med anledning av prop. 1990/91:128 Sjöfylleri m.m.

Motion 1990/91:L20 av Martin Olsson (c)

Från centerns sida har vi vid flera tillfällen i riksdagen
framhållit att alkohol och trafik inte hör ihop och att det
skall gälla såväl till lands som till sjöss.

När det gäller landsvägstrafiken har vi därför krävt dels
en nollpromillegräns, dels att gränsen för grovt rattfylleri
sänks från 1,5 till 1,0 promille, dels även att fängelse blir
normalpåföljd för grovt rattfylleri.

I fråga om trafiken till sjöss har vi i motioner och
reservationer krävt införande av motsvarande
promilleregler som gäller till lands.

Promilleregler till sjöss bör införas

I föreliggande proposition föreslår regeringen vissa
ändringar i bestämmelserna om onykterhet till sjöss.
Sjölagens onykterhetsbrott föreslås delas i två grader,
sjöfylleri, för vilket straffskalan blir böter eller fängelse i
högst sex månader, och grovt sjöfylleri, för vilket straffet
blir fängelse i högst ett år.

Regeringen tillmötesgår inte i propositionen alla dem
som i likhet med centern krävt införande av promilleregler
för sjötrafiken. Justitieministern anser (sid. 15) ''att det med
nuvarande beredningsunderlag inte är möjligt att föreslå
promilleregler för sjötrafiken'' men framhåller ''att det är
angeläget att frågan snarast blir föremål för förnyade
överväganden''.

Det finns mot denna bakgrund anledning att erinra om
att det självklart hade funnits underlag för ett sådant beslut
nu om regeringen hade önskat det. I den
departementspromemoria som propositionen bygger på
föreslogs inte införande av promilleregler. Hade regeringen
i stället i denna promemoria framlagt sådant förslag hade
det blivit belyst av remissinstanserna och erforderligt
underlag för ett beslut hade därigenom säkerligen förelegat
nu.

Det är alltså regeringens ovilja att låta utarbeta förslag
om promilleregler till sjöss som medfört att riksdagen nu
inte får möjlighet att ta ställning till utformningen av en
sådan reform.

Under fjolåret anslöt sig flera ansvariga för
alkoholpolitik och sjösäkerhet till kravet på promilleregler
till sjöss. Många av remissinstanserna förordade
promilleregler i sina yttranden över nämnda
departementspromemoria. Socialstyrelsen med
övergripande ansvar för alkoholpolitiken framförde kravet i
sitt åtgärdsprogram för minskning av alkoholkonsumtionen
med 25 procent fram till sekelskiftet. Vidare föreslog
katastrofkommissionen detsamma i sitt betänkande SOU
1990:15 Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss.
Rikspolischefen har även uttalat sig för promilleregler till
sjöss.

Eftersom vi från centern i vår under årets allmänna
motionstid väckta kommittémotion 1990/91:L901 av Martin
Olsson m.fl. (c) begärt ''att riksdagen hos regeringen begär
förslag om införande av promillegränser i sjölagen
motsvarande reglerna i trafikbrottslagen'' upprepar jag inte
motiveringarna och yrkandet i denna motion, eftersom
kommittémotionen kommer att behandlas av riksdagen
tillsammans med propositionen.

Grovt sjöfylleri måste leda till fängelse

Jag skall däremot ta upp frågan om påföljd vid grovt
sjöfylleri mot bakgrund av de påföljder som utdömts för
grovt rattfylleri sedan ändringarna i trafikbrottslagen trädde
i kraft den 1 juli i fjol.

Dessa lagändringar ledde till det överraskande resultatet
att många med alkoholhalt över 1,5 promille -- gränsen för
grovt rattfylleri -- inte dömts till fängelse enligt den nya
lagen till skillnad från vad som skulle ha gällt enligt tidigare
lagregler. Den skärpning av trafikbrottslagstiftningen som
åtminstone de flesta trodde skulle bli följden av den då
genomförda lagstiftningen blev i stället en lindring av
straffen för många av dem som kör med hög alkoholhalt i
blodet.

''Färre får fängelse för rattfylla'' på grund av den nya
lagen har varit en typisk sammanfattning i pressen av
situationen efter den 1 juli i fjol. Exempel har getts på hur
någon med 2,19 promille fått villkorlig dom och någon med
1,85 promille sluppit undan med böter.

I tidningsartiklar och uttalanden har bl.a. domare och
åklagare kritiserat motivskrivningarna gällande grovt
rattfylleri i prop. 1989/90:2 och justitieutskottets
betänkande 1989/90:JuU2. Det är nämligen dessa
motivskrivningar som lett till att så lindriga straff utdöms.

