
av 1990 års långtidsutrednings nyligen avgivna betänkande.

Egentligen är detta rätt fantastiskt! Regeringen säger sig förutse ett behov
av stor finanspolitisk stramhet under åtskilliga år framöver. Tydligen nåddes
insikt om nödvändigheten av att utforma en långsiktig utgiftsstrategi, när
man efter 1988 års val började tänka på en omläggning av den ekonomiskpolitiska
kursen i utbudsekonomisk riktning. Men vad som utlovades vara
klart för ett år sedan skjuts nu ytterligare på framtiden. Det är ett högst påtagligt
vittnesbörd om socialdemokraternas svårighet att gå från ord till
handling, även när de förstår att utvecklingen gör avsteg från den ideologiskt
motiverade offentliga utgiftsexpansionen ofrånkomliga. Slutsatsen måste bli
att den nuvarande regeringen inte klarar av den omprövning som krävs.

4.4 Den kommunala ekonomin

Inte bara Sveriges ekonomi utan även kommuners och landstings finansiella
situation försämras snabbt. Årets underskott i kommunsektorns finansiella
sparande beräknades i budgetpropositionen till 14 miljarder kronor. Enligt
kompletteringspropositionen väntas det nu stiga till över 20 miljarder kronor.
Den viktigaste orsaken härtill är den under mellantiden avslutade lönerörelsen,
som för innevarande år resulterat i löneökningar som vida överstiger
vad både kommunernas ekonomi och samhällsekonomin tål. Beräkningen
baseras på en antagen kommunal volymökning på 1,5 %. Med stöd
av tidigare erfarenheter kan det befaras att volymökningen inte kommer att
stanna vid detta. Sparandeunderskottet riskerar således att bli ännu större.

Det av riksdagen sedan flera år uppställda 1-procentsmålet för den kommunala
konsumtionen har regelbundet överskridits med ofta bred marginal.

Regeringen uttalar åter i kompletteringspropositionen att volymökningen i
kommunsektorn behöver begränsas mycket kraftigt framöver. Enligt vår redan
tidigare redovisade uppfattning är situationen dock så allvarlig att den
helt måste upphöra.

Regeringen tycks äntligen ha kommit till insikt om att kommunalskatten
inte kan och inte får höjas ytterligare. Såsom framgår av kompletteringspropositionen
höjdes skatten 1990 i 41 kommuner och 10 landsting med sammantaget
0,36 kronor per skattekrona. Den kommunala utdebiteringen uppgår
nu till 31,16 kronor. I stort sett halva Sveriges befolkning har i år fått
högre kommunalskatt. Regeringen föreslår nu ett tvåårigt kommunalt skat- 17

testopp. En sådan åtgärd har redan föreslagits i motion 1989/90:Fi306 av Mot. 1989/90
Lars Tobisson m.fl. (m). Det har där också understrukits att skattestoppet Fi66
inte får utformas så att det hindrar skatteväxlingar som följer av ändrad uppgiftsfördelning
mellan kommuner och landsting. Samtidigt som skattestoppet
införs bör enligt motionen utredas den lämpliga konstruktionen av ett
kommunalt skattetak, som kan avlösa skattestoppet.

Moderata Samlingspartiet har under en följd av år pekat på den negativa
produktivitetsutvecklingen inom den offentliga sektorn. Även regeringen
tycks nu ta allvarligt på detta. Vi ser med tillfredsställelse att regeringen ställer
upp en produktivitetsförbättring på 2 % per år som en rimlig och nödvändig
målsättning för den kommunala sektorn. Samtidigt efterlyser vi de åtgärder
som skulle underlätta målets uppnående.

Kommunernas i särklass största utgiftspost utgörs av lönekostnader. I den
preliminära nationalbudgeten beräknades dessa 1991 stiga med 4,5 % alternativt
7,5 %. Med tanke på att den föreslagna skatteomläggningen kommer
att genomföras inom ramen för ett oförändrat eller till och med ökat skattetryck
får även den högre siffran anses vara tilltagen i underkant.

Moderata Samlingspartiets förslag till skattereform innebär däremot en
betydande sänkning av skattetrycket. Det blir då möjligt för arbetsmarknadens
parter att ta hänsyn till detta i löneförhandlingarna för 1991 och följande
år. Det innebär att lönekostnaderna för kommunsektorn kan hållas
nere samtidigt som löntagarna får ökade disponibla inkomster. Om lönekostnadsökningarna
skulle begränsas med 3 procentenheter i förhållande till
vad som blir fallet med regeringens politik, vilket förefaller rimligt, kan
kommunernas utgifter minskas med ca 6 miljarder kronor.

Förutsatt att Moderata Samlingspartiets förslag till skattereform vinner
riksdagens bifall föreslår vi att statens transfereringar till kommunsektorn
minskas med 4 av dessa 6 miljarder kronor år 1991. Detta bör ske genom en
minskning av det av oss tidigare föreslagna ”klumpbidraget” till kommunerna.

På detta sätt skapas då också ett ytterligare utrymme för de enskilda kommunerna
och landstingen att sänka sina skatter. Med de av oss gjorda antagandena
ökar utrymmet med ca 2 miljarder kronor. Även den starka ökning
av skatteintäkterna som förutspås för 1991 leder till att det finns ett utrymme
i den kommunala sektorn för ett sänkt skatteuttag. Hur stort detta blir varierar
självfallet från kommun till kommun. Det finns dock ett utrymme tillgängligt
för sänkt skatteuttag i ett betydande antal kommuner och landsting.

Den statliga styrningen av kommuner och landsting måste avvecklas.

Detta har tidigare krävts av Moderata Samlingspartiet vid ett flertal tillfällen.
Även regeringen har några gånger fört fram liknande tankegångar, nu
senast i kompletteringspropositionen. Den begränsade avreglering som skett
har dessvärre endast marginellt ökat kommunernas handlingsfrihet att finna
lösningar på sina problem. Regeringen återkommer nu till sin i budgetpropositionen
meddelade avsikt att tillsätta en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att se över kommunernas statsbidrag och finansiering i övrigt. Samtidigt
som vi beklagar att det dröjt med arbetets igångsättande konstaterar
vi med tillfredsställelse att det i kommitténs uppdrag ingår att presentera förslag
som innebär att specialdestinerade statsbidrag så långt möjligt ersätts

med bidrag sorn fördelas efter generella principer. Det är också värdefullt Mot. 1989/90
att riktpunkten skall vara en kommunal utdebitering på högst 30 kronor per Fi66
skattekrona.

Redan nästa år bör flertalet specialdestinerade statsbidrag till kommuner
och landsting omvandlas till ett allmänt kommunalt bidrag, som fördelas
mellan kommunerna på ett med de specialdestinerade statsbidragen ekonomiskt
likvärdigt sätt. Neddragningar av det statliga stödet till kommuner och
landsting kan sedan ske över detta allmänna bidrag.

Skatteunderlaget från fysiska personer skall utgöra grunden för den skattefinansierade
delen av kommunens verksamhet. Rundgång av bidrag och
avgifter mellan stat och kommuner måste undvikas. Därför skall inte några
statliga avgifter på skatteunderlaget förekomma. Ett system där kommunerna
betalar in skattepengar till staten, som sedan i sin tur betalar tillbaka
dem i form av riktade bidrag, är inte bara opraktiskt utan leder också till
fördyringar och urgröpning av den kommunala självstyrelsen. Skatteutjämningsavgiften
är i praktiken en statlig kommunalskatt, som får betalas av
kommunens invånare oavsett ekonomiska förutsättningar. Vi hänvisar till
yrkandena i motion Fi306 om att såväl skatteutjämningsavgiften som den
särskilda skatteutjämningsavgiften, den s.k. Robin Hood-skatten, skall avvecklas
fr.o.m. 1991.

