med anledning av prop. 1990/91:117 En ny kommunallag

Motion 1990/91:K51 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Regeringen har lagt fram ett förslag till ny kommunallag.
Förslaget baseras delvis på en lagteknisk översyn, men
innehåller även flera politiska förändringar. Flera av de
viktigaste förändringarna -- som t.ex. friare
nämndorganisation, förslag till lagreglering av
kommunernas rätt att driva företag och ett lagfästande av
några viktiga principer rörande den kommunala
kompetensens gränser -- är utmärkta och innebär att vi fått
gehör för krav som vi länge drivit. På andra punkter, och i
viss mån rörande de nyss uppräknade, tycker vi att
regeringen borde ha gått längre. När det gäller det
kommunala kärnområdet; både vad avser vad
kommunerna får göra och hur de får göra det; måste
målet vara större frihet och större lokalt självbestämmande.
Men när det gäller gränserna för just vad
kommunerna får göra och hur de får göra det krävs
emellertid hårdare lagregler.

Vi föreslår därför större lokalt självbestämmande
rörandeval av ersättningsform till förtroendevalda
(avsnitt 4)införande av direktvalda
kommundelsfullmäktige (avsnitt 9)möjligheterna till
offentliga nämndsammanträden (avsnitt 9)rätt till
kommundelning

Däremot kräver vi i denna motion en hårdare, mer
restriktiv, reglering avkommunernas rätt att driva
näringspolitik och att stödja näringsidkare (avsnitt 1)kommunernas
rätt att driva kommunal verksamhet
i företagsform (avsnitt 2)kommunernas
skyldigheter vid genomförandet av
kommunala folkomröstningar (avsnitt 5)möjligheterna
til JO-granskning och straffansvar
(avsnitt 9).

Vi
lägger också fram förslag rörandepartistödets
utformningbättre minoritetsskydd i kommunala beslut,
t.ex. genom rätt för en minoritet att begära bordläggning
avskaffande av korporativistiska inslag som
''brukarinflytande'' och närvarorätt för
personalorganisationer.

Regeringens förslag att inte nu lagfästa
självkostnadsprincipen godtas.

Inledning

En livskraftig lokal självstyrelse är en av grundpelarna i
den svenska demokratin. Principen bör vara att beslutens
räckvidd avgör på vilken nivå de skall fattas. Den
sammanslagning av små kommuner till större enheter som
skedde under 60- och 70-talen har inneburit att antalet
kommunala förtroendevalda starkt minskat, vilket i sin tur
lett till att avståndet mellan medborgarna och den
kommunala ledningen ökat. Möjligheterna att påverka de
beslut som fattas i och starkt berör närsamhället upplevs
därigenom som mer begränsade än tidigare. Denna
utveckling har varit till nackdel för demokratin och intresset
för att påverka samhällsutvecklingen minskar. Tendensen
till ett minskat valdeltagande kan just bero på att människor
känner sig fjärmade från besluten och beslutsfattarna.

Att öka den enskilda människans engagemang i
samhällsbyggandet är en viktig uppgift för framtidens
politiker. Att på olika sätt utveckla närdemokratin är ett
steg på vägen.

Vi anser att det är de enskilda kommuninvånarnas
berättigade önskemål om inflytande som bör vara styrande
för den kommunala organisationen. Det kan också ge den
mest rationella organisationen för beslutsfattandet. Genom
närdemokratin skall det bli lättare för människor att direkt
påverka den kommunala verksamheten. Genom
närdemokratin skall också avståndet mellan beslutsfattarna
och dem som berörs av besluten minska. Det borde
därigenom också bli lättare att rekrytera och behålla goda
politiska förtroendevalda.

Det är lätt att visa att politiska beslut ofta minskat
förutsättningarna för gemenskap mellan människor. Den
politiska uppgiften blir därför nu att i stället öka människors
möjligheter att påverka sin egen situation, att ge
medborgarna mer makt och ansvar. När människor får mer
att säga till om, känner de också större delaktighet i de
beslut som fattas. Det är bl.a. denna inställning som ligger
till grund för våra förslag om närdemokratin.

