med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Motion 1989/90:Ub119 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, vpk, mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ub 119

av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, vpk, mp)
med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Reellt resurstillskott till kvinnoforskningen

Bakgrund

Under de senaste hundra åren har omvälvande förändringar skett i mäns och
kvinnors sociala relationer och ställning i samhället. Inom universitetsvärlden
har det inneburit att andelen kvinnliga studenter ökat till att i dag utgöra
hälften av de studerande. En ökande andel av kvinnorna inleder också en
forskarutbildning, men alltför få genomför den.

Den kvinnliga forskaren möter fler hinder i sin verksamhet än den manliga.
Hon tillhör en minoritet som inte uppmärksammas på samma sätt som
hennes manliga kollegor. Kvinnliga studerande uppmuntras mer sällan än
manliga att forska och kvinnor diskrimineras ofta vid tjänstetillsättningar.
Manliga forskare refererar nästan aldrig eller ytterst sällan i sina arbeten till
kvinnliga forskares rön. Mycket tyder på att kvinnors intellektuella prestationer
genomgående bedöms lägre än mäns.

De kvinnliga studenterna/forskarna har i likhet med andra kvinnor ett
större ansvar för omsorgsarbetet med barn, familj och anhöriga än männen,
vilket i sin tur leder till att kvinnorna har mindre tid för forskning än sina
manliga kollegor. Detta är ganska säkert en faktor som handledarna tar hänsyn
till vid valet av den/de personer som han/hon satsar på.

Om den kvinnliga forskaren forskar om kvinnor är hennes situation än
mer besvärlig. De flesta professorer/handledare, i synnerhet de manliga, är
vanligen varken insatta i kvinnoforskningen eller intresserade av den. För en
kvinnlig doktorand som vill forska om kvinnor kan det vara besvärligt att få
fotfäste inom universitetet. Vid tjänstetillsättningar kan konsekvensen för
kvinnoforskarna bli att deras forskningsarbeten marginaliseras eller till och
med negligeras.

För att stimulera den svenska kvinnoforskningen avsatte universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) 1978 särskilda men begränsade medel, som användes
till att bygga upp en internationellt sett unik organisation, nämligen centra/fora
för kvinnoforskning vid universitet och högskolor. De finns nu på åtta
orter i landet (Göteborg, Linköping, Luleå, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala
och Örebro). En ytterligare förstärkning kom genom att humanistisksamhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR) inrättade sex forskartjänster

med inriktning på jämställdhetsforskning. Även om sådana satsningar varit
väsentliga för att initiera ett nätverk för kvinnoforskningen har de ekonomiska
ramarna varit minimala och är förklaringen till att svensk kvinnoforskning
i ett nordiskt perspektiv är på väg att bli akterseglad.

Resurser som i dag disponeras av män överförs mycket långsamt till kvinnor.
De medel som hittills tilldelats kvinnoforskningen och kvinnliga forskare
motsvarar inte på långa när kvinnornas andel bland studenterna. Även
om kvinnoforskningen under 1980-talet fått en organisatorisk plats inom universitetsvärlden
har medelstilldelningen varit marginell, och kvinnliga forskare
får i både absoluta och relativa tal mindre del av resurserna än de manliga.
Därför fästes stora förväntningar vid den forskningsproposition som regeringen
nu framlagt.

Propositionen

Regeringens avsikt med proposition 1989/90:90 är att öka och förbättra den
vetenskapliga produktionen i Sverige. Det gäller alla forskningsområden
men man framför samtidigt behovet av klara prioriteringar. Man gör också
vissa prioriteringar i propositionen och framför i texten förslag till ökat stöd
till kvinno- och jämställdhetsforskning.Man skriver att Mycket återstår
dock för att vår kunskap om kvinnors respektive mäns villkor på skilda områden
skall bli allsidig. För detta krävs att forskning med ett jämställdhetsperspektiv
på allvar bryter in i universitetsvärlden och i de enskilda disciplinerna.
Regeringen anser att högskolor och medelsbeviljande organ bör ägna
stor uppmärksamhet åt behovet av sådan forskning. Vidare understryks att
positiva miljöer för kvinno- och jämställdhetsforskning bör skapas och vidmakthållas
samt att "Det tvär- och mångvetenskapliga angreppssätt som visat
sig framgångsrikt inom detta område bör utvecklas.