Kommuner med särskilt hög utdebitering, över 17 kr., bör redan med nu
gällande system få extra skatteutjämningsbidrag i syfte att stimulera till skattesänkning.
Detta extra skatteutjämningsbidrag skall utbetalas med 50 % av
skattesänkningen ned till 17 kr. det år skattesänkningen genomförs. Därigenom
ger skatteutjämningen ett incitament för lägre skattesatser och minskade
utdebiteringsskillnader mellan olika kommuner. Detta är särskilt motiverat
av att skatteutjämningssystemet hittills stimulerat höjningar, vilket
pressat upp de kommunala skattesatserna. Den tidigare nämnda parlamentariska
utredningen bör ges i uppdrag att utforma ett system som gynnar
skattesänkningar.

Vi delar regeringens uppfattning att skatteomläggningen bör ge ett budgetmässigt
neutralt utfall i förhållandet mellan stat och kommun. I samband
därmed bör beaktas det av oss tidigare föreslagna slopandet av dels bidraget
till kommunerna avseende den slopade garantibeskattningen, dels kompensationen
för avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen. Dessutom
minskas kommunernas skatteintäkter till följd av vårt förslag om
grundavdrag för barn. För att parera dessa intäktsminskningar bör regeringen
bemyndigas att till särskilt utsatta kommuner utge kompensation i
form av extra skatteutjämningsbidrag. Återstående överföring bör övergångsvis
beräknas med kommunernas skatteunderlag som grund i enlighet
med regeringens förslag till avräkningsskatt. Dock anser vi att den kommande
utredningen bör ges i uppdrag att utforma en annan och mera permanent
metod för avräkningen än en statlig skatt på det kommunala skatteunderlaget.

Våra förslag innebär sammantaget inga försämringar för kommunsektorn.

Tvärtom innebär vår samlade politik en förstärkning av kommunsektorns
ekonomi med cirka 2 miljarder kronor om den genomförs fullt ut. Därutöver
kommer de dynamiska effekterna av sänkta skatter, avskaffade kommunala

monopol samt rationaliseringsvinster vid en övergång till ett generellt stats- Mot. 1989/90
bidragssystem att få en positiv effekt på kommunernas ekonomiska situa- Fi66
tion. Härigenom skapas också reella förutsättningar för sänkta kommunalskatter,
vilket enligt vår mening bör prioriteras när den statliga inkomstskatten
sänkts i enlighet med vårt förslag.

4.5 Arbetsmarknadsfrågor

4.5.1 Allmänt

Regeringen berömmer sig i kompletteringspropositionen av att ha pressat
ned arbetslösheten till under 1,5 %. Samtidigt sprider sig insikten om att
detta låga tal är ett uttryck för överfull sysselsättning och återspeglar överhettningen
på arbetsmarknaden. Bl.a. Långtidsutredningen 1990 driver tesen
att en viss uppgång i den öppna arbetslösheten blir nödvändig, om den
alltför snabba kostnadsstegringen skall kunna brytas.

När regeringens utbudspolitiska ambitioner skall konkretiseras, handlar
det mycket om att öka tillgången på arbetskraft. Det är naturligtvis en
mycket lovvärd strävan. Tyvärr måste dock tidsanpassningen betecknas som
dålig. Offensiven för att öka arbetsutbudet sätts in först när den nu inledda
avmattningen medför en avtagande efterfrågan. Risken är stor att tillkommande
grupper, vilkas arbetsutbud kanske med viss möda har mobiliserats,
kommer att möta svårigheter att få plats i arbetslivet. Misstanken ligger då
nära till hands att deras uppgift är att svara för den påspädning av arbetslöshetstalen
som numera anses krävas för att kyla ned löneutvecklingen.

Trots den längsta internationella högkonjunkturen under efterkrigstiden
och ett i Sverige gott arbetsmarknadsläge uppgår regeringens budget för arbetsmarknadspolitik
till ca 25 miljarder kronor. Detta innefattar då kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen men ej för regionalpolitiken. Dessa senare
är svåröverskådliga. Expertgruppen för Forskning om Regional Utveckling
(ERU) har i dagarna presenterat siffror som tyder på att de sammanlagda
samhällsekonomiska kostnaderna för regionalpolitiska åtaganden
är mycket stora. I realiteten ligger därför Sveriges insatser på arbetsmarknadsområdet
på väl så hög nivå som i jämförbara länder med en betydligt
högre öppen arbetslöshet.

Sysselsättnings- och arbetslöshetsnivåer måste ses i relation till utvecklingen
inom socialförsäkringssektorn. I Sverige finns nu ca 350 000 förtidspensionärer.
Sjukfrånvaron och annan frånvaro från arbetet är mer omfattande
än i andra länder. En betydande utslagning från arbetsmarknaden
döljs av socialförsäkringarnas ersättningsregler. På sin tid som AMS-chef
uppskattade den nuvarande finansministern kostnaderna för att via socialförsäkringssystemet
hålla folk borta från arbete till 60 miljarder kronor.

Den höga sysselsättningsnivå som regeringen håller fram som ett föredöme
för resten av världen beror således i hög grad dels på att många individer
slås ut från arbetsmarknaden, dels på nödvändigheten av att på arbetsplatserna
ersätta frånvarande personal. Den är därför inte nödvändigtvis ett
tecken på en sund ekonomi med hela folket i arbete utan kan också ses som
ett utslag av vissa underliggande problem i den svenska ekonomin.

Den officiella, ljusa bilden av svensk arbetsmarknad döljer att arbets- Mot. 1989/90
marknaden i verkligheten lider av allvarliga obalanser. Det är inga konjunk- Fi66
turbetingade obalanser. Många av problemen finns oberoende av konjunkturerna.
Även i lågkonjunktur finns en påtaglig brist på utbildad arbetskraft.

Utslagningen är omfattande i såväl hög- som lågkonjunktur. Även i högkonjunktur
har grupper som handikappade, invandrare och ungdomar ofta svårigheter
att finna arbete. De regionala problemen är väl kända.

4.5.2 Lönebildningen och arbetsmarknadens spelregler

En viktig orsak till dessa problem är lönebildningen. Flera decennier av solidarisk
lönepolitik har lett till en nivellering av lönerna. Dessa återspeglar
inte i tillräcklig utsträckning efterfrågan på arbetskraft och arbetskraftens
produktivitet. Under senare år har den solidariska lönepolitikens misslyckande
manifesterats. Efterfrågade grupper av arbetstagare har såväl enskilt
som kollektivt försökt kompensera sig för vad de uppfattar som eftersläpning.
Samtidigt har arbetsgivare, främst inom den offentliga sektorn, tvingats
till kraftiga lönehöjningar för att kunna hålla kvar personal.

För närvarande är inflationsförväntningarna hos såväl arbetsmarknadens
parter som enskilda arbetstagare stora. Lönekraven är följaktligen mycket
höga. Sådana lönekrav kan inte tillfredsställas utan att svensk konkurrenskraft
undergrävs. På kort tid kan ett gott arbetsmarknadsläge vändas till en
situation där viktiga industribranscher får avsättningsproblem och antalet
sysselsatta kommer att minska med stigande arbetslöshet som följd.

