med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A69 av Sigge Godin (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A69

av Sigge Godin (fp)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Västernorrlands läns behov av regionalpolitiska
insatser

Nuläge och utvecklingstendenser i Västernorrland

Nedgången i vattenkraftsutbyggnaden och tillbakagången i de areella näringarna
under 50- och 60-talen sätter fortfarande sin prägel på Västernorrland.
Befolkningsstrukturen kännetecknas av en förhållandevis låg andel
yngre människor. I inlandet finns församlingar där andelen människor över
65 år är över 40%. Under hela 80-talet har länet haft en mycket svag sysselsättningsutveckling.
I sin tur har det resulterat i fortgående befolkningsminskning.
Inget annat län har, såväl i relativa som absoluta tal, förlorat så
många människor under 80-talet, 7 500 personer.

Upprättade prognoser pekar dessvärre på att länet hotas av en fortsatt befolkningsavtappning.
Fram till 1995 minskar länets folkmängd enligt dessa
prognoser med ytterligare 5 000 personer. I sin tur återverkar det på många
områden. Länet får ett mycket mindre skatteunderlag, vilket försvårar för
landsting och kommuner att driva sin verksamhet.

Likaså hotas - framför allt i glesbygden - den kommersiella servicen.
Många mindre skolors existens kommer att vara hotad. Arbetsmarknadsutbudet
blir mer begränsat och därmed mindre attraktivt.

I en alternativ prognos, som bygger på andra, också realistiska utvecklingsförlopp,
beräknas sysselsättningen minska med 4 000 arbetstillfällen.
Det skulle innebära en ytterligare befolkningsminskning på cirka 10 000 personer
ner till 246 000 innevånare. En sådan utveckling är naturligtvis fullständigt
oacceptabel.

Till stor del hänger också den relativa sysselsättningsnedgång som orsakat
befolkningsminskningen samman med beroendet av basindustrierna.
Mycket omfattande strukturförändringar innebar exempelvis att Kramfors
kommun förlorade ett flertal skogsindustrier under 70-talet. I Timrå kommun
innebar rationaliseringar och nedläggningar inom den samlade industrin
under första hälften av 80-talet att halva industrisysselsättningen försvann.
Under senare tid har tre nedläggningsbeslut av större industrienheter

tagits: Matfors pappersbruk i Sundsvall med 200 sysselsatta, Hagraf i Härnö- Mot. 1989/90

sand med 225 sysselsatta och Kiselfabriken i Ljungaverk, Ånge, med 100 sys- A69

selsatta. På den offentliga sidan kan nämnas nedskärning vid I21/T3 i Sollefteå
efter förslag från FU 88.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de allmänna utvecklingstendenserna
i fråga om befolkningstal, sysselsättning och servicenivåer i förening
med aktuella akuta arbetsmarknadsinsatser på vissa orter inte ger någon
grund för att dra ner de regionalpolitiska insatserna i Västernorrland. Detta
har också konstaterats av den regionalpolitiska utredningen (REK 87) som
prioriterat insatser i Västernorrlands län.

Utbildning och forskning

Högskolan i Sundsvall/Härnösand har allt sedan starten 1977 haft en relativt
gynnsam utveckling. Ytterligare resurser har tillförts skolan, senast i samband
med riksdagens beslut över kompletteringspropositionen 1989. Emellertid
kan jag konstatera brister i två väsentliga avseenden.

Även om högskolan föreslås få vissa forskningsresurser kommer den fortfarande
inte att kunna bygga upp en tillfredsställande forskningsorganisation.
Jag ser detta som en allvarlig brist. I jämförelse med de resurser som
forskningsuniversitets- och högskolor erhåller får de mindre högskolorna
sammantaget cirka 10% av de ökade forskningsresurserna, medan de svarar
för 17 % av utbildningen. De mindre högskolornas andel av forskningsresurserna
i dag är långt under 1 %.

