med anledning av prop. 1989/90:50 om 1989/90

Motion 1989/90:Sk23 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk23

av Carl Bildt m.fl. (m)

v ’ Mot.

med anledning av prop. 1989/90:50 om 1989/90

inkomstskatten för år 1990, m.m. Sk23

1. Sammanfattning

Nyheten om ”århundradets skattereform” har lett till stigande räntor, fallande
aktiekurser och försvagad kronkurs. Ekonomerna har även börjat tala
om behov av framtida devalvering.

Detta är ett underbetyg åt både skatteomläggningen och regeringens ekonomiska
politik. Den moderata kritiken mot skatteuppgörelsen kan sammanfattas
i följande punkter:

* Skatteomläggningen löser inte de grundläggande problemen i svensk eko

nomi. Det omfördelade men oförändrat höga skattetrycket innebär att
nya snedvridningar och andra negativa effekter uppkommer som motverkar
de positiva effekterna av den nödvändiga marginalskattesänkningen.

* Skatteomläggningen innebär att skatten höjs för uppemot 1,5 miljoner

löntagare i låga och normala inkomstlägen. De främsta orsakerna är att
bostadsskatter, moms, bensin- och andra energiskatter höjs.

* De nya pensionsskatterna minskar värdet av sparandet för ålderdomen.

De innebär dessutom att utfästelserna i samband med förändringen av
efterlevandepensioneringen bryts.

* Den skärpta bostadsbeskattningen minskar möjligheterna att äga sin bo

stad.

* Förutsättningarna för ett ökat hushållssparande, som i dag är negativt,

försämras allvarligt genom förslagen om pensions- och bostadsbeskattningen.
Följden kan bli höjd inflation och större bytesunderskott gentemot
omvärlden.

* Nyföretagande och riskvilligt sparande motverkas bl.a. genom skärpt ak

tievinstbeskattning, hög skatt på utdelningar från mindre företag och
slopad rätt till avdrag för underskott i en nystartad verksamhet.

I konsekvens med denna grundläggande kritik mot skatteuppgörelsen avvisar
moderata samlingspartiet en lång rad av de skattehöjningar för 1990 som
regeringen föreslår i propositionen. Vi säjer bl.a. nej till skärpt bostadsbeskattning,
minskad avdragsrätt för pensionspremier, skärpt skatt på riskvilligt
sparande, höjd beskattning vid tjänsteresor, höjd moms och höjd bensinskatt.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sk23

Moderata samlingspartiet har vid sammanlagt tre tillfällen under 1989 lagt Mot. 1989/90
förslag om en tidigareläggning av en del av marginalskattesänkningarna till Sk23

1990. Vid varje tillfälle har detta avvisats. Nu har regeringen sent omsider
anslutit sig till vårt förslag. Vi har självfallet fortfarande samma uppfattning
och godtar därför propositionen i detta avseende.

Till den del ökningen av hushållens disponibla inkomster inte leder till ett
ökat utbud i ekonomin eller en förbättring av hushållssparande! bör denna
pareras med strukturförändringar i skattesystemet samt med begränsningar
i de offentliga utgiftsökningarna.

I motionen föreslås bl.a. att de offentliga försäkringarna mot inkomstbortfall
anpassas till sänkningen av inkomstskatterna, att vissa besparingar genomförs
inom arbetsmarknadsdepartementets ram samt att räntesubventioner
på äldre fastigheter slopas.

Med de moderata förslagen sänks skattetrycket redan 1990 med ca 13-14
miljarder kronor - d.v.s. drygt en procentenhet - eller med ungefär 4000
kronor per hushåll i genomsnitt.

2. Det ekonomiska läget

I omvärlden fortsätter högkonjunkturen med betydande styrka även om den
avtagit något i USA och i Storbritannien. Den svenska ekonomin har emellertid
i det närmaste stagnerat i tillväxthänseende.

När innehållet i ”århundradets skattereform” blev känt, började räntorna
stiga kraftigt (se diagram 1), aktiekurserna rasade och kronans kurs föll. Regeringens
höstbedömning i skrivelse 1989/90:53 med dess analys av skatteomläggningens
effekter på ekonomin förvärrade situationen ytterligare på
finans- och valutamarknaderna. Ekonomerna började tala om behov av
framtida devalvering.

Räntan

% 2 oktober - 21 november 1989

13

5-åriga statsobligationer
202 /

12,5

12

11,5

11

November

Oktober

10,5

2 4 6 10 12 10 14 20 24 26 90 1

7 9 13 15 17 21

3

3 6 • 11 13 17 10 23 2S 27 31 2 6 • 10 14 16 20

Diagram I Källa: Finanstidningen 2

Det som hänt under de allra senaste veckorna kan betecknas som ett rejält Mot. 1989/90

stämningsomslag och ett underbetyg åt regeringens ekonomiska politik. Sk23

Något egentligt trendbrott i den underliggande ekonomiska utvecklingen
har inte inträffat. Kontrasten mellan konjunkturinstitutets och regeringens
höstbedömning är visserligen stor, men detta förklaras i betydande utsträckning
av de negativa effekter som de föreslagna skattehöjningarna får. Varningssignaler
om annalkande ekonomiska svårigheter har funnits länge. Till
dessa signaler har nu fogats en skatteomläggning som - enligt regeringens
egen bedömning - ytterligare minskar sparandet i ekonomin och verkar uppdrivande
på priser och löner.

En - av flera - avgörande förutsättningar för att devalveringspolitiken
skulle ha lyckats var att det gick att hejda den alltför snabba pris- och lönestegringen.
Så har emellertid inte skett. Avvikelsen uppåt i båda dessa hänseenden
jämfört med konkurrentländerna har inneburit att hela det utrymme
som devalveringen 1982 skapade nu förbrukats.

Skatteomläggningens finansiering beräknas av regeringen ytterligare öka
inflationen både 1990 och 1991 med ca 2,5 procentenheter. Konsumentpriserna
beräknas därmed stiga med 8 procent 1990 och ca 7 procent 1991 (se
tabell 1).

Tabell 1

Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i procent, där
ej annat anges)

	1989	1990	1990	1991	1991
	Reg	Reg	Reg	Reg	Reg
	höst	rev	höst	höst	höst
		fipl		alt 1	alt 2
BNP	2,0	1,0	1,3	1,6	1,5
Privat konsumtion	1,2	0,5	1,3	2,5	3,0
Offentlig konsumtion	1,6	1,5	1,4	1,1	1,1
Bruttoinvesteringar	6,9	0,0	2,4	1,0	0,5
Lagerinvesteringar1)	0,3	0,2	0,0	0,1	0,0
Export av varor och tjänster	3,8	3,5	2,9	3,5	3,1
Import av varor och tjänster	5,7	3,1	3,8	4,3	4,5
Prisökning dec-dec %	6,7	4,0	7,5	6,6	8
Prisökning, årsgenomsnitt %	6,5	6,0	8,0	7,1
Löneökning %	9,0	4,0	7,0	4,0	7,0
Hushållens sparkvot %	-1,0	-1,8	-0,3	0,4	0,7
Bytesbalans, mdr kr	-24,5	-17,0	-32,7	-43,3

1 (Förändring i procent av föregående års BNP

Anm: Reg rev fipl = Regeringens bedömning i den reviderade finansplanen
Reg höst = Regeringens höstbedömning

Bakom dessa siffror återfinns emellertid alltför optimistiska antaganden om
löneutvecklingen. För 1990 räknar regeringen med att lönestegringen kommer
att stanna vid i och sig höga 7 procent, vilket verkar helt osannolikt med
tanke på den klausul som finns i de privata avtalen och som utlöses om priserna
stiger med mer än 4 procent under loppet av nästa år. Med skatteomläggningens
prisdrivande finansiering, som har sin tyngdpunkt till januari
och mars, kan man förvänta sig att avtalen sägs upp redan före halvårsskiftet. 3

Då kommer kompensationskrav för den snabba prisstegringen samt för de Mot. 1989/90
stora lönelyft som nu är på väg för de offentliganställda. Sk23

För 1991 räknar regeringen med två löneökningsalternativ. I alternativ 1
väntas löneökningarna stanna vid 4 procent för att i alternativ 2 bli 7 procent.

Det är den förra siffran som ligger till grund för prognosen om en dämpad
prisstegringstakt. I vanlig ordning är regeringen alltför optimistisk. Med utgångspunkt
från historiska samband torde löneökningarna snarare hamna
över än under 7 procent 1991.

Enligt vår mening underskattar regeringen skatteomläggningens prisdrivande
effekter på ekonomin. Detta understryks även av riksbanken i dess
remissvar med anledning av inkomstskatteutredningens betänkande. Där
framhålls:

”... omläggningen kan beräknas medföra en engångsprisstegring på ca 5 procent,
något som lätt kan generera en ogynnsam 'spiraleffekt’ på priser och
löner...” (s. 57)

Visar sig riksbankens bedömning riktig - och mycket talar redan för det kommer
Sverige att stå inför en allvarlig kostnadskris inom ett par år. Då
kommer också den fasta växelkurspolitiken att utsättas för svåra påfrestningar.
Vägen dit kommer sannolikt att vara kantad av betydande anpassningar
på finansmarknaderna, inte minst i form av ett för investeringsverksamheten
ansträngande högt ränteläge. Mot bakgrund av risken för prishöjningar
med uppemot tvåsiffriga tal under de närmaste åren torde de långa
räntorna komma att stiga ytterligare.

Sedan hösten 1984 - bara två år efter den stora devalveringen - tappar
svenskt näringsliv marknadsandelar i snabb takt på såväl hemma- som exportmarknaderna.
Den reala handelsbalansen visar sedan flera år underskott.
Av regeringens ekonomiska bedömning framgår att denna utveckling
väntas fortgå.

Endast tack vare kraftiga prisvinster på handeln gentemot utlandet har
problemen kunnat döljas. Oljenotan har minskat med ca 20 miljarder kronor
sedan 1985, samtidigt som prisvinsterna på bl.a. skogsprodukter uppgått
till drygt 10 miljarder under de senaste åren. Denna utveckling kan inte väntas
fortgå, varför de reala tendenserna i handelsströmmarna förr eller senare
kommer att slå igenom.

Ändå är det inte detta som ligger bakom regeringens dystra prognos för
bytesbalansens utveckling fram till 1991. Det är i stället tjänstebalansen och
posten avkastning på kapital som påverkar underskotten i negativ riktning.

Mot bakgrund av att regeringen av allt att döma är för optimistisk när man
räknar med prisvinster i utlandshandeln även fortsättningsvis med ca 5 miljarder
kronor torde en mer realistisk kalkyl för bytesunderskottet snarare
hamna över än under 50 miljarder kronor 1991, med nuvarande uppläggning
av den ekonomiska politiken.

Regeringens BNP-prognos understiger väl två procent för både 1990 och

1991. Samtidigt väntas tillväxten inom OECD-området under samma period
bli nästan dubbelt så snabb. Svensk ekonomi fortsätter därmed att halka efter
omvärlden i tillväxthänseende.

Det är betecknande att regeringen inte sett anledning att räkna med någon

som helst positiv inverkan av skatteomläggningen på ekonomin. Tvärtom
återfinns enbart negativa återverkningar i form av högre inflationstakt, som
framhållits ovan. Detta innebär att regeringen erkänner att en skatteomläggning
inom ramen för ett oförändrat skattetryck inte skapar de gynnsamma
stimulanser för ekonomin som skulle behövas för att vända den nuvarande
utvecklingen. De ”positiva” dynamiska effekter som sänkningen av marginalskatterna
medför motverkas således av de ”negativa” dynamiska effekter
som de parerande skattehöjningarna leder till. I detta hänseende delar vi regeringens
uppfattning sådan den kommer till uttryck i den ekonomiska prognosen.
Behovet av att sänka skattetrycket framstår därmed klart.

Den utveckling som regeringen beskriver i sin ekonomiska bedömning visar
att den s.k. tredje vägens politik har havererat. Det är således hög tid för
en rejäl omläggning av den ekonomiska politiken.

Den överhettade stagnation som för närvarande råder och som tar sig uttryck
i svag tillväxt, snabb inflation och växande bytesunderskott gentemot
omvärlden beror inte på att vi konsumerar för mycket utan på att vi producerar
för litet. Bakom bristen på arbetskraft ligger i hög grad den jämfört med
andra länder ovanligt stora frånvaron från arbetet. Problemen i svensk ekonomi
måste därför i första hand lösas med utbudsstimulerande åtgärder och
inte med en förlegad, keynesianskt inspirerad, ekonomisk politik. Skatterna
är inte för låga i Sverige utan tvärtom för höga. En viktig orsak till dagens
problem är regeringens egen politik, som sedan 1982 inneburit att skattetrycket
stigit med ca 70 miljarder kronor och därmed försämrat ekonomins
produktionsförmåga och drivit upp löne- och prisstegringen.

Moderata samlingspartiet förespråkar en politik som - till skillnad från regeringens
kvartalspolitik med tvära kast och skattehöjningar - bygger på
långsiktighet och en fasthet i efterfrågepolitiken genom lägre ökningstakt av
de offentliga utgifterna och som innebär att ekonomins grundläggande problem
angrips med utbudsstimulerande åtgärder.

