med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A33 av Ove Karlsson m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A33

av Ove Karlsson m.fl. (s)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Kampanjen Hela Sverige skall leva avslutades under 1989. På flera håll har
kampanjen givit ett bra resultat. Nu gäller det att följa upp den. I regeringens
proposition 1989/90:76 redovisas de förslag till riktlinjer för regionalpolitiken
som skall gälla under de närmaste åren.

I många sammanhang försöker människor framställa inlandet som tärande
för landets ekonomi, trots att det är därifrån som basen för våra närande
näringar kommer. Ett exempel är att vinsterna från skogsindustrin nästan är
lika stora som vårt exportöverskott. Skogsindustrin hämtar till stor del sina
råvaror från inlandskommunerna.

När nu riksdagen skall lägga fast en regionalpolitik för en stor del av 90talet
gäller det dels att följa upp det som varit bra och givit resultat, dels noga
se var det även fortsättningsvis finns problemområden och där ytterligare
kraftfulla stödåtgärder behövs.

I Kopparbergs län finns flera kommuner där befolkningsutvecklingen varit
ogynnsam, kommuner där det även fortsättningsvis krävs kraftfulla stödåtgärder.
Åtgärder som behövs för att både skapa en bättre infrastruktur och,
inte minst, en befolkningsstruktur som skulle kunna ge möjlighet till att få
en befolkningstillväxt. Tre av länets kommuner har enligt nuvarande bestämmelser
tillhört stödområde B men förs enligt förslaget till område 2, vilket
måste anses vara en klar försämring. Dessa kommuner har på många sätt
förhållanden som liknar de som råder i övriga inlandet: ogynnsam befolkningsutveckling,
svag arbetsmarknad och långa avstånd till kommuncentra.
Kommunernas förhållanden i sin helhet är sådana att det krävs största möjliga
samhällsstöd för att få en framtida gynnsam utveckling. Negativ utveckling
måste vändas til positiv utveckling. Det gäller att stötta och tillvarata
människornas framtidstro. Vi vill exemplifiera med den sydligaste av dessa
kommuner, som är Vansbro, vilken kan få utgöra exempel på de svårigheter
som finns. Kommunen har sedan kommunsammanläggningen 1970 minskat
sitt invånarantal med 1 100 personer och hade vid årsskiftet en befolkning
på 7 930 invånare. Kommunen har sammantaget haft ett flyttningsnetto,
men en ogynnsam åldersstruktur som medfört ett födelseunderskott. I kommunen
är det också en mycket låg kvinnosysselsättning. Alla tre kommunerna
har en ogynnsam befolkningsutveckling med stor andel åldringar i förhållande
till den övriga befolkningen.

Den struktur som finns på befolkning och näringsliv i de områden som nu

ingår i stödområde B motiverar helt klart att dessa nu måste föras till samma Mot. 1989/90

stödområde som Norrlands inland, alltså område 1. A33

Ett annat område i länet, som har förhållanden som liknar inlandet, är
Ore församling i Rättviks kommun. Vi motionärer delar där den uppfattning
som länsstyrelsen i Kopparbergs län anfört i sitt remissyttrande över regionalpolitiska
utredningen, nämligen att Ore församling i Rättviks kommun
har förhållanden som kan jämföras med inlandet och av den anledningen bör
föras till stödområdet.

Sammanfattningsvis anser vi det mycket angeläget att de delar av Kopparbergs
län som nu tillhör stödområde B, kommunerna Malung, Vansbro och
Älvdalen samt Venjans församling i Mora kommun, förs till stödområde 1.

Ore församling i Rättviks kommun förs till stödområde 2.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad i motionen
anförts om angivna kommuners i Kopparbergs län inplacering i
stödområden.

Stockholm den 22 mars 1990
Ove Karlsson (s)

Inger Hestvik (s)

Iréne Vestlund (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)
Arne Mellqvist (s)

Leo Persson (s)