I regionalpolitiska utredningen (REK 87) konstaterades att övergången
från gymnasium till högskola är väsentligt lägre i de områden som har enbart
mindre högskolor jämfört med dem som har ett mer utbyggt högskoleväsende.
Vidare är övergången till doktorandutbildning för studenter vid
mindre högskolor drygt 10 % vid de mindre högskolorna jämfört med forskningshögskolorna.
Den låga rekryteringen till doktorandutbildningen från
de små högskolorna är allvarlig för landet som helhet, främst när rekryteringen
vid forskningshögskolorna och universiteten också är mycket låg.

Detta har också konstaterats av REK 87. Högskolorna har också konstaterats
vara den främsta flyttningsmotorn för ungdomar i ålderna 19-24 år i de
län/regioner som saknar ett mer utbyggt högskoleväsende.

Särskilt mot bakgrund av den utveckling som kännetecknat Västernorrlands
län under hela 1980-talet är detta förhållande allvarligt. Samtidigt har
vi från länet upprepade gånger pekat på möjligheter till utvecklingsinsatser
gällande forskning och utbildning. Som framgår i annat sammanhang är Västernorrlands
län oerhört beroende av skogsindustri och annan elintensiv industri.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen erhållit förslag om att inrätta
forskning och utbildning med inriktning på elenergiteknik, miljöteknik och
processteknik. Det vill säga tre områden som är av vital betydelse för länets
industri och i synnerhet den trävarubaserade industrin. Samhällsinsatser på
dessa områden i högskolans regi skulle innebära såväl en betydande regional
förstärkning som en viktig personell åtgärd med inriktning mot en av våra
viktigaste exportbranscher. REK 87 insåg också den elkraftintensiva industrins
värde för Västernorrland i synnerhet, men också för landet som hel

het. REK 87 beskrev Sundsvall/Härnösands högskolas utveckling sorn en Mot. 1989/90
triangelsamverkan med Sundsvall/Härnösand-Örnsköldsvik-Östersund. A69
REK 87 pekade också på möjligheter till utlokalisering av kollektivforskning
från Stockholm till Västernorrland i första hand inom pappersindustrin.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Energipolitiken och strukturförändringar

Genom riksdagens beslut om ökade avkastningskrav på kapital som staten
investerat i Vattenfall samt den senaste skatteomläggningen med mervärdeskatt
på energi har priserna på energi successivt ökat. För framtiden förutskickas
fortsatta höjningar av energipriset samtidigt som viss osäkerhet råder
om den framtida energipolitiken.

Västernorrlands län är Sveriges mest elintensiva vad det gäller användning
av industriell el. Cirka 8 000 personer är direkt berörda av den elintensiva
industrin i sitt arbete och indirekt berörs flera gånger så många personer.

Samtidigt är Västernorrlands län ett betydande exportlän med ett substantiellt
bidrag till den nationella försörjningen. De elintensiva industrierna
som företrädesvis är lokaliserade vid kusten är också av mycket stor betydelse
för inlandet genom att skogsindustrin tar sin råvara från detta område.

Redan i dag kan vi märka effekterna av ökade kostnader för elenergi och
en fortsatt ökning kommer med nödvändighet att utsätta Västernorrland för
mycket påtagliga strukturförändringar.

I dagarna har Casco Nobel AB aviserat nedläggning av kiseltillverkningen
i Ljungaverk vilket direkt kommer att beröra 120 personer utöver det närmare
100-talet anställda som tvingats lämna företaget för bara ett par år sedan.
Ett antal företag överväger omlokaliseringar av verksamhet, alternativt
tvekar med sina investeringsbeslut. Mot den bakgrunden hyser vi i Västernorrland
farhågor vad gäller den framtida utvecklingen i länet. Den hittillsvarande
utvecklingen tillsammans med de farhågor jag hyser för en fortgående
omstrukturering pekar på behovet av betydande regionalpolitiska insatser
i Västernorrland vilket är motsatsen till regeringens förslag i propositionen.