Den moderata politiken inrymmer bl.a. följande inslag:

* En skattereform som innebär att marginalskatterna sänks och att skatte

trycket minskar. Därigenom förbättras ekonomins utbudssida genom
att arbete och företagande stimuleras utan prisuppdrivande skattehöjningar
och negativa återverkningar på sparandet.

* Strukturförändringar i den offentliga sektorn som tillgodoser människors

berättigade krav på väl fungerande vård och omsorg och samtidigt begränsar
de offentliga utgifternas ökningstakt.

* Sparstimulerande åtgärder som gör det möjligt för människor att bygga

upp ett eget sparande och därmed skaffa sig trygghet såväl i vardagen
som på ålderns höst.

* Anknytning av kronan till EMS, vilket skulle innebära en tydligare marke

ring än dagens valutasystem av att framtida devalveringar är uteslutna.
Därigenom skulle inflationsbekämpningen ges högre prioritet.

Mot. 1989/90

Sk23

5

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sk23

3. Skattetrycket

Sverige har inte alltid varit ett högskatteland. Det var först på 1960-talet sorn
skattetrycket mera markant började avvika från internationella förhållanden.

1960 var skattetrycket ca 29 procent. I år väntas det enligt regeringen
uppgå till ca 56 procent.

På trettio år har således skattetrycket stigit med 27 procentenheter. Eftersom
skattetrycket var oförändrat under de borgerliga åren, har det stigit med
drygt en procentenhet under de år socialdemokraterna suttit i regeringsställning.
Det motsvarar skattehöjningar på 12 miljarder kronor per år beräknat
på dagens förhållanden, vilket i sin tur motsvarar en höjning med nästan
3000 kronor varje år för den genomsnittlige löntagaren.

Frågan hur stort det totala skattetrycket bör vara är starkt ideologiskt laddad.
För ett parti som förespråkar kollektiva lösningar och därmed stor makt
för politiska beslutsorgan blir ett högt skattetryck ett självklart mål. 1 ett sådant
samhälle styrs människors vardag till stor del av politiska beslut. Enskilda
människor blir mer beroende av politiker och deras beslut, när en stor
del av månadslönen dras in till staten via skatten.

Ett högt skattetryck riskerar dessutom att påverka skattemoralen i samhället.
Mycken kraft och energi läggs ner på bl.a. skatteplanering för att försöka
få behålla så stor del som möjligt av lönen.

Detta föder i sin tur krav på kontroll, och i dess förlängning finns det en
risk för att den personliga integriteten hotas. Ett samhälle med ett högt skattetryck
föder en kontrollapparat och hämmar initiativkraften och nyskapandet.
Människor blir beroende av politiska beslut och ställer krav på att politiska
församlingar skall lösa problemen. Det är också logiskt, eftersom den
största delen av våra gemensamma resurser disponeras av den politiska sektorn.

För partier som tror på individernas förmåga och vilja att ta ansvar för sig
själva och andra är det lika självklart att medborgarna genom ett lågt skatteuttag
skall ha så stor frihet som möjligt att forma sina egna liv. Grunden för
denna syn vilar på respekten för äganderätten och det faktum att inkomsten
tillhör den enskilde, inte staten. Detta synsätt leder med nödvändighet till ett
lågt skattetryck. Skatten är ett tvångsmedel, som politikerna måste behandla
med stor varsamhet och med respekt för enskilda människors frihet.

Utvecklingen av skattetrycket bestäms således av vad den politiska majoriteten
anser bör skötas och finansieras kollektivt. Till detta bör emellertid
läggas att det finns en inneboende tendens till styrning av skatteuttaget, eftersom
kollektiva lösningar på individuella behov erfarenhetsmässigt är
mindre effektiva.

Under tiden fram till 1960 utvecklades det svenska skatteuttaget i ungefär
samma takt som genomsnittet för de andra OECD-länderna. Från början av
1960-talet började emellertid den svenska skatteutvecklingen, som framgår
av diagram 2, markant avvika uppåt. Under 1960-talet genomfördes det
stora miljonprogrammet på bostadsområdet. Subventionsgraden ökade, och
genom regleringar blev kostnaderna högre än vad de annars skulle ha behövt
vara.

Mot. 1989/90

Sk23

Mot. 1989/90

Sk23

Sverige

OECD-länderna

50

60

70

80

90

Diagram 2

Skattetrycket i Sverige och OECD

Källa: ”Skattetryck och skattepolitik”, Danne Nordling 1989

Även på andra områden ökade den offentliga verksamheten trots att den
i flertalet fall kunnat skötas minst lika bra genom privata insatser. Regleringar
och monopol ledde till ineffektivitet. Den stabiliseringspolitik den socialdemokratiska
regeringen förde bidrog också till skatteutvecklingen. Åtstramning
genomfördes genom skattehöjningar, medan offentliga utgifter
ökades för att stimulera efterfrågan.

Redan 1965 var därför skattetrycket i Sverige nästan 9 procentenheter
högre än vad som gällde för genomsnittet i OECD. 1970 hade skillnaden
ökat till drygt 10 procentenheter. Det totala skattetrycket i Sverige uppgick
då till drygt 40 procent av bruttonationalprodukten.

Skattetrycket skärptes, som ovan framhållits, kraftigt under första hälften av

1970-talet och steg till ca 50 procent 1976.1 förhållande till OECD-ländernas 7

genomsnitt låg skattetrycket detta år 13-14 procentenheter högre. Mot. 1989/90

Under perioden 1976-1982 var det totala skattetrycket oförändrat, vilket Sk23
framgår av diagram 2 ovan. 1982 återkom socialdemokraterna till regeringsmakten
och inledde åter den skattehöjningspolitik som sedan länge varit deras.

1985 svängde socialdemokraterna - men bara på det verbala planet - i frågan
om skattetrycket. I valmanifestet inför 1985 års val stod det att ”Det totala
skattetrycket hålls i stort sett oförändrat”. I praktisk politik fortsatte de
dock att driva upp skattetrycket.

Ändå återkom socialdemokraterna till det tidigare löftet. I den reviderade
finansplanen våren 1986 skrev regeringen följande:

”Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att skattetrycket bör hållas
i stort sett oförändrat på nivån 50 procent av BNP. Flera omständigheter bidrar
till att denna gräns bör iakttas”. (Prop. 1985/86:150)

Det bör noteras att det i dag skulle krävas en sänkning av skattetrycket med
ca 70 miljarder kronor för att nå det av regeringen 1986 uppsatta målet.

Mycket mer än bara ord fanns således inte bakom den angivna och önskvärda
”gränsen” för skattetrycket. Men citatet visar att regeringen faktiskt
erkänner att det nuvarande skattetrycket är för högt.

Ett liknande erkännande gjorde Kjell-Olof Feldt i en riksdagsdebatt den
20 november 1987:

”När det gäller skattetrycket i framtiden är det vår målsättning att så småningom
återvända till ett skattetryck i storleksordningen 51,5 procent av
BNP.”

Och i den reviderade finansplanen våren 1988 framhöll regeringen:

"Regeringens uppfattning är att skattetrycket gradvis bör sänkas, när det
statsfinansiella läget och stabiliseringspolitiken så tillåter.” (Prop.

1987/88:150)

Men uppenbarligen är regeringens löften inte annat än tomma ord mot bakgrund
av att skattetrycket inte sänks i samband med den nu förestående skatteomläggningen.

Man kan fråga sig när skattetrycket skall sänkas om inte i samband med
en skattereform - och kanske särskilt om den kallas för ”århundradets skattereform”?
Det statsfinansiella läget utgör inte något problem. Överskottet
i statsbudgeten beräknas enligt riksrevisionsverkets senaste budgetprognos
bli 16 miljarder kronor under innevarande budgetår.

Insikten inom finansdepartementet om behovet av ett sänkt skattetryck
framträder klart i 1987 års långtidsutredning:

”Sammanfattningsvis kan konstateras att skattesystemet har vissa snedvridande
effekter och att dessa aldrig helt - och kanske inte ens i huvudsak kan
försvinna vid en skattenivå motsvarande den i dag rådande.” (s. 172)

Det bör noteras att när finansdepartementets ekonomer gjorde sin analys
var skattetrycket 51,8 procent (1986). I år och nästa år är det ca 56 procent.

Det har således skett en ökning med över fyra procentenheter eller med ca
50 miljarder kronor sedan dess. Skatteproblematiken har således förvärrats

ytterligare under senare år. Därmed har också gapet vidgats gentemot Mot. 1989/90
OECD-genomsnittet till närmare 18 procentenheter. Sk23

Det finns ett klart samband mellan skattetryck och tillväxt. I diagram 3
nedan jämförs tillväxten under 1980-talet med skattetrycket i 16 OECD-länder.
Sambandet är tydligt: ju högre skattetryck, desto lägre tillväxt. Endast
Norge faller utanför mönstret: trots ett högt skattetryck har tillväxten varit
god. Detta sammanhänger självfallet med den speciella roll som oljan spelat
i den norska ekonomin.

Sambandet mellan skatter och tillväxt visar att höjningen av skattetrycket
i Sverige under 1980-talet från 50 till ca 56 procent har lett till att samhället
i dag disponerar ca 60 miljarder kronor mindre än om skatterna inte höjts.

För hushållen är förlusten ännu större. De har dels förlorat sin andel av
den uteblivna tillväxten, dels vad det ökade skattetrycket tagit in.

Även om man jämför tillväxten i Sverige med den genomsnittliga utvecklingen
inom OECD-området finns ett klart negativt samband, se diagram 4.

Högre skattetryck ger sämre tillväxt!

TWvåxl 1960-801%

46

» Japan

40

Norge

• Kanada

a Finland

30

USA

Spanien

England

25

Frankrike

österrike

20

Danmark

Schwalz

Sverige

28

32

36

40

52

44

48

Qenomsnfttligl skattetryck i % av BN P

Diagram 3

BNP-tillväxt och skattetryck 1980-89 i 16 OECD-länder
Källa: Svenska Arbetsgivareföreningen

9

Procentenheter av BNP

Mot. 1989/90

Sk23

100

Relativt skattetryck

Index
1960
= 100

Relativ tillväxt

År

1960

1965 1970

1975

1980

1985 1989

Diagram 4

Skattetryck och tillväxt 1960-1989. Sverige relativt OECD-området
Källa: 1960-1988 ”Skattetryck och skattepolitik”, Danne Nordling 1989

4. Tjugo förlorade år

Frågan hur skattetrycket bör fördelas på olika skatteformer har debatterats
intensivt. I takt med det stigande skattetrycket har Sverige kommit att använda
sig av så gott som samtliga existerande skatteformer. Alla dessa har
snedvridande effekter, vissa i större utsträckning än andra. Genom att den
progressiva statliga inkomstskatten ligger ”ovanpå” en stigande kommunal
beskattning och i realiteten alla andra skatteformer har marginalskatterna och
de totala marginaleffekterna - efter hand blivit extremt höga i Sverige.

1971 genomfördes ”århundradets skattereform”. Det var så socialdemokraterna
beskrev den omfattande skatteomläggning som de gått till val på
1970 och som skulle komma att lägga grunden till den kommande socialdemokratiska
skattepolitiken.

10

Omläggningar av inkomstskatten var i och för sig ingen nyhet. Sådana Mot. 1989/90

hade genomförts 1947,1952, 1957,1962 och 1966. Men 1971 års omläggning Sk23

var den största och mest betydelsefulla i raden.

Skattepolitiken under 1970- och 1980-talen har i hög grad präglats av 1971
års omläggning. Om den inte var ”århundradets”, så var den i alla fall den
omläggning som skulle prägla de närmaste decennierna.

Den utveckling som ledde fram till 1981 års ”underbara natt” präglades av
alla negativa effekter av 1971 års politik. ”Den underbara natten” var ett
försök att komma till rätta med en del av dessa effekter. Samma sak gäller
också till stor del den omläggning som nu är aktuell.

Syftet med 1971 års skatteomläggning var dels att driva på inkomstutjämningen,
dels att få in mer pengar till den snabbt växande offentliga sektorn.

I det första syftet drev den medvetet upp marginaleffekterna i hela skattesystemet,
och i det senare syftet lade den grunden för en snabb ökning av det
samlade skattetrycket.

Att ge 2/3 av det svenska folket sänkt skatt var det löfte som socialdemokraterna
gick till val på 1970. Att 1/3 omedelbart skulle få höjd skatt talades
det mindre om. Och att slutresultatet skulle bli att alla skulle få dramatiskt
höjda skatter talades det inte alls om.

Under åren fram till det borgerliga regeringstillträdet 1976 skulle det samlade
skattetrycket komma att stiga från ca 41 procent till ca 51 procent av
den samlade ekonomiska produktionen (BNP). Med dagens mått motsvarade
det drygt 100 miljarder kronor, vilket betydde ca 25 000 kronor i skattehöjning
för varje löntagare.

1971 års omläggning medförde också en kraftigt ökad progressivitet i skattesystemet.
Eftersom den uttalade avsikten var att två tredjedelar av de
skattskyldiga skulle få sänkt skatt samtidigt som staten inte skulle förlora
några skatteintäkter, skedde en kraftig höjning av inkomstskatten för högre
inkomsttagare.

Ett avgörande motiv för den ökade progressiviteten i skattesystemet var
jämlikhetstanken. Det var denna som stod i centrum för den socialdemokratiska
politiken i slutet av 1960- och början av 1970-talet. I sant socialistisk
anda såg man höjda skatter på höjda inkomster som ett sätt att driva på utvecklingen
i utjämnande riktning.

