med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A68 av Per-Ola Eriksson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Per-Ola Eriksson (c)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Mot.

1989/90

A68-72

Den socialdemokratiska politiken efter regeringsskiftet 1982 har dåligt förmått
utnyttja högkonjunkturen för att skapa regional balans och en positiv
utveckling i ett glesbygdslän som Norrbotten. Den regionala obalansen har
förvärrats. Det är bristerna i främst den ekonomiska politiken och näringspolitiken
som bidragit till att 1980-talet har blivit ett förlorat decennium för
Norrbotten och dess befolkning.

I stället för en kraftfull regionalpolitik har den socialdemokratiska regeringen
stimulerat och prioriterat storföretag och de mest expansiva regionerna.
Bl.a. innebar den stora devalveringen med 16 procent hösten 1982 en
kraftig stimulans till de stora och exportinriktade företagen, vilka främst är
lokaliserade till andra och mer expansiva regioner i södra och mellersta Sverige.
Regeringspolitiken har i övrigt också främst gynnat storföretagen på
småföretagens bekostnad.

Den s.k. tredje vägens ekonomiska politik har kraftigt bidragit till kapitalkoncentration,
befolkningskoncentration och överhettning i storstadsområden.
Koncentrationsområdena har också drivit på löneglidningen och kunnat
erbjuda bättre ekonomiska villkor än många småföretag i t.ex. Norrbottens
inland. Detta har gjort att arbetskraften lockats till storstadsområdena
med efterföljande problem för glesbygdsföretag som inte kunnat konkurrera
om arbetskraften.

Med den inriktning som regeringens näringspolitiska och regionalpolitiska
propositioner har finns det ingenting som talar för att koncentrationen i samhället
kommer att brytas. Förslaget om försämrade stödformer, begränsning
av de regionalpolitiska stödområdena, indragning av kapital från utvecklingsfonderna
och Norrlandsfonden m.m. kommer att verka i mycket negativ
riktning.

Regionalpolitiskt förlorat årtionde

1980-talet blev ett förlorat årtionde för Norrbotten. Det bor nu ca 4 200 personer
färre i Norrbottens län än vid ingången av 1980-talet. För inlandskommunerna
är befolkningsutvecklingen särskilt allvarlig. Totalt uppgår befolkningsminskningen
till drygt 6 900 personer i inlandskommunerna. Detta är
en katastrof och visar bristerna i den förda regionalpolitiken under 1980-ta

let.

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr A68-72

Endast fyra av kommunerna i Norrbottens län kan uppvisa en befolkningsökning,
nämligen Luleå, Piteå, Boden och Haparanda. För dessa kommuner
uppgår ökningen till drygt 3 600 personer. Det visar att 1980-talet har
inneburit en ökad obalans inom länet med ökning i de stora kustkommunerna
medan inlandet fortsatt att avfolkas. Långsiktigt är detta allvarligt eftersom
klyftan mellan kustregionen och inlandskommunerna och Tornedalen
ökar.

Könsmässigt och generationsmässigt har befolkningsutvecklingen blivit
allt mer oroande. Bristen på yngre kvinnor leder till att det sociala systemet
i stora områden slås sönder. Särskilt utflyttningen av unga flickor är allvarlig.

Utveckla hela länet

För hela Norrbottens vidkommande är det nödvändigt att ha bosättning över
hela länet och inte enbart i några större centralorter. Näringslivet, den offentliga
sektorn, sjuk- och hälsovården samt utbildningsväsendet kan inte
långsiktigt upprätthållas utan ett ökat befolkningstal i flera av länets kommuner.

De regionalpolitiska åtgärderna under 1990-talet måste främja en rättvis
fördelning av välfärden för människorna i olika delar av landet. Det behövs
också en bättre samordning och helhetssyn på olika politiska områden. Regionalpolitiken
måste leda till bosättning, arbetstillfälllen, utbildning, god
miljö och allmänt goda livsbetingelser i alla delar av Norrbottens län.

Inflyttning behövs

Den negativa befolkningsutvecklingen för kommunerna i inlandet, malmfälten
och Tornedalen måste hejdas och vändas. I annat fall riskerar stora geografiska
områden inom länet inom något eller några decennier att bli fullständiga
ödebygder.

Det krävs inte bara stopp för utflyttningen från kommunerna i inlandet.
Det behövs också en inflyttning till de stora områden som länge haft vikande
befolkningssiffor. Detta är nödvändigt om de skall kunna överleva och utvecklas
långsiktigt.

Koncentrationen till några få större kustkommuner måste hejdas. De regionalpolitiska
åtgärderna för länet måste ges en inriktning som skapar förutsättningar
för inomregional balans. Målsättningen bör vara att Luleå, Bodens
och Piteå kommuners andel av länets totala befolkningstal långsiktigt
inte får öka.