Västernorrlands internationella beroende

En av Sveriges och den svenska välfärdens ödesfrågor inför 90-talet är frågan
om den svenska industrins fortsatta internationella konkurrenskraft och bibehållna
internationella position. Farhågorna är många, varningssignaler
och statistik talar sitt tydliga språk om förlorade marknadsandelar, ett ökat
beroende av internationellt sårbar storindustri, investeringsflykt, försämrad
produktivitetstillväxt m.m. En stark, strukturförändrad och växande industri
är ett måste inför framtiden.

1 Västernorrlands län finns en starkt exportinriktad och tung basindustri
av stor nationell betydelse. Västernorrlänningen står för cirka 8 % av landets
bruttoexport vilket i kronor utgör cirka 25-30 miljarder - men endast
cirka 3% av befolkningen. I enbart Örnsköldsviks kommun är motsvarande
siffror 3% mot en befolkningsandel om 0,6%, dvs. en bruttoexportandel om

9

fyra gånger sin befolkningsandel. Av den totala industriproduktionen i Örn- Mot. 1989/90
sköldsviks kommun går cirka 75 % på export. Nettoexportsiffror ligger avse- A69
värt högre. Exempelvis har skogsindustrin i länet en andel nettovaluta om

mer än 80 %.

Men den västernorrländska industrin har också strukturproblem. För exempelvis
verkstadsindustrin, dit storföretag som Hägglund & söner, Sunds
Defibrator, ABB-gruppen och Sundsvalls verkstäder hör, och som är den
sysselsättningsmässigt största industribranschen i länet med en mycket hög
exportandel i produktionen, finns tydliga indikationer på försämrad konkurrenskraft.
Produktivitet, teknikförnyelse och vinstnivåer har under 1980-talet
varit sämre i Västernorrland än i många andra delar av landet (källa:

SIND 1989). Behoven av effektivisering och marknadsexpansion är uttalade
också av branschens egna företrädare.

Datoriseringsnivån, liksom andel högskoleutbildade inom verkstadsindustrin
generellt i länet är, relativt andra län, låg. Behovet av teknikförnyelse
är större än på de flesta andra håll. Detta föga uppmärksammade faktum
måste förvisso bli föremål för en konstruktiv uppmärksamhet. De bedömningar
som kan göras över utsikterna för den västernorrländska småindustrins
utveckling inom verkstadsområdet är inför kommande lågkonjunktur
mycket oroväckande.

De infrastrukturella satsningarna har stor betydelse för näringslivsutveckling,
arbetskraftsrekrytering och flyttningsbenägenhet. Ett perifert geografiskt
läge får inte även ur dessa aspekter utgöra en konkurrensnackdel
för industrin. Insatserna måste ges en inriktning mot utvecklingsorienterade
företag, industrinära tjänsteföretag, kompetensuppbyggnad, teknikförnyelse,
nyföretagande, långsiktig strukturuppbyggnad, koncentrationsutjämning
och en infrastrukturförbättring inom framför allt transport- och
kommunikationssektorn. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Stödet till stödområdet

I den regionalpolitiska propositionen föreslås att Sollefteå, Ånge, inlandsförsamlingarna
Holm och Liden i Sundsvalls kommun samt inlandsförsamlingarna
Anundsjö, Björna, Skorped och Trehörningssjö i Örnsköldsviks
kommun skall tillhöra stödområde 2. Kramfors inräknas tillfälligt i stödområde
2.

REK 87 prioriterade Västernorrland genom att tillföra Kramfors till inlandet
samt utpeka såväl Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall-Timrå som
mellanstäder. Regeringen har i propositionen inte någon hållbar argumentation
för ny stödområdesindelning. Att i dagens högkonjunktur förändra
stödområdesindelningen utan en genomgripande analys är inte försvarbart.

Jag föreslår att riksdagen beslutar att bibehålla nuvarande stödområdesindelning
samt att Ånge inplaceras i stödområde A. Vidare bör regeringen ges
i uppdrag att inlemma Härnösand i tillfälligt stödområde. Skälen till förändringarna
när det gäller Ånge och Härnösand skall ses i den strukturförändring
som sker genom nedläggningen av kiseltillverkningen i Ljungaverk och
Hagrafs avveckling i Härnösand.

