med anledning av prop. 1990/91:117 En ny kommunallag

Motion 1990/91:K54 av Martin Olsson (c)

I proposition 1990/91:117 föreslås en helt ny
kommunallag, vilken kommer att ge kommuner och
landsting väsentligt större frihet än gällande lag.

Den kommunala demokratin bör garanteras genom
kommunallagen

Den kommunala självstyrelsen har lång tradition i vårt
land och utgör en omistlig del av vårt folkstyre och vårt
demokratiska samhällsskick.

De grundläggande reglerna för att demokratin skall ha
förutsättningar att fungera tillfredsställande i alla
kommuner måste, enligt min mening, ges i lagstiftning. På
den nationella, och inte på den kommunala nivån, måste
därför en rad regler fastställas att gälla lika över hela vårt
land för att partier och andra grupperingar skall ha likartade
möjligheter att verka i alla kommuner och för att invånarna
skall vara garanterade lika behandling oberoende av i vilken
kommun de råkar bo.

Hur mycket handlingsfrihet vi än vill ge kommunerna
måste därför vissa gränser sättas. Ser vi på vårt land kontra
omvärlden nöjer vi oss inte ens med att svensk lagstiftning
skall garantera fri- och rättigheter för medborgarna. Vi är
även anslutna till Europarådet och har att följa dess
konvention om mänskliga fri- och rättigheter.

Enligt min mening regleras för litet i förslaget till ny
kommunallag vad gäller t.ex. skyldigheter -- om
majoriteten är däremot -- att ha en kommunal nämnds
organisation med sådan omfattning att de mindre partierna
får representation. Det sker dels genom att inga andra
nämnder än kommunstyrelsen blir obligatoriska, dels
genom att kommunstyrelsen kan ha så litet som fem
ledamöter. Övriga eventuella nämnder kan vara hur små
som helst.

Förespråkare för ''kommunal demokrati'' kanske
invänder att ingen kommun vill begränsa demokratin. Jag
vill därför erinra om vad som har skett och vad som säkert
kan ske om inte kommunallagen garanterar det som kan ses
som grundläggande för kommunal demokrati.

Före slutet av 70-talet föreskrevs inte rätt till
proportionellt val vid alla val av kommunfullmäktige eller
kommunala nämnder. I de flesta kommuner tillämpades
ändock en proportionell fördelning. Men undantag fanns. I
min grannkommun Timrå med klar socialdemokratisk
majoritet tillämpades majoritetsval vid alla de val där ej rätt
proportionellt val var föreskrivet. Majoriteten tillsatte alla
ledamöter i nämnder där det var möjligt. Jag vill minnas
exempelvis hälsovårdsnämnden och taxeringsnämnderna.
Majoriteten besatte även alla platser som nämndemän och
valförrättare samt i arbetsutskott.

Min första riksdagsmotion när jag som nyvald inträdde i
riksdagen i januari 1970 var en motion med krav på rätt till
proportionella val vid alla val som förrättas av
kommunfullmäktige eller någon kommunal nämnd. Som så
många andra frågor som egentligen borde vara självklart att
omgående åtgärda dröjde det många år innan mitt krav blev
till fullo genomfört. Men det genomfördes efter hand, och
därmed blev det slut på möjligheten för en majoritet att ta
fler platser om proportionalitet ger rätt till. Jag är glad över
att åtminstone dessa viktiga bestämmelser förts över till den
nya kommunallagen.

Även om den s.k. Timråkratin nu blott är ett minne
anser jag att det är lika viktigt nu som tidigare att det finns
klara regler som förhindrar en majoritet att utforma system
eller fastställa regler som begränsar minoritetens
möjligheter till inflytande och insyn.

Med den anhopning av propositioner -- varav många
viktiga och mycket omfattande -- som nu avlämnats och som
vi ledamöter under kort tid har motionsrätt i anledning av är
det inte möjligt för mig som enskild ledamot att framlägga
förslag till de många ändringar som behövs i
kommunallagen för att tillgodose de krav jag har på en
kommunallag som i högre grad än föreliggande förslag
skulle vara en garanti för kommunal demokrati. Det skulle
t.ex. gälla vissa eller visst antal nämnder, storleken på
dessa, kommunfullmäktiges roll och krav på visst antal
sammanträden med fullmäktige samt överhuvudtaget regler
som garanterar de förtroendevalda inflytande eller i vart fall
insyn oberoende av majoritetens eventuellt goda vilja.