Den kommunala verksamheten har ökat i stor
omfattning de senaste årtiondena. Vi anser att den
offentliga sektorn måste reformeras både vad gäller de inre
arbetsformerna och möjligheterna till enskilda alternativ.

Kommuninvånarna måste ges större frihet att välja den
service som passar dem bäst utifrån personliga önskemål.
Därför måste, parallellt med en inre förnyelse av den
offentliga sektorn, de offentliga monopolen brytas och
ersättas av mångfald och konkurrens. Det bidrar till att
minska den överlastade offentliga sektorn, vilket i sin tur
underlättar överblicken och beslutsfattandet i de offentliga
organen. Mer om detta återfinns i folkpartiet liberalernas
motion om den offentliga sektorns förnyelse.

När regeringen nu lägger fram ett förslag till ny
kommunallag blir ett par liberala krav tillgodosedda. Vi
hälsar således med tillfredsställelse att fri
nämndorganisation införs. Vi ser vidare positivt på att flera
av de principer för den kommunala kompetensen, som
tidigare upprätthållits i rättspraxis, nu lagfästs.

Det har ibland i debatten framförts att en fri
nämndorganisation skulle medföra risk för en styvmoderlig
behandling av miljöfrågor i primärkommunerna.
Folkpartiet liberalerna vill i detta sammanhang påminna om
att vi i en tidigare partimotion till detta riksmöte uttalat att
det är viktigt att miljöfrågor behandlas med stor integritet.
Denna uppfattning leder oss till slutsatsen att det rent
allmänt är önskvärt att se till att miljöfrågor på kommunal
nivå avgörs i en form som kan garantera denna integritet.
Vår uppfattning är att detta normalt torde leda till att
särskilda miljönämnder behålls. Rätten att besluta i denna
organisationsfråga bör emellertid ligga hos kommunerna
själva. Vi vill också erinra om ett uttalande i propositionen
om att sammanblandning i ett och samma kommunala
organ av verksamhet och tillsynen över samma verksamhet
inte blir tillåten.

Med ''kommun'' menar vi i denna motion såväl
landstingskommun som primärkommun, om inte annat
tydligt anges.

1. Kommunerna och näringsverksamheten

Kapitel 2 i regeringens lagförslag behandlar den
kommunala kompetensen. Vi är ense med regeringen om
att en kodifiering av redan gällande rättspraxis är
nödvändig. Den form som kodifieringen givits är också i
stora delar tillfredsställande. Vi har emellertid synpunkter
på hur regeringen utformat regleringen av kommunernas
rätt att bedriva näringsverksamhet samt att stödja sådan
verksamhet.

Regeringens förslag innefattar ett lagrum, 2 kap
7

§ i förslaget, där det slås fast att kommuner får driva
näringsverksamhet. Huvudregeln är alltså enligt
regeringens förslag en direkt rätt för kommunerna. Detta är
inte en kodifiering av gällande rätt.

Enligt tidigare rättspraxis fick en kommun endast
bedriva näringsverksamhet i den utsträckning detta var
nödvändigt för att garantera kommunmedlemmarna
kommunal service, som annars inte skulle ha kommit till
stånd. Kommunernas rätt att bedriva näringsverksamhet
stammar därmed ur deras roll som yttersta garanter för viss
typ av verksamhet -- vilket var ett undantag från
huvudregeln rörande den s.k. allmänna kompetensen för
kommuner, den regel som nu uttrycks i 2 kap
1

§ i regeringens förslag. Den kommunala kompetensen i
denna fråga är alltså ursprungligen ett slags subsidiär rätt;
en undantagsbestämmelse där huvudregeln innefattar ett
förbud. Detta bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.
Denna måste därför utformas ''negativt'', dvs. huvudregeln
skall vara att kommuner inte skall driva näringsverksamhet.
I denna fråga har ett betydande antal tunga remissinstanser
med juridisk sakkunskap uttryckt samma åsikt som vi.