Regeringen argumenterar i propositionen för införande av stödjepunkter

i anslutning till stödområdet. REK 87 föreslog att Örnsköldsvik, Härnösand
och Sundsvall-Timrå skulle ingå i gruppen mellanstäder. Regeringens argumentation
pekar på att Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall-Timrå väl
fyller kriterierna för gruppen stödjepunkter. Riksdagen bör därför ge regeringen
detta till känna.

För att underlätta en differentiering av näringslivet i de s.k. stödjepunkterna
bör det regionalpolitiska stödet till privata tjänstesektorn göras vidare
än vad som föreslås i propositionen. Olika undersökningar har visat att företag
i Västernorrlands län köper tjänster för hundratals milj. kr. per år från
privata tjänsteföretag främst i storstadsområdena. Stödet till den privata
tjänstesektorn bör därför även inriktas mot befintliga eller nya företag som
vänder sig till en lokal och regional marknad. En större del av tjänstemarknaden
skulle därmed kunna upphandlas i stödjepunkterna. Dessa tjänsteföretag
innebär också en viktig resurs för det lokala och regionala näringslivets
fortsatta utveckling. Trycket på tjänsteföretagen i storstadsområdena
kunde därmed minska och en omlokalisering av sysselsättning och resurser
till stödjepunkterna skulle bli följden.

Västernorrlands vägar

En väl fungerande infrastruktur är av avgörande betydelse för länets framtid.
Den viktigaste infrastrukturinsatsen i Västernorrland är satsningar på
vägnätet. Som jag tidigare anfört är transporterna av skogsråvaran avgörande
för skogsindustrins överlevnad. I ett skogslän som Västernorrland
krävs också goda vägförbindelser för att arbetspendlingen skall kunna upprätthållas.

Västernorrland har i dag ett behov av 80 milj. kr. för att upprätthålla nuvarande
standard. Tilldelningen av medel för innevarande period kommer att
sänkas. Förutom dryga underhållskostnader skall man också lägga till de
krav som följer av de s.k. EG-bestämmelsema. De ansvariga i länet har beslutat
att i första hand satsa på de funktionellt viktiga regionala stamvägarna.
De övriga belagda vägarna repareras i fortsättningen endast så länge det är
företagsekonomiskt lönsamt. De görs sedan om till grusvägar. Av de 300 mil
belagda vägarna är cirka en tredjedel i farozonen. För närvarande repareras
1% av det lågtrafikerade vägnätet. Det innebär att cirka 6-7 mil av det belagda
vägnätet kommer att övergå till grusvägar. Detta är samhällsekonomiskt
slöseri och kan inte accepteras. Samtidigt kan noteras att stora skillnader
råder mellan olika läns möjligheter till beläggning av sina vägar. Västernorrland
har 67 % av vägarna belagda. Samtidigt ligger andra län över 90 %
belagda vägar och de har dessutom målsättningen att före sekelskiftet få
100% av vägarna belagda. Rimligen bör alla län ha lika många procent av
vägarna belagda innan medel tillförs till en hundraprocentig beläggning.
Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90
A69

11

tionen anförts om utbildningens och forskningens betydelse för Väs- Mot. 1989/90
ternorrlands läns utveckling, A69

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den elkraftsintensiva industrin,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Västernorrlands läns beroende av länets exportindustri,

4. att riksdagen beslutar att bibehålla nuvarande stödområdesindelning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts beträffande Ånge och Härnösands kommuners inplacering i
stödområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Örnsköldsviks,
Härnösands samt Sundsvall-Timrås kommuner bör inlemmas
i gruppen stödjepunkter i anslutning till stödområdet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande upprustningen av länsvägarna i Västernorrlands
län.

Stockholm den 26 mars 1990

Sigge Godin (fp)

12