med anledning av prop. 1990/91:120 Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m.

Motion 1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m)

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att socialstyrelsen
fråntas ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Denna faller i stället under en
ny myndighet, rättsmedicinalverket, som inrättas den
1 juli 1991.

Vidare föreslås att staten även i fortsättningen skall ha
huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten, men att det skall vara möjligt
för enskilda landsting att bedriva den på entreprenad.

Regeringen föreslår också att samordningen mellan den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den
allmänna psykiatriska vården inleds.

Långhalning och utarmning

Frågan om rättspsykiatrins situation har länge varit
något av en skandal. Sverige har t.ex. under många års tid
inte följt lagen när det gällt väntetider för undersökning.
Detta har hårt kritiserats av bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen,
JO, Riksrevisionsverket och riksdagen. Frågan har t.o.m.
varit föremål för granskning av Europarådet.

Redan 1981 presenterades ett planeringsunderlag för
uppbyggnad av en rättspsykiatrisk regionvård. Denna
föreslog en gemensam s.k. rättspsykiatrisk
regionsjukvårdsorganisation för både rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet och vård av psykiskt störda
patienter. 1985 beslutade regeringen om förhandling för att
överföra den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
till landstingen. Huvudmannaskapsfrågan har ännu inte
kunnat lösas.

Från moderat håll har bristerna inom den
rättspsykiatriska verksamheten kritiserats hårt vid flera
tillfällen. Vi har bl.a. varit mycket kritiska till att någon
lösning av huvudmannskapsfrågan inte skett på så många
år. Vidare har framförts att huvudmannaskapet för
rättspsykiatrin även framgent bör ligga hos staten och inte
läggas över på landstingen.

Den rättspsykiatriska verksamheten har sedan slutet av
1970-talet -- under tid för utredningar och diskussioner --
tvingats klara sin verksamhet med kraftigt reducerade
ekonomiska ramar, vilket är skälet till att verksamheten
tidvis inte kunnat fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Den
låga medelstilldelningen liksom viss minskad efterfrågan
från domstolarna har medfört att stora delar av den
organisation av verksamheten som lades fast av riksdagen
1985 endera aldrig tagits i bruk eller stängts.

Av socialstyrelsens anslagsframställan för budgetåret
1991/92 framgår att anslaget till löner har överskridits under
de senaste elva åren. Enligt regleringsbrev för budgetåret
1990/91 har anslaget undantagits från det s.k.
huvudalternativet.

Under det senaste året uppges förbättringar ha skett när
det gäller undersökningstider avseende häktade.
Statskontorets rapport ''Förändring & Förnyelse av
rättspsykiatrin'' uppges ha gett belägg för att den
rättspsykiatriska verksamheten bör kunna drivas med ett
mindre antal undersökningsplatser och med mer rationell
undersökningsverksamhet. Kortare undersökningstider
förutsätter en ökning av rättspsykiatrikerkåren.

En viss omstrukturering av den rättspsykiatriska
verksamheten har gjorts p.g.a. låg medelstilldelning. Bland
annat har en avdelning stängts vid kliniken i Lund.

Socialstyrelsen anser att nuvarande organisation för
rättspsykiatrisk undersökning av kvinnor har brister.
Styrelsen anser att det vore önskvärt att omstrukturera en
avdelning för män till en avdelning för kvinnor från hela
landet i syfte att erbjuda ett bättre omhändertagande.

Samordningen

Med hänvisning till vad som sagts ovan är det
tillfredsställande att det äntligen blir ett beslut i frågan om
rättspsykiatrins ställning.

Vi är överens med regeringen om att staten även
fortsättningsvis skall ha huvudmannaansvaret för den
rättspsykiatriska verksamheten och har inget att invända
mot att den nya myndigheten, rättsmedicinalverket, skall
ha ansvaret för verksamheten. Socialstyrelsens framtida roll
blir således som renodlad tillsynsmyndighet, vilket är bra.

Vad vi däremot är kritiska till är tankarna på en
samordning mellan den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten och den allmänpsykiatriska
vården.

I propositionen konstaterar regeringen att det tidigare
rått tveksamhet till en integrering av dessa två
verksamheter, som i grunden är helt olika. Det starkaste
skälet mot denna integrering har varit
rättssäkerhetsaspekten.

