med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik för 90-talet

Motion 1989/90:A76 av Ulla Orring och Margitta Edgren (båda fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A76

av Ulla Orring och Margitta Edgren (båda fp)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik för 90-talet

Förslag till former och resurser för utbyggd
distansundervisning på högskolenivå

Regionalpolitiska kommittén, REK-87, utpekade en utbyggd distansundervisning
som ett viktigt instrument för att under 90-talet förbättra den geografiska
tillgängligheten i högskoleutbildningen.

Regeringen avstår ifrån att framlägga några förslag som går kommittén till
mötes i detta avseende.

Enligt vår uppfattning kommer demografiska, regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
faktorer att göra frågan om den högre utbildningens
geografiska tillgänglighet till ett väsentligt politiskt problem under de närmaste
decennierna.

Det är beklagligt att regeringen visar passivitet såväl i frågan om den
grundläggande högskoleutbildningens dimensionering som i fråga om dess
tillgänglighet. Samhällsutvecklingen i övrigt gör att enbart svårigheterna att
tillgodose efterfrågan på fort- och vidareutbildning kommer att kunna bli en
besvärlig flaskhals för både arbetsmarknad och de enskildas behov av personlig
utveckling.

I detta perspektiv är en mer offensiv hållning till frågan om distansundervisningens
utbyggnad och kvalitativa förstärkning naturlig och nödvändig.
Distansundervisning på högskolenivå har i viss utsträckning förekommit i
Sverige sedan 1960-talet. Flera högskoleenheter har bedrivit sådan verksamhet.

Trots detta har distansundervisningens möjligheter och förutsättningar
inte uppmärksammats av statsmakterna, utan verksamhetsformen har i stort
sett ansetts vara de enskilda högskoleenheternas angelägenhet.

Karakteristiskt för all högskoleutbildning är den höga specialiseringsgraden
i utbildningsinnehållet och vikten av att den bedrivs på vetenskaplig
grund. Den praktiska effekten av detta är att även ett relativt begränsat utbildningsutbud
kräver tillgång till åtskilliga kompetenta lärare.

Distansundervisning är i regel en mer krävande verksamhetsform än traditionell
undervisning på campus. Anspråk på läromedel, tidsåtgång för resor
m.m. samverkar i detta avseende. Kombinationen av de generella kraven
på högskoleutbildning och de specifika för distansundervisning innebär behov
av en mycket stark basorganisation.

Konkret betyder detta tillgång till institutions-/ämnesmiljöer med ett reia- Mot. 1989/90

tivt stort antal lärare och goda rekryteringsmöjligheter genom t.ex. forskar- A76

utbildning, attraktiv vetenskaplig miljö och goda anställningsvillkor.

Något egentligt alternativ till en utbyggd distansundervisning finns dock
inte om högskolans utbildningsutbud på allvar skall kunna nå även yrkesverksamma
på orter utan en högskola. Skillnaderna i utbud kommer dessutom
under överblickbar tid att vara mycket stora mellan de stora och de
mindre högskoleenheterna.

Av det vi nu har sagt följer att regional spridning och ökad geografisk tillgänglighet
av högskolans resurser kräver distansundervisning och att denna
verksamhetsform i praktiken förutsätter att även en eller flera stora högskoleenheter
aktiveras i detta syfte.

En systematisk expansion kvantitativt och kvalitativt av distansundervisningen
i landet måste ske i ett långsiktigt perspektiv. Det rör både antalet
utbildningsplatser, täckningsgrad ämnesmässigt och utveckling/införande av
metodik och teknik särskilt anpassad för distansundervisningens behov. Till
yttermera visso bör man observera att dessa behov skiftar mellan ämnen.

Ansvaret för den nödvändiga utbyggnaden bör ligga nära den operativa
nivån. De nyss nämnda, särskilda kraven på lärarkrafter, metodutveckling
m.m. avgör detta.

