med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning 1989/90

Motion 1989/90:Ub123 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ubl23

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning 1989/90

Ub 123-124

1. Sammanfattning

I en strategi för ökad välfärd på 90-talet och i början av nästa sekel intar
forskningen en central plats. I det perspektivet är 1990 års forskningsproposition,
trots många förtjänster, inte tillräcklig. Större satsningar och delvis
andra lösningar i forskningspolitiken är nödvändiga.

Ett radikalt grepp vore att ge universitet och högskolor delar av löntagarfonderna.
Det skulle både stärka deras oberoende och öka deras resurser.
Folkpartiet har tillsammans med de andra borgerliga partierna tagit ställning
för ett sådant förslag. Åtgärden skulle vara den största reformen i forskningspolitiken
på årtionden. I forskningspolitiken behövs såväl större resurser
som systemförändringar. Att ge högskolan tillgång till avkastningen från
delar av löntagarfonderna och dessutom, som föreslås i denna motion, tillföra
vissa ytterligare statsanslag ger möjligheter att vidga den totala forskningsvolymen,
lösa några av de viktigaste kvalitetsproblemen och samtidigt
öka forskningens självständighet.

Folkpartiets forskningsmotion innebär bl.a.:

- Större volym på den reguljära högskoleforskningen, vilket bl.a. innebär
mera grundforskning och större utrymme för humaniora.

- Fler doktorer för att höja kvaliteten i hela utbildningsväsendet och för att
möta efterfrågan från det övriga samhället.

- Upprustning av högskolans utrustning och lokaler.

- Starkare samband mellan forskning och grundutbildning och ansträngningar
att se till att forskningssatsningar aldrig går ut över grundutbildningens
kvalitet.

- Uttalande inför framtiden om fortsatt överföring av sektorsforskningsmedel
till högskoleforskningen, dvs. forskningsråds- och fakultetsorganisationen.

- Större frihet för universitet och högskolor, dels genom en radikalare reformering
av anslagssystemet, dels genom tillgången till löntagarfondsmedlen.

- Särskilda insatser för att höja kvaliteten vid de mindre högskolorna,
framför allt genom att se till att alla lärare får forskarutbildning.

- Ett mer långtgående ställningstagande än regeringen föreslår i frågan om
"forskning i tjänsten.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Ubl23-124

- Större satsningar på några angelägna områden, nämligen miljöforskning,
demensforskning, forskning som bedrivs av kvinnor, barnforskning och
forskning kring internationella konflikter.

- Sju nya professurer vid de konstnärliga högskolorna föreslås i en fempartimotion.

Vi har räknat med att löntagarfondsmedlen i praktiken knappast kan stå till
förfogande under det första året av planeringsperioden. För budgetåret
1990/91 föreslår vi därför att, utöver regeringens förslag, 75 milj. kr. avsätts
av budgetmedel. En försiktig bedömning ger vid handen att avkastningen på
löntagarfondsmedlen kan tillföra högskolan minst 240 milj. kr. årligen under
åren därefter. Sammantaget för treårsperioden innebär våra förslag ett påslag
som överstiger regeringens förslag med mer än 50 %.

De 75 milj. kr. för nästa budgetår fördelas enligt följande:

Inköp av forskningsutrustning 25 milj. kr.

Miljöforskning 25 milj. kr.

Större insatser på vissa andra

angelägna områden 15 milj. kr.

Högre dimensionering av utbildning

av doktorer 10 milj. kr.

75 milj. kr.

Utgifterna finansieras genom besparingar, som presenteras i andra fp-motioner.

2. Inledning

2.1 Övergripande bedömning av forskningspropositionen

Det finns anledning att i många avseenden hälsa 1990 års forskningsproposition
med tillfredsställelse. Folkpartiet instämmer i en rad av de värderingar
och prioriteringar som kommer till uttryck i propositionen. Detta är egentligen
inte överraskande. Svensk forskningspolitik har länge formats i stor partipolitisk
enighet, utifrån allmänna liberala värderingar om tilltro till rationalism
och vetenskap samt insikten om betydelsen av forskningens frihet. Flera
resonemang och förslag i propositionen överensstämmer med vad vi tidigare
framfört.

Ändå saknar vi inte invändningar. Beskrivningen av verkligheten är något
glättad - de uppenbara problemen i systemet blir bara undantagsvis ordentligt
belysta. På flera punkter har förmågan inte motsvarat ambitionerna det
gäller t.ex. talet om satsning på forskarutbildning, planerna på att göra
något rejält åt forskningsanknytningen vid de mindre högskolorna, försöket
att överföra medel från sektorsforskning till det reguljära högskolesystemet
och anslutningen till principen om forskning i tjänsten. På dessa punkter, och
flera andra, uttalar regeringen en lovvärd ambition men orkar sedan inte
ända fram.

Mot. 1989/90

Ubl23

2

2.2 Perspektiv på forskningspolitiken

Svensk forskning har under årens lopp nått stora framgångar. Tidiga namn
som Celsius, Scheele och Linné blev kända långt utanför vårt eget land och
de har följts av en imponerande rad av framstående forskare. Också i vår tid
ses svensk forskning på många områden med respekt.

Forskarnas ansträngningar har givit ny kunskap: Nya produkter, nya behandlingsmetoder,
nya organisationslösningar och ny förståelse för människan
och hennes samband med historia, miljö och samhälle, har bidragit till
det vi kan kalla välfärd eller livskvalitet.

I vår tid riktas väldiga förhoppningar mot vetenskapen. Det gäller problem
som miljöförstöring, sjukdomar, hunger, energibrist etc. Men förväntningarna
gäller också landvinningar inom humaniora och samhällsvetenskap.
I välfärdssamhällena blir det alltmer uppenbart att goda materiella förutsättningar
inte är tillräckliga för ett gott liv. Ett i ordets verkliga mening
mänskligt samhälle har behov av djupare kunskaper också på dessa fält.

Det finns i vår tid också, som det funnits historien igenom, en oro för vart
kunskapssökandet ska leda. Det gäller nu t.ex. forskningen om genteknik.
Denna oro ska tas på allvar. Det är nödvändigt att forskningen hela tiden
ifrågasätts, inte bara från inomvetenskapliga utgångspunkter utan också utifrån
etiska värderingar. Det gäller också forskningens metoder. Naturligtvis
kan det finnas fall där statsmakterna har anledning att förbjuda en viss typ
av forskning eller en viss forskningsmetod. Forskning om atomvapen och
forskning som kränker den personliga integriteten kan tas som exempel.
Som huvudregel måste dock gälla att det fria kunskapssökandet och den fria
debatten om resultaten är den bästa garantin för en positiv samhällsutveckling.

Vi är kritiska mot det krav om ett s.k. moratorium för genteknikforskning
som har framförts. Det är ett nytt inslag i den forskningspolitiska debatten,
som kan förebåda en växande rädsla för forskning och vetenskapliga framsteg.