Regeringen verkar stå handfallen inför problemen. Den sätter sitt hopp
till en särskild utredningsman, som skall se över spelreglerna på arbetsmarknaden.
Strävan är uppenbarligen att söka sig tillbaka till den svenska modellen
med centraliserade avtalsförhandlingar enligt principerna för den solidariska
lönepolitiken. Men en sådan lönepolitik förutsätter att arbetstagarna
är utbytbara mot varandra. Så var det kanske ännu vid mitten av detta sekel.

I dag är situationen en helt annan. Arbetsmarknaden är starkt differentierad.
Kunnande betyder allt mer. En sådan arbetsmarknad kräver en mer differentierad
och marknadsanpassad lönepolitik - en lönesättning som utgår
från individerna och arbetsuppgifterna. En sådan lönestruktur håller på att
växa fram inom stora delar av arbetsmarknaden. Anställda får lön i förhållande
till sina kunskaper och prestationer. Denna individualisering undergräver
förvisso de centrala fackliga organisationernas traditionella förhandlarroll,
men det är en oundviklig process.

Resultatet av den pågående, i och för sig nödvändiga frigörelsen från den
starkt centraliserade lönebildningsmodellen från 1950-talet har under 1980talets
andra hälft blivit en kraftigt ökad lönenivå. Samtidigt har det skett en
uppgång i antalet konflikter på arbetsmarknaden. Förra året gick över
400 000 arbetsdagar förlorade på konflikter.

Det aktuella läget med högt uppdrivna löneförväntningar och ännu så
länge hög sysselsättning har lett till närmast kaotiska förhandlingsförhållanden
inom olika avtalsområden. Även utanför de normala löneförhandlingarna
reses krav på lönehöjningar. I en del fall respekteras inte fredsplikten i
de existerande avtalen av de anställda. Arbetstagare går ut i olovliga löne

konflikter. En del sådana konflikter tillkommer t.o.m. med de fackliga orga- Mot. 1989/90
nisationernas goda minne, vilket ytterligare undergräver respekten för freds- Fi66
plikten.

Det är viktigt att arbetstagare respekterar ingångna avtal. Detta kräver
ordentliga sanktioner. Nuvarande böter för olovliga strejker är klart otillräckliga.
I motion 1989/90:A760 har vi krävt att skadestånden vid olovliga
konflikter bör relateras till den skada konflikten vållar för arbetstagaren.

Regeringen föreslog i proposition 1989/90:114, som innehöll förslaget om
ett lönestopp, en tillfällig förändring av skadestånden vid olovliga stridsåtgärder.
Regeringen ansåg då att 5 000 kronor var ett lämpligt belopp.

Enligt vår mening bör dock höjningen av skadestånden gälla utan någon
tidsbegränsning och omfatta samtliga olovliga konflikter. Skadeståndstaket
bör till att börja med höjas till den nivå regeringen då föreslog - 5 000 kronor.
En sådan lagändring bör snarast genomföras.

4.5.3 Arbetsmarknadspolitikens uppgift

Regeringens nyvunna utbudsekonomiska intresse tar sig till stor del uttryck
i en ambition att med olika interventionistiska grepp detaljstyra utvecklingen
i arbetslivet. Men det är allmänna ekonomisk-politiska åtgärder som
krävs för att skapa balans på arbetsmarknaden. De grundläggande problemen
kan aldrig lösas med arbetsmarknadspolitik eller regionalpolitik. Arbetsmarknadspolitiken
skall vara ett slags smörjmedel. Den skall medverka
till att arbetslösa får nya arbeten och till att lediga arbeten besätts. Den skall
hjälpa dem som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden till den utbildning
och de förutsättningar som krävs i övrigt. Däremot är det inte en uppgift
för statsmakterna och arbetsmarknadsbyråkratin att kontrollera och styra
allt som händer på arbetsmarknaden och i arbetslivet.

Det normala skall vara att arbetsgivare och arbetstagare finner varandra
utan särskilda hjälpinsatser. Byte av yrke och arbetsplats skall ses som en
inspirerande utmaning och ett naturligt inslag i individens utveckling. När
arbetstagare befinner sig mellan två anställningar, kan de i teknisk mening
vara arbetslösa en kortare period. Denna form av friktionsarbetslöshet är
naturlig, och normalt kan individen själv finna vägen till en ny anställning.

Att tillåta fristående arbetsförmedlingar skulle underlätta sökprocessen.

Det finns naturligtvis också arbetslösa som behöver stöd och hjälp. Det
gäller s.k. strukturarbetslösa, d.v.s. personer som på grund av bosättningsort,
ålder eller yrke har svårt att på egen hand finna ett nytt arbete sedan de
förlorat sitt gamla. Stödarsenalen skall ge hjälp till självhjälp och undvika
att det hos arbetsgivare och arbetstagare uppstår en tillvänjning till statliga
bidrag eller ett beroende av statlig byråkrati - en inlärd hjälplöshet.

4.5.4 Arbetstidsfrågor

Trots en kraftigt överhettad arbetsmarknad med en besvärande brist på arbetskraft
beslöt regeringen föreslå en förlängning av den lagstadgade semestern
med en sjätte vecka. Detta ansågs nödvändigt för att skapa rättvisa mellan
olika löntagargrupper. Vi framhöll de negativa samhällsekonomiska konsekvenserna
av att förlänga semestern. Att utöka den lagstadgade semestern 22

med en vecka motsvarar ett produktionsbortfall på minst 2 % totalt sett. Mot. 1989/90

Inom industrisektorn kan bortfallet beräknas till 3 %. Det är således ett inte Fi66
obetydligt ekonomiskt utrymme som intecknas av en generell semesterförlängning.
Det innebär att arbetstagare som skulle ha föredragit andra former
av arbetstidsförkortningar alternativt högre lön berövas denna valmöjlighet.

Regeringens uppgörelse med folkpartiet innebär att det redan fattade beslutet
om en semesterförlängning med två dagar nästa år kvarstår. När regeringen
lade förslag om att utöka den obligatoriska semestern till sex veckor,
underströk vi att denna fråga inte borde lagregleras utan att de anställda
själva skulle få avgöra om de ville avstå löneutrymme för en ytterligare förlängd
semester.

Riksdagens beslut om en lagfäst sjätte semestervecka var beklagligt. Regeringen
föreslår dock nu i kompletteringspropositionen att den fortsatta
förlängningen skall skjutas på framtiden.

Regeringen lägger vidare i kompletteringspropositionen förslag om en
särskild lag, som ger arbetstagaren rätt att avstå från semester som överskrider
fyra veckor. Det är uppenbart att regeringen, åtminstone i ett kort perspektiv,
anser att semester utöver en månads tid inte är nödvändig vare sig
ur arbetsmiljösynvinkel eller utifrån rättviseskäl.

Det framgår av det föregående att semestervillkoren enligt vår mening i
hög grad bör vara en fråga som bestäms av den enskilda arbetstagaren och
arbetsgivaren. Liksom arbetstidsfrågor i övrigt bör semestervillkor kunna bli
föremål för individuella avtal. Regeringens förslag om att man skall kunna
avstå från semester och i stället få mera lön är därför ett steg i rätt riktning.

Vi delar dock inte uppfattningen att den föreslagna lagen till avvikelse från
vissa bestämmelser i semesterlagen skall vara giltig endast t.o.m. mars 1992.