Till skillnad från kommunernas ursprungliga rätt att
själva i undantagsfall driva näringsverksamhet är
kommunernas självpåtagna roll som understödjare av
privat näringsverksamhet en företeelse som vuxit fram utan
riksdagens medgivande. I teorin har, såvitt vi känner till,
inte något riksdagsparti frångått sin negativa syn på detta,
men regeringens förslag innebär i praktiken en eftergift mot
de kommuner som önskar driva egen näringspolitik med
kommunmedlemmarnas skattepengar. Regeringens förslag
är i denna del visserligen bättre än
kommunallagskommitténs förslag, men vi anser att 2 kap
8

§ andra stycket i regeringens lagförslag bör utgå helt. För
en sådan lösning talar för övrigt i stort sett alla de argument
regeringen själv för fram i sin motivtext.

2. Det kommunala partistödet

Regeringens förslag till utformning av lagtexten rörande
det kommunala partistödet innebär ingen förändring i
förhållande till gällande regler. Systemet bygger på den
orimliga förutsättningen att partiernas behov av utrednings-
och informationsresurser skulle öka i exakt proportion till
antalet mandat. Vi har under lång tid arbetat för ett system
med ett visst grundstöd, bestående av en tredjedel av det
totala stödet, i kombination med ett proportionellt stöd av
dagens modell. Riksdagen bör besluta om ett sådant
system. Det kan kombineras med en viss mandatspärr för
grundstödet, men en sådan spärr förutsätter ett ännu högre
grundstöd. Ett yrkande av denna innebörd framfördes i vår
motion om kommunal demokrati under allmänna
motionstiden.

Vidare bör partistödssystemet kompletteras med
dels en regel om upp- och avtrappning av stödet vid
förändringar i mandatförhållandena och dels ett
system för indexreglering efter den modell som tillämpas av
Stockholms läns landsting. Ett yrkande av denna innebörd
framfördes i vår motion om kommunal demokrati under
allmänna motionstiden.

3. Kommunala företag

Över en tiondel av den personal och en betydande del
av de pengar som landets kommuner förfogar över finns i
kommunala bolag, stiftelser och andra privaträttsliga
organ -- med en sammanfattande term ofta kallat
kommunala företag. Detta saknar i dag uttryckligt lagstöd.
Att regeringen nu föreslår en lagreglering av denna
verksamhet är välkommet. Vi har emellertid flera allvarliga
invändningar mot regeringens förslag till utformning av
lagreglerna. Invändningarna bygger på vår
grunduppfattning, att kommunernas verksamhet i
kommunala företag måste bedrivas med yttersta
restriktivitet och under så stor laglig och medborgerlig
kontroll som möjligt.

För det första ser vi med förvåning att regeringen inte
ens nämner den oerhört viktiga principen att huvudregeln
skall vara att offentlig verksamhet i kommunal regi skall
bedrivas i nämndform. Denna princip uttrycktes såväl av
stat-kommunberedningen som av 1988 års
kommunallagskommitté, men regeringen förbigår den alltså
med tystnad. Detta kan vara en lapsus eller en medveten
förskjutning av principerna. Riksdagen bör med kraft slå
fast att huvudregeln skall vara att kommunal verksamhet
skall bedrivas i nämndform.

För det andra är regeringens förslag till reglering av
insynen i kommunala företag helt otillfredsställande.
Offentlighetsprincipen är så viktig att det måste lagfästas att
den skall gälla fullt ut i alla kommunala företag -- den får
inte kopplas till ett beslut i fullmäktige. En lagfäst
offentlighetsprincip måste dock förses med rimliga
inskränkningar för ''affärshemligheter'' i betydelsen
uppfinningar, forskningsresultat m.m. Sådana
inskränkningar måste också lagfästas, lämpligen i
sekretesslagstiftningen.

Regeringens förslag i denna del innebär alltså dels att
kommunerna själva kan inskränka offentlighetsprincipen
för sin verksamhet -- något som ju inte ens staten kan göra
utan grundlagsändring -- och dels att de föreslagna
insynsreglerna inte alls skall gälla företag där kommunen
endast är delägare.