Svensk forskningspolitik har, som redan nämnts, under årtionden i sina
huvudlinjer formats i enighet mellan partierna.

Ser vi tillbaka på de socialdemokratiska regeringarna, inte minst under
Tage Erlander, och de borgerliga regeringarna mellan 1976 och 1982 har de
haft det gemensamt, att de sett ambitiösa forskningssatsningar som en viktig
del av välfärdspolitiken. Denna samfällda politiska vilja, manifesterad i en
lång rad politiska beslut, har bidragit till att Sverige, sett i relation till vår
folkmängd, är en framstående forskningsnation.

Den forskningsproposition som den dåvarande socialdemokratiska regeringen
framlade i februari i år passar in i denna rad. Den innebär dels en icke
obetydlig ekonomisk satsning, dels att ett antal viktiga problem diskuteras
på ett seriöst sätt. I flera fall finns också förslag till lösningar. Icke desto
mindre är det viktigt för Sverige att riksdagen i flera fall går längre än vad
propositionen föreslår.

2.3 Problemen inom svensk forskning

Det finns andra sätt att se på forskningspolitikens resultat än det som kommer
till uttryck i den ganska ljusa bild som tecknas i propositionen.

Mot. 1989/90

Ubl23

3

Sverige som nation har inte lyckats särskilt väl under 80-talet. Vår ekonomiska
tillväxt ligger i botten bland OECD-länderna.

Trots att våra forskningssatsningar, åtminstone enligt vissa beräkningsgrunder,
ligger i topp, finns det tecken som tyder på att vi inte får ut så
mycket som andra länder av våra satsningar. OECD-studier (refererade
t.ex. i boken Tillväxtens drivkrafter av Lennart Ohlsson och Lars Vinell) visar
att Sveriges utbyte av FoU-satsningarna i form av högteknologiexport
varit dåligt.

Det är också viktigt att påpeka att statens forskningssatsningar i förhållande
till BNP ingalunda är högst i världen. Särskilt om militär forskning undantas
har de statliga forskningsanslagen på 80-talet inte alls utvecklats i takt
med industrins satsningar.

Andra siffror pekar på ett annat problem: det har skett en förskjutning
från grundforskning till tillämpad forskning och utveckling. Det belyses närmare
i den studie av svensk forskning som för närvarande görs av Vetenskapsakademien
i samarbete med UHÄ.

Ytligt sett kan två av de nämnda observationerna, tagna tillsammans,
verka förvånande. Forskningsproduktivitet i mera kortsiktiga, ekonomiska
termer borde gynnas av en förskjutning i riktning mot tillämpning och
produktutveckling. Men möjligen har åderlåtningen av den verkligt långsiktiga
forskningen gått så långt att vi, enkelt uttryckt, sågat av den gren vi sitter
på. Framgångsrik tillämpning förutsätter en bred och gedigen grundforskning.

Det tycks vidare finnas en svårighet att attrahera de mest begåvade studenterna
att fortsätta med forskarutbildning. Och av dem som börjar, är det
ett besvärande litet antal som verkligen fullföljer utbildningen och avlägger
doktorsexamen.

Utrustningssituationen inom högskolan är på sina håll direkt alarmerande.

Ett problem som drabbar forskningen är den bristande kvaliteten inom
grundutbildningen. De flesta med inblick i hela systemet torde hålla med om
att de största bristerna idag inte finns inom forskningen utan i grundutbildningen.
Detta påpekande är relevant i en forskningsmotion, dels därför att
förhållandet som sagt drabbar forskningen, dels därför att det finns inslag i
det nuvarande systemet som gör att forskningen gynnas på grundutbildningens
bekostnad. Dit hör t.ex. den bristande kostnadstäckningen vid externa
forskningsuppdrag.

Enligt vår mening bottnar balansproblemet mellan grundutbildning och
forskning djupast sett i ett annat problem, nämligen det bristande sambandet
i Sverige mellan dessa båda verksamhetsgrenar.

Vi återkommer till dessa problem när vi redovisar våra förslag till lösningar.

Mot. 1989/90

Ubl23

4

3. Resursfrågor och balansproblem

3.1 Överföring av delar av löntagarfonderna till högskolan

Löntagarfonderna har blivit ett misslyckande. Det kapital som dras in till
fonderna skulle göra bättre nytta om det fick stanna i företagen eller kanaliseras
till andra projekt genom den reguljära kapitalmarknaden.

Folkpartiet, moderata samlingspartiet och centerpartiet är eniga om att
avsättningarna till fonderna ska upphöra och att fonderna snarast bör avvecklas.
I den borgerliga fondavvecklingsmotionen föreslås att en del av
fondkapitalet återbetalas till medborgarna i form av sparstimulanser och att
en annan del skiftas ut till forskningsstiftelser med universitet och högskolor
som huvudmän.

I motionen sägs inte exakt hur stor del av fondkapitalet som bör ställas
till högskolans disposition. Ett räkneexempel kan utgå från att det gäller en
tredjedel därav. Den del som kan komma att gå till högskolan rör sig om
tillgångar på ca 8 miljarder kr. Avkastningen på dessa tillgångar skulle alltså
kunna användas till en upprustning av universitet och högskolor. Hur stor
den kan bli är svårt att bedöma. Löntagarfonderna är skyldiga att inleverera
3 % till AP-fonderna. Om den avkastningsnivån uppnås skulle det ge 240
milj. kr. årligen. I praktiken borde det vara möjligt att nå en högre avkastning.
Det bör emellertid återigen betonas att alla siffror än så länge bara är
räkneexempel, eftersom nödvändiga fakta för att göra en säkrare bedömning
inte föreligger.

Forskningens frihet och oberoende är en hörnsten i folkpartiets forskningspolitik.
Vi har alltid sett det som en fördel om forskningsfinansieringen
präglas av mångfald. Det är bra om enskilda forskare har olika källor att
vända sig till för att få sina projektplaner prövade. I det perspektivet innebär
tillkomsten av de nya forskningsstiftelser som löntagarfondsmedlen möjliggör
ett mycket intressant tillskott. Genom stiftelsernas knytning till enskilda
högskolor blir det fakultetsforskningen som i första hand kommer att få
glädje av de tillkommande resurserna, vilket i dagens situation enligt vår mening
är den rimligaste prioriteringen.

Tillkomsten av löntagarfondsmedlen bör inte leda till att statens forskningsanslag
minskas. Det är emellertid uppenbart att medlen, när de kommer,
kan hjälpa högskolorna att åtgärda några av de problem som vi pekar
på i denna motion och som det knappast i rådande statsfinansiella läge är
realistiskt att tro att statsmakterna kan lösa genom ytterligare höjda anslag.
Som framgått syftar vi här i första hand på dimensioneringen av och kvaliteten
på doktorandutbildningen samt utrustningssituationen.