Man föreslår att tre professurer i kvinno- och jämställdhetsforskning inrättas
den 1 juli 1991, två vid samhällsvetenskaplig fakultet och en vid medicinsk
fakultet.Den ena professuren vid samhällsvetenskaplig fakultet skall avse
ekonomisk forskning och den andra ett samhällsvetenskapligt ämne av betydelse
för våld mot kvinnor. Professuren vid medicinsk fakultet skall vara inriktad
på kvinnors specifika behov när det gäller hälsa och sjukdomar.

Man föreslår också ökat stöd till centra/fora för kvinnliga forskare och att
medel avsätts till Forskningsrådsnämnden (FRN) för ett informationsprogram
för jämställdhetsforskningen.

I pengar betyder detta att kvinnoforskningen får en miljon kronor av den
bashöjning om en miljard kronor regeringen föreslagit till de ökade satsningarna
på forskning och utveckling under perioden 1990/91 -1992/93. Till detta
kommer de 2,8 milj. kr. som frigörs genom att jämställdhetsforskningsdelegationen
(JÄMFO) läggs ned samt FRN:s resurser för informationsprogrammet.

Vilka är behoven?

Vi anser att kvinnoforskningen måste förstärkas inom olika områden och
med olika metoder.

Mot. 1989/90

Ubll9

9

Det behövs en väsentlig stabilisering av den tvärvetenskapliga forskningen
och undervisningen vid centra/fora.

Det behövs forskartjänster knutna till de olika fakulteterna.

Det behövs fler doktorandtjänster.

Det behövs en professur i kvinnoforskning med inriktning mot teknik.
Det behövs undervisning i kvinnovetenskap som en oundgänglig och självklar
del av kunskapsprodukt och kunskapsförmedling vid alla ämnesinstitutioner
och forskningsenheter.

Kvinnoforskning måste utgöra ett prioriterat område vid forskningsråden.
Varken detta program eller propositionens målsättning går att uppfylla
med de resurser som enligt regeringens förslag skall gå till kvinno- och jämställdhetsforskningen.
Propositionen måste kompletteras på fyra punkter.
Det gäller:

- Resurserna till centra/fora.

- FRN:s särskilda ansvar.

- Forskning om kvinnliga forskares och forskarstuderandes villkor vid universitet
och högskolor.

- Särskilda doktorand- och forskartjänster.

- En professur i kvinnoforskning med inriktning mot teknik.

Centra/fora

I propositionen föreslås att centra/fora ges en förstärkning på 1,2 milj. kr.
Detta är otillräckligt om man vill uppnå en förstärkning som kommer samtliga
centra/fora, till del. En väsentlig del av medlen kommer att gå till nya
centra/fora, som tidigare inte fått medel från UHÄ.

Centra/fora har i dag en verksamhet som är mycket mer omfattande än
den som beskrivs i propositionen.Centra/fora för kvinnoforskning har en
nyckelroll när kvinnoforskningen skall förstärkas. De hämtar sina frågeställningar
från verkligheten. De för en dialog med bl.a. kvinnojourer, kvinnliga
kulturarbetare, kvinnor i facken och på arbetsplatserna.

Centra/fora fungerar inom universitetsvärlden som stöd och inspiration
för ämnen och inriktningar som helt saknar kvinnoforskningsansats eller har
en mycket svag sådan. De behövs också som ett nätverk för vetenskapligt
utbyte för kvinnliga forskare inom discipliner som accepterat kvinnoforskningen
som en inriktning.

För att centra/fora skall kunna svara mot kvinnoforskningens behov och
möjligheter måste de basala resurserna förstärkas väsentligt. Centra/foras
tre huvudsakliga uppgifter är:

- forskning

- undervisning

- information och kontaktverksamhet.

Forskning

Under de år som gått har en avsevärd kvinnokompetens byggts upp. Avhandlingar
och forskningsrapporter har publicerats inom områden som antropologi,
ekonomisk historia, historia, juridik, litteraturvetenskap, medicin,
musikhistoria, rättssociologi, sociologi, teologi m.fl. Fortfarande rör det

Mot. 1989/90

Ubll9

10

sig dock om enstaka forskningsinsatser och det behövs en förstärkning både
på bredden och på djupet. Det är viktigt att forskningen sprids också till naturvetenskaperna
och teknikämnena.

