med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A113 av Börje Hörnlund (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Al 13

av Börje Hörnlund (c)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Utbyggnad av distansundervisningen på högskolenivå

Regionalpolitiska kommittén, REK -87, utpekade en utbyggd distansundervisning
som ett viktigt instrument för att under 90-talet förbättra den geografiska
tillgängligheten i högskoleutbildningen.

Regeringen avstår ifrån att framlägga några förslag som går kommittén till
mötes i detta avseende.

Enligt vår uppfattning kommer demografiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
faktorer att göra frågan om den högre utbildningens
geografiska tillgänglighet till ett väsentligt politiskt problem under de närmaste
decennierna.

Det är beklagligt att regeringen visar passivitet såväl i frågan om den
grundläggande högskoleutbildningens dimensionering som i fråga om dess
tillgänglighet. Samhällsutvecklingen i övrigt gör att enbart svårigheterna att
tillgodose efterfrågan på fort- och vidareutbildning kommer att kunna bli en
besvärlig flaskhals för både arbetsmarknad och de enskildas behov av personlig
utveckling.

I detta perspektiv är en mer offensiv hållning till frågan om distansundervisningens
utbyggnad och kvalitativa förstärkning naturlig och nödvändig.
Distansundervisning på högskolenivå har i viss utsträckning förekommit i
Sverige sedan 1960-talet. Flera högskoleenheter har bedrivit sådan verksamhet.

Trots detta har distansundervisningens möjligheter och förutsättningar
inte uppmärksammats av statsmakterna, utan verksamhetsformen har i stort
sett ansetts vara de enskilda högskoleenheternas angelägenhet.

Karaktäristiskt för all högskoleutbildning är den höga specialiseringsgraden
i utbildningsinnehållet och vikten av att den bedrivs på vetenskaplig
grund. Den praktiska effekten av detta är att även ett relativt begränsat utbildningsutbud
kräver tillgång till åtskilliga kompetenta lärare.

Distansundervisning är i regel en mer krävande verksamhetsform än traditionell
undervisning på campus. Anspråk på läromedel, tidsåtgång för resor
m.m. samverkar i detta avseende. Kombinationen av de generella kraven
på högskoleutbildning och de specifika för distansundervisning innebär behov
av en mycket stark basorganisation.

Konkret betyder detta tillgång till institutions-/ämnesmiljöer med ett reia- Mot. 1989/90

tivt stort antal lärare och goda rekryteringsmöjligheter genom t.ex. forskar- Al 13

utbildning, attraktiv vetenskaplig miljö och goda anställningsvillkor.

Något egentligt alternativ till en utbyggd distansundervisning finns dock
inte, om högskolans utbildningsutbud på allvar skall kunna nå även yrkesverksamma
på orter utan en högskola. Skillnaderna i utbud kommer dessutom
under överblickbar tid att vara mycket stor mellan de stora och de
mindre högskoleenheterna.

Av det nu sagda följer att regional spridning och ökad geografisk tillgänglighet
av högskolans resurser kräver distansundervisning och att denna verksamhetsform
i praktiken förutsätter att även en eller flera stora högskoleenheter
aktiveras i detta syfte.

En systematisk expansion kvantitativt och kvalitativt av distansundervisningen
i landet måste ske i ett långsiktigt perspektiv. Det rör både antalet
utbildningsplatser, täckningsgrad ämnesmässigt och utveckling/införande av
metodik och teknik särskilt anpassad för distansundervisningens behov. Till
yttermera visso bör man observera att dessa behov skiftar mellan ämnen.

Ansvaret för den nödvändiga utbyggnaden bör ligga nära den operativa
nivån. De nyss nämnda, särskilda kraven på lärarkrafter, metodutveckling
m.m. avgör detta.

Det blir därmed naturligt att knyta huvudansvaret för planering och genomförande
av en utbyggd distansundervisning på en eller flera högskoleenheter.

Ett sådant ansvar förutsätter att statsmakterna anlägger ett totalperspektiv
på resurssituationen för de enheter som i denna form tar på sig ett särskilt
ansvar för den regionala utvecklingen.

Som vi betonat tidigare krävs bl.a. starka institutioner som kan erbjuda
attraktiva arbetsvillkor för sina lärare. Detta innebär bl.a. att goda forskningsmöjligheter
måste kunna erbjudas.