3.2 Folkpartiets anslagsprioriteringar

Folkpartiet finner, med något undantag, ingen anledning att motsätta sig de
prioriteringar regeringen gjort inom den anslagsram som finns i propositionen.
De förefaller oss rimliga, utifrån våra värderingar och kunskaper. Det
ska emellertid sägas att det är svårt för ett oppositionsparti att utifrån det
underlagsmaterial som ställts till förfogande och, framför allt, med den begränsade
tid som står till buds, göra en kvalificerad bedömning av denna
stora och svåra materia.

Mot. 1989/90

Ubl23

5

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Ub 123 -124

Det nämnda undantaget utgörs av ett förslag om att skolforskning inte bör
bedrivas som sektorsforskning, utan att det anslaget istället bör föras direkt
till högskolesystemet. Vi utvecklar den synpunkten mera nedan.

Folkpartiets kompletterande forskningsprioriteringar ryms inom den tillkommande
satsning på 75 milj. kr. som vi föreslår. Nivån på den har naturligtvis
begränsats av det statsfinansiella läget och dess samband med den
samhällsekonomiska utvecklingen. Vi föreslår att de 75 milj. kr. i sin helhet
utgår redan det första året i planeringsperioden, bl.a. för att löntagarfondsmedlen
av såväl politiska som praktiska skäl kan tänkas stå till förfogande
först senare under perioden.

Utförliga motiveringar till dessa ställningstaganden finns antingen i kommittémotioner
eller i det följande i denna motion. Här följer motiveringarna
i korthet.

3.2.1 Fler doktorer

För kvaliteten i forskning och utbildning är det av stort värde att personer
finns att tillgå, som avslutat forskarutbildningen och slutfört ett eget projekt
i form av en godkänd avhandling. Vi har länge förespråkat att avlagd doktorsexamen
ska vara ett villkor för fler tjänster i statsförvaltningen, och stöder
därför propositionens förslag att i princip alla lärare på högskolan ska ha
avlagt doktorsexamen. Vi har också i många år krävt åtgärder för att fylla de
många vakanta lektorstjänsterna i gymnasieskolan. Till dessa behov av fler
doktorer kommer att det också finns en stor efterfrågan i det övriga samhället
på disputerade. Problemet med propositionen är att de medel som anvisas
inte kommer att räcka för att öka antalet examinerade i den utsträckning
som är nödvändig. Det är viktigt att antalet studiestödsutrymmen i varje fall
inte minskar i samband med övergången till doktorandtjänster. Vi föreslår
för detta ändamål ytterligare 10 milj. kr.

3.2.2 Förbättring av högskolans utrustnings- och lokalsituation

Fr.o.m. budgetåret 1990/91 står de s.k. bankmiljonerna inte längre till högskolans
förfogande för utrustningsinköp. Regeringen har inte förmått ersätta
dessa medel med statsanslag, trots att redan den nivå som uppnåddes
med hjälp av bankmedlen var otillräcklig. Utrustningssituationen är på
många håll mycket allvarlig. Vi föreslår för detta ändamål ytterligare 25 milj.
kr.

3.2.3 Miljöforskning

Regeringen föreslår i propositionen att grundläggande och tillämpad miljöforskning
ska förstärkas med 133 milj. kr. under treårsperioden. Miljöfrågorna
ses som centrala i all forskning och miljöforskningen ska underlätta
omställningen till ett miljövänligt samhälle.

Inriktningen på regeringens förslag till miljöforskning tycks huvudsakligen
vara att angripa problem relaterade till utsläpp av föroreningar och gifter.
Från folkpartiets sida kan vi inte instämma i denna ensidiga syn på miljöproblematiken.
Ett av de mest akuta miljöhoten idag är det allt snabbare

Mot. 1989/90

Ubl23

6

utdöendet av växt- och djurarter, oftast till följd av s.k. biotopförstöring.
Mot bakgrund av att initierade bedömningar gör gällande att mellan en fjärdedel
och hälften av jordens växt- och djurarter kan ha utrotats inom 50 år,
är det anmärkningsvärt att regeringen inte har berört frågan.

Folkpartiet anser att ytterligare medel måste tillföras forskning relaterad
till bevarande av biologisk mångfald och genetisk variation. I en särskild
kommittémotion föreslår vi att 5 milj.kr. utöver regeringens förslag ska satsas
på grundläggande biologisk forskning med den nämnda inriktningen. Eftersom
utdöendeproblemen är mest accentuerade i tropiska länder anser vi
dessutom att det behövs en kraftfull markering av naturvårdsforskningens
betydelse i den biståndsmotiverade forskningen.

Som ett led i forskning som rör både naturresurser och biotopskydd föreslår
folkpartiet att insatserna ökas för ekologisk forskning om vattendrag. Vi
anser att en forskningsstation, som förvaltas av Umeå universitet, bör anläggas
vid Laisälven, där ett stort utbud av varierade älvmiljöer finns. Folkpartiet
föreslår att regeringen lämnar förslag till en sådan etablering under treårsperioden.

Folkpartiet ser med tillfredsställelse att fristående organ för forskning och
dokumentering inom miljöområdet bildas. Vi anser att förslaget att bilda ett
institut för strategiska miljöstudier, INSTRA, som förs fram i en särskild
motion, är värt samhällets stöd och anser att ett engångsbelopp ska avsättas
för detta ändamål.

3.2.4 Demensforskning

Riksdagen har nyligen uttalat att det är mycket angeläget med en ökad forskning
kring demenssjukdomarnas orsaker och de möjligheter som finns till
behandling. Regeringen föreslår till detta ändamål en anslagsökning på 1
milj. kr. Mot bakgrund av denna forsknings både mänskliga och samhällsekonomiska
betydelse samt riksdagens uttalande ter sig ökningen alltför
blygsam. Vi föreslår en ökning med 10 milj. kr., dvs. 9 milj. kr. mer än regeringen
föreslagit.

3.2.5 S.k. multietnisk forskning

Ett särdrag i Sveriges situation som invandrarland är den stora mängden etniska
grupper. Det beräknas att mer än 140 språk numer talas i Sverige. I
miniatyr avspeglar det svenska samhället en mångfald kulturer, många med
minimal chans att överleva i ett postmodernistiskt samhälle.

Vid den humanistiska fakulteten i Uppsala bedrivs multietnisk forskning.
Centrum för multietnisk forskning har utvecklats till ett sammanhållande
och samordande organ med breda vetenskapliga kontaktytor. Vi anser att en
ny professur med inriktning på multietnisk forskning bör inrättas.

3.2.6 Forskning om barn

1 en kommittémotion om forskning på det sociala området utvecklas hur behovet
av barnforskning på flera sätt är eftersatt. I motionen föreslås bl.a. ett
forskningscentrum om barnfrågor, eventuellt placerat i anslutning till temaforskningen
om barn i Linköping.