Stora delar av den offentliga verksamheten kommer
således med regeringens förslag även i framtiden att vara
undandragen medborgarnas insyn. Vi anser att detta är en
farlig utveckling. Regeringens förslag innebär också att
olika grad av offentlighet kan komma att gälla dels i olika
bolag i samma kommun, dels i bolag i olika kommuner. Om
en kommun eller en samarbetspartner i ett kommunalt
företag anser att en viss verksamhet ej kan drivas med full
offentlighet skall denna verksamhet ej heller bedrivas i
kommunal regi.

Den nya kommunallagen föreslås träda i kraft den 1
januari 1992. Redan befintliga kommunala företag får
däremot 1 år på sig, till den 1 januari 1993, för anpassningen
till den nya lagen. Vi föreslår emellertid att också delägda
kommunala företag skall omfattas av offentlighet samt de
tvingande regler om insyn och kontroll som våra regler
innebär. Det är förståeligt, om denna övergång tar längre
tid att genomföra i företag där kommunen inte är ensam
ägare. Vi föreslår därför, för sådana befintliga företag, en
övergångstid till den 1 januari 1995.

En ytterligare brist i den medborgerliga insynen i
kommunala företag är att kommunfullmäktiges ledamöter
inte har samma möjligheter till parlamentarisk kontroll i
form av interpellationsrätt gentemot ansvariga i
kommunala företag som man har gentemot
nämndordföranden. Denna brist skulle enkelt kunna lösas
genom regler om rätt till interpellation till styrelsens
ordförande eller annan lämplig företrädare för företaget
som fullmäktige bestämmer. Riksdagen bör därför besluta
om en komplettering av 5 kap
49--56

§§ i förslaget till kommunallag i enlighet härmed.

Slutligen vill vi undanröja alla tveksamheter rörande
vilka företagsformer som kommer att omfattas av
lagregleringen i regeringens lagförslag, för det fall att våra
förslag inte vinner gehör. Regeringens förslag till lagtext är
uppdelad på två olika paragrafer, 3 kap
16 och 17

§§. Den första paragrafen avser att reglera kommunalt
helägda företag och den andra avser att reglera företag med
kommunalt delägarskap, eller åtminstone
delbestämmanderätt. 16

§ reglerar enligt sin lydelse endast aktiebolag och
stiftelser eftersom, vilket framgår av specialmotiveringen,
detta är de enda företagsformer som formellt inte kräver
flera delägare. 17

§ reglerar alla de associationsformer som är möjliga,
alltså även handelsbolag samt ekonomiska och ideella
föreningar.

Reglerna är avsedda att vara heltäckande. Det är dock
fullt möjligt att bilda ett handelsbolag eller en ekonomisk
eller ideell förening som ägs av flera formellt skilda
juridiska personer, men där kommunen ändå helt ensam
kontrollerar associationen. Sådana företagsbildningar
kommer i så fall rent formellt inte att falla under vare sig 16

§ eller 17

§, om man strikt följer lagtexten. Detta är givetvis
otillfredsställande. Riksdagen bör granska lagtextens
utformning härvidlag.

4. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

Regeringen föreslår i propositionen att reglerna för
ersättning till kommunala förtroendevalda alltid skall
utformas som ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Sedan
ett antal år är det möjligt för kommunerna att själva välja
att utforma sina ersättningssystem på detta sätt. Flera
kommuner har valt att införa den möjligheten.
Erfarenheterna är mycket blandade. Ett flertal negativa
effekter har påtalats, som t. ex. svårigheter att på ett rättvist
sätt ersätta studerande, egna företagare, deltidsarbetande,
deltidssjukskrivna och pensionärer. Systemet har även
krävt byråkratiska regelsystem och omfattande,
resurskrävande kontrollsystem för att fungera. Slutligen
visar erfarenheterna att detta system ändå till en viss del
måste schabloniseras, för att inte bli fullständigt
ohanterligt.