Centra/fora kan bäst fullgöra sin uppgift att stimulera kvinnoforskningen
om de också själva bedriver kvinnoforskning. I första hand bör centra/fora
ha ansvar gentemot den forskning som inte naturligt kan knytas till speciella
ämnesinstitutioner. Tvärvetenskapliga ansatser i allmänhet och kvinnoforskning
i synnerhet har en tendens att falla utanför den traditionella organisationsstrukturen
vid universitet och högskolor. Också för forskning om kvinnliga
forskares villkor är fora en lämplig anknytning.

Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att utveckla centra/fora till stimulerande
forskningsmiljöer. Sådana kan bara byggas av intresserade forskare.
För få till stånd ett fruktbart utbyte behöver ett tillräckligt antal forskare
ingå i miljön. Det finns data som talar för att den kritiska massan för
en sådan kreativ grupp är minst sex personer.

I en sådan forskargrupp bör ett par vara universitetsanknutna och ha särskilt
ansvar för utveckling av forskarmiljön. Övriga forskare finansieras
lämpligen via forskningsråd och fonder. Det är en fördel om forskarna åtminstone
delvis har en varierande ämnesbakgrund med inriktningen mot
kvinnoforskning som gemensam nämnare. För att en sådan grupp administrativt
skall fungera bra fordras en föreståndare samt personella resurser för
studievägledning, information och sekreterarassistans. De senare är viktiga
inte minst med tanke på övriga uppgifter fora bör ansvara för.

Undervisning

Kvinnoforskningen öppnar nya möjligheter i kunskapssökandet. Alltför sällan
förmedlas detta inom de traditionella ämnesinstitutionerna. I sin tvärvetenskapligt
öppna och ifrågasättande form är det kanske inte ens möjligt att
göra det i en ämnesuppdelad struktur.

Vid alla centra/fora har arbetet med kvinnovetenskapliga kurser inom
både grund- och forskarutbildningen varit en viktig uppgift. Syftet har varit
att förmedla kunskap om såväl svensk som internationell kvinnoforskning. I
stor utsträckning har kurserna varit tvärvetenskapligt baserade med betydande
ämnesmässig bredd. Tyngdpunkten har varierat från teknik till estetik.

Grundkurserna kan också ses som ett instrument för att rekrytera nya generationer
av kvinnoforskare. Bland studenterna finns också ett stort intresse,
som bör tillvaratas.

Kvinnoforskningen har trots de begränsade resurserna utvecklats snabbt
och har nu en sådan omfattning att ingen längre kan behärska hela fältet.
Undervisningen i kvinnoforskning behöver dessutom utvecklas i samarbete
med representanter för olika ämnesinstitutioner. Samarbetet måste gälla
både den tvärvetenskapliga utvecklingen och de pedagogiska formerna. Det
är alltså viktigt att ta till vara kvinnoforskningens variationsrikedom. Att utveckla
kurser enligt de intentionerna kräver alldeles särskilda resurser i tid
och pengar.

Arbetet med att utveckla kurser inom grund- och forskarutbildningen har

Mot. 1989/90

Ubll9

11

kommit olika långt vid de åtta centra/fora vi har i dag. En strävan under den
närmaste tiden är att utveckla ett gemensamt baskursutbud för grundkurserna
inom landet som helhet. Samtidigt som kurserna skall vara likvärdiga
bör de tillvarata de specifika lokala profiler som finns.

Ett minimikrav under den kommande treårsperioden för att tillmötesgå
efterfrågan och tillgodose utvecklingsbehovet i kvinnovetenskap är att varje
centrum/forum kan ge undervisning på åtminstone 20 poäng inom grundutbildningen
och 10 poäng inom forskarutbildningen. För detta fordras lärarresurser
på lektorsnivå.

Kursutvecklingen har också stor betydelse för rekryteringen av kvinnliga
forskare och kvinnoforskare.