Den regionalpolitiska medelsarsenalen måste också förändras. Utöver
traditionellt företagsstöd är det nödvändigt att i ökad utsträckning rikta olika
stöd till enskilda individer. Varje människa måste få direkta fördelar av att
bo och bosätta sig i de kommuner och kommundelar som under lång tid utsatts
för avfolkning och där det behövs en ordentlig inflyttning.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om individinriktade
åtgärder i syfte att stimulera bosättning i glest befolkade områden.

Mot. 1989/90

A68

2

Områdesindelning Mot. 1989/90

A68

Regeringen föreslår i propositionen en ny s.k. stödområdesindelning. Nuvarande
indelning i av kommunerna i tre områden A, B och C föreslås ersättas
av endast två områden som skall benämnas områdena 1 och 2.

Stödområde 1 bör, enligt regeringen, omfatta kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur,
Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix
och Övertorneå.

Stödområde 2 föreslås omfatta Edefors och Gunnarsbyns församlingar
inom Bodens kommun, Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt inom Piteå
kommun samt Älvsbyns kommun.

Denna områdesindelning innebär att stora delar av Piteå och Bodens
kommuner samt hela Luleå kommun inte längre skall vara regionalpolitisk!
prioriterade områden. Regeringens motiv för denna begränsning av stödområdet
är hänsynen till de pågående förhandlingarna mellan Sverige och EG.

Regeringens förslag att begränsa det regionalpolitiska stödområdet och
att förändra principerna för nedsättningen av socialavgifterna är en förtida
anpassning till EG. Det kan få betydande negativa effekter. Därför är regeringens
förslag oacceptabelt.

I motsats till vad regeringen föreslår är det nödvändigt för Sverige att förstärka
de regionalpolitiska resurserna. För att kunna motverka den ökade
koncentrationsgrad som följer av den västeuropeiska integrationen behöver
olika regioners närings- och infrastruktur förstärkas. Det behövs också väsentligt
mer kraftfulla stödformer för näringslivsutveckling för att en positiv
småföretagsamhet skall kunna skapas.

Det är också av andra skäl fel att regeringen ändrar i den regionalpolitiska
områdesindelningen eftersom det innebär betydande osäkerheter för företagen
vid etableringar. Spelreglerna för företagen måste vara stabila och långsiktiga,
vilket det inte blir om områdesindelningen ändras med alltför korta
intervaller.

Resursområden

Nu gällande områdesindelning bör i princip behållas. Det innebär således att
områdena A, B och C även i fortsättningen bör gälla men med viss mindre
förändring.

Begreppet stödområde bör också förändras och ersättas med benämningen
"resursområde. Detta är en benämning som bättre motsvarar vad de
olika områdena står för. Genom att tillvarata och utveckla de resurser, t.ex.
naturtillgångar, nedlagda investeringar, människor och utvecklingsförmåga,
som finns i olika områden bidrar detta till att skapa stabilitet och positiv utveckling
för hela landet.

Enligt min mening bör Norrbottens län indelas i följande resursområden:

Resursområde 1:

Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Pajala,
Överkalix och Övertorneå kommuner.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr A68-72

Resursområde 2:

Älvsbyns kommun

Resursområde 3:

Boden, Piteå och Luleå med undantag för domkyrkoförsamlingen och Örnäsets
församling

Vattenkraftens vinster till länet

Centerpartiet har under nästan 15 år drivit kravet på att vinsterna från vattenkraften
bör återföras till länet för att ekonomiska resurser skall skapas för
näringslivsutveckling. Detta skulle på ett avgörande sätt tillföra Norrbotten
kapital för att främja investeringar i näringslivet, vägar, kommunikationer,
etc.

Under flera år avvisades förslaget om en utredning av en majoritet i riksdagen,
men under andra hälften av 1980-talet blev det dock möjligt att skapa
majoritet för ett riksdagsuttalande om att förslag om återförande av vattenkraftsvinsterna
skulle prövas av den regionalpolitiska utredningen. Så har
också skett, men regeringen framlägger inte något förslag utan väljer att ytterligare
utreda frågan. Detta är otillfredsställande.

Riksdagen bör redan nu besluta om att en del av vattenkraftsvinsterna,
motsvarande 1 öre/kWh, skall återföras till Norrbotten och berörda vattenkraftskommuner
för bl.a. utveckling av näringslivet. Detta skulle betyda att
Norrbottens län årligen tillförs minst 150 miljoner kronor.

Sänkta socialavgifter

Riksdagen beslutade 1982, efter förslag från regeringen Fälldin, om sänkning
av arbetsgivaravgifterna med 10 procent i de fyra nordligaste kommunerna.
Sänkningen omfattade alla företag och verksamheter med undantag
för statliga och kommunala myndigheter samt försäkringskassor.