Vi är inte övertygade om att ersättning för förlorad
arbetsförtjänst är överlägsen andra former av ersättning till
kommunala förtroendemän, som t.ex. ett rimligt, enhetligt
arvode. Ett system med enhetligt arvode kan dessutom
förväntas vara billigare att administrera, varför pengarna
går till förtroendemännen och inte till ett stort
beräkningsoch kontrollmaskineri. Enhetliga arvoden kan
därför ligga högre än genomsnittsersättningen för förlorad
arbetsförtjänst utan högre kostnad för kommunen.

Det sagda leder oss till slutsatsen att kommunerna även
i fortsättningen bör få bestämma själva över i vilken form
ersättning till förtroendemän skall utgå. Den tvingande
regleringen i förslaget till kommunallag bör utgå.

5. Kommunala folkomröstningar

Vi har under lång tid påtalat behovet av kommunala
folkomröstningar i olika konkreta frågor för att stärka
kommuninvånarnas möjligheter att påverka utvecklingen i
sin kommun. I frågor av stor betydelse för kommunen är en
kommunal folkomröstning en god möjlighet för invånarna
att få uttala sin åsikt.

Enligt 5 kap 34 § i regeringens förslag till kommunallag
får fullmäktige, som ett led i beredningen av ett ärende som
tillhör fullmäktiges handläggning, anordna kommunal
folkomröstning. Vi uppskattar att regeringen i lagförslaget
förtydligar reglerna om valnämndens medverkan, men
enligt vår mening bör reglerna förtydligas ytterligare för att
undvika osäkerhet eller konflikt mellan partierna vid de
tillfällen som en omröstning skall genomföras.

Det föreligger således ett behov att införa särskilda
förfaranderegler m.m. för kommunala folkomröstningar.
En viktig fråga är vad som skall fordras för att utlösa
omröstning. Andra viktiga frågor är kommunens
skyldigheter att informera kommuninvånarna om de olika
alternativ som är föremål för omröstning i kommunen,
tidpunkten för genomförande av omröstningen, rätten till
förtidsröstning m.m. En särskild lag med förfaranderegler
för kommunala folkomröstningar bör införas. Ett yrkande
av denna innebörd framfördes i vår motion om kommunal
demokrati under allmänna motionstiden. I denna motion
finns också ett yrkande på lagreglering i kommunallagen av
förutsättningarna för kommunala folkomröstningar.

6. Kommunstyrelsens och nämndernas arbetsformer

I regeringens förslag finns regler om s.k.
brukarinflytande. Regler om brukarinflytande infördes i
samband med att riksdagen antog vissa delar av prop.
1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting.
Konsekvenserna av brukarinflytande var vid det tillfället
dåligt berett. Begreppet ''brukare'' var inte avgränsat på ett
godtagbart sätt och rättsverkan av ett beslut fattat
tillsammans med ''brukarna'' var inte klarlagd. Enligt vår
mening är dessa frågor fortfarande lika oklara och med
hänsyn till de kommunaldemokratiska principer som väglett
arbetet med den nya kommunallagen i övrigt bör riksdagen
låta bestämmelserna om brukarinflytande utgå. Vi har i
annat sammanhang föreslagit ett system med självstyrande
skolor med skolråd, där preciserade grupper av lärare,
elever och föräldrar skulle vara representerade. Detta är
dock något helt annat än de otydliga regler som regeringen
här vill vidmakthålla.

I såväl gällande kommunallag som i förslaget till ny
sådan finns en bestämmelse om att beslut om bordläggning
i fullmäktige skall fattas om en tredjedel av fullmäktiges
ledamöter så begär. Det föreliggande förslaget till ny
kommunallag innebär genom den vidgade
delegationsrätten och det decentraliserade ansvaret att fler
beslut kommer att tas i nämnderna och inte föras upp till
fullmäktige för beslut. Dessutom gäller röstplikt vid
myndighetsutövning. Det är därför viktigt att alla
förtroendevalda har rätt till rimlig förberedelse- och
samrådstid. Möjligheten att få en bordläggning till stånd är
därvid viktig. I de flesta kommuner villfars regelmässigt en
ledamots begäran om bordläggning, men i vissa kommuner
där samarbetsklimatet är sämre händer det, att minoriteten
nekas bordläggning. Detta kan undvikas med en lagstadgad
rätt till bordläggning för en minoritet även i kommunala
styrelser och nämnder.