Ändringarna bör inarbetas i semesterlagen. Även i andra avseenden bör semesterlagen
ändras så att enskilda individer och arbetsmarknadsparter i
större utsträckning skall kunna avtala om semestervillkoren.

4.5.5 Arbetslöshetsförsäkringen

Ett av inslagen i uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet var att de
s.k. egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen skulle höjas. För de flesta
försäkrade skulle detta innebära högre fackföreningsavgifter. Från fackligt
håll har försök gjorts att få regeringen att avstå från förändringen.

I kompletteringspropositionen återfinns inget förslag. Det meddelas endast
att regeringen avser att senare återkomma med förslag om en höjning
av egenavgifterna från 5 till 10 %. Av allt att döma beror fördröjningen på
att arbetslöshetskassorna inte utan stämmobeslut kan besluta om sådana
höjningar.

Regeringens agerande är anmärkningsvärt mot bakgrund av att de fackliga
organisationerna så sent som 1989 erhöll inte mindre än 2,3 miljarder
kronor i samband med att a-kassornas fonder upplöstes. Detta var medel
som i allt väsentligt förmedlats över statsbudgeten. Medlen torde med god
marginal ha räckt för att finansiera höjda egenavgifter fram till nästa ordinarie
stämma.

Den föreslagna höjningen av egenavgifterna skulle innebära ökade utgif

ter för hushållen utan någon väsentlig förändring av arbetslöshetsförsäk- Mot. 1989/90
ringen. Fi66

Det svenska systemet för arbetslöshetsförsäkring skiljer sig från vad som
gäller i de flesta andra OECD-länder på två viktiga punkter. Försäkringen
är inte obligatorisk och omfattar således bara en del av de aktiva på arbetsmarknaden.
Försäkringen är dessutom direkt kopplad till det fackliga organisationsväsendet.

De som står utanför arbetslöshetsföräkringen får visserligen kontant arbetsmarknadsstöd
(KAS), men som skydd är det mycket dåligt. I realiteten
blir det därför en uppgift för socialtjänsten att ge ekonomiskt understöd till
oförsäkrade arbetslösa. Kopplingen till de fackliga organisationerna medför
att det är svårt för en arbetstagare att vara försäkrad och samtidigt stå utanför
den fackliga organisationen.

Enligt vår mening måste medlemskap i en facklig organisation vara frivilligt,
baserat på den enskilde individens önskan att stödja och deltaga i den
fackliga verksamheten. Det är inte rimligt att fackliga organisationer kan utnyttja
en försäkringsmodell som är helt statsfinansierad för att rekrytera och
hålla kvar medlemmar.

En modern arbetslöshetsförsäkring bör erbjuda en grundtrygghet till alla
förvärvsarbetande oavsett facklig tillhörighet. En sådan allmän försäkring
bör vara helt frikopplad från de fackliga organisationernas administration.

En stor del av det för arbetslöshetsförsäkringen dyrbara administrationsarbetet
utförs för övrigt i dag av arbetsförmedlingarna.

Regeringen bör skyndsamt låta utreda och framlägga förslag om en allmän
arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla förvärvsarbetande - såväl löntagare
som företagare. Försäkringen skall ge grundtrygghet vid arbetslöshet.

Möjligheterna till frivilliga tilläggsförsäkringar bör prövas.

Moderata Samlingspartiet har i tidigare motioner föreslagit att ersättningsnivån
i sjukförsäkringen skall sänkas till 80 procent av lönen under de
första tre månaderna av en sjukdomsperiod. Därför bör även ersättningsnivån
i arbetslöshetsförsäkringen vara maximalt 80 % av tidigare lön under de
första 89 dagarna av en arbetslöshetsperiod. Därefter bör ersättningen vara
90 %. En sådan förändring bör kunna genomföras redan från den 1 juli i år.

4.6 Sammanfattande slutsats

Sedan regeringens krismedvetande skärptes förra hösten, vilket kom till uttryck
i den pessimistiska framtidsbedömningen i skrivelsen 1989/90:53 om
utvecklingen fram till 1991, har- som denna genomgång av den förda ekonomiska
politiken visat - inte mycket hänt som kan medverka till att hejda och
vända den ekonomiska utförsåkningen. Haga-överläggningar har brutit samman,
och riksmedlaren har kommit och gått. Pris- och hyresstopp har införts
och försvunnit, medan löne-, strejk- och utdelningsstoppen försvann, innan
de hann införas. Kvar av konkreta åtgärder från finansplanen och efterföljande
krispaket med verkan 1990 finns egentligen bara den skärpta investeringsskatten
och höjda dryckes- och tobaksskatter, och nu närmast förestår
en höjning av momsen den 1 juli.

Det har således i praktiken mest blivit åtstramning genom skattehöj- 24

ningar. Den skattereform som så stora förhoppningar knutits till innebär en- Mot. 1989/90
dast en omfördelning av Sveriges rekordhårda skattetryck - med komplette- Fi66
ringspropositionens ord en skatteväxling. Den förebådade utbudsekonomiska
nyorienteringen med avreglering och förnyelse av den offentliga sektorn
har i stort sett stannat vid ord. Av allt att döma är det ideologiska motståndet
inom regeringspartiet alltför starkt. Mot bakgrund av de krav på nytänkande
och handlingskraft som det aktuella krisläget ställer kan slutsatsen
bara bli: socialdemokraterna har gjort sitt.

5. Det moderata alternativet

5.1 Utbudspolitik och avreglering

Riktlinjerna för Moderata Samlingspartiets ekonomiska politik behöver inte
omformuleras varje månad i nya krispaket och handlingsprogram. Sedan
1980-talets början har vi i partimotioner några gånger om året förespråkat
en och samma kursomläggning, för vilken nyckelbegreppen är utbudspolitik
och avreglering. Den erforderliga åtstramningen av finanspolitiken skall ske
genom minskningar på statsbudgetens utgiftssida. Skattetrycket skall inte
höjas utan sänkas. Olika marknader skall frigöras för att fungera bättre. Tillgångar
och verksamheter som lika bra eller bättre kan skötas i enskild regi
skall föras över till privata händer. Inte minst viktigt är det att ta konsekvenserna
av misslyckandena med statlig företagsamhet och bryta upp de offentliga
monopolen inom barnomsorg, utbildning och vård för att därmed öppna
för konkurrens och frihet att välja mellan olika alternativ.

Ansatsen är således strukturpolitisk till sin karaktär. När nu utvecklingen
så tydligt är på fel väg och avmattningen sätter in, kan det kanske förefalla
frestande att pröva några snabba ingrepp i ekonomin från statsmakternas
sida i syfte att ställa allt till rätta. Men den bistra sanningen är att åtminstone
1990 och 1991 är stabiliseringspolitiskt förlorade år. Återfall i en aktiv konjunkturpolitik
med försök att detaljstyra efterfrågan skulle bara göra ont
värre. Krisbekämpningen måste därför ges en långsiktig inriktning.

Avmattningen kan hjälpa oss att fokusera på den fråga som alltmer framstår
som avgörande för Sveriges framtid: hur skall det åter kunna bli intressant
för såväl svenskar som utlänningar att investera och verka i vårt land?

Ett uttömmande svar på den frågan måste inrymma ett stort antal åtgärder
som har det gemensamma syftet att skapa ett gott näringsklimat. Grundläggande
för dem alla skall vara insikten att den tid är förbi då Sverige kunde
utmärka sig och skaffa sig fördelar genom att gå sin egen väg. Det snabbt
växande internationella beroendet gör det nödvändigt att vi i stället närmar
oss förhållandena i jämförbara och vad avser ekonomisk utveckling mer
framgångsrika länder.