Mot. 1989/90

Ubl23

7

3.2.7 Forskning om säkerhetspolitik

Vi föreslår att en professur i statsvetenskap med inriktning på säkerhetspolitik
inrättas vid Stockholms universitet. Bakgrunden är den dramatiska utrikespolitiska
utvecklingen de senaste åren. men också det faktum att de resurser
regeringen vill tillföra detta viktiga område går till andra universitet
än det i Stockholm, vilket är förvånande då Stockholms universitet är en av
de forskningsmiljöer som uppmärksammats mest utomlands på detta område.

3.2.8 Forskning utförd av kvinnor

Forskarvärlden domineras fortfarande av män. Detta är ett bekymmer av
flera skäl. Ett är att viktiga perspektiv kan komma att saknas i forskningen
och vid formulerandet och utväljandet av problemområden. Ett annat är rekryteringsaspekten.
Vi behöver helt enkelt fler kvinnliga forskare för att
kunna klara behovet av forskning.

Men flera faktorer tycks försvåra för kvinnorna att etablera sig och fullfölja
en karriär som forskare. En rad åtgärder behöver vidtas för att lösa
dessa problem. En väg som vi särskilt vill poängtera här, är att bygga ut den
verksamhet som på flera högskoleorter bedrivs av Fora för kvinnliga forskare.
Dessa fora har blivit stöd för många kvinnliga forskare och nyttan av
deras existens har omvittnats frän flera håll. Det är bra att regeringen föreslår
bidrag till Fora för kvinnliga forskare, men vi anser att anslaget bör öka
med ytterligare 1 milj. kr.

3.3 Principen om full kostnadstäckning

Redan för tre år sedan fastställde riksdagen principen om full kostnadstäckning
för externfinansierad forskning inom högskolan. Det är uppenbart att
det uttalandet inte räckte för att lösa problemet. Därför är det bra att regeringen
i propositionen behandlar denna fråga. Principen om full kostnadstäckning
påverkar positivt två av de balansproblem som vi tar upp i denna
motion. Dels innebär principen att sektorsforskning inte tillåts urholka basresurser
som behövs för grundforskning, dels innebär den att externfinansierad
forskning inte får gå ut över grundutbildningen, vilket tyvärr inträffar
idag.

Liksom regeringen anser vi det olämpligt att centralt ange vad full kostnadstäckning
ska innebära. I propositionen anges att UHÄ som tillsynsmyndighet
för högskolan ska ansvara för att denna princip tillämpas konsekvent.

Hittills har den vanligen tillämpade avgiften för externfinansierad forskning
varit tre procent. I de samtal som under hand ägt rum mellan högskolorna
och forskningsrådens företrädare har högskolorna krävt tolv procent,
vilket enligt dem skulle ge full kostnadstäckning.

Riksdag och regering bör överlåta fastställandet av avgiften till högskolorna,
som bör samråda med forskningsråden. Om problem skulle uppstå i
anslutning till tolkningen av vad uttrycket full kostnadstäckning innebär,
bör det ankomma på UHÄ att bedöma rimligheten i avgiftssättningen.

Mot. 1989/90

Ubl23

8

3.4 Obalans grundutbildning - forskning

Det är en allmän uppfattning, bl.a. framförd av UHÄ i verkets senaste anslagsframställning,
att det på 80-talet uppstod en obalans mellan forskning
och grundutbildning. Den består i att forskningen, generellt sett, klarat sig
relativt bra, bl.a. tack vare externa medel, medan grundutbildningens anslag
urholkats. På visst sätt förvärrar regeringens förslag i år problemen, eftersom
budgetpropositionens högskoledel var utomordentligt tunn, medan
forskningspropositionen var betydligt generösare. I någon mån försöker regeringen
emellertid åtgärda problemet. Det sker t.ex. genom resonemangen
om full kostnadstäckning vid externfinansierad forskning. Idag är verkligheten
ofta att forskningsuppdrag för med sig kostnader som i praktiken får bäras
av utbildningsanslaget.

Anslagshöjningarna till forskningsråden kommer t.ex. att i allt väsentligt
gå åt till att betala mera för samma forskningsvolym. Det som kan tyckas
vara en forskningssatsning är i praktiken en grundutbildningssatsning. Vi
tycker, av skäl som vi utvecklade i föregående avsnitt, i princip att det är
motiverat.

Vi vill angripa detta problem på ett par ytterligare sätt. Dels har vi i vår
högskolemotion i januari, liksom under flera år tidigare, krävt höjningar av
vissa grundutbildningsanslag, dels förespråkar vi en omläggning av anslagssystemet
så att anslagen till grundutbildning och forskning slås samman. Det
organiska samband som finns mellan dessa båda verksamheter kommer enligt
vår övertygelse att leda till en bättre avvägning mellan de båda verksamheterna
och en mer rationell resursanvändning på institutionerna.

Inför kommande års budgetpropositioner bör riksdagen ge regeringen till
känna vad som här anförts om obalansen mellan grundutbildning och forskning.

3.5 Fri forskning - sektorsforskning

Riksdagen uppdrog i samband med behandlingen av den förra forskningspropositionen
åt regeringen att komma med förslag på hur resurser ska överföras
från sektorsforskningen till den forskning som bedrivs inom högskolan
på eget programansvar. Regeringen har sökt möta denna beställning med ett
antal åtgärder. En av metoderna är att göra sektorsforskning mera grundforskningslik.
Det sker genom att forskningsråd som kommer att ligga under
andra departement än utbildningsdepartementet ges en liknande sammansättning
som de hittillsvarande forskningsråden. Det kan diskuteras om de
åtgärder regeringen föreslår egentligen är tillräckliga för att det ska kunna
sägas att beställningen är utförd.

Vi är emellertid beredda att i huvudsak godta dessa förslag. De ytterligare
satsningar vi föreslår går, liksom löntagarfondsmedlen, i huvudsak till den
fria fakultetsforskningen.

Enligt vår mening är det alltjämt önskvärt att en överföring i den angivna
riktningen äger rum. Vi har två grundläggande motiv för denna inställning:
- För det första är det en livsnödvändighet, inte bara för svensk forskning,
utan för det svenska samhället att grundforskningen får en större del av
den totala forskningskakan. En överföring till forskning på eget program

Mot. 1989/90

Ubl23

9

ansvar tenderar att leda till mera grundforskning, även om vi självfallet
inte är omedvetna om att viss sektorsforskning har grundforskningskaraktär.

- För det andra ökar en sådan överföring möjligheterna att hävda humanioras
intressen. Vi fruktar en utveckling där kortsiktiga nyttoaspekter
får en alltför dominerande plats i forskningsplaneringen.