Det var den klassiska socialistiska fördelningspolitiken som låg bakom den
skattepolitik som formulerades 1971. Dels skulle resurser omfördelas från
enskilda individer och familjer till den offentliga sektorn. Dels skulle resurser
omfördelas mellan medborgarna genom en hårdare beskattning av familjer
och individer med högre inkomster.

Finansminister Gunnar Sträng motiverade omläggningen på följande sätt
i sin skrift "Fakta om skatten” (1970):

”Två på varandra följande partikongresser, 1968 och 1969, har starkt understrukit
socialdemokratins vilja att i solidarisk politisk handling medverka till
större inbördes rättvisa bland samhällets medborgare och att i detta arbete
använda även skattepolitiken”.

Redan 1972 visade sig svagheten med denna politik. Den branta progressiviteten
i den statliga inkomstskatteskalan i kombination med snabb inflation

11

och frånvaro av indexskydd innebar att många vanliga inkomsttagare fick Mot. 1989/90
uppleva kraftiga höjningar av marginalskatten. Sk23

Mellan 1971 och 1972 steg sålunda marginalskatten för en vanlig industriarbetare
från 49,5 till 60,9 procent.

Redan 1972 ansågs det nödvändigt med en viss justering av inkomstskatteskalan
från och med 1973. Denna justering skulle följas av ytterligare fyra
omläggningar i syfte att korrigera inflationens verkningar på inkomstbeskattningen
enligt den nya skatteskala som införts vid ”århundradets skattereform”
1971.

Alla dessa omläggningar misslyckades dock, vilket framgår av tabell 2.
Marginalskatterna för såväl den genomsnittlige industriarbetaren som för
tjänstemannen steg ändå kraftigt mellan 1971 och 1976.

Tabell 2

Marginalskatt för en genomsnittlig industriarbetare och tjänsteman 1971-1976
(procent)

	Arbetare	Tjänsteman
1971	49,5	60,6
1972	60,9	62,1
1973	57,5	62,3
1974	64,1	64,1
1975	58,2	63,2
1976	64,1	69,1
Förändring
1971-1976	+ 14,6 (pe)	+8,5 (pe)

Anm: pe = procentenheter

Källa: ”Skattetryck och skattepolitik”, Danne Nordling 1989

Den kraftigt skärpta progressiviteten bäddade för den kostnadskris i mitten
av 1970-talet som allvarligt skulle komma att skada den svenska ekonomins
utveckling under andra halvan av detta decennium och början av 1980-talet.
Löntagarna tvingades begära rekordstora nominella löneökningar för att
möta de höga skatterna. Detta medförde en löne- och inflationsspiral av tidigare
sällan skådat slag. Vid mitten av 1970-talet försämrades kostnadsläget
gentemot de viktigaste konkurrentländerna med bortåt 20 procent.

För samhällsekonomin är det emellertid inte bara inkomstskatternas marginaleffekter
som har betydelse. Även löneskatter, moms och punktskatter
påverkar exempelvis viljan att arbeta. Under den första delen av 1970-talet
steg också dessa skatter kraftigt. För att finansiera de många skatteomläggningarna
höjdes exempelvis löneskatterna med 13,9 procentenheter - ibland
enligt en plan som omfattande höjningar flera år efter omläggningarna.
Hade inte den nytillträdda borgerliga regeringen hösten 1976 återtagit en del
av höjningarna, skulle löneskatterna ha stigit 1977 med 5,2 procentenheter.

De totala marginaleffekterna, eller den s.k. skattekilen, ökade för den
vanlige industriarbetaren från 62,7 till 76,0 procent mellan 1970 och 1976.
Under senare delen av 1970-talet minskade den något.

12

En sådan kraftig skärpning av skattekilen hade enligt ekonomiprofessorn Mot. 1989/90

Assar Lindbeck en allvarlig negativ verkan på den ekonomiska utvecklingen Sk23

under 1970-talet. I boken ”Hur mycket politik tål ekonomin” skriver han så
här:

Om man översätter de samhällsekonomiska effektivitetsförlusterna av det
senaste decenniets skattehöjningar till BNP-siffror skulle den ekonomiska
tillväxten ha sänkts med cirka en procentenhet per år av dessa skattekilar.
(s. 66)

En sådan sänkning av BNP (bruttonationalprodukten) med en procentenhet
per år motsvarar 11-12 miljarder kronor räknat på dagens förhållanden. På
tio år förlorade således det svenska folkhushållet uppemot 120 miljarder
kronor på den skattepolitik som inleddes med ”århundradets skattereform”

1971.

”Århundradets skattereform” 1971 skapade många av de problem som
skattepolitiken och den ekonomiska politiken i Sverige haft att brottas med
under 1970- och 1980-talen.

Det kraftigt stegrade skattetrycket har bromsat den ekonomiska tillväxten
och omvandlingen med resultatet att Sverige allt mer halkat efter andra nationer.

De kraftigt ökade marginaleffekterna i skattesystemet har drivit upp kostnadsutvecklingen
och gjort Sverige till ett höginflationsland i ett västeuropeiskt
perspektiv.

Skattedebatten under 1970- och 1980-talen har präglats av krav på att
komma bort från de höga marginaleffekter och det höga skattetryck som socialdemokraterna
drivit fram bl.a. som en följd av omläggningen 1971.

Moderater och - om än i varierande utsträckning - folkpartister har gått i
spetsen för arbetet. Socialdemokrater har stått för motståndet. Centerpartister
har tvekat i en fråga som de inte förefaller att ha ansett vara speciellt
viktig.

Det är uppenbart att den socialdemokratiska ”marginalskattepolitiken”
var ett misslyckande - både ekonomiskt och moraliskt. Ekonomiskt för att
företagens kostnader drivits upp samtidigt som arbetsutbudet och sparandet
minskat, vilket sammantaget orsakat allvarliga och djupgående problem i
den svenska ekonomin. Moraliskt eftersom den gjort svenskarna till vad
Gunnar Myrdal kallade ”ett folk av fifflare”. Skatteplanering blev en nödvändighet,
skatterådgivning en boom-bransch och skattetänkande en självklarhet.

Samtidigt har det blivit allt tydligare att de höga marginaleffekterna inte
haft de inkomstutjämnande effekter man eftersträvat. Uppfinningsrikedomen
hos dem som skulle beskattas allt hårdare kom hela tiden att ligga steget
före uppfinningsrikedomen hos dem som omformade skattesystemet.

Den borgerliga valsegern 1976 innebar en viktig förändring i den skattepolitiska
utvecklingen. Det var främst moderaterna som i arbetet med trepartiregeringens
tillkomst drev frågan om en skattepolitisk omläggning.

Ett viktigt resultat av denna, visserligen allför begränsade, omläggning
blev att utvecklingen mot ett allt högre skattetryck bröts. Under åren 19771982
låg det samlade skattetrycket kvar kring ca 50 procent.

1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Sk23

Den genomsnittliga kommunalskatten steg emellertid under dessa år med Mot. 1989/90
ca 3,6 procentenheter. Under denna totalsiffra döljs därför en viss sänkning Sk23
av det statliga skattetrycket.

Ett annat resultat blev att marginalskattesänkningar genomfördes och att
skatteskalorna från 1978 inflationsskyddades. Utvecklingen ditintills under
1970-talet hade visat betydelsen av denna åtgärd, som dock socialdemokraterna
intensivt motsatte sig.

Mellan 1976 och 1980 sänktes marginalskatten för den vanlige industriarbetaren
från 64,1 till 62,1 procent. Även om sänkningen var begränsad stod
den i skarp kontrast till den höjning från 40,5 till 64,1 procent som skett mellan
1971 och 1976.

Under valrörelsen 1979 förde moderaterna fram krav på bl.a. en mer radikal
omläggning av skattepolitiken. Det var uppenbart att de ekonomiska
problemen var mer djupgående än vad de flesta haft klart för sig och att det
inte skulle gå att varaktigt få Sveriges ekonomi på fötter om inte skattepolitiken
bröt med linjerna från omläggningen 1971.

Efter folkomröstningen om kärnkraften i mars 1980 kunde arbetet med en
större omläggning av den ekonomiska politiken inledas på allvar. Det moderata
arbetet då tog sikte på ett beslut 1981 om en större omläggning som
kunde träda i kraft 1982. Det handlade om ett klart brott med den socialdemokratiska
politiken och ett etablerande av ett borgerligt alternativ i svensk
politik.

Den 17 november 1980 tillställde ekonomiminister Gösta Bohman centerns
och folkpartiets ledningar ett omfattande förslag till uppläggning av
den ekonomisk-politiska strategin med denna inriktning. Ett centralt förslag
var att omedelbart tillsätta en intern arbetsgrupp för att ta fram en stor skattereform.

I samband med diskussionerna i regeringen i december 1980 om 1981 års
finansplan avvisades dock dessa tankar av de övriga partierna.

Den 3 februari 1981 enades dock den borgerliga regeringen om en relativt
omfattande sänkning av marginalskatterna. Regeringen hade efter lång tvekan
beslutat att slå in på en ny politisk kurs.

Reaktionen från socialdemokraterna blev hård, och denna hårda reaktion
ledde till att såväl folkpartiet som centern började att diskutera ett frångående
av den borgerliga uppgörelsen. Den 24 april - efter den ”underbara
natten” mellan företrädare för socialdemokraterna och folkpartiet - träffades
en uppgörelse mellan socialdemokraterna, centern och folkpartiet som
sköt upp och urholkade den skattepolitiska omläggning som den borgerliga
regeringen varit enig om. Uppgörelsen innebar dessutom ett direkt brott
mot de entydiga löften till främst villaägarna som dessa partier avgett i valrörelsen
1979.

Marginalskattesänkningarna skulle träda i kraft först under inkomståret
1983. Inflationsskyddet urholkades, marginalskattesänkningen blev mindre
omfattande än avsett och symmetrin i skattesystemet bröts genom avdragsbegränsningen.
Omläggningen skulle finansieras med andra skattehöjningar.

Politiskt ledde "den underbara natten” till att det borgerliga trepartisam

arbetet sprack och att socialdemokraterna återkom till regeringsmakten i ok- Mot. 1989/90
tober 1982. Sk23

I sak ledde uppgörelsen så småningom till en viss sänkning av marginalskatterna.
Men någon avgörande minskning av skattekilen skedde inte. Orsaken
till detta var att frågan om skattetrycket negligerades.

”Den underbara nattens” omläggning blev ånyo startskottet för en period
med kraftiga höjningar av skattetrycket, vilket dessförinnan blivit följden av
”århundradets skattereform” 1971. Mellan 1982 och 1989 steg skattetrycket
från ca 50 till ca 56 procent.

För en vanlig industriarbetare blev resultatet av ”den underbara natten”
en sänkning av marginalskatten med fem procentenheter men bara en knapp
procentenhet om man ser till skattekilen. För tjänstemannen blev sänkningen
av marginalskatten endast 3,8 procentenheter.

Skattepolitiken spelade en viktig roll i valrörelserna 1982, 1985 och 1988.

Uppställningen var ständigt densamma. Medan moderater och folkpartister
argumenterade för en skattepolitisk omläggning använde socialdemokraterna
klassiska fördelningspolitiska argument för att rida spärr mot en sådan.

Och genom att socialdemokraterna trots förluster såväl 1985 som 1988
kunde bevara regeringsmakten kom även 1980-talet att skattepolitiskt bli ett
förlorat decennium.

Bördan från 1971 i form av extremt höga marginaleffekter fanns kvar trots
”den underbara natten”. Och till denna lades de tillväxthämmande effekterna
av en socialdemokratisk politik som från mitten av 1980-talet successivt
pressade upp skattetrycket till de ca 56 procent det nått 1989. Totalt höjdes
eller infördes 132 nya skatter.

5. Lägre marginalskatter men oförändrat skattetryck

Onsdagen den 23 november 1988 kallade socialdemokraterna till presskonferens
i riksdagens förstakammarsal.

Det socialdemokratiska partiet tog vid detta tillfälle offentligt avstånd från
hela det skattesystem som de själva och partiet under decenniers lopp mödosamt
byggt upp.

Kjell-Olof Feldt gick så långt att han sade att ”det har ruttnat så pass
mycket i systemet att det är värt att pröva ett nytt”.

Stig Malm gick lika långt i sitt fördömande. Han sade: ”Vi har i dag ett
ruttet skattesystem.”

Budskapet på denna presskonferens och i den s.k. PM 50, som läckte ut
något senare och som utarbetats i största hemlighet inom inkomstskatteutredningen,
var att socialdemokraterna förklarade sig beredda att sänka marginalskatterna
i en omfattning som bara moderata samlingspartiet ditintills
förespråkat.

Centern och folkpartiet var i och med denna presskonferens helt omsprungna
av socialdemokraterna, som förespråkade en sänkning av marginalskatterna
med uppemot 60 miljarder kronor - en omfattning som dessa
partier i sina motioner inte ens kommit i närheten av.

