med anledning av prop. 1989/90:157 Regionala fackliga förtroendemän

Motion 1990/91:A5 av Börje Hörnlund m.fl. (c)

Inledning

En omfattande reformering av lagstiftningen på
arbetsrättens område har skett sedan mitten av
1970-talet. Motivet har främst varit att ge
arbetstagarna ett ökat inflytande i beslutsprocessen
inom såväl näringsliv som offentlig förvaltning i
syfte att stärka de anställdas möjligheter till
påverkan. Inflytandet utövas kollektivt genom de
fackliga organisationerna. Arbetsrättslagarna
reglerar bl.a. möjligheterna till ledighet för studier,
fackligt arbete på arbetstid, ledighet för vård av
egna barn, turordningsreglerna vid uppsägning, de
grundläggande reglerna för avtalsförhandlingar och
medling vid arbetstvister, formerna för
medbestämmanderätten vid arbets- och
företagsledningsfrågor m.m.

Sammantaget har reformeringen av
arbetsrättslagstiftningen inneburit att
arbetstagarorganisationerna stärkt sin position.
Denna utveckling är enligt vår mening positiv och
ger möjligheter till att ta tillvara arbetstagarnas
kunskaper och speciella erfarenheter inom såväl
näringslivet som den offentliga förvaltningen.

Kraven på en reglerad tillträdesrätt för fackliga
förtroendemän till andra arbetsplatser än den egna
restes vid en tidpunkt då den arbetsrättsliga
reformen var ny. Motivet var att de
medbestämmandeformer som denna reform
förutsatte även skulle kunna fungera lokalt på alla
typer av arbetsplatser och i alla delar av landet. En
lagreglering av tillträdesrätten föreslogs redan år
1978 av nya arbetsrättskommittén. Detta förslag
ledde dock aldrig till någon proposition.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har
emellertid sedermera utarbetats ett nytt förslag till
lagreglering av tillträdesrätten. Denna promemoria
har remissbehandlats.

Av redovisningen av remissbehandlingen i
propositionen framgår att ett flertal tunga
remissinstanser har avstyrkt förslaget till
förändringarna i förtroendemannalagen om en
vidgad tillträdesrätt. Flera remissinstanser
konstaterar att behov av en reglering av
tillträdesrätten för de små arbetsplatserna inte
längre föreligger.

Ett av skälen till detta är att när 1978 års förslag
till förtroendemannalag utarbetades, saknades de
centrala medbestämmandeavtal som senare
tillkommit, vilka erbjuder avtalsmässiga lösningar
för de små arbetsplatsernas problem.

I prop 1989/90:157 föreslås trots denna kritik
ändringar i förtroendemannalagen som innebär att
fackliga företrädare, s.k. regionala fackliga
förtroendemän, skall ha rätt att få tillträde till
arbetsplatser där de inte själva är anställda och rätt
att vara verksamma där.

Total översyn krävs

Från centerpartiets sida har vi i annat
sammanhang krävt en total översyn av
arbetsrättslagstiftningen. Den nuvarande
lagstiftningen infördes i huvudsak för mer än ett
decennium sedan. Lagstiftningen har redan från
början kritiserats av olika skäl och många krav på
förändringar har ställts, bl.a. i ett stort antal
motioner i riksdagen.

Vi har bl.a. understrukit att det alltmer ökande
inslaget av korporativism i vårt politiska system
innebär en risk för åsidosättande av de
grundläggande principerna för den
parlamentariska demokratin. Den tidigare klara
rollfördelningen mellan vad som ankommer på en
intresseorganisation respektive en politisk
organisation har blivit alltmer oklar. Detta är en
oacceptabel utveckling. Rågången mellan de
uppgifter en förtroendevald har för ett politiskt
parti respektive en intresseorganisation måste i en
parlamentarisk demokrati vara helt klar.

Arbetsrättslagstiftningens inriktning, att stärka
de fackliga organisationerna, har vidare medfört att
den i flera hänseenden fått en alltför rigid och
stelbent utformning. I vissa fall leder den till
orimliga konsekvenser för den enskilde.
Arbetsrättslagstiftningen har också främst
anpassats efter storföretagens och de centrala
fackliga organisationernas funktionssätt och behov.
Småföretagens och de enskilda arbetstagarnas
situation har inte tillräckligt beaktats.