Vi menar därför att riksdagen ska uppdra åt regeringen att till nästa forskningsproposition
arbeta vidare med en överföring, som bör vara av minst
samma omfattning som i årets proposition.

Inom ramen för ett sådant uppdrag blir det också naturligt för regeringen
att utvärdera forskningsrådens organisatoriska placering. Vi accepterar för
vår del regeringens förslag att inrätta forskningsråd under andra departement
än utbildningsdepartementet. Men det ställningstagandet är ingalunda
självklart. Regeringens lösning att de existerande råden ligger kvar under
utbildningsdepartementet medan de tillkommande läggs under andra departement
utgör i sig kompromisser mellan motstridiga intressen. Man kan se
placeringarna under industri-, jordbruks- och socialdepartementen som
första steget i ett slags sektorisering av grundforskningsråden. Med liknande
argument som anförts i debatten om placeringen av det teknikvetenskapliga
forskningsrådet skulle det t.ex. kunna hävdas att det medicinska forskningsrådet
bör ligga under socialdepartementet. Vi tror att en sådan utveckling
vore olycklig och menar att det vore av värde om regeringen inför nästa
forskningsproposition gjorde en seriös analys av alternativet att samla alla
råd av grundforskningskaraktär under utbildningsdepartementet.

4. Forskarutbildning: satsning på fler doktorer

I propositionen klargörs samhällets stora behov av forskarutbildade i den
närmaste framtiden. Högskolans eget behov av lärare är betydande. Redan
nu saknar alltför många lärare i högskolan forskarutbildning och i gymnasieskolan
är mer än tusen lektorstjänster vakanta. Det är således angeläget att
stora ansträngningar görs att öka antalet personer med doktorsexamen. Regeringen
betonar vikten av att universitet och högskolor finner former för
att rekrytera fler kvinnor och studerande från de mindre och medelstora
högskolorna till forskarutbildning. Regeringen skriver att målet bör vara att
fördubbla antalet examina inom forskarutbildningen. Detta mål bör kunna
uppnås genom förbättrad rekrytering och ökad effektivitet.

I propositionen uttalas att på sikt bör ett krav för alla lärartjänster inom
högskolan vara avlagd doktorsexamen. Redan nu bör så långt möjligt högskoleadjunktstjänster,
som blir lediga, omvandlas till tjänster som högskolelektorer.

Regeringens ambitioner är vällovliga. En viktig fråga är emellertid hur
realistiska de är. En sak torde stå klar: för att målen skall kunna uppnås
krävs en kraftig ökning av examinationen inom forskarutbildningen. Redan
ett enkelt räkneexempel belyser detta.

Utredningen om forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna
visade förra året att inte mindre än 700 av dessa högskolors ca 1 000 lärare
saknar forskarutbildning. Redan en så begränsad målsättning som att hälften

Mot. 1989/90

Ubl23

10

av dessa högskolors lärare vid slutet av detta decennium ska ha forskarutbildning
kräver betydande satsningar - i storleksordningen 20 milj. kr. årligen.

Även om andelen disputerade lärare vid universiteten är väsentligt högre,
är det absoluta antalet odisputerade mycket stort också där. Det totala utbildningsbehovet
är alltså mycket omfattande.

I denna situation föreslår regeringen att systemet med utbildningsbidrag
ska upphöra och ersättas av doktorandtjänster. Förslaget är välkommet. Det
är angeläget att doktorandernas ekonomiska situation förbättras. Vi anser
dock att undantag från principen om omvandling av utbildningsbidrag bör
kunna göras för utländska studenter. Förutom de uppenbara rättviseskälen
talar också behovet av att öka genomströmningen för denna förändring. Det
finns ett samband mellan ordnad utbildningsfinansiering och möjlighet att
doktorera inom rimlig tid. Forskare som för sin försörjning tvingas att arbeta
extra eller göra långa uppehåll i forskningen misslyckas ofta med att bli färdiga.

Regeringen föreslår emellertid ingen ökning av antalet studiestödsutrymmen.
Övergången till doktorandtjänster medför därför att antalet studiestödsutrymmen
snarare minskar. Detta kan, i varje fall på kort sikt, leda till
ett minskat antal doktorsexamina. Denna effekt uppstår vid de fakulteter
som valt att avsätta mera medel till utbildningsbidrag än vad statsmakterna
föreskrivit. De får nu kompensation endast för merkostnaderna för det föreskrivna
minimiantalet doktorandtjänster. Det är viktigt att betona att dessa
fakulteter följt regeringens önskemål, som dessutom nu upprepas: Det är
viktigt att de öronmärkningar som görs av medel för studiefinansiering inom
forskarutbildningen endast fungerar som ett garanterat minimibelopp för
detta ändamål och inte sätter en övre gräns för antalet forskarstuderande
med tryggad studiefinansiering.

Enligt vår mening får antalet studiestödsutrymmen inte minska. Det är
svårt att exakt beräkna vilket behov av ytterligare statsanslag detta medför.
Som nämnts i det föregående föreslår vi att 10 milj. kr. avsätts för detta ändamål
nästa budgetår. Regeringen bör uppdra åt UHÄ att skyndsamt undersöka
vilka fakulteter som inrättat fler studiestödsutrymmen än de varit skyldiga
till. De bör tilldelas resurser utöver vad regeringen föreslagit så att de
inte till följd av övergången till doktorandtjänster behöver minska antalet
studiestödsutrymmen.

Regeringen föreslår vidare att studiemedel efter 1992/93 inte längre skall
kunna uppbäras för forskarutbildning. Vi är skeptiska till det förslaget. Studiemedel
som finansieringskälla för forskarutbildning är visserligen inte
önskvärt, men med hänsyn till dagens få doktorandtjänster och utbildningsbidrag
förefaller det rimligt att tills vidare behålla den nuvarande ordningen.
Det förekommer att en studerande som nyligen avlagt grundexamen påbörjar
forskarutbildningen innan det är klart med en doktorandtjänst eller utbildningsbidrag.
Under övergångstiden finansieras studierna med studiemedel.
Denna möjlighet förefaller oss vara en vettig ventil i systemet, medan
regeringens reglering är onödigt stelbent.

För att höja kvaliteten och genomströmningen i doktorsutbildningen

Mot. 1989/90

Ubl23

11

Mot. 1989/90

Ubl23

5. Högskolans utrustningssituation

Med jämna mellanrum kommer larmsignaler om högskolans lokal- och utrustningssituation.
Det får anses vara belagt att angelägna ny- och återinvesteringsbehov
under lång tid har eftersatts. Situationen varierar givetvis, men
generellt kan sägas att läget är mycket besvärligt.

Det föreliggande investeringsbehovet har beräknats till i storleksordningen
500 milj. kr. årligen, utöver de nu aktuella ramarna. Staten fick en
tillfällig respit genom de s.k. bankmiljonerna (200 milj. kr. årligen i tre år),
men den är nu ute. I forskningspropositionen föreslås för treårsperioden en
basnivåhöjning på sammanlagt 164 milj. kr.