Information och kontaktverksamhet

Ett så tvärvetenskapligt och mångdisciplinärt område som kvinnoforskningen
reser stora krav på kontaktverksamhet och information. De förstärks
också av kvinnoforskningens traditionellt stora kontaktnät utanför universiteten.
Från vitt skilda håll ställs frågor om aktuell svensk och internationell
kvinnoforskning. Fackföreningar, offentliga förvaltningar, politiska partier,
kvinnoorganisationer m.fl. ber om råd och direkt medverkan. Behovet av
rådgivning och uppsatshandledning från studenter från olika ämnesinstitutioner
är betydande och ökar.

Centra/fora sprider information om sin verksamhet genom nyhetsblad.
Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid Uppsala universitet
har utarbetat FEMDOK, en databas/katalog över aktuell kvinno- och jämställdhetsforskning
som ett viktigt hjälpmedel i informationsarbetet.

I detta sammanhang skall också nämnas Kvinnovetenskaplig tidskrift,
som nu har tio år på nacken och kommer ut fyra gånger per år. Här publiceras
översikter och artiklar över kvinnoforskningen inom olika fält.

Tillgång till ett eget referensbibliotek är en nödvändighet för institutioner
med vetenskapliga ambitioner att sprida information till och besvara frågor
från de olika frågeställarna. Med undantag för universitetsbiblioteket i Göteborg
- som ansvarar för de Kvinnohistoriska samlingarna - prioriterar inte
universitetsbiblioteken kvinnoforskningen. Det innebär att fora själva måste
skaffa både svensk och internationell litteratur.

Ekonomi

De ekonomiska resurserna varierar mellan olika centra/fora. För budgetåret
1989/90 låg de olika foras anslag på mellan 176 000 och 625 000 kr., där UHÄ
och universitet/högskola stod för merparten av stödet.

Forskningsrådsnämnden

Som ett led i den forskningspolitiska prioriteringen av kvinno- och jämställdhetsforskningen
inrättades Delegationen för jämställdhetsforskning
(JÄMFO) med initierande, samordnande och uppföljande uppgifter. Nu föreslår
regeringen att JÄMFO avvecklas då dess uppbyggande arbete kan sägas
vara slutfört. I stället föreslås att vissa medel avsätts till FRN som skall

Mot. 1989/90

Ubll9

12

användas för ett informationsprogram, med möjlighet genom rapporter, seminarier
m.m. sprida resultat från denna forskning.

Överflyttandet av det centrala ansvaret för kvinno- och jämställdhetsforskningen
till FRN innebär ett steg i rätt riktning, i synnerhet som FRN
skall särskilt beakta behovet av tvär- och mångvetenskaplig forskning.
Vad som ter sig otillräckligt är om detta ansvar enbart skall omfatta information.
Om regeringens förslag tas av riksdagen i nuvarande form innebär detta
att ingen central instans (forskningsråd eller sektorsorgan) har som en särskild
uppgift att initiera och stödja fortsatt forskning på området. Risken för
en tillbakagång och svårigheter med nytillväxt synes uppenbara.

Bästa sättet att förverkliga regeringens ambitioner beträffande kvinnooch
jämställdhetsforskningen torde vara att en särskild grupp inom FRN
sammansatt av företrädare för forskningsområdet får till uppgift att både initiera
och stödja kvinno- och jämställdhetsforskningen och informera om
dess resultat.

Forskning om kvinnliga forskares och forskarstuderandes
villkor

Könets betydelse för rekryteringen av forskare kringgås i propositionen.
Trots att man där anser att det är angeläget att rekryteringen av kvinnor till
forskningen ökar och att kvinnorna inom forskarvärlden bör få en starkare
ställning saknas en medvetenhet och en problematisering av arbetssituationen
på universiteten och högskolorna ur ett könsrollsperspektiv. En övergripande
forskningsansats på detta område torde ganska naturligt falla inom
centra/foras kompetensområde genom den unika erfarenhetskunskap och
potential för förändring ur jämställdhetssynpunkt, som utvecklats inom
dessa nätverk under åren.

Vi anser att detta forskningsbehov bör beaktas vid fördelning av forskningsmedel
och att centra/fora utgör ett naturligt ställe för sådan forskning.

Särskilda doktorand- och forskartjänster

Inrättandet av de sex forskartjänsterna med inriktning på jämställdhetsforskning
vid HSFR var en viktig förstärkning av kvinnoforskningen.