De tre tidigare nämnda hörnstenarna i den moderata ekonomiska politiken
- utgiftsminskningar, skattesänkning och avreglering - är av stor betydelse
för att återge Sverige dynamik och livskraft. Men för att skapa goda
investeringsförutsättningar måste fler krav tillgodoses. En fjärde hörnsten
bör bli en förstärkning av infrastrukturen. Under senare år, då kostnaderna 25

för transfereringssystem och andra välfärdsanordningar har stigit över alla Mot. 1989/90
bräddar, har sådana i ett avancerat samhälle nödvändiga inslag som bl.a. väl Fi66
fungerande kommunikationsnät kommit att bli allvarligt eftersatta. Regeringens
besked i kompletteringspropositionen att anslag ur den egendomliga
infrastrukturfond som föreslagits får dröja till en stabiliseringspolitiskt lämplig
tidpunkt vittnar om att man inte förstår betydelsen av sådana satsningar
för Sveriges förmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen. Moderata
Samlingspartiet anser att omprioriteringar måste till för att bereda
utrymme för utbyggnad och underhåll av infrastrukturen.

En starkt bidragande orsak till obenägenheten att satsa i Sverige är osäkerheten
om den framtida energipolitiken. Den planerade förtida avvecklingen
av kärnkraften skulle slå hårt mot särskilt de elintensiva delarna av
basindustrin, som dessutom i stor utsträckning är lokaliserade till redan utsatta
regioner. Ett stort antal studier som nyligen framlagts visar att regeringens
energipolitik inrymmer betydande motsägelser och står i strid med riksdagens
miljöpolitiska beslut. I en specialstudie till 1990 års långtidsutredning
dras slutsatsen att den förda energi- och miljöpolitiken dessutom inte är förenlig
med en årlig tillväxttakt på minst 2 %. Enligt vår mening måste tillväxtmålet
sättas än högre, vilket således förutsätter en mer produktions- och välfärdsfrämjande
energipolitik. Ett grundläggande krav är att gjorda investeringar
i kärnkraft - i enlighet med folkomröstningens resultat - skall utnyttjas
så länge det är motiverat utifrån samhällsekonomiska och säkerhetsmässiga
aspekter.

Intresset för att investera i Sverige påverkas också negativt av rådande
ovisshet beträffande Sveriges medverkan i det europeiska integrationsarbetet.
Socialdemokraternas långa tvekan med beslutet om Öresundsbron har
inte bara uppfattats som ett tecken på ointresse för infrastrukturell utbyggnad
utan även tolkats som ett utslag av isolationism och motvilja mot närmare
kontakter med kontinenten. Den pågående förhandlingsprocessen
mellan EFTA och EG om bildandet av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(EES) har på sistone stött på svårigheter. Även om den kan slutföras,
får EES enligt vår mening inte ses som något annat än en etappstation
på vägen mot Sveriges anslutning till EG. Ett klargörande principbeslut med
denna innebörd skulle betyda mycket för att Sverige skall framstå som något
mer än en randstat utan erforderlig kontakt med det allt intensivare ekonomiska
samarbetet i Europa.

5.2 Finanspolitiken

5.2.1 Inriktning

Det moderata alternativet till regeringens ekonomiska politik innefattar således
en strukturpolitisk omvandling genom skattelättnader och avreglering
samt en icke-interventionistisk, normbaserad utformning av stabiliseringspolitiken.
I linje med denna uppläggning bör finanspolitiken inriktas på mer
långsiktiga mål. Vi avvisar sedan länge finanspolitiska åtstramningsåtgärder
i form av skattehöjningar. Eftersom de senaste årens överhettning berott på
förekomsten av flaskhalsproblem i produktionen, borde den ha mötts främst 26

med åtgärder för att höja produktiviteten och öka kapaciteten. Även nu när Mot. 1989/90
industriproduktionen och lönsamheten avtar, bör finanspolitiken läggas upp Fi66
med samma mål i sikte för att underlätta en vändning till det bättre.

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga budgetunderskottet.
Som framgått av det föregående uppvisar tvärtom den samlade
offentliga sektorn numera ett stort finansiellt sparandeöverskott, som
gör det angeläget att överväga var i ekonomin som sparandet skall ske. Den
av socialdemokraterna förespråkade inriktningen mot bestående överskottssparande
i den offentliga sektorn innebär en successiv överföring av
ägande från enskilda händer till det allmänna. Införandet av löntagarfonder,
uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter
och tillkomsten av 5:e AP-fonden är konkreta exempel på utvecklingen mot
ett alltmer omfattande kollektivt sparande. Nya liknande idéer som övervägs
inom LO och industriminister Rune Molins funderingar om nationellt kapital
tyder på att socialdemokraterna förbereder nya steg för att socialisera
ägandet.

Moderata Samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och
den kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda
sektorn. Efterhand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat hushållssparande
bör den offentliga sektorns finansiella sparande kunna reduceras.
Målet bör sedan vara att hålla det i balans sett över en konjunkturcykel.

5.2.2 Skattepolitiken

Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att
själva disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskas
deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina arbetsinkomster och ha möjlighet att förbättra sin
situation genom egna insatser.

Den moderata skattepolitiken är också ett viktigt medel för att uppnå de
ekonomisk-politiska målen god tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla
som vill arbeta. Alla tjänar på att dessa mål uppnås, inte minst de med låga
inkomster och i små ekonomiska omständigheter.

Det främsta hindret mot en balanserad tillväxt är det hårda skattetrycket.

Det är endast om det sänks som en skattereform kan ge tillräcklig dynamik
i ekonomin. Det är endast om skattebördan minskas som man kan undvika
att stora medborgargrupper genom högre skatt får betala andras skattesänkningar.

Med anledning av prop. 1989/90:110 ”Reformerad inkomst- och företagsbeskattning”,
baserad på en uppgörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet,
har vi i en partimotion 1989/90:Sk59 redovisat våra synpunkter och
förslag i detalj. Det moderata skattealternativet innebär i huvudsak följande:

- Skattetrycket sänks med ungefär 28 miljarder kronor, motsvarande i genomsnitt
ca 7 000 kr. per hushåll, genom att marginalskattelättnaderna
inte fullt ut uppvägs med andra skattehöjningar. Hänsyn tas till dynamiska
effekter och ökat hushållssparande samt minskade offentliga utgifter.
27

- Ett grundavdrag för barn på 15 000 kr. införs stegvis vid den kommunala Mot. 1989/90

beskattningen. 1991 sätts avdraget till 7 500 kr., vilket motsvarar en skat- Fi66

tesänkning på 2 325 kr. per barn vid genomsnittlig kommunalskatt.

- Kapitalvinster (efter inflationsuppräkning av anskaffningsvärdet) och kapitalinkomster
beskattas separat med en proportionell statlig skatt på
30 %. Denna skattesats förutsätter en betydligt lägre inflationstakt än
den som blivit följden av regeringens felaktiga ekonomiska politik. Vid
en inflation på nuvarande nivå måste skattesatsen sänkas betydligt.

- Boendeskatterna skärps inte. Större höjning av taxeringsvärdet 1990 än
50 % får inte läggas till grund för beskattning. Fastighetsskatten fryses
på 1989 års nivå i kronor räknat och slopas successivt i takt med att det
ekonomiska läget så medger. Nuvarande uppskovsregler vid reavinstbeskattningen
bibehålls och utvidgas till att gälla bostadsrätter och också
vid byte av boendeform.