Allt tyder på att detta inte är tillräckligt. Med de mycket starka restriktioner
för tillkommande statsutgifter som måste råda i den situation som Sverige
nu befinner sig, är det svårt att se någon snabb lösning på problemet.
Att delvis använda löntagarfondsmedlen till detta ändamål skulle naturligtvis
hjälpa upp situationen.

Vi föreslår en höjning av den s.k. FRN-ramen för utrustning med 25 milj.
kr. det första året och att nivån därefter ligger kvar på den högre nivån under
resten av planeringsperioden, om inte utrymme skapas för ytterligare höjning.
Vi vill i sammanhanget också påpeka att vi i vår högskolemotion i januari
föreslog en höjning av den s.k. UHÄ-ramen för utrustning. Det yrkandet
har ännu inte behandlats av utbildningsutskottet.

6. Forskning i tjänsten

Kvalitet i högskolan har nära samband med vilka möjligheter som lärarna i
högskolan har att bedriva forskning. Vi välkomnar regeringens resonemang
om de forskningskompetenta högskolelektorernas möjlighet till forskning i
tjänsten. På detta sätt ansluter vi oss till det gängse internationella högskolesystemet
och skapar en kvalitetsgaranti för högskolornas grundutbildning.
Tjänsten som högskolelektor blir i framtiden samma typ av kombinerad
forsknings- och undervisningstjänst som professurer och forskarassistenttjänster.
För att ambitionen att lektorerna ska forska ska förverkligas i praktiken
tror vi att det är nödvändigt att statsmakterna uttalar en åsikt om vilken
omfattning forskningen ska ha. Utan ett sådant uttalande är det lätt att ambitionen
förfuskas. Vi anser att forskningen i princip ska omfatta minst en tredjedel
av arbetstiden och att riksdagen ska ställa sig bakom denna princip.

Vidare föreslår regeringen att skyldigheten att forska i tjänsten ska omfatta
alla nya högskolelektorer samt de nu förordnade högskolelektorer som

krävs också förbättringar av handledningen av doktorander. Vi utvecklar
dessa frågor närmare i vår kommittémotion om rekrytering.

Slutsatsen av analysen av regeringens förslag i propositionen är att antalet
studerande i forskarutbildning behöver öka väsentligt under de närmaste
åren, medan förslagen sannolikt leder till ett minskat antal aktiva studerande.
Riksdagen bör dels bifalla vårt förslag om ett ökat anslag, dels uppdra
åt regeringen att under treårsperioden återkomma till riksdagen med en mer
realistisk plan för doktorandutbildningen.

12

har docentkompetens. Folkpartiet anser att skyldigheten att forska bör omfatta
alla lektorer som är forskarutbildade.

Till följd av att forskning blir ett åliggande i tjänsten för högskolelektorer
hävdar regeringen att befordringsgrunder för dessa tjänster bör ändras så att
de inte kan tillsättas på en bedömning av främst pedagogiska meriter. Vi anser
att detta förslag är logiskt med hänsyn till ambitionen att göra forskningen
till ett led i lektorernas tjänstgöring. Vi vill dock betona att förändringen
av befordringsgrunderna inte får innebära att hänsyn inte i fortsättningen
tas till de sökandes pedagogiska meriter.

Farhågor har framkommit beträffande hur högskolorna skall kunna finansiera
lektorernas forskning utan att grundutbildningen på kort sikt blir lidande.
Vi menar att en lösning på detta vore att föreskriva att de externfinansierade
forskartjänsterna åläggs en undervisningsskyldighet om tio procent
av undervisningstiden. Detta system tillämpas redan för forskningstjänster
som finansieras av det naturvetenskapliga forskningsrådet. Regeringen
för ett liknande resonemang vad gäller forskartjänster som finansieras
via sektorsmedel. Vi menar att dessa forskare bör kunna utnyttjas, förutom
som handledare i forskarutbildningen, även inom grundutbildningen.

Bland högskolelektorerna på de mindre och medelstora högskolorna,
inom lärarutbildningarna och de nya ingenjörsutbildningarna är som vi tidigare
påpekat andelen forskarutbildade relativt låg. Vi anser det angeläget
att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag om hur redan
anställda högskolelärare skall stimuleras att genomgå forskarutbildning.

På flera ställen i propositionen hävdar regeringen att på sikt bör alla lärartjänster
inom högskolan - det konstnärliga området undantaget - innehas av
personer som genomgått forskarutbildningen. I princip anser vi att denna
ambition är helt riktig. Vi anser dock att det finns fler områden inom högskolan
än det konstnärliga området där detta krav knappast kan upprätthållas
fullt ut. Det gäller t.ex. lärare inom vissa lärår- och vårdutbildningar. Det
kan vara lämpligt att riksdagen redan nu uttalar att kravet inte kan få riktigt
den räckvidd regeringen tycks förutsätta.

7. Reformerat anslagssystem för autonoma högskolor

Vi har i flera år förespråkat en radikalare reformering av högskolans styroch
anslagssystem än den riksdagen på regeringens förslag fattade beslut om
för något år sedan. Som ett slags vision i arbetet med vårt förslag har vi haft
det vi kallat "den autonoma högskolan. Uttrycket bör inte tas helt bokstavligt.
Vi tror att det i ett land av Sveriges relativt begränsade befolkningsstorlek
finns behov av viss forsknings- och utbildningsplanering på politisk och
administrativ väg. Men graden av centralt beslutsfattande bör minska avsevärt.
Det är också det bästa sättet att minska på onödig byråkrati.

Genom riksdagsbeslutet om ett nytt styrsystem tilldelas varje högskoleenhet
ett samlat anslagsbelopp för grundläggande högskoleutbildning. Till de
högskolor som har forskningsorganisation går därutöver ett annat anslag till
forskning. Vi anser att denna modell i flera avseenden är mindre lyckad. På
de stora universiteten kan den komma att leda till att de redan idag alltför
strikta gränserna mellan forskning och grundutbildning förstärks samt att

Mot. 1989/90

Ubl23

13

prioriteringen mellan ämnena kan komma att leda till svårigheter för mindre
institutioner och smala ämnen att hävda sig.

Vi förordar istället en ordning som innebär att riksdagen ska anvisa medel
till varje högskola sektorsvis, gemensamt för grundutbildning och forskning.
Den prioritering av medel som alltså måste ske på lokal nivå ska göras mellan
resurser till grundutbildning och forskning. Riksdagens styrning bör göras
genom att det vid medelsanvisningen ställs prestationskrav, t.ex. i form
av förväntat antal utexaminerade inom en viss sektor eller viss utbildning,
vilka forskningsfält som bör prioriteras etc. Riksdagens nationella ansvar
kräver vidare att riksdagen ska kunna ålägga en enhet att bedriva utbildning
i visst ämne. Denna möjlighet måste riksdagen ha för att kunna garantera
att undervisning i vissa smala ämnen kommer att ges på någon högskola över
huvud taget.

