med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Motion 1989/90:Ub44 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c, vpk, mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Ub44

av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c, vpk, mp)
med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Professur i teckenspråk vid Stockholms universitet

För drygt tio år sedan utvecklade integrationsutredningen i sitt betänkande
Huvudmannaskapet för specialskolan (SOU 1979:50) sin syn på dövas tvåspråkighet.
Utredningen slog fast att döva för att kunna fungera sinsemellan
och ute i samhället måste vara tvåspråkiga, dvs. de måste behärska dels sitt
eget språk, teckenspråket, dels det omgivande samhällets språk, svenskan.
Utredningens ställningstagande innebar ett erkännande av teckenspråket
som dövas modersmål.

Till denna syn på teckenspråket anslöt sig såväl föredragande statsrådet
(prop. 1980/81:100 bilaga 12, s. 297 ff), som riksdagen (UbU 1980/81:25,
s. 5 f; riksdagsskrivelse 1980/81:332). Teckenspråket fick härigenom status
som ett officiellt erkänt inhemskt modersmål i Sverige.

Genom detta erkännande av teckenspråket intog Sverige enrangplats. Respekten
för dövas språk anses vara större här än någon annanstans i världen.

Statsmakternas ställningstagande ledde till flera beslut med syfte att förbättra
villkoren för döva. Främst märks detta i läroplanen för specialskolan
för döva och hörselskadade från 1983 där teckenspråk dels föreskrivs som
undervisningsspråk, dels erkänns som eget ämne. Teckenspråk är i dag också
accepterat som C-språk i gymnasieskolan, och det ingår som ett av språken
i den nya ämneslärarlinjen. Kunskaper i teckenspråk motsvarande 20 högskolepoäng
krävs för tillträde till den reformerade utbildningen av speciallärare
för döva och hörselskadade. Vidare finns en särskild tjänstetyp som lärare
för undervisning i teckenspråk och i svenska för döva i specialskolan
inskriven i förordningen för denna skolform. Lärare studerar alltså teckenspråk
i sin grundläggande utbildning. Riksdagen har också beslutat anslå
medel för fortbildning i teckenspråk av nu verksamma dövlärare.

Det finns flera orsaker till den starka ställning som teckenspråket i dag har
i det svenska samhället. Självfallet har ett kraftfullt agerande från dövas
egen intresseorganisation, Sveriges Dövas riksförbund (SDR), haft mycket
stor betydelse. Men SDR har i sin tur i argumentationen för teckenspråket
som ett fullvärdigt språk kunnat stödja sig på den forskning om teckenspråk
och om dövas språkutveckling som alltsedan början av 1970-talet bedrivits
vid Stockholms universitet inom institutionen för lingvistik. Detta har bety

gats av SDR självt. Det har också betygats av UHÄ:s ämnesexpert i dennes
beskrivning av lingvistikämnena inför arbetet med UHÄ:s nationella fakultetsprogram
från mitten av 1980-talet.

Han skrev då bl.a. följande: Teckenspråksforskningen i Stockholm höjde
snart teckenspråkets status och ledde till att de dövas egna kommunikationsspråk
respekterades mera. Myten om att de döva bara kunde uttrycka vissa
konkreta betydelser genom sitt språk avlivades.

Betecknande för forskningens betydelse för erkännandet av teckenspråket
som ett i alla avseenden fullvärdigt språk är att integrationsutredningen
i ett avsnitt om dövas tvåspråkighet i det ovan nämnda betänkandet på flera
ställen underbyggde resonemanget med hänvisningar till rapporter från
teckenspråksforskare vid Stockholms universitet.

Teckenspråksforskningen i Stockholm har en unik ställning. Ingen annanstans
i världen har teckenspråket erkänts till den grad att det inrättats som
akademiskt ämne med egen forskarutbildning. Forskningen har också ett
högt anseende internationellt. Den har stor betydelse även i ett vidare vetenskapligt
perspektiv. Som UHÄ:s ovan citerade ämnesexpert påpekade, har
forskningen lett till att skillnaderna mellan akustiska och visuella språk
kommit i rampljuset och lett till en utvidgning av teorierna för beskrivning
av mänskliga kommunikationsformer.

Forskningen i teckenspråk har fört med sig framväxten av ett stort antal
kurser vid institutionen för lingvistik i Stockholm för såväl döva som hörande.
Här kan nämnas fristående kurser i teckenspråk upp till 60 poäng,
vilka ges på teckenspråk för döva studerande, den lokala tolklinjen i teckenspråk
samt fristående kurser upp till 40 poäng i teckenspråk för hörande studerande.
Reguljär forskarutbildning i teckenspråk inrättades våren 1986,
men dessförinnan (våren 1983) disputerade en av forskarna vid institutionen
på en avhandling om teckenspråk inom ämnet allmän språkvetenskap. Universitetet
fortsätter utbyggnaden genom att planera ytterligare kurser i teckenspråk
för hörande samt fortbildning av dövlärare i teckenspråk. Den
första fortbildningskursen kommer med stöd av medel från SÖ att ges redan
våren 1990.

Forskningen i teckenspråk har medfört att döva studerande söker sig till
Stockholms universitet för högskolestudier. Förekomsten av forskning i
teckenspråk och tolkutbildning i teckenspråk betyder mycket också för den
enhet för teckenspråkstolkning vid universitet, som riksdagen för några år
sedan anvisade medel till.

Med vad vi ovan anför som bakgrund är det logiskt och nödvändigt för
utvecklingen och kvaliteten i utbildningen att en professur i ämnet teckenspråk
inrättas samt att medel för denna ställs till universitetets förfogande.

Mot. 1989/90
Ub44

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en professur i teckenspråk vid Stockholms universitet.

Stockholm den 9 mars 1990
Elisabeth Fleetwood (m)
Barbro Westerholm (fp)
Bo Hammar (vpk)
Birgitta Rydle (m)

Hans Dau (m)

Pär Granstedt (c)

Eva Goés (mp)

Inger Koch (m)
Karl-Gösta Svenson (m)

Mot. 1989/90
Ub44

9