Helomvändningen gällde dock bara synen på marginalskatterna. Ty medan
socialdemokraterna efter denna presskonferens har förespråkat en

sänkning av marginalskatterna, är deras syn på skattetrycket oförändrad. Mot. 1989/90

I juni 1989 presenterade inkomstskatteutredningen (RINK), kommittén Sk23
för indirekt beskattning (KIS) samt utredningen om reformerad företagsbeskattning
(URF) sina betänkanden.

I RINK kom varje parti att företräda en egen linje.

I fråga om inkomstskatteskalan fanns en bred enighet mellan socialdemokrater,
folkpartister och moderater. Utgångspunkten var att inkomsttagare
upp till 200000 kronor endast skulle betala kommunalskatt. Den statliga
skatten över denna brytpunkt skulle vara högst 20 procent.

Därmed skulle - med utgångspunkt i en genomsnittlig kommunal utdebitering
på 30 kronor - 90 procent av alla inkomsttagare betala 30 procent i
skatt och resterande 10 procent betala högst 50 procent i inkomstskatt.

Vissa skillnader fanns dock. Medan folkpartiet och socialdemokraterna
bara ville ha en "skattebroms” på kommunerna för att hindra dem att underifrån
äta upp marginalskattesänkningen, föreslog moderaterna ett direkt
skattestopp. Från moderat håll uttalades dessutom att en statsskatt på 10
procent vore att föredra.

Centern förordade i stället att brytpunkten skulle ligga vid 180000 kronor
i inkomst samt att ett ytterligare skatteskikt med 25 procents statsskatt skulle
införas från 500.000 kronors inkomst och uppåt.

Diskussionen efter det att förslaget hade presenterats kom främst att röra
effekterna av de olika skattehöjningar som lagts fram som ett led i bevarandet
av skattetrycket. Det gällde den kraftigt skärpta boendebeskattningen,
försämringen av reseavdragen, den nya pensionsskatten samt utformningen
av beskattningen av pensionärerna. På alla dessa punkter kom det att riktas
hård kritik mot den linje som i RINK företrätts av socialdemokraterna, centern
och folkpartiet.

Redan under den allmänna motionsperioden i januari hade moderaterna
föreslagit att ett första steg i marginalskattesänkningen skulle tas 1990 genom
att skatten sänktes med ca 7 procentenheter. Detta krav upprepades i
en motion i anslutning till den s.k. kompletteringspropositionen i maj, och
då lade också folkpartiet fram ett förslag av denna innebörd.

Den 2 oktober presenterade de moderata och folkpartistiska representanterna
i riksdagens skatteutskott ett gemensamt förslag till s.k. utskottsinitiativ
om skatten för 1990. Det syftade till att driva fram ett sådant större steg
redan 1990.

Men utskottsinitiativet gick längre än så. Det föreslog, att ”en viktig del”
av finansieringen av denna skattesänkning skulle utgöras av besparingar för
att på det sättet kunna uppnå en viss sänkning av det samlade skattetrycket.

I regeringsförklaringen den 3 oktober inbjöd statsministern riksdagens
partier till överläggningar den 6 oktober om ett större steg 1990 av den art
som föreslagits i utskottsinitiativet.

Vid denna överläggning ställde statsministern två frågor till främst företrädarna
för de olika politiska partierna. Den första var om det fanns ett intresse
för en sänkning av statsskatten med ca 7 procentenheter 1990. Den
andra var om det fanns ett intresse att medverka till finansieringen av denna
sänkning.

Från moderat sida svarades ja på bägge dessa frågor. Den föreslagna skat

tesänkningen 1990 var i allt väsentligt identisk med den vi föreslagit tio må- Mot. 1989/90
nader tidigare och som riksdagen sedan dess avvisat. Vad gäller finansie- Sk23
ringen framfördes i form av en PM den ståndpunkt som kommit till uttryck
i utskottsinitiativet fem dagar tidigare.

Redan under diskussionerna på Haga stod det klart att regeringen med ett
mindre undantag var inställd på att varje skattesänkning måste balanseras
med en annan skattehöjning. Något utrymme för att diskutera besparingar
eller olika dynamiska effekter föreföll inte att finnas.

När Haga-gruppen åter samlades i Rosenbad söndagen den 15 oktober var
det uppenbart att socialdemokraterna bestämt sig för att moderaterna skulle
köras ut ur överläggningarna. Hela överläggningen den 15 oktober kom att
domineras av denna deras strävan.

Överläggningen inleddes med att statsministern förklarade att det moderata
svaret på den andra fråga han ställt på Haga inte var acceptabelt, eftersom
det från socialdemokratisk sida inte kunde godtas att diskutera besparingar
som ett led i finansieringen.

Något genuint intresse för en dialog med moderaterna fanns inte hos socialdemokraterna.
Deras enda intresse den 15 oktober var att driva polemik
för att klargöra att man inte längre var intresserad av samtal som också inkluderade
möjligheten till besparingar och möjligheten till sänkningar av skattetrycket.

Från moderat sida framfördes vid detta möte, som ett konkret exempel på
besparingsmöjligheter som borde prövas, sjukförsäkringssystemet. I övrigt
sades att vi var öppna för att pröva alla egna och andra förslag till besparingar
som kunde komma fram i de fortsatta samtalen. Den av statssekreterare
Lund författade promemorian förklarades stå för honom själv och återgav
inte konkreta krav eller prioriteringar som förts fram från moderat sida.

Vid mötets slut förklarade Ingvar Carlsson att moderaterna inte var välkomna
till kommande överläggningar.

Det är värt att notera att folkpartiets företrädare på Haga den 6 oktober
och i Rosenbad den 15 oktober snarast tog avstånd från den linje som folkpartiet
företrätt den 2 oktober och som fortfarande utgjorde den moderata
linjen.

Under detta skede av förhandlingarna ifrågasattes aldrig den skatteskala
som fått brett stöd i RINK. Det togs för givet att det första steget på 7 procentenheter
skulle leda fram till en situation där 9/10 av inkomsttagarna befriades
från statlig inkomstskatt och att en statsskatt på 20 procent skulle införas
för inkomster över 200000 kronor.

Vid en överläggning i Rosenbad den 20 oktober mellan de parter som fortfarande
var välkomna hade statsministern gått ifrån de tidigare ritningarna
och plötsligt föreslagit att den högsta skattesatsen skulle justeras upp från ca
50 till ca 55 procent. Förslaget var en direkt utmaning mot hela den strävan
som legat bakom ansträngningarna att sänka marginalskatterna.

55-procentsförslaget kom sedan att bli en hävstång för att uppnå andra förändringar
i de skatteskalor som tidigare hade ansetts som i det närmaste
självklara. Med hjälp av denna hävstång kunde brytpunkten flyttas ner från
200000 till 180000 kronor samtidigt som en form av skatterabatt infördes.

Det finns nu en bred politisk enighet om behovet av att sänka marginal

skatterna. Det är emellertid beklagligt att uppgörelsen mellan socialdemo- Mot. 1989/90
kraterna och folkpartiet inneburit att den ambition för sänkningen av in- Sk23
komstskatterna som inkomstskatteutredningen hade inte kommer att realiseras.
Sålunda sänks skiktgränsen från 200000 till 180000 kronor (i 1991 års
penningvärde). Mot bakgrund av att prisstegringen såväl 1990 som 1991 kan
beräknas närma sig tvåsiffriga tal motsvarar brytpunkten drygt 150000 kronor
(drygt 12500 kronor per månad) i 1989 års penningvärde.

Om marginalskatterna närmas till förhållandena i andra länder men skattetrycket
förblir fortsatt högt, måste andra skatter avvika uppåt ännu mer än
tidigare, vilket ger motverkande ”negativa” dynamiska effekter.

Vad gäller omläggningen i dess helhet finns avgörande brister beträffande
den föreslagna finansieringen och skattesystemets struktur.

1. Skattetrycket sänks inte. Det innebär bl.a. att några grupper måste betala

andras skattesänkningar. Totalt kan uppemot 1,5 miljoner skattebetalare
komma att tvingas betala mer skatt 1991 än de gör i dag.

2. Villkoren för det enskilda, långsiktigt bundna sparandet försämras ge

nom den ökade beskattningen av pensionssparande och sparande i eget
hem. Något uppsving av hushållssparande! från dagens historiska och
internationella bottennotering sker därför inte. Det totala sparandet i
svensk ekonomi kommer därmed att minska.

3. Skattebelastningen ökar för enskilt aktiesparande, vilket ytterligare fjär

mar oss från vad som gäller i vår omvärld.

4. Genom bl.a. en skärpt realisationsvinstbeskattning av fastigheter, utan

någon hänsyn till inflation eller någon möjlighet till uppskov, uppkommer
stora inlåsningseffekter. Detta innebär att ”flyttskatten” skärps.

5. Breddningen av basen för mervärdeskatten försvårar tjänstesektorns ex

pansion, driver upp kostnaderna för alla boendeformer samt höjer den
allmänna prisnivån kraftigt.

6. Som en följd av skatteförslagets negativa effekter för barnfamiljer och

lägre inkomsttagare har socialdemokrater och folkpartister tvingats
vidta kompenserande åtgärder av skilda slag. Ett särskilt grundavdrag
som ger betydande marginaleffekter införs samt därutöver tvingas man
höja barnbidragen, något som ökar rundgången och bidragsberoendet.

7. Beskattningen av mindre och medelstora företag skärps i en situation när

förnyelsen av svenskt näringsliv behöver stimuleras.

6. Det första steget

Eftersom regeringen nu lagt fram förslag om sänkning av marginalskatterna
1990 i ungefär samma omfattning som moderaterna föreslog redan i januari
i år biträder vi självfallet denna del av propositionen. Trots att socialdemokraterna
vid sammanlagt tre tillfällen under de senaste nio månaderna motsatt
sig förslag om lägre marginalskatter nästa år, är det självfallet bra att de
äntligen givit upp sitt hårdnackade motstånd.

I propositionen föreslås att skatteskalan för uttag av statlig förmögenhetsskatt
justeras 1990 med anledning av fastighetstaxeringen och den prisutveckling
som skett sedan 1980. Den undre gränsen för uttag av förmögen

hetsskatt höjs från 400000 kronor till 800000 kronor. Över denna inkomst Mot. 1989/90
föreslås att förmögenhetsskatt tas ut med 1,5 procent. Nästa skiktgräns före- Sk23
slås bli 1,6 miljoner kronor och skattesatsen i detta skikt, som gäller förmögenheter
upp till 3,6 miljoner kronor, föreslås bli 2,5 procent. För större förmögenheter
föreslås skattesatsen bli 3 procent.

Förmögenhetsskatten, som är en extra skatt på kapitalavkastning, har
många negativa effekter. Den påverkar sparandet negativt. För många
mindre företag är förmögenhetsskattebelastningen ett stort problem, lagstiftningen
är utformad så att någon hänsyn normalt inte tas till latenta skatteskulder.

Enligt vår uppfattning bör ytterligare förändringar göras av förmögenhetsbeskattningen
utöver den som regeringen föreslår.

För det första bör förmögenhetsskatteskalan 1990 få följande utseende:

Skattepliktig förmögenhet	Skattesats procent
1000000-2000000	1
2000000-4000000	2
4000000	2,5

Från och med 1991 bör emellertid förmögenhetsskatten vara proportionell,
varvid en lämplig nivå kan vara 1 procent.

För det andra måste sambeskattningen av förmögenheter avskaffas. Vid
förmögenhetsbeskattningen gäller fortfarande att makars och barns (även
fosterbarns) förmögenheter läggs samman vid beräkningen av förmögenhetsskatt.
Detta kan få orimliga konsekvenser. Grundprincipen måste även
här vara särbeskattning.

För det tredje måste den regel som begränsar det totala uttaget av förmögenhets-
och inkomstskatt för en skattskyldig justeras i takt med att marginalskatterna
sänks.

För det fjärde bör förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital i
mindre och medelstora företag avskaffas.

7. De många skattehöjningarna

7.1 Finansieringen

Uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet innebär att det
skattebortfall som blir följden av de sänkta marginalskatterna finansieras genom
andra skattehöjningar. Det totala skattetrycket blir oförändrat högt. I
tabell 3 nedan framgår hur finansierigen har fördelats på olika skattehöjningar
och i ett avseende (sänkta räntebidrag med 0,8 miljarder) på besparingar.

Av tabellen på s. 20 framgår att det är mervärdeskatten - genom införande
av moms på energi, vatten, avloppsrening m.m. samt höjd moms för hotelloch
restaurangnäringen - som är den största finansieringskällan.

Den höjda momsen på energi slår till stor del mot boendet bl.a. genom
ökade uppvärmningskostnader. Boendet får också betala en stor del av den 19

Finansiering av uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet

Tabell 3

Mot. 1989/90

Sk23

Skärpt direkt bostadsbeskattning
Sänkta räntebidrag

Minskad avdragsrätt för pensionspremier
Skärpt skatt på riskvilligt sparande
Skärpt beskattning av löneförmåner
Beskattning vid tjänsteresor
Beskattning av traktamenten
Höjd moms (varav moms på energi 7,0)
Höjd bensinskatt och kilometerskatt
Höjd bilaccis

Miljarder kronor
2,0

0,8

0,7

0,8

1,1

1,4

1,0

9,7

2,1

0,1

19,7

nu införda momsen på vatten och avloppsrening. Sammantaget höjs bostadsbeskattningen
med ungefär 6 miljarder kronor, vartill kommer minskade
räntebidrag.