Inom de angivna ramarna bör högskolan ha stor frihet att göra prioriteringar:
vilken exakt dimensionering som ska gälla, hur resurser ska överföras
mellan utbildningar inom sektorn, hur antagningssystemet ska utformas,
vilka tjänster, inklusive professurer, som ska inrättas, hur lokalförsörjningen
ska ordnas, etc. I frågor av vetenskaplig karaktär bör självfallet gälla att de
ska avgöras av ett organ som är vetenskapligt sammansatt - t.ex. en fakultetsnämnd.

Det ökade ansvaret på lokalförsörjningsområdet som här föreslås bör genomföras
snarast möjligt. Det innebär att byggnadsstyrelsens ansvar förändras
och närmast blir av konsultkaraktär.

Ett så radikalt ökat ansvar för de enskilda högskolorna som vi här föreslår
kräver att högskolorna samråder med varandra i samband med utbildningsplaneringen,
för att undvika onödiga kollisioner, t.ex. att en viss utbildning
läggs ned eller startar på flera orter samtidigt.

I vår modell spelar riksdagens ställningstagande till en forskningsproposition
vart tredje år en stor roll. Det kan därför vara lämpligt att här säga något
om den arbetsmetoden.

Vi tror att systemet med forskningspropositioner vart tredje år är bra.
Med vår modell kommer inte riksdagen att kunna styra resursfördelningen
så i detalj som hittills, men resultatet, t.ex. graden av måluppfyllelse gentemot
statsmakternas ambitioner, bör i praktiken kunna bli minst lika bra.

Två kritiska synpunkter på årets upplaga är att propositionen i för liten
grad diskuterar de resultat som uppnåtts. Någon seriös utvärderingsdiskussion
förs inte. Det leder till den andra slutsatsen, som är att den stora mängden
av existerande, pågående forskning inte tillräckligt ifrågasätts. Intresset
är starkt fokuserat till den tillkommande miljarden, medan det kan ifrågasättas
om diskussionen om de redan befintliga ca tio anslagsmiljarderna (till
statsfinansierad forskning, exklusive försvarsforskning) varit tillräckligt
hårdhänt.

Som nämnts har vi som oppositionsparti ännu mindre möjligheter än regeringen
att göra en sådan granskning, grundad på utvärderingar av hög kvalitet.

Vi menade vid riksdagsbehandlingen av propositionen om förändrat styroch
anslagssystem för högskolan att övergången till de nya, enligt vår mening
otillräckligt förändrade, reglerna skulle kunna ske tidigare än vad regeringen

Mot. 1989/90

Ubl23

14

föreslog. Vi vidhåller fortfarande att det är möjligt. I likhet med UHÄ anser
vi att högskolorna redan från och med budgetåret 1990/91 bör få tillgodogöra
sig influtna lokalhyror från externfinansierad verksamhet. Vi tror att detta
skulle stimulera till ökad medvetenhet om lokalkostnaderna och bidra till
ökad effektivitet.

8. Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna

Frågan om hur forskning och forskarutbildning ska bedrivas vid de mindre
och medelstora högskolorna har varit livligt diskuterad. Våren 1989 lade
riksdagsledamoten Lars Gustafsson som särskilt tillkallad utredare fram betänkandet
Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. I betänkandet
redovisas lärarnas vetenskapliga kompetens samt omfattningen av
forskningen vid dessa högskolor. Slående är att endast en mycket liten andel
av dessa högskolors relativt snabbt växande FoU bedrivs med stöd av anslag
från forskningsråden. Detta innebär att endast en mycket ringa del av de
mindre och medelstora högskolornas forskning granskas och bedöms enligt
inomvetenskapliga kriterier. I stället syns det vara så att forskningens innehåll
och inriktning i huvudsak bestäms av avnämare utanför vetenskapssamhället.
Samtidigt saknar två tredjedelar av lärarna - fler än 700 av de drygt
1000 lärarna - vid dessa högskolor forskarutbildning. Detta är ett förhållande
som visar att kraftfulla insatser måste göras för att ge lärarna vid de
mindre och medelstora högskolorna forskarutbildning och den vetenskapliga
kompetens som krävs för högskolelektorat.

I betänkandet redogörs för de mindre och medelstora högskolornas uppfattning
om det hittillsvarande samarbetet mellan dem och universiteten i
formella organ som fakultetskollegier och fakultetsnämnder. Enighet tycks
råda om att detta samarbete inte avkastat några positiva resultat. Högskolorna
vill själva ta ansvar för sin kompetensutveckling och inte hänvisas till
de universitet statsmakterna utpekar. Inte heller universiteten har velat slå
vakt om samarbetet mellan dem och de mindre och medelstora högskolorna
i fakultetskollegier och fakultetsnämnder. De redovisade ståndpunkterna
ledde utredaren till att föreslå att fakultetsnämnderna inte längre ska ha ansvar
för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. I stället bör
styrelserna vid dessa högskolor svara för att treårsplaner utarbetas för forskningen
på eget programansvar, innefattande insatser för att lärare i ökad utsträckning
ska kunna delta i forskarutbildning.

Vi delar regeringens uppfattning att all verksamhet inom högskolan ska
vara av hög och likvärdig kvalitet. En förutsättning för att det inte ska anses
föreligga en kvalitativ skillnad mellan högskoleutbildning i Karlskrona eller
Lund, Östersund eller Umeå är emellertid att lärarna vid samtliga högskolor
har god vetenskaplig utbildning. Vill man slå vakt om den enhetliga svenska
högskolan måste man se till de verkliga förhållandena och lägga fram förslag
anpassade därtill.

Vi anser det omotiverat att hålla fast vid den nuvarande organisationen
enligt vilken de mindre och medelstora högskolorna stannar kvar i något
slags filialförhållande till universiteten. Lars Gustafsson har i sin utredning
klart visat att förutsättningarna för ett formaliserat samarbete på fakultets

Mot. 1989/90

Ubl23

15

nivå har förändrats under de senaste tio åren. Det hjälper inte att regeringen
i propositionen skönmålar förhållandena. Vittnesbörden är inånga om det
meningslösa i att hålla möten med fakultetskollegierna. Sällan samlar kollegierna
så många deltagare att beslut kan fattas. I stället föreslår vi att styrelserna
för de mindre och medelstora högskolorna ges ansvar för hela verksamheten,
således även forskningen på eget programansvar, och att de uppmuntras
att söka samarbete med de forskningsinstitutioner som bäst kompletterar
högskolornas egen forskning.

