med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

Motion 1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

De allt överskuggande problemen inom
äldreomsorgen är personalrekryteringen, bristen
på platser inom sjukvården, avsaknaden av
alternativa boendeformer och en otillräcklig
kommunal hemtjänst.

Vänsterpartiet anser inte att den
omorganisation och ändring av huvudmannaskap
för vissa vårdverksamheter som föreslås i
propositionen garanterar en bättre omsorg till äldre
och handikappade. Vi kan inte heller finna att
föreslagna förändringar kommer att öka tillgången
på personal, eller skapa tillräckligt med vårdplatser
och öka tillgången på alternativa boendeformer.

I propositionen betonas det starkt att syftet med
förändringen är att skapa klara
ansvarsförhållanden. Vi menar att den
ansvarsfördelning som idag råder mellan
kommuner och landsting är klar så till vida att
landstingen ansvarar för hälso- och sjukvård och
kommunerna för den omsorg som hör till det
dagliga livet. Endast i ett avseende är ansvarsfrågan
glidande och det gäller omvårdnadsansvaret för de
s.k. senildementa. Förklaringen till det sistnämnda
är att man medicinskt inte har beslutat om
senildemens är en sjuklig förändring eller en
åldersbetingad åkomma.

Vänsterpartiet kan inte instämma i att den nu
föreslagna omorganisationen skapar bättre klarhet
i ansvarsfördelningen. Tvärtom öppnas vägar för
nya tveksamheter genom att kommunerna till sitt
omvårdnadsansvar får visst sjukvårdsansvar. Vi
menar att den gräns som nu finns mellan
omvårdnad och sjukvård kan göras tydligare i
gällande system. Vi tillstyrker därför förtydligandet
i socialtjänstlagen (1980:620) om det kommunala
ansvaret för äldres och handikappades boende,
service och omvårdnad samt att kommunerna får
en särskild skyldighet att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad för äldre.
Vidare delar vi uppfattningen att kommunerna
skall ha ansvar för dagverksamheter för
åldersdementa och psykiskt handikappade.

Överföring av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar

Vänsterpartiet förordar större frihet i
samarbetet om sjukhemmen. Enligt regeringens
förslag skall landstingens sjukhem överföras till
kommunerna om inte särskilda skäl talar mot detta.
Vi tror att frivilliga överenskommelser mellan
parterna skapar bättre omvårdnad än vad en
reglering kommer att göra. Vi vet att de lokala
förutsättningarna är ytterst skiftande exempelvis i
glesbygd visavi ett storstadsområde.

I dag betalar patienterna på sjukhemmen, om
de är pensionärer, högst 55 kr/dygn. I
propositionen aviseras möjligheter på sikt för
kommunerna att jämställa sjukhemmen med eget
boende med service och därmed ta ut betydligt
högre avgifter.

Det finns skäl att misstänka att kommunerna i
nuvarande situation med ständigt ökande uppgifter
och minskande resurser tar ut de högre avgifterna
så snart det blir möjligt. Detta även om de inte i
övrigt förändrar de gamla sjukhemmen så att de
kan jämställas med eget boende. Om övertagandet
av sjukhemmen baseras på frivillighet och får ske i
en takt som kommunerna orkar med, ökar
förutsättningarna för att sjukhemmen utvecklas till
en boendeform med inbyggd sjukvård.

Vi avstyrker därför förslaget om ett
obligatoriskt överförande av sjukhem och andra
vårdinrättningar från landsting till kommuner.

Tekniska hjälpmedel

Enligt förslaget skall kommunerna som en följd
av visst hälso- och sjukvårdsansvar även få visst
ansvar för hjälpmedelsverksamheten. I första hand
skall det gälla hjälpmedel för den dagliga
livsföringen. På sikt är det meningen att föra över
en större del av hjälpmedelsförsörjningen till
kommunerna.

Vänsterpartiet delar HCKs och DHRs
uppfattning att det kommunala underlaget på
många ställen är för litet för att kunna uppehålla
kunskapsnivån. Vi har också uppfattningen att
hjälpmedelsverksamheten inte förbättras av en
uppdelning av ansvarsområden. Om det är
regeringens uppfattning att hjälpmedlen skall
läggas ut på kommunerna så är det bättre att flytta
hela verksamheten än att hacka sönder den bit för
bit. Men vi anser att hjälpmedelsförsörjningen bör
finnas hos huvudmännen för hälso- och sjukvården
eftersom den hör ihop med sjukvårdande
behandlingar, habilitering och rehabilitering.