Vi har också påtalat att de stora företagens
internationalisering innebär en risk för att de
anställdas möjligheter till inflytande och insyn
försämras.

Ytterligare ett område som måste beaktas i
detta sammanhang är hur ett mer integrerat
samarbete i Västeuropa påverkar
arbetsrättslagstiftningen. Det måste noggrant
prövas om en större samstämmighet i lagstiftningen
riskerar medföra ett försämrat socialt skydd för de
anställda och sämre möjligheter att delta i
företagens beslutsprocesser.

Mot denna bakgrund anser vi från centerpartiets
sida att en total parlamentarisk översyn och en
bättre samordning av den nuvarande
arbetsrättslagstiftningen krävs. Översynen bör
således inte begränsas till enbart
medbestämmandeområdet utan denna bör även
omfatta ledighetslagstiftningen och
anställningsskyddslagen.

Reglerna på det arbetsrättsliga området måste
enligt vår mening vara klart och entydigt
utformade. Samtidigt måste en bättre flexibilitet i
tillämpningen bli möjlig. Lagstiftningen måste vara
anpassad till de mindre arbetsplatsernas
förhållanden och de enskilda arbetstagarnas
rättigheter. Vad gäller de enskilda arbetstagarna
måste översynsarbetet syfta till att stärka deras rätt
och öka deras inflytande på den egna arbetsplatsen.

Målsättningen med översynsarbetet måste bl.a.
vara att klart slå fast rollfördelningen för de fackliga
organisationerna till såväl arbetsgivare som t.ex.
politiska partier. Revideringen av lagstiftningen
måste medföra att klara gränser fastläggs mellan
formerna för utövande av den parlamentariska
demokratin och formerna för fackligt inflytande.
Lagstiftningen måste klart utgå ifrån de olika roller
i samhällsarbetet skilda typer av organisationer har.
Detta innebär att varken arbetsgivar- eller
arbetstagarorganisationer lagstiftningsvägen skall
ges möjligheter att delta i den rent politiska
beslutsprocessen. Lagstiftningen måste även få en
mer flexibel utformning som innebär att
arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och
villkoren för nyskapande förbättras samt att den
inneboende utvecklingskraften hos småföretagare
inte stäckes i en djungel av regler och byråkrati.

Erfarenheterna av ledighetslagstiftningen visar
bl.a. att de fackliga förtroendemännens ledigheter
på arbetstid bör koncentreras till att gälla
förhållanden med direkt anknytning till den egna
arbetsplatsen. Vidare måste vid en revidering
beaktas att den nuvarande ledighetslagstiftningen i
vissa hänseenden blivit otidsenlig med hänsyn till
den politiska utveckling som skett. Dagens
arbetsmarknad med krav på jämställdhet, valfrihet
i barnomsorgen, bättre möjligheter för anhöriga till
omsorg om äldre, solidariteten med
utvecklingsländernas folk m.m. förutsätter en
modernisering av lagstiftningen.

Andra områden där krav ställts på revideringar
är t.ex. den negativa föreningsrätten, information
och förhandlingar i små företag,
fredspliktsbestämmelserna, formerna för rätten till
ledighet för fackliga förtroendemän,
turordningsregler vid uppsägning, arbetsrättsliga
skadestånd m.m. Till detta skall läggas behovet att
pröva hur storföretagens internationalisering
påverkar möjligheterna till fackligt inflytande och
hur ett närmande till EG kan påverka
arbetsrättslagstiftningens utformning.

Sammanfattningsvis måste således
arbetsrättslagstiftningen enligt vår mening i vissa
delar få en ny utformning där de enskilda
individerna får en starkare ställning. Vi föreslår
mot denna bakgrund att en total översyn av den
gällande arbetsrättslagstiftningen nu sker och att en
parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts för
detta ändamål.

I avvaktan på att en sådan total översyn
genomförs bör inte den nuvarande
förtroendemannalagen ändras och prop
1989/90:157 avslås.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,

2. att riksdagen beslutar avslå proposition
1989/90:157 om regionala fackliga förtroendemän i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 3 oktober 1990

Börje Hörnlund (c)

Kersti Johansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Roland Larsson (c)

Göran Engström (c)

Håkan Hansson (c)

Gunhild Bolander (c)

Kjell Ericsson (c)

Ivar Franzén (c)

Marianne Andersson (c)

Jan Hyttring (c)
i Vårgårda