I Sundsvalls Tidning den 10 mars i år uttalade en upprörd
distriktsåklagare bl.a. följande:

Innan den nya lagen kom dömdes en rattfyllerist med
över 1,5 promille oftast till en månads fängelse. Nu är det
böter som gäller. Åtminstone för förstagångsförbrytaren.
Och grips någon vid en rutinkontroll, och det visar sig att
han eller hon har över 2 promille kan straffet mildras om
man inte kan bevisa att personen i fråga var trafikfarlig. Det
måste finnas vittnen som sett att föraren vinglat fram. Förut
blev det fängelse direkt. Nu skall det divideras om
trafiksäkerheten.

Vid detta riksmötes inledning i höstas tog jag upp
spörsmålet i en fråga (1990/91:32) till justitieministern. Hon
gav inte något som helst positivt svar på min fråga om
regeringen avsåg att ta initiativ till skärpning av reglerna för
påföljder för rattfylleribrott mot bakgrund av den
tillämpning den nya lagen fått.

Påföljderna för den som körde onykter var tidigare
tydliga och förutsebara. Den nya lagen -- och kanske främst
motivskrivningarna -- fick dock en olycklig utformning.
Trots att det i lagen anges att grovt rattfylleri leder till
fängelse i högst ett år framgår det av motiven att detta brott
inte alltid behöver leda till fängelsestraff. Justitieministern
framhöll exempelvis (sid. 40): ''Straffvärdet hos grova
rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig
motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande
påföljd''. Återfall i grovt rattfylleri eller om
gärningsmannen visat uppenbar likgiltighet för sina
medtrafikanters säkerhet motiverar däremot enligt
propositionen fängelsestraff. Justititeutskottet anförde inte
något om från propositionen avvikande uppfattning utan
tillade, att ''straffvärdet för grovt rattfylleri sålunda inte
alltid kan anses vara så högt att det i sig motiverar ett
fängelsestraff''.

Den nya lagtexten trafikbrottslagen innebärande att om
brott är grovt -- vilket det bl.a. är om det gäller minst 1,5
promille -- ''skall föraren dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst ett år'' leder alltså inte till att fängelsestraff
normalt utdöms.

I en kommittémotion (1990/91:Ju605) väckt under vårens
allmänna motionstid av Ingbritt Irhammar m.fl (c) kräver vi
därför att fängelse skall vara normalpåföljd för brottet grovt
rattfylleri.

Jag tar upp detta om ändringarna i trafikbrottslagen och
följderna härav eftersom det i den aktuella propositionen
(sid. 23) vad gäller de föreslagna reglerna om grovt
sjöfylleri hänvisas till motsvarande reglering av grovt
rattfylleri i trafikbrottslagen. Bifalles förslagen i
propositionen utan att riksdagen gör motivuttalanden
innebärande att normalstraffet för grovt sjöfylleri skall vara
fängelse kommer reformen vad gäller sjöonykterhet att få
samma anmärkningsvärda konsekvenser som reformen av
trafikbrottslagen.

Sjöfylleri är enligt min mening ett mycket allvarligt
brott. Det som enligt den föreslagna lagtexten betecknas
som grovt sjöfylleri är ett synnerligen allvarligt brott för
vilket normalpåföljden enligt min mening skall vara
fängelse.

Gäller det alkoholmissbrukare eller
alkoholproblematiker, är det fråga om personer som
behöver särskilda insatser för att komma från sitt missbruk.
Det särskilda vårdprogrammet rattfällan under
fängelsetiden är ett exempel härpå liksom möjligheten att
döma brottslingar med missbruksproblem till
kontraktsvård.

Detta gäller dem som behöver hjälp för att komma från
sitt missbruk. För övriga som gjort sig skyldiga till grovt
sjöfylleri skall fängelsestraff enligt min mening normalt
utdömas.

Vi måste ha påföljder som både har allmänpreventiv
verkan -- vilket risk för fängelsestraff har -- och som ger
klart uttryck för att samhällets inställning och krav är att
alkohol är oförenligt med ansvar av något slag för ett fartygs
framförande.

Vid behandlingen av propositionen bör riksdagen i
motivuttalande därför klart fastslå att normalpåföljden för
grovt sjöfylleri skall vara fängelse. Riksdagen bör alltså ta
avstånd från hänvisningen i propositionen till vad som i
prop. 1989/90:2 om trafiknykterhetsbrott m.m. sägs om
påföljden vid grovt rattfylleri, efterom dessa
motivuttalanden som nämnts ovan lett till allt för milda
straff för detta allvarliga brott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen vid behandlingen av proposition
1990/91:128 fastslår att normalpåföljd för grovt sjöfylleri
skall vara fängelse.

Stockholm den 8 april 1991

Martin Olsson (c)