Den kartläggning över avslutad och pågående kvinno- och jämställdhetsforskning
i Sverige som utförts genom centra/foraorganisationernas försorg
(FEMDOK) visar att det utöver de områden där kompetensuppbyggnad
skett (antropologi, ekonomisk historia, historia, juridik, litteraturvetenskap,
medicin, musikhistoria m.m.) behövs en satsning också inom andra
områden. Därför är det viktigt att det även vid de andra forskningsråden
(medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet och de nya
forskningsråden m.fl.) inrättas särskilda forskartjänster med inriktning på
kvinno- och jämställdhetsforskning. Till dessa tjänster bör dessutom knytas
doktorandtjänster.

Professur i kvinnoforskning med inriktning mot teknik

Enligt färsk statistik från statistiska centralbyrån (SCB) finns det 1 843 professorer
i Sverige. Endast 97 av dessa är kvinnor. Andelen kvinnliga profes

Mot. 1989/90

Ubll9

13

sorer inom teknisk sektor torde vara minimal (statistik saknas). Riksdagen
har satt upp målet om minst 40 % kvinnor i bl.a. teknisk utbildning och
forskning. Vid högskolan i Luleå har man lyckats väl med rekrytering av
kvinnor till teknisk utbildning. 30 % av nybörjarna på civilingenjörslinjerna
är kvinnor. Däremot är andelen kvinnliga forskarstuderande 10 % och antalet
kvinnliga lärare ännu färre.

Alltför få kvinnor arbetar således med forskning och utveckling inom den
tekniska sektorn. Mot bakgrund av detta vore det rimligt att inrätta en professur
i kvinnoforskning med inriktning på teknik. Professorskompetenta sökande
till en sådan tjänst finns.

Sammanfattning

Kvinnoforskningen är under uppbyggnad i Sverige och i stark utveckling.
Nya och olikartade forskningsuppgifter tillkommer i och med att fältet för
kvinnoforskning vidgas och fördjupas. Resultaten har varit av stort värde för
jämställdhetsarbetet och för att kunna åtgärda en rad av kvinnors problem.
Mycket återstår emellertid att göra både när det gäller kvinnoforskning och
villkoren för kvinnliga forskare.

Vi anser att kvinnoforskningen behöver ett betydligt större resurstillskott
än det regeringen anvisat i sin forskningsproposition för den kommande treårsperioden
för att kunna utvecklas i önskvärd riktning. En omfördelning
inom det forskningspolitiska anslaget bör därför ske. Vi anser dessutom att
regeringen under den kommande treårsperioden bör återkomma till riksdagen
med ett förslag om resursförstärkning av kvinnoforskningen i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till centra/fora för kvinnoforskning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskningsrådsnämndens särskilda ansvar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om kvinnliga forskares och forskarstuderandes
villkor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om doktorand- och forskartjänster samt en professur i
kvinnoforskning med inriktning på teknik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkning av kvinnoforskningens resurser under
den kommande treårsperioden.

Mot. 1989/90

Ubll9

14

Stockholm den 20 mars 1990
Barbro Westerholm (fp)
Margareta Winberg (s)

Birgitta Hambraeus (c)

Anita Stenberg (mp)

Charlotte Cederschiöld (m)
Viola Claesson (vpk)

Britta Bjelle (fp)

Charlotte Branting (fp)
Margareta Fogelberg (fp)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Ingela Mårtensson (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Maj-Inger Klingvall (s)

Maj Britt Theorin (s)

Eva Björne (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Karin Israelsson (c)

Karin Starrin (c)

Berith Eriksson (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Gudrun Schyman (vpk)

Eva Goés (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Birgit Henriksson (m)

Maggi Mikaelsson (vpk)

Ylva Annerstedt (fp)
Marianne Andersson (c)
Elisabet Franzén (mp)

Lola Björkquist (fp)

Margitta Edgren (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Maria Leissner (fp)

Ulla Orring (fp)

Barbro Sandberg (fp)
Ingegerd Sahlström (s)

Karin Wegestål (s)

Ewy Möller (m)

Margareta Gard (m)

Gullan Lindblad (m)
Marianne Jönsson (c)

Karin Söder (c)

Margo Ingvardsson (vpk)
Elisabeth Persson (vpk)
Annika Åhnberg (vpk)

Anna Horn af Rantzien (mp)
Inger Schörling (mp)

Mot. 1989/90

Ubll9

15