Avgifter för läkemedel

Idag betalar patienter inte de läkemedel som
tillhandahålls vid landstingens sjukhus. När och om
sjukhemmen förs över till kommunerna skall enligt
förslaget dessa sjukvårdsinrättningar betraktas som
öppen vård i hemmen. Detta innebär att
patienterna själva enligt gällande lagstiftning skulle
svara för viss läkemedelskostnad. Men regeringen
anser att det ändrade huvudmannaskapet tills
vidare inte skall få innebära ändrad
kostnadsfördelning vad gäller läkemedlen.
Landstingen skall även i fortsättningen svara för
läkemedelskostnaderna vid sjukhemmen även om
det är kommunerna som är huvudman. Detta är ett
exempel, menar vi, på att ansvarsgränserna
knappast blir klarare med en
huvudmannaskapsförändring.

Kommunernas betalningsansvar

Kommunernas betalningsansvar för somatisk
långtidsvård kommer enligt regeringen att skynda
på utbyggnaden av särskilda boendeformer.
Regeringen menar också att det kommer att lösa
upp propparna i akutsjukvården, genom att de
färdigbehandlade patienterna, som vistas i
akutsjukvården i väntan på långvårdsplats, nu får
denna plats.

Vi delar givetvis regeringens förhoppningar om
det nu blir så att förslaget går igenom. Men
eftersom vi inte kan finna att det rör sig om mer än
just förhoppningar så yrkar vi avslag på förslaget.
Enligt vår bedömning är risken uppenbar att
kommunerna i den ekonomiska situation de nu
befinner sig i tvingas till kortsiktiga ekonomiska
överväganden. För samma summa som det kostar
att ha en patient på sjukhem eller i gruppboende ett
år kan tre--fyra patienter få en timmes hemtjänst
och en timmes hemsjukvård varje dag under ett år.

En inventering som Landstingsförbundet gjorde
1988 visar att av de patienter som vistas inom den
somatiska långtidsvården var det bara 18 % som
skulle kunna flyttas till andra boendeformer. En
flyttning av dessa patienter förutsätter att de
kommer till en boendeform som har tillräckliga
omvårdnadsresurser.

En liknande undersökning av de s.k. medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska
akutsjukvården visar att 60 % av dem har fyllt 80
år, 32 % av dem klarade inte att äta själva, 72 %
klarade inte förflyttningar och 71 % klarade inte
toalettbesök eller var inkontinenta. Dessa exempel
visar att det inte är realistiskt att tro att
betalningsansvaret skulle medföra att en massa
patienter plötsligt kan flyttas ut från sjukhusen.

Betalningsansvaret kommer också att medföra
gränsdragningsproblem. Enligt förslaget skall det
inte obligatoriskt tillämpas inom psykiatrin. Men vi
vet att det inom den somatiska långtidssjukvården
finns patienter som borde vårdas inom psykiatrin.
Orsaken är bristande resurser att ställa rätt
diagnoser vid olika former av demens.

Vi avstyrker förslaget om betalningsansvar
därför att vi inte tror att detta får avsedd effekt. Vi
bedömer det som en större risk att kvaliteten i
omvårdnaden sänks för långtidssjuka patienter och
att nya gränstvister uppstår mellan huvudmännen.

Finansieringen av reformen

Kommunerna skall år l992 få täckning för de
nettokostnader som följer med
huvudmannaskapsreformen. Detta skall i
huvudsak ske genom en omfördelning av resurser
mellan kommuner och landsting.

Enligt vår mening ter det sig som en i det
närmaste omöjlig uppgift att fördela pengarna
rättvist. Redan i dag är det svårt att fördela
pengarna på 24 landsting; det säger sig självt att det
inte blir lättare att göra en fördelning till 284
kommuner. Det är betydligt fler faktorer än
åldersfördelningen som påverkar behovet av
sjukvård.

Utöver omfördelningen av pengar aviseras i
propositionen ett statligt stöd på 5,5 miljarder
under en femårsperiod. Dessa pengar skall, också
enligt propositionen, användas till informations-
och utbildningsverksamhet inför kommande
förändringar, för att underlätta den föreslagna
omstruktureringen inom service och vård samt till
uppföljning och utvärdering av reformen. Av dessa
miljarder skall 300 miljoner om året under fem år
användas enligt ett av riksdagen beställt förslag om
statsbidrag till gruppboende.