Regeringen presenterar i föreliggande proposition inga
nya bärande argument för att en integrering nu skulle vara
till fördel för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Faktum är att regeringen
endast konstaterar att ''-- -- -- det knappast kan finnas några
vägande principiella invändningar mot en sådan ordning''.

Vi anser inte att detta kan tas till intäkt för en
förändring. Det står helt klart att det ligger en stor skillnad
mellan den allmänpsykiatriska vården och den verksamhet
som berör rättspsykiatri.

Den förra handlar först och främst om vård med syfte att
försöka bota psykiska sjukdomar och som inte är relaterade
till något brott. Den senare berör undersökningar för att
fastställa en persons psykiska status för att kunna använda
detta i bedömningen i brottmål, där en eventuell psykisk
abnormitet kan komma att utgöra en förmildrande
omständighet.

Bygg upp rättspsykiatrin, nedrusta inte

Rättspsykiatrin och dess organisation har uppvisat stora
brister genom åren. Några har redovisats ovan.

I propositionen redovisas flera problem. Bl.a. sägs att
personalen inom rättspsykiatrin inte erbjudits
vidareutbildning i samma omfattning som personal inom
den allmänna psykiatrin.

Forskningen inom området uppges vara eftersatt.
Konsekvenserna av detta har bl.a. blivit att rekryteringen
av läkare med specialistkompetens har försvårats.

Att specialiteten inte är eftertraktad av de studerande
beror enligt propositionen sannolikt till stor del på de
begränsade utvecklingsmöjligheterna vad gäller akademisk
och klinisk karriär.

Vidare sägs det: ''Om den framtida
undersökningsverksamheten skall kunna fungera på ett
tillfredsställande sätt är det angeläget att skapa
förutsättningar för att lösa de redovisade problemen.''

Vi delar uppfattningen i den citerade slutsatsen. Vi
ställer oss emellertid starkt kritiska till att den skisserade
eventuella samordningen med landstingens psykiatriska
verksamhet skulle lösa de ovanstående problemen. Vi är
desto mera frågande eftersom de presenterade förslagen
ingalunda pekar på någon snar lösning utan snarare på
ytterligare långhalning av problemen. Det framgår av
propositionen att den rättspsykiatriska verksamheten bör
vara en viktig specialitet och då bör den inte vara beroende
av eventuella framtida lösningar.

Det grundläggande felet är enligt vår uppfattning att
hela verksamheten fått leva på sparlåga och under stor
ovisshet under en följd av år. Det måste vara deprimerande
och t.o.m. demoraliserande för personal att arbeta inom ett
fält där statsmakterna inte förmår dra upp klara riktlinjer
och ge tillfredsställande medel till fortsatt existens. Det är
desto viktigare att nu fatta ett klart beslut i frågan.

Enligt vår uppfattning bör det i fortsättningen finnas
rättspsykiatriska kliniker i Huddinge, Uppsala och
Göteborg drivna med statligt huvudmannaskap.

Vad gäller kliniken i Lund föreslår vi att den av
regeringen föreslagna organisationskommittén bör, utöver
tidigare föreslagna uppgifter, också utreda verksamhetens
omfattning, då förutsättningarna där skiljer sig från vad som
gäller vid de tre andra klinikerna.

Organisationskommittén bör dessutom få i uppdrag att
utreda behovet av ytterligare stationer.

Vidare bör behovet av undersökningsmöjligheter för
kvinnor med en särskild avdelning för hela landet beaktas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om
entreprenadavtal med landstingen,

2. att riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i
Göteborg, Huddinge och Uppsala även i fortsättningen
skall drivas under statligt huvudmannaskap,

3. att riksdagen beslutar ge den föreslagna
organisationskommittén i uppdrag att utreda verksamhetens
omfattning vid kliniken i Lund, behovet av ytterligare
rättsläkarstationer samt behovet av en särskild avdelning
för kvinnor.

Stockholm den 21 mars 1991

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Görel Bohlin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Hans Dau (m)

Ingvar Eriksson (m)

Karin Falkmer (m)

Margit Gennser (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Ing-Britt Nygren (m)

Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)

Per Stenmarck (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Göran Åstrand (m)