Regeringens förslag till kommunallag innehåller i 5 kap
24

§ en inskränkning i initiativrätten till
kommunfullmäktige för dels lokala nämnder och dels
nämnder som är underställda annan nämnd. Vi håller med
om att nämnder som inte direkt är underställda fullmäktige
inte heller behöver en direktkanal för att väcka ärenden i
fullmäktige. Däremot kan vi inte acceptera att lokala
organ -- som t.ex. kommundelsnämnder -- skall sakna
initiativrätt. En sådan regel skulle innebära att t.ex.
kommundelsnämnder med eget budgetansvar för vissa
områden ej skule ha möjlighet att väcka ärenden i
fullmäktige. Riksdagen bör besluta om en ändring av
lagtexten så att kommundelsnämnder tillförsäkras
initiativrätt i fullmäktige.

7. Medbestämmandeformer för de anställda

Genom lagstiftning om närvarorätt för
personalföreträdare i kommunala nämnder har de fackliga
organisationerna getts en särställning som från olika
synpunkter är principiellt oacceptabel. Enligt vår mening
går det inte att motivera att dessa organisationer skall ha en
rätt till representation i nämnder och styrelser som t.o.m.
går längre än rätten för vissa partier som har representanter
i fullmäktige. Lagstiftningen har vidare medfört en extra
ekonomisk belastning för kommunerna och en ökad
byråkrati.

Med hänvisning till det ovanstående bör reglerna om
närvarorätt för personalföreträdare i förslaget till ny
kommunallag 7 kap.
8--17

§§ utgå.

8. Självkostnadsprincipen

Regeringen väljer i sin proposition att inte lägga fram
något förslag till lagreglering av den s.k.
självkostnadsprincipen. Denna princip kommer dock
fortfarande att gälla, även om den inte heller
fortsättningsvis får en exakt formulering. Detta är av flera
skäl en rimlig lösning. Ett viktigt skäl är att den sittande
utredningen rörande självkostnadsprincipen skall få rådrum
att lägga fram genomtänkta och välförankrade förslag. Ett
annat skäl är att det inte är uteslutet att en
''skälighetsprincip'' för kommunal prissättning i realiteten
kan visa sig lämpligare än en lagfäst självkostnadsprincip.

Vi vill också i detta sammanhang påpeka att
självkostnadsprincipen inte alls ger några incitament till
effektivisering eller rationalisering. Självkostnadsprincipen
ger inte självklart lägsta möjliga pris för konsumenterna av
kommunala tjänster. Att i stället tillämpa
''skälighetsbedömningar'' för att avgöra om en kommunal
prissättning är laglig eller ej skulle enligt vår mening kunna
ge just sådana incitament till effektivisering som vi saknar i
dag. Självkostnadsbedömningar är vidare vanskliga att göra
i fall då flera olika kommunala verksamheter -- vissa utsatta
för konkurrens, andra inte -- bedrivs i samma bolag eller på
annat sätt i en gemensam ekonomisk enhet.

En noggrant formulerad ''skälighetsprincip'' i
kombination med professionell revision av kommunal
verksamhet -- med möjlighet att redovisa olika
verksamhetsgrenar separat -- skulle enligt vår mening
kunna väl uppfylla de mål som självkostnadsprincipen i dag
syftar till att uppfylla.

9. Våra förslag i övrigt

Vi har ovan givit vår syn på förslag som regeringen lägger
fram. I olika sammanhang har vi också framställt andra krav
av betydelse för den demokratiska utvecklingen. Några
sådana frågor, som bör regleras nu när kommunallagen ses
över, presenteras i det följande.