7.2 Beskattning av löneförmåner

I samband med en omfattande marginalskattesänkning bör enligt vår uppfattning
reglerna för inkomst av tjänst ändras så att alla löneförmåner beskattas
lika oavsett hur de utgår.

Därigenom blir beskattningen mera rättvis samtidigt som en del av skattebortfallet
kompenseras. Regeringen kommer emellertid med förslag, som på
vissa punkter inte kan accepteras.

Sålunda föreslås att förmån av fri bil som inte är äldre än tre år skall värderas
till 30 procent i stället för som för närvarande 22 procent av nybilspriset.

För förmånsbil som är äldre än tre år höjs procentsatsen från nuvarande 18
till 25 procent. Dessa regler föreslås gälla redan från beskattningsåret 1990.

I uppgörelsen med folkpartiet föreslås vidare att värderingen av fri bil skall
höjas till 35 procent 1991.

Riksdagen beslöt för något år sedan om ändrade regler för värdering av
förmån av fri bil. Den tidigare regeln, som syftade till att beskatta förmånen
av det faktiska privata utnyttjandet av bilen, ersattes med en schablonregel,
som innebar att bilförmån skulle bestämmas till 22 procent av nybilspriset i
slutet av året före beskattningsåret för senaste modell av förmånsbilen. För
årsmodell som är äldre än tre år skulle med dessa regler en reducering av
procentsatsen ske.

Moderata samlingspartiet motsatte sig denna ändring vid riksdagsbehandlingen.
Våra skäl var att förmånsvärdet borde beräknas efter faktiskt föreliggande
förhållanden och att schablonregeln stimulerade ”anpassningsåtgärder”.
För en person med omfattande körning i tjänsten och förhållandevis
liten privat körning innebar regeländringen att det blev oförmånligt att ha
tjänstebil. För den som däremot körde litet i tjänsten men mycket privat blev
det intressant att skaffa tjänstebil.

Regeringens förslag om en kraftig skärpning av förmånsbeskattningen genom
en höjning av schablonen till 30 procent 1990 och därefter till 35 procent 20

1991 (reglerna för 1991 framförs emellertid inte i denna proposition) förstärker
de ovan redovisade orimliga effekterna. Moderata samlingspartiet avvisar
mot denna bakgrund den föreslagna skärpningen och föreslår i stället en
återgång till det tidigare gällande systemet med värdering efter de faktiska
förhållandena.

De föreslagna regeländringarna i kombination med den förhållandevis
måttliga sänkningen av marginalskatten 1990 innebär för en förmånsbil med
ett nybilspris på omkring 130 000 kronor en ökning av skatten för den enskilde
från omkring 20000 till 26000 kronor 1990. De regler som föreslås i
uppgörelsen med folkpartiet om en ytterligare höjning av schablonen till 35
procent, samtidigt som marginalskatterna sänks förhållandevis mer 1991, leder
till att skatten på samma förmånsbil sjunker mellan 1990 och 1991 till
drygt 24 000 kronor. Beräkningarna avser en person med högsta marginalskatt.
Enligt vår mening är det orimligt att reglerna för 1990 skapar en sådan
”puckel” i beskattningshänseende för den enskilde.

Regeringen föreslår att förmånliga förvärv av värdepapper från arbetsgivaren
skall beskattas redan vid förvärvet, även om de har förenats med villkor
som innebär inskränkningar i förfoganderätten.

Enligt moderata samlingspartiet bör förmånen av att från arbetsgivaren
förvärva värdepapper till ett pris som understiger marknadsvärdet beskattas.
I det fall det föreligger tidsmässiga restriktioner för att avyttra de förvärvade
värdepappren bör inte beskattning ske förrän avyttring är möjlig. Detta innebär
att vi avvisar regeringens förslag i denna del.

7.3 Avdrag för kostnad för egen bil i tjänsten

Regeringen föreslår att för den som använder egen bil i tjänsten skall avdrag
medges endast enligt en schablonregel baserad på den extra kostnad som
körningen i tjänsten genomsnittligt kan antas ge upphov till. Detta belopp
bedöms av regeringen kunna sättas till 11 kronor per mil. Samma belopp
föreslås gälla oavsett hur lång sträcka som körts i tjänsten och trots den föreslagna
höjningen av bensinskatten.

Enligt moderata samlingspartiet är det orimligt att den enskilde själv skall
stå för hela kapitalkostnaden, när bilen används i tjänsten. För den som använder
bilen i tjänsten bör hela den faktiska kostnaden vara avdragsgill.
Reglerna bör således kvarstå i nuvarande skick.

7.4 Höjd skatt på aktievinster

Enligt en utredning från Näringslivets Ekonomifakta skulle svensk kapitalbeskattning
bli högst i världen 1991 om alla förändringar i den kommande
skatteomläggningen beaktas (se tabell 4).

Med tanke på avskaffandet av valutaregleringen och den ökade integrationen
i världsekonomin blir det även på tämligen kort sikt omöjligt att upprätthålla
högre skatter på kapital i Sverige än i omvärlden utan kraftigt negativa
effekter.

Regeringen föreslår att den skattepliktiga andelen av reavinst på aktier
m.m. som innehafts två år eller längre (s.k. äldre aktier) skall höjas från 40
till 50 procent för år 1990. I konsekvens härmed föreslås att avdragsrätten

Mot. 1989/90

Sk23

21

Tabell 4

Rangordning av skattetrycket på kapital i 22 OECD-länder 1986
Före och efter den svenska skatteomläggningen 1991

Summa skatteintäkter i procent av driftsöverskottet
Sverige efter 1991	56,4
Norge	50,8
Storbritannien	50,8
Japan	46,0
Frankrike	44,9
Danmark	42,9
Schweiz	42,7
Sverige före 1991	41,8
Luxemburg	41,5
Australien	37,8
Nya Zeeland	35,2
Grekland	33,7
Nederländerna	32,6
Belgien	32,0
Kanada	31,1
USA	29,6
Österrike	27,5
Italien	24,5
Finland	23,2
Västtyskland	21,1
Spanien	19,2
Turkiet	17,7
Irland	11,6
Källa: Ekonomifakta

också för reaförluster på såväl äldre som yngre aktier m.m. höjs från 40 till
50 procent. Förslaget innebär vidare att den nya vinstberäkningen skall gälla
även för affärer som genomförts under 1989 men där betalning sker 1990.
Detta strider mot gällande principer.

Den skatteuppgörelse som slutits mellan socialdemokraterna och folkpartiet
innebär att aktievinster skall beskattas med 30 procent fr.o.m. år 1991
men utan att någon som helst hänsyn tagits till inflationens verkningar sedan
förvärvstillfället. Skatten på aktievinster efter två års innehav 1989,1990 och
1991 framgår av tabell 5 nedan.

Tabell 5

Inkomstläge	Skatt på aktievinst efter två års innehav: 1989 1990 1991
Höginkomsttagare	28,8 %	32,5 %	30%
Medelinkomsttagare	18,8 %	20,0 %	30%
Låginkomsttagare	14,0 %	16,5 %	30%

Försämringen för lägre inkomsttagare blir ännu större, eftersom regeringen
vill ta bort schablonavdraget vid mindre aktieförsäljningar.

Redan i dag är beskattningen av riskvilligt sparande högre i Sverige än i
omvärlden. De skatteskärpningar som regeringen föreslår för 1990 och som
blir konsekvensen av uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet för 1991
innebär att gapet vidgas ytterligare.

Mot. 1989/90

Sk23

22

Regeringens och folkpartiets strävan är att införa en nominell beskattning
av reavinster på aktier och motsvarande värdepapper och att vinster från
dessa skall beskattas i sin helhet. De föreslagna åtgärderna för 1990 är ett
steg i den riktningen. Det föreslagna skatteuttaget för 1991 i förening med
att den nuvarande gränsen mellan äldre och yngre aktier slopas innebär att
skatteuttaget vid försäljningar av korttidsinnehav beskattas lindrigare, medan
beskattningen av aktier som innehafts lång tid skärps för alla inkomsttagare,
men mest i låg- och medelinkomstlägen, vilket framgår av tabell 5.

Utgångspunkten för dessa partier har varit att kapitalvinster är detsamma
som kapitalinkomster. Så är emellertid inte fallet. Kapitalvinster uppkommer
oftast under risk och under en längre tidsperiod med ofta betydande
inflation mellan förvärv och försäljning.

Reavinstbeskattningen av vinster på aktier bör enligt moderata samlingspartiet
utformas på följande sätt. Vid vinstberäkningen får anskaffningsvärdet
indexuppräknas. Vid vinst på värdepapper som innehafts under en
längre tidsperiod bör skattefrihet övervägas i överensstämmelse med vad
som gäller i andra länder. Skattesatsen bör vara 30 procent.

Mot denna bakgrund bör, i avvaktan på en sådan utformning av kapitalvinstbeskattningen
1991, ingen ändring av procentsatsen av den skattepliktiga
andelen av aktievinster genomföras för inkomståret 1990. Däremot bör
den assymetri som följer av den begränsade rätt till avdrag för korta reaförluster
som infördes i samband med regeringens nyårspaket slopas. Detta
sker enklast genom att den s.k. tvåårsgränsen helt tas bort. Därmed skulle
vinster från såväl korta som längre aktieinnehav beskattas på samma sätt.

7.5 Avdragsbegransning på pensionssparande

Regeringen föreslår att det allmänna avdraget för pensionsförsäkringspremie
minskas med 25 procent. Avdragsbegränsningen föreslås omfatta de avgifter
som erläggs under beskattningsåret 1990 och avser 1991 års taxering.

För andra gången på kort tid kommer därmed grundvalarna för det privata
pensionssparandet - såväl det avtalade som det individuella - att rubbas. Det
förslag som regeringen nu framför gäller visserligen endast beskattningsåret
1990, men den uppgörelse som slutits mellan socialdemokraterna och folkpartiet
innebär att ytterligare försämringar för det privata pensionssparandet
kommer att införas 1991.

Den s.k. engångsskatt som riksdagens socialistiska majoritet genomdrev
1986 och som bara skulle bli en ”engångsföreteelse” får därmed en permanent
efterföljare.

Många betvivlade att det då verkligen handlade om en engångsföreteelse.
Det talades om konfiskation och retroaktiv beskattning och att regeringens
agerande var ovärdigt en rättsstat. Många arbetade hårt på att försöka
stoppa förslaget, däribland de borgerliga partierna, som stod eniga i sitt motstånd
mot pensionsskatten. Med hjälp av vpk lyckades emellertid socialdemokraterna
driva igenom försämringen.

De försämringar när det gäller pensionssparandet - både det avtalade och
privata - som nu kommer att införas riskerar inte bara att minska tryggheten
på ålderns höst för många miljoner människor. De nya pålagorna är också

Mot. 1989/90

Sk23

23

skadliga för Sverige, eftersom de riskerar att leda till minskat sparande, ökad Mot. 1989/90
konsumtion och större underskott mot omvärlden. Sk23

Den nu föreslagna avdragsbegränsningen står också direkt i strid med det
riksdagsbeslut som togs våren 1988 i fråga om ändrade regler för efterlevandepension.
Dessa förändringar förutsatte att avdragsrätten för pensionsförsäkringar
inte skulle ändras. I ett yttrande skrev skatteutskottet: ”En utgångspunkt
skall därvid vara att de grundläggande avdragsvillkoren avseende
premier för frivilliga pensionsförsäkringar inte försämras.” (SkU
1987/88:9 y). Socialförsäkringsutskottet instämde (SfU 1987/88:29).

Moderata samlingspartiet delar alltjämt den uppfattning som de båda utskotten
förde fram och som riksdagen senare ställde sig bakom. Mot denna
bakgrund avvisar vi bestämt den föreslagna avdragsbegränsningen för pensionssparande.

Vi motsätter oss även övriga planerade åtgärder mot pensionssparandet
såsom skatt på avkastningen och uttag av s.k. grundavgift.

7.6 Skärpt indirekt beskattning

Kommittén för indirekt beskattning föreslog i somras en breddning av skattebasen
för mervärdeskatten, innebärande att i huvudsak all konsumtion av
varor och tjänster skall beskattas. Således föreslogs även att nuvarande s.k.
reduceringsregler på vissa områden skulle slopas. Kommittén lämnade även
förslag om punktskatterna, energibeskattningen samt vägtrafikbeskattningen.

Regeringens avsikt är att betänkandets förslag skall ligga till grund för förslag
till lagstiftning som föreläggs riksdagen våren 1990, och att beslut kan
fattas om nya regler fr.o.m. den 1 januari 1991. Redan nu föreslår emellertid
regeringen att vissa basbreddningar införs fr.o.m. år 1990 i syfte att finansiera
de ändrade inkomstskatteskalorna för detta år. Mot denna bakgrund
föreslås ändringar när det gäller mervärdeskatten på energiområdet och såvitt
avser vatten, avloppsrening och sophämtning samt serverings- och hotelltjänster.
Regeringen föreslår även förändringar av försäljningsskatten på
motorfordon.