Liksom min första motion för drygt 20 år sedan gällde
den kommunala demokratin tar jag upp denna för vårt
samhälle så väsentliga fråga i denna min förmodligen sista
riksdagsmotion, den drygt 500:e.

Med anledning av ovan anförda bristande möjlighet att
nu föreslå konkreta förändringar -- med undantag av en i
nästa avsnitt -- bör riksdagen enligt min mening ge
regeringen till känna vikten av att regeringen noga följer
den kommunaldemokratiska utvecklingen och om behov
visar sig komma att föreligga lägger fram förslag om
erforderliga lagändringar för att garantera ett
tillfredsställande demokratiskt system i alla kommuner.

Behåll miljö- och hälsoskyddsnämnderna

Även om det inte är möjligt för mig att nu gå igenom och
framlägga förslag för respektive verksamhetsområde i en
kommun tar jag upp frågan om en speciell nämnd, nämligen
miljö- och hälsoskyddsnämnden. Jag gör det för
miljöarbetets och djurskyddets skull, två områden som kan
komma att få svårt att hävda sig utan en obligatorisk
nämnd.

Miljö- och hälsoskyddsnämnderna är sedan 1989
obligatorisk tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen och
övertog då uppgifter som tidigare åvilade länsstyrelserna.
Denna viktiga myndighetsutövning talar för bevarande av
nämnderna.

Inom en kommuns verksamhet finns motstående
intressen när det gäller miljöfrågor. Dels skall kommunen
ta till vara miljöintressena och bevarandevärdena inom
kommunen, dels finns i kommunen och inom den
kommunala verksamheten starka exploaterings- och
sysselsättningsintressen. För att miljöintressena skall kunna
hävda sig mot de motstående intressena och för att de
tjänstemän som har att bevaka miljöintressena skall ha
tillräckligt stöd är en särskild miljö- och hälsoskyddsnämnd
en förutsättning.

Djurskyddet är en allt viktigare kommunal uppgift.
Genom den nya djurskyddslagen har vi fått en lag som i
betydligt högre grad än tidigare lag skall skydda djuren mot
onödigt lidande och ge dem rätt att få leva under acceptabla
förhållanden.

Miljö- och hälsoskyddsnämnderna är det samhällsorgan
som har att tillse att lagen följs. Redan nu med egen nämnd
har det varit svårt för djurskyddet att få resurser för att
kunna utövas i avsedd utsträckning. Ett avskaffande av
obligatorisk nämnd för miljön skulle kunna leda till
allvarliga försämringar istället för de förstärkningar av
djurskyddsverksamheten som fordras för att
djurskyddslagens intentioner skall uppfyllas.

Regeringen tycks i propositionen inse vikten av att en
särskild miljö- och hälsoskyddsnämnd finns även i
fortsättningen, men avstår från att föreslå lagstiftning
härom. Regeringen nöjer sig med förhoppningar och
skriver det intet för någon förpliktigande (sid.

42) att ''--

--

-- regeringen räknar med att flertalet kommuner även
fortsättningsvis anser det vara ändamålsenligt att ha ett
separat politiskt organ för miljöfrågorna''.

I den hårda konkurrensen mellan olika intressen,
särskilt under tider av mycket knappa kommunala resurser,
finns stora risker för att vissa områden tvingas till stora
begränsningar. För att miljöarbetet och djurtillsynen skall
ha bättre möjligheter att hävda sig i denna konkurrens
behövs en obligatorisk miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Miljöhänsynen, som är avgörande för all fortsatt
verksamhet, och djuren, som har rätt att leva under
godtagbara förhållanden, behöver en obligatorisk nämnd.
Därför finner jag det erforderligt att riksdagen beslutar att
hälso- och miljöskyddsnämnden skall vara obligatorisk och
bestå av minst nio ledamöter och lika många ersättare.
Antalet vill jag ha fastslaget för att flera partier skall få delta
i nämndens viktiga arbete.

Jag förutsätter att konstitutionsutskottet utarbetar
erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. attriksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen noga skall följa
tillämpningen av den nya kommunallagen ur
kommunaldemokratiska synpunkter och vid behov
framlägga erforderliga förslag till lagändringar,

2. attriksdagen beslutar att en miljö- och
hälsoskyddsnämnd med minst nio ledamöter och nio
ersättare skall vara obligatorisk i kommunal nämnd.

Stockholm den 15 april 1991

Martin Olsson (c)