Kommundelar och kommundelning

De omfattande kommunsammanslagningarna
genomfördes i syfte att skapa ekonomiskt bärkraftiga
kommuner. I många fall har det varit till gagn för
utvecklingen, men det finns också exempel på motsatsen.
De borgerliga regeringarna medverkade till delning av
kommuner för att tillmötesgå dess invånares önskemål.

I motsats till de statligt beslutade
kommunsammanslagningarna måste steg i motsatt riktning
tas på lokalt initiativ. Där invånarna själva önskar dela
kommunen, anser vi det självklart att detta inte skall möta
några hinder från statsmakternas sida. Regeringen bör
tillåta delning av kommuner i sådana fall. Ett yrkande av
denna innebörd framfördes i vår motion om kommunal
demokrati under allmänna motionstiden.

Direktvalda kommundelsfullmäktige

Allt fler kommuner gör försök med en decentraliserad
nämndorganisation. Man bryter ner de stora
förvaltningarna och skapar kommundelsnämnder som
beslutar i de frågor som rör kommundelen. Redan i början
av 70-talet lade vårt parti fram förslag för att möjliggöra
sådana reformer.

Folkpartiet liberalerna har länge framfört förslag om
direktvalda kommundelsfullmäktige. Genom direktval kan
befolkningen i det berörda området verkligen känna att de
representeras av dem som fattar besluten i
kommundelsfullmäktige. De förtroendevaldas ansvar inför
sina väljare ökar om uppdragsgivarna är väljarna i stället för
partivännerna i kommunfullmäktige.

Skälet mot direktvalda kommundelsfullmäktige sägs
vara, att den politiska majoriteten i ett lokalt organ kan
skilja sig från majoriteten i hela kommunen. Vi anser
tvärtom detta vara ett argument för eftersom det
utvecklar demokratin om den lokala opinionen får
genomslag. Genom indirekta val blir det samma
partifördelning i alla kommundelar, oavsett valresultatet i
de enskilda valkretsarna. Man får inte samma goda spegling
av den aktuella väljaropinionen i olika kommundelar.
Tvärtom, representationen kan bli direkt missvisande.

Att ha olika folkvalda majoriteter på skilda nivåer är
inte något främmande för svensk statlig och kommunal
administration. Tvärtom är detta det vanliga. Möjligheten
att få olika majoriteter i kommunfullmäktige och
kommundelarna är alltså inte något bärande argument
emot direktvalda kommunfullmäktige. Det krävs dock en
lagändring för att göra direktval möjligt.

Vi anser därför att en lag som möjliggör direktvalda
lokala organ, kommundelsfullmäktige, bör införas. Ett
yrkande av denna innebörd framfördes i vår motion om
kommunal demokrati under allmänna motionstiden.

Offentliga nämndsammanträden

Kommunfullmäktiges sammanträden är alltid offentliga.
Det är i detta forum partiernas ståndpunkter och argument
redovisas. Men de verkliga besluten fattas när frågorna
bereds i facknämnd och kommunstyrelse. Dessa organ är
emellertid slutna. I vissa fall kan berörda utomstående
personer kallas till sammanträde, vilket är vanligt i bl.a.
bygglovsärenden, men någon allmän rätt till insyn i vad som
sker i en facknämnd föreligger inte utöver vad som
dokumenterats skriftligt i beslutsunderlag och protokoll.

Med vårt förslag till direktvalda kommundelsfullmäktige
följer på ett naturligt sätt en större öppenhet gentemot
allmänheten. Vi menar att alla ärenden som inte är
sekretessbelagda bör behandlas offentligt i kommunala
organ. Den slutenhet som råder i dag är inte motiverad.

Vad beträffar de kommuner som önskar bibehålla
nuvarande nämndorganisation finns det anledning att ge
möjlighet till större öppenhet. Även om det traditionella
arbetssättet i en kommunal facknämnd förändras när det
ställs i allmän belysning, finns det ingen anledning att
avråda kommuner från försöksverksamhet med helt eller
delvis offentliga nämndsammanträden. En möjlighet är att
i stället ha offentliga informationssammanträden men att
beslutssammanträden förblir slutna. De närmare formerna
för sådana sammanträden bör beslutas lokalt. Regeringen
bör återkomma med förslag som möjliggör öppna
kommunala nämndsammanträden.

