med anledning av prop. 1989/90:88 Vissa näringspolitiska frågor

Motion 1989/90:T38 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T38

av Kenth Skårvik m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:88
Vissa näringspolitiska frågor

1 Inledning och sammanfattning

Regeringen har i proposition 1989/90:88 om näringspolitik lämnat vissa förslag
angående investeringar inom infrastrukturområdet. I allmänna ordalag
diskuterar regeringen att planeringssystemet för investeringar inom transportsektorn
bör förbättras och att nya finansieringsformer bör utvecklas. I
propositionen föreslås att en fond omfattande 5 miljarder kronor inrättas.
Fonden skall användas till investeringar i järnväg och kollektivtrafik.

Folkpartiet föreslår i stället att ytterligare medel av storleksordningen 10
miljarder kronor tillföres investeringsramen för järnvägsinvesteringar under
1990-talet, samt att delar av dessa medel också kan användas till väginvesteringar
efter regionalt fattade beslut. Vi föreslår vidare avreglering och avskaffande
av statliga monopol inom infrastruktur och trafikområdena.

2 Resurser till infrastruktur

I en genomgång av resursbehoven inom väg-, järnvägs- och kollektivtrafiksektorn
finner regeringen att de samlade behoven för drift, underhåll och
investeringar, vid den lägsta godtagbara nivån, är av storleksordningen 140

000 milj.kr. under 1990-talet. Naturligtvis överstiger dessa behov vida de resurser
som kan tillföras över statsbudgeten.

Regeringen anser därför att de medel som investeras i infrastrukturen
måste användas på ett effektivt sätt. Man vill också finna former för avgiftsfinansiering
och en ökad medverkan från näringslivets sida i infrastrukturfinansieringen.
Det utesluts inte att helt nya möjligheter för olika intressenter
att äga och driva järnvägslinjer och vägar kommer att öppnas i framtiden.
Tyvärr vågar regeringen inte fullfölja sina egna tankegångar. Den hänvisar

1 stället till nya utredningar om näringslivsmedverkan och nya finansieringsformer.
De begränsade förslag på detta område som propositionen innehåller
innebär egentligen bara mindre förändringar i förhållande till 1988 års
trafikpolitiska beslut. Det kan inte heller uteslutas att nödvändig upprustning
och nyinvestering i väg- och järnvägsnätet försenas under det fortsatta
utredningsarbetet.

Det mest konkreta förslaget i propositionen är att en fond inrättas genom
ett engångsanslag på 5 miljarder kronor. Fonden skall enligt propositionen

användas för angelägna investeringar inom järnvägen och kollektivtrafiken. Mot. 1989/90

Genom fonden blir det möjligt att göra investeringar som inte skulle komma T38

till stånd på grund av att projektens drift- och kapitalkostnader inte täcks
fullt ut. I övrigt lämnas en rad frågor obesvarade vad gäller medlens användning.

3 Folkpartiets förslag

I en kommittémotion i januari om trafik och miljö framhöll folkpartiet att
järnvägen måste användas som ett offensivt miljöpolitiskt instrument. En
förväntad effekt av ett höjt bensinpris är att fler skall välja kollektiva transportmedel
såsom järnvägen. Det förutsätter samtidigt att tågen har kapacitet
att ta emot såväl ett ökat antal resande som en större godsmängd utan att
kvaliteten blir lidande. Vi underströk därför att den miljöprofil som skattereformen
har bör följas upp med en satsning på järnvägen. Med tanke på
redovisade behov, t.ex. förslagen från SJ om investeringar på sammanlagt
40 miljarder kronor, skulle detta kräva långtgående beslut.

Sådana förslag lyser med sin frånvaro i propositionen. Folkpartiet menar
att ambitionsnivån för infrastrukturens utbyggnad måste vara väsentligt
högre än vad regeringen tänkt sig. Sammanlagt bör satsningen med offentliga
medel på infrastruktur vara dubbelt så stor som regeringen föreslagit. I
kommittémotionen i januari föreslog folkpartiet att den nuvarande investeringsramen
för järnvägarna (10 miljarder på 10 år) skall flerdubblas. Detta
skulle möjliggöras genom att banverket får rätt att lånefinansiera sin investeringsverksamhet.
Förslaget skulle innebära merkostnad för statsbudgeten
endast i den utsträckning investeringarna inte är kommersiellt bärkraftiga.

