med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.

Motion 1990/91:So19 av Margitta Edgren m.fl. (fp)

Att se till att gamla människor och
handikappade får den hjälp och det stöd som de
behöver är en uppgift för samhället i stort och för
varje medmänniska. Äldre och handikappade
människor i Sverige har det inte alltid så tryggt som
vi önskar och som vore möjligt. Det är ingen tvekan
om att det finns stora problem.

Det saknas alternativ för boende och service,
det saknas platser för vård och omsorg, det saknas
kontinuitet i kontakterna med service och vård, det
saknas valfrihet, det saknas personal, den personal
som finns sliter sig sönder och samman både fysiskt
och psykiskt. Att finna lösningar på dessa problem
är en angelägen uppgift. Regeringens ambitioner
bakom propositionen är därför i sig lovvärda.

Dessvärre kan inte propositionen, som vi ser
det, ligga till grund för en så genomgripande
förändring som föreslås eftersom den skapar lika
många problem som den försöker lösa.

Några frågor som vi anser måste besvaras med
ja innan man kan acceptera propositionen:

Får gamla människor och handikappade det
bättre och tryggare om service och vård organiseras
enligt förslaget?

Ökar valfriheten för den enskilda människan?

Underlättas primärvårdens möjligheter att ta
sitt totala hälsoansvar?

Förbättras kontinuiteten, dvs. bygger
propositionens förslag på husläkartankarna?

Är förslaget praktiskt genomförbart?

Underlättas samarbetet mellan
primärkommuner och landstingskommuner? Ges
t.ex. glasklara ansvarsgränser så att grälandet om
vem som ska betala vad kan tonas ner?

Är problemen över landet av samma slag, dvs.
kan samma lösning användas för alla kommuner
och landstingskommuner?

Tas konsekvenserna av förslagen när det t. ex.
gäller förändringar i utbildning för dem som
förväntas arbeta inom den nya organisationen?

Är personalen positiv och förväntansfull inför
förändringarna?

Är äldre och handikappade människor positiva
och förväntansfulla?

Vi anser att svaret på de flesta av frågorna är
nej, därför är vi kritiska till förslaget.

Redan en del av utgångspunkterna för motiven
att förändra stämmer inte med de faktiska
förhållandena om vi ser ut över landet. Av
remissvaren på ÄDEL och debattartiklar i olika
organ framgår klart att många landsting och
kommuner inte känner igen sig i beskrivningen ''att
det visat sig svårt, trots stora ansträngningar från
huvudmännen att åstadkomma en effektiv
samordning mellan hälso- och sjukvården och
socialtjänsten''.

Rapporter från Skåne och Blekinge talar i stället
om hur de senaste decennierna (efter
organisationsförändringar och
inkörningssvårigheter) ett förtroendefullt
samarbete vuxit fram mellan huvudmännen. Att nu
låta dessa olika former av samarbete ''få sätta sig'',
vidareutvecklas och vara inspirationsmodell för
dem som ännu inte funnit sin samarbetsmodell
torde vara till större gagn för såväl den enskilde
gamle som för olika personalkategorier. Vi menar
att riksdagen ska uppmuntra och acceptera olika
former av samarbete som bygger på att
strukturerna är olika, antalet människor som
berörs är olika, problemen som ska lösas är olika i
olika delar av landet, erfarenheterna är olika och
samarbetstraditionerna är olika.

Lika illa är att propositionen saknar analys och
konsekvensbeskrivningar trots alla års utredande
och pratande. Därför blir den också
uppseendeväckande full av om och men, av
garderingar och beredskap till undantag och -- som
kulmen -- ett förslag om särskild delegation för att
lösa tvister mellan landsting och primärkommuner,
dvs. en nämnd som ska lösa de problem som
propositionen säger sig lösa. Den delegationen lär
bli omfattande -- inte ens de nya lagar som aviseras
i propositionen för att få förslaget att fungera lär
tillnärmelse räcka till för att lösa de problem och
gränstvister som uppstår i propositionsförslagets
spår.

I förslaget aviseras ett statligt stöd på totalt 5,5
miljarder under fem år. Vi anser att pengarna, om
de finns, borde användas till att reellt förbättra för
gamla människor som behöver stöd och vård och
inte till ny byråkrati och administration som ska
stödja ett ogenomtänkt förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår de i propositionen
framförda förslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen framförs om service och
vård till äldre m.fl.,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
de lagändringar som krävs för att alternativa
lösningar av problemen skall bli möjliga att
genomföra.

Stockholm den 26 oktober 1990

Margitta Edgren (fp)

Kjell Arne Welin (fp)

Siw Persson (fp)