med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A43 av Ove Karlsson m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A43

av Ove Karlsson m.fl. (s)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Förstärkta insatser på landsbygden/i glesbygden

Regeringens proposition med förslag till ny regionalpolitik innebär en förstärkning
av insatserna i glesbygden och på landsbygden. Särskilt påtagligt
är detta för glesbygden i Norrlands inland. Många av de ståndpunkter och
förslag till åtgärder som redovisas stämmer mycket väl överens med de som
glesbygdsdelegationen framhållit, bl.a. i sitt landsbygdsprogram för 90-talet,
och som också återfinns i det omfattande folkrörelsematerialet från kampanjen
Hela Sverige skall leva!. I likhet med regeringen anser vi att insatserna
nu bör kunna koncentreras till landsbygden/glesbygden. Det ter sig naturligt
mot bakgrund av en relativt balanserad utveckling olika regioner emellan
och en sådan prioritering kan också ses som en uppföljning av landsbygdskampanjen.

I några avseenden anser vi dock att kompletteringar till de föreslagna åtgärderna
är nödvändiga för att ytterligare stärka politiken.

Kommunernas roll

Kommunerna spelar en huvudroll i en offensiv landsbygdspolitik. I propositionen
understryks också kommunernas betydelse och påpekas möjligheterna
för länsstyrelserna att stödja kommunerna med projektmedel. Samtidigt
föreslås att IKS-stödet och stödet till samhällelig service slopas. Risk
finns därmed att de små men ofta mycket betydelsefulla insatser som gjorts
med hjälp av dessa stöd inte kommer till stånd, exempelvis angelägna förbättringar
av föreningslokaler, men även andra angelägna insatser som är till
nytta för både samhälle och kommuninvånare. Det är inte givet att länsstyrelserna
kommer att prioritera sådana investeringar med projektmedlen. I
stället för ökade insatser för att stärka basservicen i byarna kan de föreslagna
förändringarna av det regionalpolitiska stödet innebära en försämring.

IKS-stödet är också en länk mellan arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken
på lokal nivå och skulle kunna utvecklas ytterligare i denna riktning.
Vi ser det som synnerligen angeläget att en bättre koppling sker mellan
regionalpolitiken och arbetsmarknadspolitiken på landsbygden. Även om
AMS fria utvecklingsresurser utnyttjats för glesbygdsinsatser de senaste året
har ändå de arbetsmarknadspolitiska insatserna på landsbygden inte ökat,

utan snarare minskat. Det är inte givet att, som förutsätts i propositionen, Mot. 1989/90

arbetsmarknadspolitiska insatser ersätter IKS-stödet. Stödet till samhällelig A43

service är ett värdefullt stöd och skulle kunna utnyttjas mer offensivt i förnyelsearbetet
inom den offentliga sektorn på lokal nivå.

Om IKS-stödet och stödet till samhällelig service slopas anser vi att dessa
skall ersättas med ett nytt stöd, ev. inom ramen för glesbygdsstödet. I många
av glesbygdskommunerna finns en mycket trång arbetsmarknad som medför
att även andra beredskapsmedel, t.ex. Offentligt Skyddat Arbete (OSA),
har varit till mycket stor nytta för att sysselsätta lokalt bunden och av olika
anledningar svårplacerad arbetskraft. Det kan röra sig om människor som
har svårt att få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden av flera olika skäl
bl.a. sociala. Av den här anledningen borde det kunna skapas särskilda lokala
arbetsmarknadsåtgärder för att klara sysselsättningen för de lokalt
bundna socialt svårplacerade personer som finns i glesbygdskommunerna.

Stödet för IKS- och OSA-verksamheten borde kunna ersättas med ett nytt
stöd avsett för kommunerna att kunna vidta sysselstättningsskapande åtgärder
för äldre lokalt bunden arbetskraft eller personer som av sociala eller
andra skäl är arbetshandikappade.

Det nya stödet bör vara riktat direkt till kommuner för intensifierade glesbygdsinsatser
när det gäller sysselsätttning och service, t.ex. samordnad
boendeservice. Länsstyrelsen bör liksom hittills hantera företagsstödet,
eventuellt med delegering till kommunerna. Härigenom stärks kommunernas
roll i glesbygdspolitiken och frågorna får en decetraliserad hantering.

Det är vår uppfattning att den decetralisering av regionalpolitiken som föreslås
i propositionen inte skall stanna på den regionala nivån, utan drivas vidare
mot den kommunala. Det bör vara en klar ambition i regionalpolitiken.

Ökad sektorsamordning

En bättre samordning mellan samhällssektorerna på alla nivåer är en förutsättning
för en framgångsrik landsbygdspolitik. En förstärkning av statssekreterargruppen,
särskilda infrastrukturmedel, redovisningsskyldighet för
statliga verk och en förstärkning av länsstyrelsernas roll är åtgärder i denna
riktning. Även förslaget om inrättande av en särskild myndighet för glesbygdsfrågor
i Östersund syftar till en sådan samordning och förstärkning.