- Förslag till höjda skatter på pensionssparande avvisas.

- Energibeskattningen läggs av miljöskäl om så att en koldioxidskatt på 46
öre/kg ersätter nuvarande punktskatter (utom bensinskatten, som dock
sänks med 68 öre/liter).

- I stället för en svavelskatt föreslås en miljöavgift på svavel, varifrån intäkterna
fonderas och används för miljövårdande åtgärder, främst i form av
kalkning av skogsmark och forskning.

- På företagsbeskattningens område föreslås bl.a. förbättringar för de
mindre och medelstora företagen och för nyföretagandet.

Detta moderata skattealternativ finansieras med utgångspunkt från att den

samhällsekonomiska balansen inte får äventyras. De ekonomiska konsekvenserna
framgår av följande översiktliga sammanställning:

Mdr kr.

Sänkta skatter, netto + 55,4

Dynamiska effekter i form av ökade

skatteinbetalningar — 6,0

Ökat hushållssparande — 6,0

Minskade statsutgifter - 14,9

Ökade skatteinbetalningar till följd av

ändrade skatteregler — 27,3

Till följd av de moderata förslagen sänks skattetrycket 1991 med mellan 2
och 2,5 procentenheter.

5.2.3 Budgetpolitiken

Kravet på budgetbalans gör det angeläget att sänka inte bara statsinkomsternas
utan också statsutgifternas andel av BNP. Detta ger den åtstramningseffekt
som erfordras, samtidigt som resurser frigörs för enskild verksamhet.

De offentliga utgifternas möjliga ökningstakt i nominella termer bestäms
därmed av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som råder i de
länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs samt det krav på minskning
av skattetrycket som ställs upp.

Vårt sedan tidigare uppsatta mål är att skattetrycket skall dras ned med i

genomsnitt ca 1 procentenhet per år i ett fortvarighetstillstånd. Det innebär Mot. 1989/90

att de offentliga utgifternas reala ökning måste begränsas till 0,5-1,0 % per Fi66

år, om man utgår från en genomsnittlig tillväxt i totalproduktionen (BNP)
på 2,0 —2,5 % per år, vilken blir möjlig med moderat ekonomisk politik.

Enligt vår mening är den angivna inriktningen av budgetpolitiken fullt
realistisk. De avregleringar och avmonopoliseringar som vi förordar skapar
tillsammans med nödvändiga besparingar ett tillräckligt utrymme för att
klara också de nytillkommande offentliga utgiftsbehov som är ofrånkomliga
eller enligt vår mening angelägna att tillgodose.

Våra förslag till ändrad inriktning av utgiftspolitiken är så utformade att
de främst begränsar tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka
kommunernas expansion. Effekterna motverkas för hushållen genom att
skattesänkningarna är större än besparingarna och för kommunerna genom
att minskningen av statsbidrag kopplas samman med ett slopande av till
dessa knutna villkor och föreskrifter. Med tanke på lönekostnadernas stora
betydelse för kommunernas ekonomi innebär våra förslag därutöver väsentligt
minskade kostnader för kommunerna, eftersom de av oss förordade
skattesänkningarna gör det möjligt att hålla löneökningarna på en låg nominell
nivå.

Mot bakgrund av behovet att anpassa den svenska inflationstakten till den
som råder i omvärlden måste utgiftsökningarna i nominella termer successivt
begränsas till ca 5 procent för hela den offentliga sektorn.

För innevarande budgetår (1989/90) föreslog vi i januari 1989 besparingar
på drygt 15 miljarder kronor och skattesänkningar på nära 9 miljarder jämfört
med regeringens förslag. Vårt kassamässiga saldo blev därmed 5,4 miljarder
bättre än det regeringen då föreslog. Om vår politik hade genomförts,
skulle dels finanspolitiken ha fått en stramare inriktning, dels problemen på
ekonomins utbudssida ha lindrats. Därmed skulle också de obalanser som
nu förekommer i landets ekonomi ha varit betydligt mindre.

I vår januarimotion i år angående den ekonomiska politiken
(1989/90:Fi204) föreslog vi en utgiftsnivå som låg 13,4 miljarder kronor lägre
än vad regeringen då förordade för budgetåret 1990/91. Av dessa utgiftsminskningar
var drygt 3 miljarder kronor i princip av engångskaraktär, även
om samma slags intäkter av denna storlek torde kunna beräknas för varje år
under överskådlig framtid. Skattesänkningar föreslogs med netto 5,3 miljarder
kronor. Med hänsyn till framför allt vårt redan då planerade skattesänkningsförslag
senare under våren förordade vi ett med 5 miljarder förhöjt belopp
för budgetposten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Hade
våra förslag genomförts, skulle vårt kassamässiga saldo för budgetåret
1990/91 ha blivit drygt 3 miljarder mera positivt än vad regeringen då förordade.
Bortses från de icke-permanenta effekterna, som är ett resultat av
föreslagen försäljning av statliga företag m.m., skulle det av oss föreslagna
budgetsaldot ha motsvarat regeringens.

I debatten har det ibland hävdats från regeringsföreträdare att våra förslag
i verkligheten skulle leda till gigantiska budgetunderskott. För budgetåret
1990/91 har angivits 8 miljarder kronor i budgetförsvagning i förhållande till
regeringens förslag och för 1991 hela 20 miljarder kronor. Dessa uppgifter
saknar grund, vilket vi enkelt kan konstatera efter att så småningom ha fått

ta del av finansdepartementets underlagsmaterial. Mot. 1989/90

Förutom några uppenbara felräkningar och dubbelräkningar från rege- pj66
ringskansliets sida beror de uppgivna skillnaderna på dels överdrivet uppskattade
skattekonsekvenser av våra förslag till sparstimulanser, dels kostnadsberäkningar
av sådana förslag som ”inskuggats” under utgiftsposten Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto (dvs. i praktiken dubbelräkning).

Det kan för övrigt noteras att om våra förslag till sparstimulanser skulle få
de av regeringskansliet beskrivna effekterna, skulle detta vara av utomordentligt
stor och positiv betydelse för samhällsekonomin. Vi har emellertid
inte vågat vara fullt så optimistiska.

Vad beträffar 1991 vill vi endast påpeka att vi i likhet med regeringen endast
lagt förslag rörande det första halvåret. Vårt budgetalternativ för
1991/92 kommer att i laga ordning presenteras i januari 1991.

Sammanfattningsvis får ändå beträffande analysen av det moderata budgetalternativet
konstateras att regeringskansliet med bortseende från vad
som ovan anförts gjort ett gott arbete. Resultaten överensstämmer i stora
delar med dem vi själva redovisat. Med tanke på de två dagar regeringskansliet
haft till sitt förfogande för att granska och analysera oppositionens alternativ,
bl.a. i form av nästan 100 moderata parti- och kommittémotioner, är
detta en aktningsvärd prestation.

5.3 Statsskuldspolitiken

Statens sedan någon tid sjunkande upplåningsbehov medför paradoxalt nog
vissa problem för statsskuldspolitiken. Det är svårt för riksgäldskontoret att
förse penning- och obligationsmarknaderna med erforderlig mängd statsskuldsväxlar
och riksobligationer. En annan konsekvens är att statskuldens
räntebindningstid förkortas. Uppbörden av arbetsmiljöavgift och tvångssparande
utgör för närvarande en särskild komplikation, eftersom de ger ett
slags extra upplåning av temporär natur. Därtill kommer kravet på riksgäldskontoret
att via bl.a. allemanssparande! suga upp likviditet från hushållen.