I samband med det s.k. Norrbottenspaketet 1983 upphävde riksdagen, på
den socialdemokratiska regeringens förslag, beslutet och beslöt om nya principer.
Det nya beslutet innebar att sänkningen med 10 procentenheter i
första hand skulle omfatta vissa verksamheter, t.ex. tillverkningsindustrier,
viss konsultverksamhet, hotell och campingplatser samt omfatta hela länet.

Detta har inneburit att betydande delar av länets näringsliv inte fått del av
de sänkta arbetsgivaravgifterna och att samma stödnivå gällt oavsett om det
varit glesbygd eller tätort.

I proposition 1989/90:76 föreslår regeringen, med hänvisning till EFTA
och EG, att systemet med sänkta arbetsgivaravgifter åter skall förändras.
För Norrbottens del innebär det bl.a. att nedsättningen blir 10 procentenheter
i stödområde 1, den s.k. frizonen i Svappavaara upphör vid utgången av
år 1993, samt att malmgruvor, massa- och pappersindustri samt järn- och
stålindustrin endast får 5 procentenheters nedsättning under fem år fr.o.m.
den 1 januari 1991.

Med hänsyn till att systemet med sänkta arbetsgivaravgifter är ett verksamt
och enkelt regionalpolitisk! stöd är det fel att som regeringen nu föreslår
begränsa denna stödform.

Mot. 1989/90

A68

Följande regler bör, enligt min uppfattning, gälla för nedsättning av social- Mot. 1989/90

avgifterna. Nedsättningen bör omfatta all verksamhet med undantag för A68

statliga och kommunala myndigheter samt försäkringskassor:

Resursområde 1:

Nedsättning med 10 procentenheter
Resursområde 2:

Nedsättning med 5 procentenheter

Med hänsyn till den besvärliga situation som jordbruket i hela Norrbotten
befinner sig i med betydande avgång och stark produktionsminskning, är det
synnerligen angeläget att nedsättningen av socialavgifterna för jordbruket
och dess förädlingsindustrier uppgår till 10 procentenheter i alla tre resursområdena.

Kommunikationer

Väg- och trafikpolitiken måste syfta till att effektivt betjäna alla delar av
Norrbottens län. Av den anledningen intar investeringar i kommunikationerna
en central plats i regionalpolitiken.

Bra vägar och effektiva transporter är nödvändiga för att skapa ett livskraftigt
näringsliv i hela länet. Basnäringarna fungerar inte utan ett bra vägnät,
och bosättningen i stora delar av länet försvåras om vägarna inte håller
en god standard och är framkomliga.

För stora delar av Norrbottens län är bilen ofta det enda transportalternativet.
Möjligheten att utnyttja kollektiva transportmedel är liten. Samtidigt
får människorna och företagen via skattsedeln solidariskt vara med och finansiera
kollektivtrafiken och stora investeringar i kommunikationer i andra
delar av landet.

Under tjällossning och stora delar av året har ca 350 mil av länsvägnätet
nedsatt axeltryck. Detta motsvarar ca 50 % av det totala vägnätet i Norrbotten.

Enligt min uppfattning måste investeringarna i länsvägnätet öka och få en
klar regionalpolitisk profil. Kommunerna i inlandet, malmfälten och Tornedalen
måste få en ordentlig uprustning av vägnätet. Även andra delar av länet
där vägarna håller en undermålig standard måste komma ifråga.

Investeringsprogram för länsvägnätet

Ett tioårigt investeringsprogram för länsvägnätet bör genomföras. I första
hand behövs det en upprustning, förstärkning och beläggning av grusvägnätet.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om ett sådant investeringsprogram.

För budgetåret 1990/91 bör anvisas 200 miljoner kronor för upprustning,
förstärkning och beläggning av grusvägar i Norrbotten.

Ett offensivt program för upprustning av vägnätet i Norrbotten skulle
också ge betydelsefulla arbetstillfällen runt om i länet. Entreprenörer, ma- 5

skinfirmor, vägarbetare och tekniker skulle få nya och värdefulla arbetstid- Mot. 1989/90

fällen. Ett sådant investeringsprogram skulle bidra till att skapa optimism A68

och framtidstro i hela Norrbotten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett program för
individinriktade åtgärder i syfte att främja bosättning i glest befolkade
områden i Norrbotten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den geografiska omfattningen och indelningen i resursområden,

3. att riksdagen beslutar om återföring av vinsterna från den vattenkraft
som produceras i Norrbotten motsvarande 1 öre/kWh,

4. att riksdagen beslutar om sänkning av socialavgifterna enligt de
riktlinjer som anförs i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett tioårigt program
för upprustning, förstärkning och beläggning av länsvägnätet i
Norrbotten,

6. att riksdagen beslutar anvisa 200 milj. kr. för budgetåret 1990/91
för upprustning av vägnätet i Norrbottens län.

Stockholm den 26 mars 1990

Per-Ola Eriksson (c)

6