Moderata samlingspartiet avvisar regeringens förord för en ökning av
mervärdeskatten. Den föreslagna basbreddningen i kombination med slopande
av gällande reduceringsregler avseende fastighetsområdet och hotelloch
restaurangnäringen skapar negativa samhällsekonomiska effekter. Konsumentprisindex
stiger som en följd av alla de förslag som kommittén för
indirekt beskattning föreslog. En extra prishöjning på ca 5 procentenheter
under 1990 och 1991 blir följden enligt beräkningar utförda av SPK. Konkurrensen
mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet snedvrids
på många områden i jämförelse med vad som gäller för närvarande. Efterfrågan
sjunker i de branscher som blir föremål för ökad beskattning. De negativa
konsekvenserna av en sjunkande efterfrågan förstärks i de regioner
där turistnäringen har stor betydelse. Slopandet av reduceringsreglerna för
hotell- och restaurangtjänster leder till en tre gånger högre mervärdeskatt än
i övriga västeuropeiska länder. Detta driver upp turistpriserna och gör Sverige
mindre attraktivt, vilket har en direkt negativ inverkan på bytesbalan

sen. Tjänstebalansen väntas därmed försvagas med ca 7 miljarder kronor. Mot. 1989/90

I samband med att avtal träffas om samarbete mellan Sverige och EG kan Sk23
en basbreddning av mervärdeskatten emellertid bli aktuell i syfte att möljiggöra
ett deltagande i den ”inre marknaden”. Vissa reduceringsregler kan i
ett sådant läge också komma att avvecklas.

Eftersom osäkerheten är stor om den framtida indirekta beskattningen
inom EG är det felaktigt att nu höja uttaget av mervärdeskatt. Det får till
följd att vi fjärmar oss än mer från vad som gäller i de olika EG-länderna
avseende skattenivån.

En anpassning till EG kan ske på två sätt. I samband med att avtal träffas
sker den anpassning som blir följden av ett avtal. I avsikt att ange inriktningen
mot ett samarbetsavtal med EG kan emellertid en anpassning av mervärdeskatten
dessförinnan aktualiseras, då EG:s ställningstagande om en
harmonisering av de indirekta skatterna fastlagts.

Ökade skatteintäkter till följd av en EG-anpassad basbreddning av mervärdeskatten
bör enligt moderata samlingspartiet användas för att sänka nuvarande
skattesats. Med utgångspunkt från vad som finns angivet i EG:s s.k.
sjätte direktiv kan en basbreddning leda till en generell sänkning av mervärdeskattenivån
från 23,46 procent till ca 19 procent.

En sådan åtgärd får ingen nämnvärd effekt på konsumentprisindex. För
bygg-, hotell- och restaurangbranscherna mildras volymminskningarna. I
kombination med sänkta inkomstskatter kan en sådan förändring i stället
leda till positiva effekter för dessa näringar.

Mot denna bakgrund avvisar vi regeringens förslag att slopa de särskilda
reduceringsreglerna för serverings- och hotelltjänster. Vi avvisar även förslaget
att skattskyldigheten skall utvidgas till att också omfatta tillhandahållande
av kost åt personal. Även förslaget att mervärdeskatt skall tas ut vid
tillhandhållande av vatten samt för tjänster avseende avloppsrening och sophämtning
avvisas.

När det gäller mervärdeskatt på energi delar vi i och för sig regeringens
uppfattning att en övergång till en sådan beskattning bör ske utan att avvakta
harmoniseringen i EG. Med tanke på att miljöavgiftsutredningen nyligen
presenterat ett delbetänkande om ekonomiska stödmedel i miljöpolitiken
bör emellertid beslut om den framtida energibeskattningen anstå till nästa år
och gälla fr.o.m. 1991.

En övergång till att inordna energiområdet i mervärdeskattesystemet bör
kombineras med att nuvarande punktskatter inom detta område slopas.

Samtidigt införs en koldioxidskatt avseende fossila bränslen. Bensinskatten
ersätts delvis av en trafikskatt. Mervärdeskatten vid tillhandahållande av
värme fastställs till noll procent.

När fossila bränslen används som insatsmedel i industriprocesser exempelvis
i cementindustrin skall någon koldioxidbeskattning inte ske.

Då vi inte vill höja nuvarande energiskatteuttag avvisas förslaget om höjning
av kilometerskatten och bensinskatten. Några förändringar av elskatten
bör inte heller komma i fråga.

Mot bakgrund av att regeringen inte tagit ställning till hur avdragsrätten
avseende ingående mervärdeskatt på förvärv och kostnader beträffande s.k.
rörelsebilar skall hanteras i framtiden avvisar vi förslaget angående försälj

ningsskatten på motorfordon. Mot. 1989/90

Regeringens förslag på energiområdet leder till kraftiga fördyringar för så- Sk23
väl hyresgäster som villaägare. Priset på el stiger till ca 0,68 kronor per kilowattimme
för en normal lägenhet i södra Sverige som förbrukar 2000
kWh/år. Kostnaden per kilowattimme uppgår i dagsläget till ca 0,57 kronor.

Årskostnaden för lägenheten stiger därmed med 220 kronor.

En normalvilla utan elvärme i södra Sverige förbrukar 5 000 kWh/år. Kostnaden
per kWh uppgår i dagsläget till ca 0,56 kronor. Regeringens förslag
innebär att kostnaden stiger till 0,66 kronor. Årskostnaden stiger således
med ungefär 500 kronor.

En normalvilla med elvärme i södra Sverige förbrukar 20000 kWh/år.

Kostnaden per kilowattimme i dagsläget utgör ca 0,45 kronor. Denna kostnad
stiger till 0,53 kronor. Årskostnaden stiger således med 1600 kronor.

7.7 Särskilda åtgärder beträffande pensionärer

Regeringen anför att höjningar av den indirekta beskattningen leder till en
höjning av konsumentprisindex. Eftersom en sådan prisökning även höjer
det s.k. basbeloppet, något som i sin tur höjer basbeloppsanknutna förmåner
som pensioner och studiemedel, föreslås att basbeloppet inte skall räknas
upp med hänsyn till den extraordinära prisökning som orsakas av skattereformens
finansiering. Motivet till regeringens ställningstagande är att det
annars skulle ske en omfördelning mellan bl.a. pensionärskollektivet och övriga
grupper i samband med skatteomläggningen.

Moderata samlingspartiet avvisar bestämt den föreslagna ordningen att
kopplingen mellan konsumentprisindex och basbeloppet skall upplösas. Enligt
vår mening är det angeläget att pensionärer och andra grupper känner
en trygghet och en säkerhet inför statsmakternas ambitioner att kompensera
dessa grupper för eventuella prisförändringar.

Riksdagen beslöt förra hösten att kommunalt bostadstillägg till fokpensionär
inte skulle avtrappas till följd av inkomst av tjänst. Beslutet innebar att
marginaleffekterna på inkomster av förvärvsarbete skulle minska med drygt
30 procentenheter från de tidigare nivåerna på drygt 90 procent.

Syftet med förändringarna - som vi tillstyrkte - var att möjliggöra för pensionärer
att fortsätta att arbeta även efter pensionsåldern. En sådan ökning
av arbetsutbudet bedömdes vara positiv för hela samhällsekonomin.

Enligt vår uppfattning kommer marginaleffekter på 60-65 procent ändå att
leda till ett förhållandevis litet intresse för förvärvsarbete efter pensionsåldern.
För att erhålla mer påtagliga stimulanser för pensionärer att förvärvsarbeta
bör marginaleffekten inte överstiga den som gäller för andra inkomsttagare.
Detta mål uppnås om det extra avdraget inte avtrappas för inkomst
av förvärvsarbete. Regeringen bör därför snarast lägga fram förslag om detta
med verkan fr.o.m. den 1 januari 1990. Eventuellt kan vissa beloppsgränser
övervägas. Vi vill också här anföra att vi motsätter oss att en grundavgift tas
ut på pensionärers förvärvsarbete för 1991.

26

8. Övriga regeringsförslag

8.1 Förändringar av tvångssparandet

Regeringen föreslår att personer för vilka sparbeloppet för inkomståret 1990
skulle understiga 1000 kronor inte skall erlägga något sparbelopp. Vidare
föreslås att sparbelopp för inkomståret 1989 som understiger 300 kronor
skall återbetalas senast i juni 1990-.

Moderata samlingspartiet gick emot beslutet om tvångssparandet från juni
i år.

Tvångssparandet är ett konjunkturpolitiskt slag i luften. Det har dessutom
föregåtts av skandalöst dålig information till alla dem det berör. En rad uppbördsfrågor
och andra frågor av teknisk karaktär lämnades obesvarade i våras,
och konsekvenserna har uppenbarligen förvånat också många av dem
som stod bakom beslutet i riksdagen. Vår kritik mot tvångssparandet har
också fått stöd av en rad initierade konjunkturbedömare och fristående ekonomer.
Även regeringens egen höstbedömning av den ekonomiska utvecklingen
bekräftar invändningarnas riktighet.

Dessutom upplevs tvångssparandet som ett allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten och är ett exempel på en förmyndarattityd som skarpt ogillas.
Enskilda människor måste själva få bestämma om de vill spara eller konsumera
av sina inkomster. Nu backar regeringen från det ursprungliga förslaget,
vilket bekräftar att vår kritik från i våras var riktig. Men regeringen tar
dessvärre inte steget fullt ut till att föreslå ett fullständigt avskaffande av
tvångssparandet. Detta innebär att många personer med inkomster som något
överstiger den gräns där tvångssparandet skall ske drabbas av orimliga
marginaleffekter.

Moderata samlingspartiet vidhåller sin kritik och föreslår att riksdagen river
upp hela beslutet från juni i år och avskaffar tvångssparandet.

8.2 Förlängning av generalklausulen

Regeringen föreslår att generalklausulen förlängs t.o.m. år 1990.

Generalklausulen är så allmänt formulerad att den i princip kan tillämpas
på varje rättshandling med skattekonsekvenser och därmed leda till högre
skatt för den enskilde. Det blir i sådana fall omöjligt att i förväg veta om
klausulen kommer att tillämpas. Klausulen är, enligt vår mening, oacceptabel
från rättssäkerhetssynpunkt. Lagen mot skatteflykt bör därför avskaffas.

9. Moderat politik

9.1 Sänkta marginalskatter och sänkt skattetryck

Moderat skattepolitik syftar till att ge enskilda människor möjlighet att
själva disponera över en större del av sina inkomster. Därigenom minskas
deras beroende av den offentliga sektorn. Familjer och enskilda skall normalt
kunna leva på sina arbetsinkomster och ha möjlighet att förbättra sin
situation genom egna insatser.

Den moderata skattepolitiken är också ett medel för att uppnå ekonomisk

Mot. 1989/90

Sk23

tillväxt, låg inflationstakt och arbete åt alla som vill arbeta. Alla tjänar på Mot. 1989/90

att dessa mål uppnås, främst de med låga inkomster och i små ekonomiska Sk23

omständigheter.

Moderata samlingspartiet har under flera år förordat en genomgripande
skattereform, senast i motionen En skattereform för 1990-talet
(1988/89:Sk374). Vi står fast vid den inriktning av skattepolitiken som förordades
i denna vår partimotion från januari.

Vi konstaterade då mot bakgrund av den rådande konjunktursituationen
och bristen på arbetskraft samt den alltför svaga tillväxten i ekonomin att det
var särskilt angeläget att påbörja en långtgående marginalskattereform rrjed
ett stort steg redan 1990.

Det viktigaste hindret för en ökad tillväxt är det höga skattetrycket. Enligt
regeringens höstbedömning fortsätter det att stiga från 54,5 procent 1988 till
beräknade 55,9 procent 1989 och till 56,3 procent 1990. 1982 var skattetrycket
50,1 procent. Den mest angelägna uppgiften för den ekonomiska politiken
är mot denna bakgrund att snabbt genomföra en skattereform som
innebär att såväl marginalskatter som skattetryck sänks.

* Det är endast om skattetrycket sänks som en skattereform kan ge tillräcklig

dynamik i ekonomin. En skatteomläggning inom ramen för ett oförändrat
skattetryck ger begränsade effekter, vilket bekräftas av regeringens
höstbedömning, som innebär ökad inflation, lägre tillväxt och vidgade
underskott gentemot omvärlden.

* Det är endast om skattetrycket sänks som en skattereform kan genomföras

utan att stora medborgargrupper genom högre skatt får betala andras
skattesänkningar.

Våra utgångspunkter för en genomgripande skattereform är:

1. Skattereformen skall utformas så att skattetrycket sänks.

2. Den statliga inkomstskatten skall slopas upp till en inkomst av 200 000 kro

nor i 1991 års penningvärde. För inkomstdelar över denna gräns bör en
statlig skattesats på högst 10 procent uttas.

3. Skatteskalan skall inflationsskyddas. Skiktgränsen i skatteskalan bör dess

utom uppjusteras i takt med reallöneutvecklingen, så att andelen inkomsttagare
som betalar statlig inkomstskatt inte ökar genom ökade
realinkomster.

4. För att skattereformen inte skall undergrävas genom kommunala skatte

höjningar måste den kombineras med ett kommunalt skattestopp under
en övergångsperiod.

5. Kapitalinkomster skall beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30

procent.

6. Även kapitalvinster som uppkommer t.ex. vid försäljning av bostäder och

aktier bör beskattas med en enhetlig skattesats på högst 30 procent efter
det att hänsyn tagits fullt ut till inflationen. Nuvarande uppskovsregler
vid villaförsäljning bör även gälla för bostadsrätter. Skattefrihet vid omplaceringar
inom en aktieportfölj bör övervägas. 28

7. Full avdragsrätt för ränteutgifter som avser eget boende.

8. Skattereformen finansieras genom dynamiska effekter, besparingar i of

fentliga utgifter samt strukturförändringar i skattesystemet.