Under innevarande år förutses inte något större behov av nettoupplåning.

Därmed kan förskjutningen bort från statsskuldsväxlar och riksobligationer
förutses fortsätta. Detta är olyckligt, eftersom dessa upplåningsformer fungerar
smidigt och är kostnadseffektiva. Mot denna bakgrund är det angeläget
att stor återhållsamhet iakttas med utgivande av nya spar- och premieobligationslån.
Allemanssparande! bör också avvecklas som statlig upplåningsform.

I samband med att riksgäldskontoret förra året omvandlades från ett riksdagens
verk till en myndighet under finansdepartementet infördes den ordningen
att riksdagen ger regeringen ett uttryckligt bemyndigande att svara
för erforderlig upplåning, vilket uppdrag sedan vidarebefordras till riksgäldskontoret.
Därmed har det skett ett närmande till förhållandena i jämförbara
länder. Men i t.ex. Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland och Förenta staterna beslutar parlamenten också hur
mycket staten får låna upp under en viss tidsperiod eller hur stor statsskulden
högst får vara. Om dessa gränser behöver överskridas, måste berörd regering
återkomma till parlamentet med begäran om nytt bemyndigande, vilket 30

föranleder offentlig debatt och naturligtvis ökar de folkvaldas kontrollmöj- Mot. 1989/90
ligheter. Enligt vår mening bör på motsvarande sätt den svenska riksdagens Fi66
årliga bemyndigande enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning vara försett
med en beloppsgräns, som inte får överskridas utan nytt riksdagsbeslut.

Enligt kompletteringspropositionen förutses statens behov av nettoupplåning
budgetåret 1990/91 bli 8,5 miljarder kronor. Som framgått av det föregående
anser vi att statsinkomsterna är alltför lågt beräknade, varför det
slutliga lånebehovet sannolikt blir mindre. Den gräns vid vilken regeringen
bör återkomma till riksdagen för att få ett nytt bemyndigande bör emellertid
vara försedd med viss marginal för att undvika att ett mindre överskridande
behöver föranleda ny behandling. Vi föreslår därför att regeringen för budgetåret
1990/91 bemyndigas ta upp lån intill ett belopp av netto 10 miljarder
kronor.

5.4 Penningpolitiken

Med den långsiktiga, icke-interventionistiska uppläggning som Moderata
Samlingspartiet vill ge finanspolitiken kommer uppgiften att genomföra
kortsiktiga justeringar av stabiliseringspolitiken att främst åvila penningpolitiken.
Inom de ramar som sätts av målet om en fast växelkurs gäller det då att
påverka likviditet och räntenivå så att inflation och arbetslöshet hålls nere.

Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av marknadskrafter, blir förändringar
av penningmängden genom marknadsoperationer det viktigaste instrumentet.
Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt snabbare än finanspolitiska
ingrepp, vilket minskar risken för felaktig tidsanpassning.

Men fördelen med att i stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken
är inte bara det snabbare genomslaget. Grundläggande är att
inflation är ett monetärt fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana
strukturella frågor som fördelningen mellan enskild och kollektiv konsumtion
och mellan privat och offentligt sparande.

De dominerande problemen i svensk ekonomi är för närvarande den alltför
snabba löne- och prisstegringen samt det växande underskottet i bytesbalansen.
Penningpolitiken måste därför inriktas på att både bekämpa inflationen
och trygga kronans yttre värde. Det brukar visserligen sägas att man
med en viss typ av ekonomisk-politiska instrument bara kan arbeta för att
realisera ett mål åt gången, men i detta fall går de båda uppgifterna hand i
hand.

Den i dag mest dramatiska förändringen av Sveriges situation kan hänföras
till det tidigare berörda kapitalutflöde som sammanhänger med de senaste
årens stora utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier. Räntebetalningarna
till utlandet växer i takt med de stigande omvärldsräntorna
och ökningen av den skuldstock som utlandsinvesteringarna för med sig.

Tillväxten i detta långsiktiga kapitalutflöde i förening med det växande underskottet
i bytesbalansen - något som internationellt brukar kallas ”basic
balance” - är alldeles uppenbart på väg att framkalla allvarliga finansiella
störningar för Sveriges del.

Summeras de långfristiga utgående nettoflödena, framkommer nämligen
att finansieringsbehovet, som måste bli av kortfristig natur, är mycket stort. 31

Med ett bytesbalansunderskott på 70 miljarder kronor nästa år, direktinve- Mot. 1989/90

steringar finansierade i Sverige på 40 miljarder kronor och nettoköp av ut- Fi66

ländska aktier och obligationer på lågt räknat 20 miljarder kronor krävs ett
kortfristigt valutainflöde på i storleksordningen 130 miljarder kronor. Tillsammans
med redan tidigare upptagna kortfristiga s.k. valutakorglån på
över 200 miljarder kronor ställs då krav på en ordentlig räntemarginal gentemot
utlandet.

Främst är det de större svenska industriföretagen som svarar för finansieringen
av de utgående flödena genom kortfristig upplåning utomlands. Drivfjädern
är att utlandslånen kan tas upp till låg ränta och sedan placeras med
högre avkastning här hemma i olika statspapper.

Det finns uppenbara begränsningar för detta förfarande. Företagen kan
inte expandera sina balansräkningar hur mycket som helst, eftersom soliditeten
sjunker, vilket sätter en bortre gräns för hur långt utvecklingen kan drivas.

Det hör till svenska finanschefers uppgift att fortlöpande se över sina företags
positioner. Det gäller inte minst de upptagna utlandslånen. Uppkommer
farhågor för en svensk devalvering, avtar omedelbart deras benägenhet
att fortsätta att finansiera det långsiktiga valutautflödet.

I dag tycks inte oron hos de svenska finanscheferna vara alltför överhängande.
Men våren 1991, när nästa val ryckt närmare, kommer de inte att nöja
sig med en räntemarginal på 3-4 % för att låna i utländsk valuta och placera
i Sverige. För att de i denna situation skall vilja förlänga sina korglån - och
dessutom öka lånen med mer än 100 miljarder kronor - kommer företagen
sannolikt att kräva en räntemarginal som är minst den dubbla.

Osäkerheten om den framtida valutapolitiken ökar, ju större det långsiktiga
valutautflödet blir, ju snabbare kapacitetsutnyttjandet faller i den
svenska ekonomin och ju närmare nästa riksdagsval ligger i tiden. Dessutom
går vi av allt att döma mot en ny kollision mellan de två politiska målen full
sysselsättning och fast valutakurs. Tidigare har detta val alltid inneburit att
man ruckat på växelkursmålet.

Vägen mot ”sanningens minut” i målkonflikten mellan valutapolitiken och
den fulla sysselsättningen kan därför väntas bli kantad med återkommande
test från marknadens sida på beslutsamheten att faktiskt försvara växelkursen.
Utöver en successivt stigande räntemarginal gentemot utlandet kommer
vi förmodligen därför också att få se perioder av mycket höga räntor i Sverige.

Trendmässigt stigande korta räntor kommer att vara nödvändiga för att
Sverige skall kunna fortsätta att hålla snöbollen - i form av korglån - i rullning.
Sannolikheten för fallande investeringar och en stagnerande industrisektor
ökar vid ett allt högre ränteläge. På så sätt riskerar de finansiella obalanserna
mot omvärlden att ytterligare försvaga bytesbalansen.

