med anledning av prop. 1989/90:76 Regionalpolitik på 90-talet

Motion 1989/90:A89 av Stig Bertilsson och Arne Andersson i Ljung

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: A89

av Stig Bertilsson och Arne Andersson i Ljung
(båda m)

med anledning av prop. 1989/90:76
Regionalpolitik på 90-talet

Regeringen har i proposition 1989/90:76 bl.a. lagt fram förslag till utformning
och inriktning av regionala utvecklingsåtgärder. I propositionen sägs att
en rättvis fördelning av välståndet mellan olika delar av landet skall främjas,
att regionalpolitiken skall bidraga till en balanserad befolkningsutveckling
och till valfrihet beträffande bosättning, arbete, utbildning m.m. Samtidigt
som dessa mål uttalas kan det konstateras att de medel som regeringen vill
anvisa inte förmår ge politikens namn dess rätta innehåll. De regionalpolitiska
förslagen synes heller ej vara utformade efter verklighetens krav och
realiteter. I vissa fall innehåller propositionen ej heller förslag till åtgärder
som ger regioner möjligheter att utvecklas på ett positivt sätt.

Socialdemokraterna har under senare år visat att man såväl till namnet
som till gagnet fört en lands- och glesbygdsfientlig politik. Exempel härpå är
de ständigt höjda bensinskatterna (nu senast dessutom kompletterad med
mervärdeskatt på bensin och bensinskatt), otillräckliga resurser till byggande
och underhåll av landsbygdsvägar, stelbent och byråkratisk förvärvslagstiftning
som skapat stora svårigheter m.m. Vidare har den gångna vinterns
diskussion om en ny jordbrukspolitik i spåren av Livsmedelspolitiska
Arbetsgruppen (LAG) visat att man från regeringens sida är beredd att sätta
de s.k. mellan- och skogsbygderna i en farlig situation när ytterligare åkermark
skall tas ur jordbruksproduktion.

Moderata samlingspartiet har i flera landsbygdsinriktade motioner redovisat
en alternativ landsbygdsvänlig politik, vilket i sig utgör en förutsättning
för att hela Sverige skall leva.

Dalsland - ett Sverige i miniatyr

Här skall närmare behandlas förhållandena i Dalsland, landskapet väster om
Vänern, som brukar kallas för ett Sverige i miniatyr. I landskapet finns
flera betydande obalansproblem, typiska för svensk glesbygd. Dock finns
även betydande utvecklingsmöjligheter och förutsättningar för tillväxt.
Framför allt i de norra delarna av landskapet behövs emellertid regionalpolitiska
insatser för att hjälpa till i utvecklingsprocessen.

Såväl på regional nivå i Älvsborgs län, vilket Dalsland utgör den nordligare
delen av, som hos statsmakterna centralt har Dalsland sedan länge prioriterats
i regionalpolitisk! hänseende. Insatser av skilda slag har medverkat
till att tusentals arbetstillfällen skapats.

Framför allt är det de norra delarna av landskapet, nämligen kommunerna
Bengtsfors, Dals-Ed och Åmål som haft behov av stödinsatser. Dessa kommuner
är också i dag inplacerade i stödområde C. Detta har uppfattats som
helt naturligt eftersom de regionala obalanserna inom kommunerna i norra
Dalsland är likvärdiga med dem som andra kommuner i stödområdena har.
Detta gäller exempelvis i fråga om andel av befolkningen som är över 65 år,
i fråga om arbetstillfällen, kommunikationsmöjligheter m.m.

I regeringens proposition sägs att förhållanden som svaga arbetsmarknader,
långa avstånd, gles befolkning och låg utbildningsnivå är de viktigaste
bedömningsgrunderna för inom vilka geografiska områden de regionalpolitiska
insatsbehoven är störst. För norra Dalsland är det i första hand just
dessa betingelser som ligger till grund för obalansen. Några avgörande förändringar
i jämförelse med andra kommuner inom de nuvarande stödområdena
har under senare år ej heller skett. Vissa av de framgångar som landskapet
haft, har möjliggjorts tack vare de regionalpolitiska insatserna.

Sett mot denna bakgrund är det förvånande att regeringen i proposition
1989/90:76 vill utesluta norra Dalsland ur stödområdesindelningen. Redan
en översiktlig granskning av regeringens förslag visar att Dalsland inte har
svagare motiv för regionalpolitisk! stöd än de kommuner som föreslås ingå i
det framtida stödområdet. Det är svårförståeligt att skillnader gjorts mellan
exempelvis norra Dalsland och en del av de kommuner i Värmlands och Örebro
län som föreslås ingå i stödområde även i fortsättningen.

Starka sakskäl synes vid en jämförelse tala för att kommunerna Bengtsfors,
Dals-Ed och Åmål bör tillföras det i propositionen föreslagna stödområde
2. Om detta icke är möjligt, bör länsstyrelsen i Älvsborgs län ges tillfälle
att få disponera regionalpolitiska insatsmöjligheter för norra Dalsland från
förslagsvis ett förstärkt länsanslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommunerna Bengtsfors, Dals-Ed och Åmål bör
ingå i stödområde 2.

Stockholm den 26 mars 1990

Stig Bertilsson (m) Arne Andersson (m)

i Ljung

Mot. 1989/90
A89

15

.

'