1 000 miljoner kronor skall användas för
utbildning och information till all personal som
berörs av reformen. Vi förstår att det inte går att
genomföra en så stor omorganisation om inte
personalen är införstådd med att den behövs. Men
samtidigt är det svårt att acceptera att i en situation
när fortfarande cirka hälften av
hemtjänstpersonalen saknar utbildning för sitt
arbete så kan staten anslå 1 000 miljoner kronor för
att personalen skall inse värdet av en jättelik
organisationsförändring.

Vi kan inte heller finna att
omstruktureringsbidraget på 1 000 miljoner kronor
helt kommer omvårdnadsverksamheten till del.
Bidraget skall enligt propositionen användas brett
och flexibelt för att genomföra förändringar i
verksamhetsinnehållet och arbetsorganisationen
samt till smärre ombyggnader.

Därtill kommer 25 miljoner kronor direkt
avsatta under en femårsperiod för uppföljning och
utvärdering av reformen.

Vänsterpartiets förslag

Vänsterpartiet har under en följd av år lagt
förslag för att förbättra personalrekryteringen till
äldreomsorgen. Våra möjligheter att ge en ökande
andel äldre en anständig vård och omvårdnad är
helt beroende av om vi kan rekrytera tillräckligt
med personal. Äldreberedningen angav att behovet
av nyanställda inom den kommunala hemtjänsten
fram till år 2000 handlar om ca 100 000 personer.
Därtill kommer behoven inom vården.

Vi upprepar därför tidigare ställda förslag om
att staten anslår medel till utbildning för redan
anställd personal inom hemtjänsten som saknar
erforderlig utbildning. Det står också helt klart att
gymnasieskolan inte kommer att kunna förse
vården med tillräckligt antal nyanställda. Det
behövs därför pengar till omskolning av vuxna som
finns inom andra yrkesområden.

Vi upprepar också vårt förslag om statliga
pengar till ett program för förkortad arbetsdag
inom hemtjänsten. De kommuner som har
genomfört kortare arbetsdag har lättare att
rekrytera personal och att behålla den redan
anställda.

Utöver personalrekryteringen är bristen på
alternativa boendeformer det stora hindret i
äldreomsorgen. Därför är den väsentligaste
förändringen nu att olika boendeformer utvecklas.

Vänsterpartiet anser det som oerhört angeläget
att det av riksdagen beslutade statsbidraget för
utbyggnad av gruppboende för människor med
åldersdemens snarast kan betalas ut till
kommunerna.

För att berättiga till bidrag är en mängd krav
uppställda för gruppboendets utformning. I vissa
fall gör uppställda krav gruppboendet mindre
lämpligt för till exempel vissa demenstillstånd.
Detta gäller bl.a. kravet att entrédörrar till de
privata bostäderna inte skall placeras mot
gemensamma rum. Om man har svårt att orientera
sig och svårt att minnas underlättar det givetvis om
det finns gemensamhetsutrymmen alldeles utanför
den egna bostaden istället för korridorer,
trapphallar osv.

I planerna för en förändrad äldreomsorg intar
de alternativa boendeformerna en central plats.
Tyvärr finns dessa boendeformer knappast i
praktiken ännu. Vänsterpartiet anser att
förutsättningar måste skapas för att kommunerna
skall utveckla nya boendeformer. Det gruppboende
som idag är bidragsberättigat passar inte alla som
har ett stort omvårdnadsbehov. Därför bör även
andra kollektiva boendeformer prövas.

Vi gör den bedömningen att den snabbaste
vägen att få fram boendealternativ är att använda
de medel som regeringen föreslår som
omstruktureringsbidrag direkt till byggande av nya
boendeformer med olika grad av omvårdnad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m. vad avser punkterna 2--10 i
propositionens hemställan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tekniska
hjälpmedel,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
utbildning inom hemtjänsten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om statliga medel
till förkortad arbetsdag inom hemtjänsten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av att
utveckla nya boendeformer för äldre och
handikappade med stort vårdbehov.

Stockholm den 26 oktober 1990

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Gudrun Schyman (v)