Valet av ansvariga högskoleenheter bör ske med utgångspunkt i de grundläggande
förutsättningar som krävs (se ovan) och vilken täckningsgrad ämnesmässigt
som är nödvändig.

I REK -87:s betänkande framhölls den stora erfarenhet av distansundervisning
som finns vid Umeå universitet och det ambitiösa utvecklingsarbete
som inletts vid detta universitet med hjälp av särskilt anvisade medel. Basorganisationerna
vid Umeå universitet är numera ganska väl utbyggda inom
huvuddelen av de filosofiska faktulteternas områden, vissa undantag finns
dock. Universitetet saknar dock en teknisk fakultet.

Vi föreslår därför att Umeå universitet tillsammans med en högskoleenhet
med teknisk fakultet ges huvudansvaret för planering och genomförande av
en utbyggd distansundervisning. Valet av denna senare enhet bör ske efter
överläggningar med tänkbara enheter.

Av praktiska skäl är det önskvärt att de två huvudansvariga enheterna gemensamt
har en betydande täckningsgrad ämnesmässigt. I kombination med
kravet på att en teknisk fakultet skall engageras pekar detta närmast på att
Lunds universitet bör vara den andra enheten.

De båda enheter som sålunda ges huvudansvaret skall tillföras resurser för

5

Mot. 1989/90
A113

Förslag till ställningstaganden

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ställningstaganden
i frågan om distansundervisningens utbyggnad, med utgångspunkt i de riktlinjer
som vi nu redovisat.

Utbyggnaden bör som ovan nämnts få väsentliga effekter redan under
första hälften av 90-talet. Detta innebär att planeringsarbete och därpå baserade
kompletterande politiska beslut bör vidtas under nu förestående planeringsperiod.

Dessa beslut bör innebära att ett antal åtgärder vidtas stegvis.

I ett första steg bör planeringsresurser och medel för förstärkning av basorganisationen
vid de huvudansvariga enheterna anvisas. Det sistnämnda
med hänsyn till den tidsrymd som krävs för lärarrekrytering m.m.

I detta steg bör de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
fakulteterna vid Umeå universitet tillföras medel för förstärkning
av främst de områden som utpekas i universitetets remissyttrande över
REK -87:s betänkande.

Vidare bör medel reserveras för förstärkning av basorganisationen vid den
andra enhet som jämte Umeå skall ta huvudansvaret för utbyggnaden av distansundervisningen.

I ett andra och tredje steg bör LIF-anslaget tillföras medel för utveckling
och genomförande av den utbyggda distansundervisningen. Fördelningen på
högskoleenheter bör ske på grundval av planeringsunderlag som utarbetas
av de huvudansvariga enheterna.

sådana förstärkningar av basorganisationen som bedöms nödvändiga för
uppdraget.

En precisering av ansvaret och tillförsel av särskilda resurser innebär inte
att övriga enheter skall befrias från ansvar för medverkan i distansundervisning.
Den nya ordning som vi föreslår innebär att ett utbud av distansundervisning
med rikstäckning etableras. Detta måste utvecklas stegvis under ett
antal år. Det är sannolikt nödvändigt att de båda huvudansvariga enheterna
köper medverkan från andra enheter.

Två frågor bör klarläggas i anslutning till att nyordningen träder i kraft.

Avgränsningen mellan den nu föreslagna utbyggnaden av distansundervisningen
och den befintliga är den ena. Under första hälften av 90-talet bör
utbudet av distansundervisning med rikstäckning etableras. Hur detta fortlöpande
skall avvägas mot distansundervisning med en mer begränsad geografisk
täckning bör avgöras av regeringen på grundval av planeringsunderlag
från de huvudansvariga enheterna.

Den andra frågan rör den schablonmässiga kostnad som hittills beräknats
för en årsstudieplats i distansundervisning, 20 000 kr. Det kan ifrågasättas
om denna ersättningsnivå och beräkningsmetod är rimlig, med hänsyn till
det stora behovet av metod- och teknikutveckling inom distansundervisningen.

Hemställan Mot. 1989/90

A113

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett samlat
förslag till utbyggnad av distansundervisningen på högskolenivå bör
utformas med utgångspunkt i de riktlinjer som här givits och redovisas
för riksdagen under planeringsperioden 1990-1993.

Stockholm den 26 mars 1990

Börje Hörnlund (c)

7