Det blir därmed naturligt att knyta huvudansvaret för planering och genomförande
av en utbyggd distansundervisning på en eller flera högskoleenheter.

Ett sådant ansvar förutsätter att statsmakterna anlägger ett totalperspektiv
på resurssituationen för de enheter som i denna form tar på sig ett särskilt
ansvar för den regionala utvecklingen.

Som vi betonat tidigare krävs bl.a. starka institutioner som kan erbjuda
attraktiva arbetsvillkor för sina lärare. Detta innebär bl.a. att goda forskningsmöjligheter
måste kunna erbjudas.

Valet av ansvariga högskoleenheter bör ske med utgångspunkt i de grundläggande
förutsättningar som krävs (se ovan) och vilken täckningsgrad ämnesmässigt
som är nödvändig.

1 REK-87:s betänkande framhölls den stora erfarenhet av distansundervisning
som finns vid Umeå universitet och det ambitiösa utvecklingsarbete
som inletts vid detta universitet med hjälp av särskilt anvisade medel. Basorganisationen
vid Umeå universitet är numera ganska väl utbyggd inom huvuddelen
av de filosofiska fakulteternas områden. Vissa undantag finns
dock. Universitetet saknar dock en teknisk fakultet.

Vi föreslår att Umeå universitet ges ett särskilt ansvar att tillsammans med
en högskoleenhet med teknisk fakultet bära huvudansvaret för planering och
genomförande av en utbyggd distansundervisning. Valet av denna senare enhet
bör ske efter överläggningar med tänkbara enheter.

Av praktiska skäl är det önskvärt att de två huvudansvariga enheterna gemensamt
har en betydande täckningsgrad ämnesmässigt. I kombination med
kravet på att en teknisk fakultet skall engageras pekar detta närmast på att
Lunds universitet bör vara den andra enheten.

De båda enheter som sålunda ges huvudansvaret skall tillföras resurser för

8

sådana förstärkningar av basorganisationen som bedöms nödvändiga för Mot. 1989/90
uppdraget. A76

En precisering av ansvaret och tillförsel av särskilda resurser innebär inte
att alla övriga enheter skall befrias från ansvar för medverkan i distansundervisning.
Den nya ordning som vi föreslår måste utvecklas stegvis under ett
antal år. Det är sannolikt nödvändigt att de båda huvudansvariga enheterna
köper medverkan från andra enheter.

Två frågor bör klarläggas i anslutning till att nyordningen träder i kraft.

Avgränsningen mellan den nu föreslagna utbyggnaden av distansundervisningen
och den befintliga är den ena. Under 90-talet bör ett utbud av distansundervisning
med rikstäckning etableras.

Hur detta fortlöpande skall avvägas mot distansundervisning med en mer
begränsad geografisk täckning bör avgöras av regeringen på grundval av planeringsunderlag
från de huvudansvariga enheterna.

Särskilda medel som möjliggör en inledning på uppbyggnaden av detta utbud
bör dock anvisas redan under närmast kommande planeringsperiod.

Den andra frågan rör den schablonmässiga kostnad som hittills beräknats
för en årsstudieplats i distansundervisning, 20 000 kr. Det kan ifrågasättas
om denna ersättningsnivå och beräkningsmetod är rimlig, med hänsyn till
det stora behovet av metod- och teknikutveckling inom distansundervisningen.

Regeringen aviserar i propositionen att under treårsperioden skall 35
milj.kr. avsättas av regionalpolitiska medel för tillfälliga åtgärder vid vissa
högskolor. Folkpartiet har i en partimotion ställt krav på att dessa åtgärder
skall uppgå till 50 milj.kr. Vi anser att utbyggnaden av distansundervisning
är så väsentlig att dessa medel delvis skall användas till detta.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ställningstaganden
i båda dessa frågor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för en utbyggnad av distansundervisningen
på högskolenivå.

Stockholm den 26 mars 1990

Ulla Orring (fp) Margitta Edgren (fp)

9