I januari 1989 föreslog moderata samlingspartiet att ett första steg i skattereformen
skulle tas 1990. Vårt förslag, som i detalj redovisats i motion
1988/89:Sk374, innebar att ungefär en tredjedel av marginalskattesänkningarna
skulle genomföras nästa år.

Vi ansåg då att det första steget huvudsakligen borde finansieras med besparingar,
vilket skulle bereda utrymme för en sänkning av skattetrycket redan
1990.

Effekterna på ekonomin av det moderata förslaget redovisades utförligt
i motion 1988/89:Fi214. Av genomgången i denna partimotion framgår att
tillväxten skulle öka påtagligt nästa år som en följd av de stimulanser på utbudssidan
som vårt förslag skulle ha inneburit.

Förslaget om en sänkning av marginalskatterna 1990 med ca 7 procentenheter
upprepades i motion 1988/89:Fi60 med anledning av den s.k. kompletteringspropositionen.

Moderata samlingspartiet har självfallet fortfarande uppfattningen att ett
första steg i en skattereform bör tas 1990 genom en sänkning av marginalskatterna
med ca 7 procentenheter.

Av dessa ca 7 procentenheter är 3-4 att se som en form av inflationskompensation
i avsaknad av ett automatiskt verkande inflationsskydd i skatteskalorna.
Denna skattehöjning som vi säger nej till skall självfallet inte ”finansieras”.

Statsfinansiellt bör resterande delar av sänkningen av marginalskatten pareras
genom en kombination av minskade offentliga utgifter, strukturförändringar
i skattesystemet samt s.k. dynamiska effekter. Genom en sådan uppläggning,
där minskade offentliga utgifter utgör ett viktigt inslag, kan skattetrycket
minskas redan 1990.

Denna inriktning överensstämmer med vad som föreslogs i ett gemensamt
utskottsinitiativ i riksdagens skatteutskott från moderata samlingspartiet och
folkpartiet den 2 oktober 1989.

Även om det råder osäkerhet om storleksordningen har ett flertal studier
visat att en sänkning av marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet kan
beräknas inverka mycket positivt på utbudet av arbetskraft och därmed på
den ekonomiska tillväxten. En högre ekonomisk tillväxt i ekonomin leder
även till större statsinkomster.

Därigenom blir en marginalskattesänkning delvis självfinansierad. Resultatet
av de studier som gjorts och som låg till grund för de detaljerade kalkyler
vi presenterade i vår januarimotion (1988/89 Fi214) visade att skattesänkningar
av den storleksordning som vi förordar för 1990 innebär att ca 5,8
miljarder kronor kan finansieras genom dynamiska effekter. Vi utgick då
från en extra ökning av arbetsutbudet med i storleksordningen 0,9 procent
1990.

En sådan ökning skulle självfallet minska de flaskhalsproblem i form av
brist på arbetskraft som för närvarande präglar arbetsmarknaden och därigenom
även minska pris- och lönestegringstrycket.

Beräknat på den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt innebär den för- Mot. 1989/90
utsedda ökningen av arbetsutbudet att arbetstiden ökar med 13 timmar nästa Sk23
år eller motsvarande drygt en timma per månad.

Det bör emellertid påpekas att det totala arbetsutbudet inte bara påverkas
av en ökning av medelarbetstiden utan också av en ökning av antalet personer
i arbetskraften. Under senare år har såväl regeringen som konjunkturinstitutet
regelmässigt underskattat ökningen av dessa båda faktorer.

Sänkningen av marginalskatterna, ändringar av olika bidragsregler och
inte minst de ökade möjligheter för pensionärer att förvärvsarbeta som våra
förslag leder till medger en kraftig ökning av arbetsutbudet. Några exempel
belyser detta:

* Om all övertid i industrin togs ut i pengar i stället för i ledighet skulle till

skottet bli ca 30000 årsarbeten.

*1,5 miljoner yrkesverksammma arbetar för närvarande deltid. Omkring
200 000 av dessa vill öka från deltid till heltid om ersättningen efter skatt
blir rimligare. Det skulle ge ett tillskott på 50000 årsarbeten.

* I dag utnyttjar ca 40 procent av alla i åldern 60-64 år möjligheten att hel

eller deltidspensioneras. Om en femtedel av dessa personer fortsatte
sitt förvärvsarbete skulle arbetsmarknaden tillföras 60 000 nya årsarbeten.

* Sverige har en internationellt sett hög sjukfrånvaro i Europa. Det är under

de allra senaste åren som frånvaron stigit drastiskt till i genomsnitt 26
arbetsdagar per år. Varje dags minskning ökar arbetsutbudet med nästan
20 000 personer.

Den uppenbara slutsatsen är således att det finns en stor potential för en
ökning av arbetsutbudet. Dessutom minskar ”svartarbetet” när marginalskatterna
sänks, i synnerhet som vårt förslag innebär att momsen inte höjs.

I begreppet ”dynamiska effekter” räknar vi också in den ökning av hushållssparandet
som våra förslag kan väntas leda till (se avsnitt 9.2). Därigenom
motverkas en del av den konsumtionsökning som sänkningen av inkomstskatten
kan leda till.

I uppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet föreslås att skattehöjningar
på nästan 19 miljarder kronor genomförs för att kompensera
skattebortfallet av sänkta marginalskatter. Skatthöjningarna kommer att
drabba personer med låga och medelstora inkomster hårdast. Orimliga regler
införs också när det gäller exempelvis resor i tjänsten. Effekterna av den
höjda bensinskatten försvårar inte minst för människor i glesbygden. Som
framgått av de tidigare avvisar moderata samlingspartiet flertalet av de föreslagna
skattehöjningarna.

I en separat kommittémotion avvisar vi regeringens förslag att tidigarelägga
en del av den till 1991 aviserade bolagsskattereformen redan till inkomståret
1989, alltså med retroaktiv verkan. Vi föreslår att tidigareläggandet
skall gälla för inkomståret 1990.1 propositionen anger regeringen att bolagsskatteuttaget
bedöms öka med 2 miljarder kronor till följd av tidigareläggningen
det första året. Som en följd av det förslag vi lagt infaller denna 30

skatteökning 1990 i stället för 1989.

På skatteområdet bör ytterligare några åtgärder vidtas. Skattereduktionen
för fackföreningsavgifter bör slopas från den 1 januari 1990. Samtidigt bör
avdragsrätten för vissa av arbetsgivarnas organisationskostnader tas bort i
enlighet med de förslag ledamöterna från moderata samlingspartiet och folkpartiet
lagt fram i inkomstskatteutredningen. Redan från den 1 januari 1990
finns också skäl att inte medge grundavdrag för kapitalinkomster.

De införda och sedermera höjda skatterna på olika slags värdepapper har
lett till en kraftig minskning av omsättningen på såväl aktie- som penningmarknaden.
En stor del av handeln med svenska aktier sker i dag utomlands.
Enligt beräkningar av Aktiefrämjandet skulle slopad omsättningsskatt leda
till ökade skatteintäkter med 800 miljoner kronor. Med tanke på det förändrade
penningvärdet torde de positiva skatteeffekterna av slopad omsättningsskatt
1990 uppgå till 900 miljoner kronor.

I tabell 6 redovisas de statsfinansiella konsekvenserna av våra skatteförslag.

Tabell 6

Statsfinansiella konsekvenser av de moderata skatteförslagen
helår 1990

	Miljarder kronor
Marginalskattesänkning	-19,3
”Dynamiska effekter”	5,8
Ändrade regler för förmögenhetsskatt	-0,4
Ej avdragsrätt för endagstraktamenten	1,0
Slopad reduktion för
fackföreningsavgifter m.m.	1,7
Ökat bolagsskatteuttag	2,0
Ej grundavdrag för kapitalinkomster	0,5
Ökade intäkter vid slopad omsättnings	0,9
skatt på värdepapper
Förändring av den offentliga sektorns in	-7,8

komster

Sammantaget uppgår således den reala statsfinansiella belastningen av de
skatteförändringar som nu föreslås till 7,8 miljarder kronor.

I och för sig skapar nuvarande överskott i statsbudgeten, som enligt den
senaste prognosen väntas uppgå till 16 miljarder kronor för innevarande
budgetår, utrymme för skattesänkningar utan kompenserande besparingar.

En neddragning av detta öveskott bör också ske när nuvarande efterfrågetryck
i ekonomin avtar och när de av oss förordade stimulanserna av hushållens
sparande får effekt.

I nuvarande situation bör emellertid bortfallet mötas med återhållsamhet
på den offentliga utgiftssidan. Sådana åtgärder har ett flertal positiva effekter
på ekonomin.

För det första minskas därigenom den offentliga sektorns möjlighet att ex- 31

Mot. 1989/90

Sk23

pandera. Det utrymme som den årliga ökningen av arbetsutbudet skapar Mot. 1989/90
samt den extra ökning som de moderata förslagen leder till underlättar nä- Sk23
ringslivets expansion, vilket verkar återhållande på pris- och lönestegringen
samt stimulerande av den ekonomiska tillväxten.

För det andra verkar vissa typer av besparingar direkt stimulerande på arbetsutbudet.

För det tredje ökar flexibiliteten i ekonomin om bidrag och subventioner
dras ned i omfattning samtidigt som skatterna sänks, vilket minskar rundgången
och gynnar den ekonomiska utvecklingen.

För det fjärde behöver besparingar - till skillnad från skattehöjningar inte
fullt ut påverka hushållens ekonomi. Besparingar kan ofta, som framgår
av flera undersökningar, öka effektiviteten i den offentliga sektorn - samma
produktion uppnås med mindre insatta resurser.

Som tidigare nämnts redovisade vi - i enlighet med grundlagens krav på
när beslut om statens inkomster och utgifter skall presenteras - under den
allmänna motionstiden vårt förslag till minskning av det statliga skatteuttaget
1990. Samtidigt anvisade vi fullt ut parerande åtgärder på utgiftssidan.

I strid med intentionerna i grundlagen har regeringen inte förelagt riksdagen
förslag om skatterna för 1990 förrän den 13 november. Motionstiden utgår
den 28 november, och behandlingen i skatteutskottet beräknas ske i så
snabb takt att ett betänkande justeras redan den 5 december. Kammaren
beräknas sedan fatta beslut den 15 december.

Det innebär att exempelvis riksskatteverket måste påbörja sitt förberedelsearbete
inför beskattningsåret 1990 med utgångspunkt enbart i propositionens
förslag redan innan riksdagen fattat sitt beslut. De förslag oppositionen
lägger fram kan därför svårligen genomföras redan från årsskiftet. Det är
otillständigt att beslut av denna dignitet tas så sent.

Vi redovisar i det följande besparingar som räknat på helår uppår till 7,8
miljarder kronor. De kan genomföras successivt fram till halvårsskiftet 1990
om en riksdagsmajoritet skulle ställa sig bakom dem. Flade skatteöverläggningarna
i början av oktober lett till positivt resultat, skulle de ha kunnat
genomföras tidigare.

Regeringen föreslår att räntesubventionerna totalt sett skall minskas med
0,8 miljarder kronor. I enlighet med de förslag vi tidigare lagt fram bör en
minskning med ytterligare 0,4 miljarder kronor göras. Med tanke på arbetsmarknadsläget
kan också antalet beredskapsarbeten minskas och ersättningsnivån
till kommunala beredskapsarbeten (utom sådana för vilka bidrag
redan beviljats) sänkas från 55 till 50 procent. Tillsammans med en begränsad
neddragning av KAS och utbildningsbidrag erhålls en besparing på 0,5
miljarder kronor. Eftersom vårt förslag beträffande skatterna för 1990 inte
leder till de konsumentprisökningar som medför att särskilda åtgärder måste
vidtas för pensionärer och studerande, avvisas regeringens förslag i dessa avseenden.
En utgiftsökning på drygt 0,4 miljarder kronor bortfaller därmed.

Sammantaget kan den 1 januari eller kort därefter besparingar på 2,1 miljarder
kronor genomföras.

Sjukförsäkringens utformning är starkt ifrågasatt i flera avseenden. Det är
uppenbart att det förekommer ett omfattande fusk som medför stora kostnader
samtidigt som administrationen blir så omfattande att rehabiliteringsar

betet kommer i efterhand. Sedan 1983 har antalet sjukdagar per anställd Mot. 1989/90

ökat från drygt 19 till 26, vilket belastar skattebetalarna med nästan 10 mil- Sk23

järder kronor. Till detta kommer de stora förluster som uppstår till följd av
produktionsbortfallet. På kort sikt måste kraftfulla åtgärder mot direkt fusk
vidtas.

En arbetsgivarperiod under de första sjukveckorna bör vidare skyndsamt
övervägas. Förslaget innebär också att försäkringskassans tjänstemän kan
avlastas administrativt arbete till förmån för det viktiga rehabiliteringsarbetet.

Därutöver föreslår vi således att ersättningsnivån i inkomstförsäkringarna
generellt sänks från 90 till 80 procent under de första 89 dagarna. Samtidigt
bör, som vi tidigare föreslagit, den s.k. garantinivån inom föräldraförsäkringen
höjas. Därmed förbättras ersättningen för föräldrar med de lägsta inkomsterna.