Kommunerna och JO

Justitieombudsmännen utövar tillsyn över och
granskning av den offentliga verksamheten. Vad beträffar
den kommunala förvaltningen stadgar dock instruktionerna
att JO ej bör ingripa på sådant sätt att den kommunala
självstyrelsen hämmas. I praktiken leder detta till att JO:s
kontroll över den kommunala förvaltningen begränsas till
mycket grova fel.

JO kan visserligen göra anmälan till vederbörande
kommunala myndighet för att få till stånd en prövning av
disciplinansvar, avskedande och avstängning, men JO kan
inte fullfölja sin talan mot myndighetens beslut i sådant
ärende.

Det finns enligt vår mening ingen hållbar motivering för
att kommunal verksamhet i praktiken skall ligga utanför
JO:s kompetensområde. Statliga och kommunala
tjänstemän tillämpar i vissa ärenden samma lagar och för
den enskilde medborgaren måste det vara likgiltigt om det
beslut som rör denna har fattats av en statstjänsteman eller
kommuntjänsteman. För den enskilde måste det därför
vara angeläget att JO, när så behövs, kan fullfölja
disciplinmål som rör också kommunala tjänstemän. Det är
motiverat inte minst mot bakgrund av att den kommunala
förvaltningen vuxit betydligt under de senaste åren och att
huvudparten av den offentliga verksamhet som allmänheten
kommer i kontakt med numera bedrivs i kommunal regi.
För den enskilde är det således av stor betydelse att det
ställs lika höga krav på rättssäkerhet och rättsövervakning
på det kommunala området som på det statliga.

Folkpartiet liberalerna har i en motion om
författningsfrågor, som väckts under allmänna
motionstiden, krävt att JO ska ha samma möjligheter att
verka inom det kommunala området som på det statliga.

Straffansvar för förtroendemän

Det har också under senare år förekommit ett antal fall
där kommunala församlingar fattat beslut, som efter senare
prövning i domstol visat sig olagliga, men där kommunerna
trotsat domstolen och vidhållit sitt beslut eller t.o.m. fattat
nya likadana beslut. Några rättsliga åtgärder mot
kommunen har inte kunnat vidtas. Regeringen bör med det
snaraste med beaktande av dessa synpunkter utarbeta ett
förslag och återkomma till riksdagen. Påföljden bör drabba
de personer som fattar besluten och inte de kommunala
organen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att huvudregeln att kommuner
inte har rätt att bedriva näringsverksamhet framgår,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att 2 kap. 8

§ andra stycket utgår,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att offentlighetsprincipen gäller
fullt ut i alla hel- eller delägda kommunala företag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nämndformen som huvudregel
för kommunal verksamhet,

5. att riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförts
om att förslag till reglering av insyn och kontroll i
kommunala företag träder i kraft den 1 januari 1995 för
företag där kommunen ej är ensam ägare,

6. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att interpellationsrätt gentemot
ansvariga i kommunala företag införs,

7. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att kommunerna fortfarande
kan välja huruvida ersättning skall utgå i form av ersättning
för förlorad arbetsförtjänst eller ej,

8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att reglerna om s.k.
brukarinflytande utgår,

9. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att en tredjedel av ledamöterna
i kommunala styrelser och nämnder alltid har rätt att få
bordläggning till stånd,

10. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att lokala organ direkt
underställda kommunfullmäktige behåller sin initiativrätt i
fullmäktige,

11. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringens
förslag till ny kommunallag att reglerna om
personalföreträdares närvarorätt utgår,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om självkostnadsprincipen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
som möjliggör offentliga kommunala
nämndsammanträden,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
om personligt straffansvar för kommunala förtroendemän
som, i strid med domstolsutslag i mål om
laglighetsprövning, på nytt fattar beslut av samma slag som
det som förklarats olagligt.

nStockholm den 15 april l991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Ylva Annerstedt (fp)