Regeringen väljer nu att föreslå en särskild infrastrukturfond. I annat
sammanhang framgår det att fonden skall finansieras genom den skattehöjning
som är inbyggd i regeringens kommande förslag om arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen.

Propositionen innehåller ingen motivering till varför en ny fond skulle
vara nödvändig vid sidan av ordinarie anslag och beslutsramar. Det förefaller
också oklart hur fondens användning förhåller sig till den 1988 beslutade investeringsramen
för järnvägar. Ibland skapas intrycket att fonden ger möjlighet
till investeringar utöver vad som tidigare planerats. Men det finns
också formuleringar som pekar i motsatt riktning. Det sägs t.ex. i propositionen
att genom tillkomsten av infrastrukturfonden har förutsättningar skapats
för en anpassning till riksdagens trafikpolitiska beslut, 10 miljarder kronor
under 10 år.

Folkpartiet avvisar regeringens förslag till infrastrukturfond.

I stället föreslår vi att beslutsramen för infrastrukturinvesteringar skall
förstärkas med ett belopp av storleksordningen 10 miljarder kronor. Folkpartiet
har flera gånger lagt fram förslag om avveckling av löntagarfonderna
och försäljning av statliga företag. Vi anser att medel motsvarande 8 miljarder
kronor kan anvisas till investeringar i infrastruktur när förslagen genomförs.
Därutöver föreslår vi i en annan kommittémotion med anledning av
proposition 1989/90:88 att ca 2,3 miljarder kronor från olika statliga näringslivsfonder
skall användas till infrastrukturinvesteringar.

Genom vårt förslag fördubblas nära nog de beslutade investeringsramarna Mot. 1989/90
för järnvägsinvesteringar under 1990-talet. De 10 miljarder vi anvisar får för T38
de närmaste åren användas som finansieringskapital för investeringar i vägar
och järnvägsanläggningar. Då vi dessutom vill medge banverket och vägverket
rätt att lånefinansiera investeringar är en fördubbling av de tillgängliga
medlen möjlig. I likhet med regeringens föreslagna fond bör medel ur ramen
i vissa fall kunna användas för att täcka kapitaltjänstkostnader, nämligen när
projekten kräver extra lång avskrivningstid men ändå är samhällsekonomiskt
motiverade.

Delar av beslutsramarna skall vara tillgängliga för regionalt beslutade investeringar
i vägar, järnvägar och kollektivtrafik. Av de regionala utvecklingsfonderna
skall i fortsättningen ca 40 procent av kapitalet (motsvarande
totalt 1 miljard kronor för hela landet) användas för infrastruktur. Därtill
kommer för de fyra nordligaste länen att norrlandsfondens tillgångar får användas
på samma sätt. Fondernas tillgångar bör stanna i länen och komma
respektive läns företag och invånare till godo. Folkpartiet avvisar sålunda vilket
utvecklas ytterligare i en annan motion - propositionens förslag att
dra in delar av kapitalet i fonderna till staten. Enligt vår mening är offensiva
satsningar i infrastruktur ett gott exempel på den strävan till mobilisering av
lokala resurser, som vi länge efterlyst i regionalpolitiken.

I propositionen antyds framtida möjligheter för olika intressenter att äga
och driva vägar och järnvägar. Folkpartiet anser att regeringen nu borde ha
lämnat konkreta förslag till en fortsatt avreglering av infrastruktur och trafik.
Utan omfattande utredningar kan man t.ex. bryta ner återstående del av
det statliga gods- och persontrafikmonopolet på järnvägen. Om en trafikanordnare
vill konkurrera med SJ bör det prövas också på stomnätet. Riksdagen
bör genom ett tillkännagivande till regeringen markera betydelsen av
en avreglering inom infrastruktur- och trafikområdena.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om särskild infrastrukturfond,

2. att riksdagen beslutar att ramen för infrastrukturinvesteringar
under 1990-talet utökas med ett belopp av storleksordningen 10 miljarder
kronor enligt de riktlinjer som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördubbling av de beslutade investeringsramarna
för järnvägsinvesteringar och rätt för banverket och vägverket att lånefinansiera
investeringar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om avreglering inom infrastruktur- och trafikområdena.

15

Stockholm den 26 mars 1990
Kenth Skårvik (fp)

Hugo Bergdahl (fp)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Mot. 1989/90
T38

Anders Castberger (fp)

gotab 96363, Stockholm 1990