Genom att inkomstförsäkringarna ändras samtidigt som marginalskatterna
sänks kan nettot av en ersättning bli större. I dag ersätts ett inkomstbortfall
på 1000 kronor med 900 kronor. Med en genomsnittlig marginalskatt
på 48 procent 1989 blir nettot efter skatt 468 kronor. Med vårt förslag
för 1990 - som inte leder till någon extra inflation - blir ersättningen 800
kronor, men eftersom marginalskatten sänks till 41 procent blir nettot 472
kronor. För 1991 blir nettovinsten ännu större, eftersom marginalskatten då
blir 31 procent och nettot av ersättningen på 800 kronor 552 kronor. Inte
heller där leder vårt förslag till någon extra inflation.

En slutsats som måste dras är att en enligt flertalet partier nödvändig förändring
av systemet för inkomstbortfallsförsäkring bör ske samtidigt som inkomstskatten
sänks. Sammantaget leder vårt förslag till en besparing på ca

3,5 miljarder kronor.

Slutligen kommer ett flertal av de övriga drygt 160 besparingsförslag som
vi avser att lägga fram under den allmänna motionsperioden att kunna genomföras
senast den 1 juli 1990. Det gäller exempelvis den positiva ränteeffekt
som uppkommer vid försäljning av statliga företag och besparingar när
det gäller presstödet, regionalpolitiken (som samtidigt får en ändrad inriktning)
och bistånd till diktaturstater. Totalt uppnås härigenom besparingar
som väl överstiger det resterande finansieringsbehovet på drygt 2 miljarder
kronor.

Sammantaget uppgår således de besparingar vi förordar till minst 7,8 miljarder
kronor.

Med våra förslag sänks skattetrycket redan 1990 med ca 13-14 miljarder
kronor - d.v.s. drygt en procentenhet - eller ca 4000 kronor per hushåll i
genomsnitt. 1 motsats till regeringens förslag skulle vår uppläggning medge
att även de lågavlönade skulle kunna klara sin reallön 1990 inom samhällsekonomiskt
försvarbara löneökningsramar.

9.2 Ökat hushållssparande

Den inriktning av politiken som socialdemokraterna förespråkar mot bestående
överskottssparande i den offentliga sektorn innebär ett successivt
överförande av ägande från enskilda händer till det allmänna, en överbe

skattning av medborgarna och en fortsatt färdriktning mot ett allt högre skat- Mot. 1989/90
tetryck. Sk23

För några år sedan svängde den konsoliderade offentliga sektorns finanser
om till överskott, som nästa år beräknas uppgå till ca 50 miljarder kronor.

Det innebär att det offentliga tar in mer än vad som krävs för finansieringen
av den löpande verksamheten och av transfereringarna. Överskottet
motsvarar nästan 4 procent av BNP. Dagens skattetryck ligger således 50
miljarder över den nivå som skulle krävas för att det offentliga skall klara
sina utgifter. Omfattningen av överbeskattningen är nästan lika stor som vad
hela sänkningen av marginalskatterna i den kommande skatteomläggningen
medför i direkt inkomstbortfall. Ändå förespråkar socialdemokraterna att
sänkningen finansieras med andra skattehöjningar till varje pris. En stor del
av de parerande skattehöjningarna drabbar enskilt sparande. Nya skatter på
det enskilda och avtalade pensionssparandet är exempel på detta liksom nya
pålagor på det egna boendet, riskvilligt sparande och på ny- och småföretagande.

Den systematiska försämringen av villkoren för angelägna enskilda sparformer
och ett envetet försvar för att med fortsatt överbeskattning vidmakthålla
och ytterligare bygga ut det kollektiva sparandet är uttryck för en medveten
socialdemokratisk politik. Genom att ta ut mer skatt än vad som behövs
ökar man det politiska inflytandet över sparandet och investeringarna
i ekonomin. Möjligheterna att uppifrån styra och ställa blir större.

Det är beklagligt att även icke-socialistiska partier i praktisk politik ansluter
sig till synsättet att ”det inte går att sänka skattetrycket för att välfärden
hotas” och att beskattningen av viktiga sparformer måste skärpas för att kapitalbeskattningen
skall bli ”symmetrisk” och ”enhetlig”.

Införandet av fondsocialism och utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter
är exempel på hur socialdemokraterna vill öka det politiska inflytandet.
Den socialdemokratiska s.k. 90-talsgruppen har angett färdriktningen
för 1990-talet. Överbeskattningen skall skärpas ytterligare. Målet är
att öka det offentliga sparandet med 10-15 miljarder kronor om året. Detta
kan bara ske genom ytterligare höjningar av skattetrycket.

Detta är fel väg. Skattetrycket måste sänkas och överbeskattningen undanröjas.
Ett ekonomiskt system som bygger på marknadshushållningens
princip kräver dessutom att den kapitalbildning och det sparande som behövs
för näringslivets behov sker i företagen och i hushållen. Strävan skall
vara att sprida ägandet så mycket som möjligt.

Förändringar i hushållens konsumtions- och sparandemönster har stor inverkan
på utvecklingen av det totala sparandet i ekonomin, då den privata
konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. En förskjutning mellan konsumtions-
och sparandeandelen av hushållens disponibla inkomster får alltså direkt
genomslag på den samlade efterfrågan.

Den kraftiga försämring av hushållens sparande som skett under 1980-talet
utgör mot denna bakgrund ett allvarligt problem. En viktig förklaring under
första hälften av decenniet var ”den underbara nattens uppgörelse” som
med sin kraftiga avdragsbegränsning innebar att det reala sparandet minskade
dramatiskt. Den emotsedda motsvarande uppgången av det finansiella
sparandet kom aldrig till stånd. En annan orsak är det kraftigt skärpta skatte

trycket, som urholkat hushållens disponibelinkomster och därigenom gjort Mot. 1989/90
det svårare att spara. Sk23

Skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet innebär att
kraftiga skattehöjningar riktas mot för ekonomin angelägna sparformer:
pensionssparandet, sparandet i det egna boendet samt det riskvilliga sparandet.
Därigenom riskerar hushållens sparande att även fortsättningsvis bli dåligt.

Genom hushållssparandets stora betydelse för utvecklingen av det totala
sparandet å ena sidan och den inhemska efterfrågan å den andra är det, enligt
vår uppfattning, en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att vända
den alltsedan 1960-talet trendmässiga minskningen av hushållssparandet.

Därigenom kan även den nuvarande överbeskattningen undanröjas och
skattetrycket sänkas.

Ett ökat hushållssparande förutsätter en generell politik som gör det lönsamt
för hushållen att spara. Ett första steg i denna riktning vore att generellt
sett sänka beskattningen av sparandet mot den nivå på 30 procent vi föreslagit
för 1991. Regeringens förslag innebär att avdragens skattemässiga värde
minskar nästa år till ca 40 procent för högre inkomsttagare, medan kapitalinkomster
träffas av full marginalskatt.

Vi föreslår därför att överskott och underskott i inkomstslaget ”kapital”
beskattas på ett enhetligt sätt redan 1990 också för de inkomsttagare som har
inkomster över den s.k. brytpunkten. Därigenom fås en generell och positiv
sparstimulans redan nästa år. Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast
återkomma till riksdagen med förslag till den tekniska utformningen av ett
sådant förslag. Eftersom förslaget kan sägas vara till den skattskyldiges fördel
är det ingenting som hindrar att riksdagen fattar ett beslut under kommande
vår, men att beslutet gäller från den 1 januari 1990.

Erfarenhetsmässigt går det inte att nämnvärt öka sparandet med skattemässiga
styråtgärder som t.ex. nu sker i allemanssparande!. Inte heller påverkas
hushållens sparvilja av påkostade annonskampanjer av den typ som
spardelegationen genomförde för några år sedan.

Däremot är det angeläget att särskilt stimulera långsiktigt bundet sparande
samt att sprida ägandet av bostäder och aktier. Från moderat håll föreslogs
sådana stimulanser i en januarimotion (1988/89:Fi602).

De viktigaste sparförslagen i denna motion var:

* Ett startsparande som gör det möjligt för föräldrar och släktingar att, med

vissa skattefördelar, bygga upp ett startkapital för barn och ungdom.

* En breddning av pensionssparandet så att det också kan ske i bank med

liknande skattefördelar som gäller för det nuvarande försäkringssparande!.

* Främjande av försäkringssparandet genom att genomförda försämringar

för s.k. kapitalförsäkringar återtas och genom att möjligheter till nya
försäkringskonstruktioner öppnas.

* Främjande av bosparande genom underlättande av omvandlingen av hy

reslägenheter till bostadsrätter - inte minst inom allmännyttan. Ett målinriktat
bosparande i bank bör stödjas med statliga premier.

* Premiering av andel-i-vinstsystem för de anställda.

35

En närmare beskrivning av dessa och övriga förslag finns i ovan nämnda Mot. 1989/90
motion. Sk23

Vi finner det utomordentligt angeläget att sparstimulerande åtgärder vidtas,
särskilt i nuvarande konjunkturläge. Regeringen bör mot denna bakgrund
ges i uppdrag att snarast återkomma med den tekniska utformningen
av sådana förslag och med den inriktning som angivits i den angivna moderata
motionen. I ett flertalet fall bör det vara möjligt för de nya reglerna att
kunna träda i kraft redan den 1 april 1990.

Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig författningstext.

10. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om ändring av förmögenhetsskatten i enlighet
med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av
sambeskattningen av förmögenheter,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande av förmögenhetsbeskattningen
av arbetande kapital i mindre och medelstora
företag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den s.k. begränsningsregeln,

5. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om beskattningen
av förmån av fri bil hos regeringen begär nytt förslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om förmånliga
förvärv av värdepapper från arbetsgivaren hos regeringen begär nytt
förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om avdrag för
kostnad för egen bil i tjänsten hos regeringen begär nytt förslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om höjning av
den skattepliktiga andelen vid försäljning av s.k. äldre aktier beslutar
avskaffa den s.k. tvåårsregeln vid aktieförsäljningar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beaktandet av inflationen vid uttag av reavinstskatt
på aktier,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag om avdragsbegränsning
för pensionspremie,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om ytterligare pålagor på det enskilda och avtalade
pensionssparandet,

12. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrad indirekt beskattning
vad avser mervärdeskatt på energi, punktskatter på energi,
kilometerskatt, mervärdeskatt på vatten, avloppsrening och sophämtning,
mervärdeskatt på serverings- och hotelltjänster samt försäljningsskatt,
skrotningspremie, skrotningsavgift och mervärdeskatt på

motorfordon, 36

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande beräkningen av basbeloppet, ']

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av reglerna
för extra avdrag för pensionärer vad avser inkomst av förvärvsarbete
i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg inte reduceras
till följd av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet i enlighet med
vad som anförts i motionen, ']

14. att riksdagen beslutar avskaffa tvångssparandet,

15. att riksdagen beslutar avskaffa den s.k. generalklausulen,

16. att riksdagen beslutar avskaffa omsättningsskatten på handel
med värdepapper beträffande såväl aktie- som penningmarknaderna
fr.o.m. den 1 januari 1990,

17. att riksdagen beslutar avskaffa skattereduktionen för fackföreningsavgifter
fr.o.m. den 1 januari 1990,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reducerad avdragsrätt
för arbetsgivares organisationskostnader i enlighet med vad
som anförts i motionen,

19. att riksdagen beslutar att grundavdrag ej medges för inkomst av
kapital fr.o.m. den 1 januari 1990,

20. att riksdagen beslutar om utgiftsbegränsningar i enlighet med
vad som anförts i motionen beträffande räntesubventioner och beredskapsarbeten,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utgiftsbegränsningar
i övrigt i enlighet med vad som anförts i motionen,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om symmetrisk beskattning
av sparande i enlighet med vad som anförts i motionen,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sparstimulerande
åtgärder med den inriktning som anförts i motionen och i motion

Mot. 1989/90

Sk23

1988/89:Fi602.

Stockholm den 28 november 1989

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Anders Björck (m)

Gunnar Hökmark (m)

Rolf Clarkson (m)

Gullan Lindblad (m)

Görel Bohlin (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

37

11 1989/90:Sf 12

Innehåll Mot. 1989/90

Sk23

1. Sammanfattning 1

2. Det ekonomiska läget 2

3. Skattetrycket 6

4. Tjugo förlorade år 10

5. Lägre marginalskatter men oförändrat skattetryck 15

6. Det första steget 18

7. De många skattehöjningarna 19

7.1 Finansieringen 19

7.2 Beskattning av löneförmåner 20

7.3 Avdrag för kostnad för egen bil i tjänsten 21

7.4 Höjd skatt på aktievinster 21

7.5 Avdragsbegränsning på pensionssparande 23

7.6 Skärpt indirekt beskattning 24

7.7 Särskilda åtgärder beträffande pensionärer 26

8. Övriga regeringsförslag 27

8.1 Förändringar av tvångssparandet 27

8.2 Förlängning av generalklausulen 27

9. Moderat politik 27

9.1 Sänkta marginalskatter och sänkt skattetryck 27

9.2 Ökat hushållssparande 33

10. Hemställan 36

38