Lars Gustafsson betonade i sin utredning vikten av att fördelningen av
forskningsmedel såväl mellan högskolorna som mellan lärarna vid en högskola
sker på vetenskaplig grund. Hans förslag innebar att de mindre och
medelstora högskolorna till en delegation vid Forskningsrådsnämnden
skulle inge sina förslag till treårsplaner för forskning, innefattande stöd till
forskarutbildning av högskolornas lärare. Delegationen skulle sedan fördela
det särskilda anslaget mellan högskolorna. Utredningens förslag innebar således
att medlen för forskning på eget programansvar skulle fördelas efter
en prövning med tillämpning av vetenskapliga kriterier. I utredningen betonades
att en avsevärd del av medlen bör gå till att ge högskolornas lärare
forskarutbildning.

Regeringen föreslår under anslaget E 12, Vissa utgifter för forskningsändamål,
en ökning av resurserna för forskningsstödjande åtgärder vid de
mindre och medelstora högskolorna och att medlen, som det heter, ska anvisas
direkt till högskolorna för att förbättra möjligheterna för högskolornas
planering. Hur medlen fördelas inom högskolorna är högskolornas ensak
och frågan om fördelning enligt vetenskapliga kriterier berörs inte närmare
i propositionen.

På annan plats i propositionen för regeringen följande principiella resonemang,
som enligt vår mening är både klokt och riktigt: Starkt bidragande
till den höga kvaliteten på svensk forskning är att i princip alla statliga medel
som anvisas för forskning skall fördelas och användas efter vetenskaplig kvalitetsprövning.
Detta gäller och tillämpas otvetydigt inom forskningsrådsorganisationen.
Det måste också gälla för de mångdubbelt större resurser för
forskning som direkt disponeras av universitet och högskolor (Prop.
1989/90:90 s. 40).

Enligt vår mening bör även de rörliga resurser för forskning som nu föreslås
tilldelas de mindre och medelstora högskolorna fördelas enligt de principer
regeringen bekänner sig till. Detta vårt ställningstagande innebär att vi i
första hand föreslår att anslaget E 12, Forskningsstödjande åtgärder vid
mindre och medelstora högskolor, går till Forskningsrådsnämnden som har
att uppdra åt en särskild delegation - med vetenskaplig kompetens - att fördela
anslaget mellan högskolorna sedan dessa inkommit med ansökningar. I
andra hand föreslår vi att anslaget fördelas mellan högskolorna så som regeringen
föreslagit men att fördelningen inom högskolorna sker efter prövning
med tillämpning av vetenskapliga kriterier av en vetenskapligt sakkunnig
och oberoende grupp. Med hänsyn till den stora andelen ej forskarutbildade
lärare vid högskolorna bör medlen under den närmaste sexårsperioden i huvudsak
användas till att ge lärarna tillfälle till forskarutbildning.

Vi finner det också naturligt att de tre högskolorna i Karlstad, Växjö och

Mot. 1989/90

Ubl23

16

Örebro med sina traditioner från uppbyggnaden av universitetsfilialer och
med sitt breda utbud av linjer och kurser i detta sammanhang ges prioritet
framför de senare tillkomna högskolorna. Vi anser också att dessa högskolor
på sikt kan komma att utvecklas till universitet.

9. Forskning på skolans område

Lärarutbildningarna har, liksom andra yrkesinriktade utbildningar, behov av
en forskningsanknytning som möjliggör att grundutbildningen bedrivs nära
aktuell och relevant forskning samt präglas av ett vetenskapligt förhållningssätt.

Med tanke på lärarutbildningens nyckelroll i ett kunskapssamhälle framstår
det som angeläget att utarbeta ett långsiktigt program för att höja kvaliteten
i lärarutbildningarna.

Fortbildningen av verksamma lärare kommer att få ett stort utrymme i direkt
anslutning till lärarutbildningen genom att ett stort antal lärare i skolan
behöver komplettera sin utbildning. Fortbildningen av lärare kräver därför
på samma sätt som den grundläggande lärarutbildningen en fastare förankring
i forsknings- och utvecklingsarbete.

Lärarutbildningarnas forsknings- och utvecklingsarbete kan dessutom förväntas
ha betydelse för skolans utveckling.

I propositionen förelås att lärarutbildningen, som den enda grundutbildningen
inom den statliga högskolan, fortfarande ska sakna eget ansvar för
utvecklings- och forskningsarbetet.

Regeringen föreslår att medlen till lärarutbildningens forsknings- och utvecklingsarbete
ska gå till skolöverstyrelsen. I förlängningen av den föreslagna
ordningen anar man ett återförande av lärarutbildningen till att bli
SÖ:s befattningsutbildning. Detta skulle vara ett stort steg tillbaka. Vi föreslår
därför att medlen till lärarutbildningarnas forsknings- och utvecklingsarbete
går till universitets- och högskoleämbetet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av principen om full kostnadstäckning
vad gäller av forskningsråden finansierad forskning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obalansen mellan grundutbildning och forskning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om fortsatt överföring
av medel från sektorsforskning till grundforskning i enlighet med vad
i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskningsrådens departementstillhörighet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningsbidrag och doktorandtjänster,

6. att riksdagen beslutar anslå 10 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit
för doktorandtjänster,

Mot. 1989/90

Ubl23

17

7. att riksdagen begär att regeringen under treårsperioden skall
återkomma till riksdagen med en realistisk plan för doktorandutbildningen
i enlighet med vad i motionen anförts,

8. att riksdagen beslutar för budgetåret 1990/91 anslå 25 000 000 kr.
utöver vad regeringen föreslagit på anslaget I 2. Inredning och utrustning
av lokaler vid högskoleenheterna m.m., dvs. 555 000 000 kr.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åliggande
för högskolelektorer att forska bör omfatta en tredjedel av arbetstiden,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åliggande
att forska i tjänsten skall omfatta alla högskolelektorer som avlagt
doktorsexamen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om befordringsgrunderna för tjänst som högskolelektor,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undervisningsskyldighet inom grundutbildningen
för innehavare av externfinansierade tjänster,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på doktorsexamen för alla tjänster inom högskolan,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om anslagssystemets
utformning för högskolorna i enlighet med vad i motionen anförts,

15. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts att
högskolorna fr.o.m. budgetåret 1990/91 skall få tillgodogöra sig influtna
lokalhyror från externfinansierad verksamhet,

16. att riksdagen beslutar att de resurser som tilldelas de mindre och
medelstora högskolorna för forskning skall fördelas enligt de principer
som angivits i motionen,

17. att riksdagen beslutar att medlen till lärarutbildningarnas forsknings-
och utvecklingsarbete skall, i enlighet med vad som anförts i
motionen, anvisas UHÄ.

Mot. 1989/90

Ubl23

18

Stockholm den 20 mars 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Margitta Edgren (fp)

Mot. 1989/90

Ubl23

Kerstin Ekman (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Leijonborg (fp)

19