Det finns emellertid skäl att vidta åtgärder för att ytterligare förstärka sektorsamordningen.
Först och främst måste regional- och landsbygdspolitiken
få en ökad tyngd inom regeringskansliet. En förstärkt statssekreterargrupp
garanterar inte att landsbygds- och glesbygdsfrågorna får tillräcklig vikt. Det
är också svårt att se hur utlokaliseringen av glesbygdsdelegationen kan innebära
en förstärkning av glesbygdspolitikens hantering i regeringen. Även om
en stor del av den centrala hanteringen av landsbygds-/glesbygdsfrågorna
kan ske vid en myndighet i Östersund anser vi att en särskild funktion ändå
måste finnas inom regeringskansliet, som tillvaratar landsbygdens och glesbygdens
intressen. Den nödvändiga samordningen mellan olika sektorer,
som endast kan hanteras inom regeringskansliet, bör skötas genom denna
funktion.

Vidare bör länsstyrelsens roll förtydligas så att det klart framgår att in- H

skränkningar av statlig verksamhet i länen skall prövas av länsstyrelsen. Mot. 1989/90

Skyldighet måste finnas hos berörda sektororgan att i god tid informera läns- A43

styrelserna om planerade förändringar i verksamheten och att underställa
länsstyrelserna sådana beslut för prövning. Denna prövning bör ske med utgångspunkt
i inomregionala program för den statliga verksamhetens förnyelse
och decentralisering. Ett principiellt stopp för inskränkningar bör införas
under en period om tre år för att ge länsstyrelser, kommuner och bygdegrupper
andrum och utrymme för ett offensivt utvecklingsarbete på landsbygden.
Etablering av lokala kontor för samordnad service, t.ex. post, polis,
försäkringskassa och arbetsförmedling, bör ges hög prioritet. I sådana kontor
bör också kunna ingå privat och kommunal verksamhet. Driften bör
kunna ske i delvis nya former med någon av intressenterna som huvudman
eller i en ny lokal organisation. Utlokalisering av statlig verksamhet från residensstäder
till regionala utvecklingskontor bör också ges hög prioritet.

Nedsättning av socialavgifter

Nedsättning av socialavgifter i inlandet är en angelägen insats som långsiktigt
bidrar till att stärka näringslivet och den ekonomiska basen i dessa bygder.
Det gäller inte minst för jord- och skogsbruket, olika slags entreprenadverksamhet
och tjänsteverksamhet. Den sistnämnda har stor betydelse för
bl.a. kvinnornas sysselsättning i glesbygden. Problem kan givetvis uppstå i
gränsområdena, speciellt beträffande entreprenadverksamhet, men dessa
kan inte vara av den art att de gör en nedsättning olämplig för denna typ av
verksamhet. För exempelvis jordbruket finns inga sådana konkurrensproblem,
och därför bör egenavgifterna nedsättas för jordbrukare i stödområde

1. Vi anser att nedsättningen av socialavgifter i stödområde 1 bör omfatta all
privat verksamhet, inklusive stiftelser.

Landsbygdens betydelse

Kampanjen Hela Sverige skall leva! blev en mycket stor framgång. Den har
inneburit ett intensivt lokalt utvecklingsarbete på landsbygden, mängder av
lokala projekt, ändrade värderingar hos allmänheten, även i storstaden,
inom byråkratin och hos politikerna. Människorna på landsbygden har visat
initativförmåga och handlingskraft samtidigt som kampanjen också väckt
förväntningar hos landsbygdsborna om insatser från samhällets sida som det
nu är angeläget att följa upp.

Den ökade friheten för länsstyrelserna att prioritera mellan olika typer av
insatser som möjliggörs genom att projektmedlens andel av länsramarna inte
begränsas innebär en ökad flexibilitet och ökade möjligheter till regional och
lokal anpassning av politiken. Samtidigt finns en risk för att länsstyrelsernas
offensiva utvecklingsinriktade arbete i alltför liten utsträckning riktas mot
landsbygden och glesbygden.

Vi menar att under de närmaste åren bör mycket tydliga markeringar göras
från regeringens sida när det gäller behovet av insatser för landsbygdens
utveckling. Detta blir ett nödvändigt komplement till den fria resurshanteringen
på regional nivå.

12

Hemställan Mot. 1989/90

A43

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lokala stödåtgärder för att trygga sysselsättningen,

2. att riksdagen som sin mening i övrigt ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda åtgärder för glesbygden.

Stockholm den 22 mars 1990

Ove Karlsson (s)

Britta Sundin (s) Leo Persson (s)

Nils-Olof Gustafsson (s) Iris Mårtensson (s)

Jarl Lander (s)

13