I den reviderade finansplanen förbigår regeringen de finansiella obalanser
som ligger inbyggda i den nuvarande utvecklingen. Det enda som sägs är att
”avsteg från valutakurspolitikens mål är uteslutet”. Men ingen ekonomiskpolitisk
strategi presenteras som trovärdigt kan visa hur den begynnande
målkonflikten mellan fast valutakurs och full sysselsättning skall kunna lösas.
Ännu mindre presenteras några konkreta åtgärder.

De flesta ekonomer är överens om att bytesbalansunderskott i sig inte be- Mot. 1989/90
höver utgöra något problem. I Sveriges fall är emellertid underskottet ett Fi66
symtom på andra allvarliga störningar i form av en övertung offentlig sektor,
ett rekordhögt skattetryck med åtföljande stora skattekilar, alltför reglerade
marknader och för stora pris- och lönekostnadsökningar.

Sverige har hamnat i en tämligen unik internationell situation genom att
valutautflödena kan hänföras både till underskottet i bytesbalansen och till
kapitalbalansens ”långsiktiga del”. I andra länder, som under senare tid haft
stort utflöde av valuta till följd av direktinvesteringar och köp av utländska
aktier (t.ex. Förbundsrepubliken Tyskland och Japan), har samtidigt bytesbalansen
givit ett överskott som finansierat utlandsinvesteringarna. Det
svenska experimentet med snabbt växande långsiktigt valutautflöde finansierat
med huvudsakligen korta korglån kan inte hålla i längden.

I denna situation är det vid sidan av den i det föregående förordade omläggningen
av den ekonomiska politiken angeläget att vidta vissa institutionella
förändringar. Syftet är då primärt att öka effektiviteten i arbetet för att
försvara kronans inre och yttre värde. Inte minst viktigt i detta sammanhang
är dock att också påverka förväntningsbilden, där i dag såväl arbetsgivare
som löntagarorganisationer förefaller inställda på att Sverige går mot en devalvering.

Den enskilda åtgärd som skulle betyda mest för framgång i kampen mot
inflationen och för en fast valutakurs är att stärka riksbankens oberoende.

Internationella erfarenheter visar på ett starkt samband mellan goda resultat
för stabiliseringspolitiken och oberoende för berört lands centralbank. Konkreta
förslag som syftar till att ge Sveriges riksbank en mer självständig ställning
har lagts fram i motion 1989/90:Fi705 av Lars Tobisson m.fl. (m). Där
förordas bl.a. att departementstjänstemän och riksdagsledamöter inte skall
kunna bli fullmäktige i riksbanken, att den nuvarande treåriga mandatperioden
skall utökas till sju år, varvid en plats förnyas varje år, samt att beskrivningen
av riksbankens ändamål i lagstiftningen skall preciseras till att värna
om kronans yttre och inre värde. Regeringen bör skyndsamt ta initiativet till
ett reformarbete med denna inriktning, vilket dock bör utföras i samråd med
riksdagen, eftersom riksbanken är ett riksdagens verk.

En annan betydelsefull institutionell förändring gäller frågan om Sveriges
valutapolitiska regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Sedan ett tiotal
år tillbaka anges denna i förhållande till en korg av utländska valutor. I praktiken
har emellertid den svenska kronans värde påverkats av de stora kurssvängningarna
för dollarn, som dessutom har givits dubbel vikt i korgen. En
fastare punkt att anknyta kronan till erbjuder sig i form av det europeiska
monetära systemet (EMS), i vilket flertalet EG-länders valutor ingår. Under
senare tid har Norge, Österrike och Malta undersökt förutsättningarna för
inträde i EMS. Sådant medlemskap är i princip möjligt även för länder som
ej är medlemmar i EG, men situationen kompliceras av pågående överväganden
kring skapandet av en europeisk monetär union (EMU). En ensidig
förklaring om anknytning av valutakursen till EMS-systemet är dock fullt
möjlig, även om man därvid inte får tillgång till de stödmöjligheter som förekommer.

33

En vanlig invändning mot en svensk EMS-anknytning är att den svenska Mot. 1989/90
inflationen först måste nedbringas, innan vi kan ikläda oss ett sådant valuta- Fi66
politiskt åtagande. Men detta har nu sagts under några år, och inflationsgapet
mot våra viktiga konkurrentländer har bara vidgats. Man bör komma
ihåg att EMS inrymmer f.d. höginflationsländer som t.ex. Frankrike, där
just deltagandet i valutasamarbetet framtvingat ett större engagemang i
kampen mot inflationen. Skulle Sverige nu - trots vår snabba kostnadsutveckling
- söka anknytning till EMS, vore det en tydlig signal om att att alla
uttalanden som utesluter en devalvering verkligen är allvarligt menade. När
Sverige i slutet av 1970-talet under trycket av våra stora ekonomiska obalanser
utträdde ur den dåvarande valutaormen, utlovades en förnyad anslutning
till ett europeiskt valutasamarbete, så snart förutsättningar för detta åter
förelåg. Enligt vår mening har detta nu en tid varit fallet. Förutsättningarna
blir under alla omständigheter inte bättre under överblickbar framtid, och
det är angeläget att vårt land även på detta område deltar i det pågående
integrationsarbetet i Europa. Det finns i detta sammanhang skäl att erinra
om att förre finansministern Kjell-Olof Feldt nyligen varnade för att valutor
som representerar mindre europeiska nationer utanför valutasamarbetet
ganska lätt kan definieras som svaga och av mer instabil natur. Ställer sig
Sverige vid sidan av detta samarbete, sker det enligt hans mening till priset
av högre räntor och långsammare ekonomisk tillväxt.

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1990/91,

4. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1990/91
ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning intill ett belopp
av netto 10 miljarder kronor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppläggningen av långtidsbudgeten,

6. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig höjning
av mervärdeskatten,

7. att riksdagen beslutar att avskaffa investeringsskatten på annat
byggande än bostäder i Stockholms- och Göteborgsområdena,

8. att riksdagen beslutar att uttaget av arbetsmiljöavgift skall upphöra
fr.o.m. den 1 juli 1990,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om startsparande för
barn och ungdom i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om pensionssparande i t.ex. bank, 34

11. att riksdagen beslutar att upphäva lagen om vinstdelningsskatt
fr.o.m. 1990 års taxering,

12. att riksdagen beslutar att sänka tilläggspensionsavgiften med
0,2 procentenheter fr.o.m. den 1 juli 1990,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av löntagarfonderna
i enlighet med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen beslutar att avskaffa tvångssparandet och att hittills
inbetalade medel skall återbetalas snarast möjligt,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kommunala ekonomin,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsfrågor,

17. att riksdagen beslutar att höja maximigränsen för skadestånd
med anledning av olovliga stridsåtgärder till 5 000 kr. i enlighet med
vad som anförts i motionen,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i semesterlagen
(1977:480) i enlighet med vad som anförts i motionen,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring
i enlighet med vad som anförts i motionen,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsskuldspolitiken,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i
riksbanken till känna vad i motionen anförts om penningpolitiken,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder i syfte att
stärka riksbankens oberoende i enlighet med vad som anförts i motionen,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i
riksbanken till känna vad i motionen anförts om en anknytning av den
svenska kronan till det europeiska monetära systemet (EMS).

Stockholm den 10 maj 1990

Mot. 1989/90

Fi66

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

35

gotab 96677, Stockholm 1990