med anledning av prop. 1990/91:141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.

Motion 1990/91:Sf46 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Propositionen

Regeringen föreslår i propositionen att det införs ett nytt
system för rehabilitering vars mål är att återföra personer
med långa eller ofta upprepade sjukskrivningar till
arbetslivet.

Enligt förslaget skall en rehabiliteringsplan upprättas av
arbetsgivaren då en arbetstagare varit frånvarande fyra
veckor i följd, när en arbetstagare varit frånvarande vid
upprepade tillfällen eller när arbetstagaren själv begär det.

Planen skall tillställas försäkringskassan.

Arbetsgivaren blir ansvarig för att rehabiliteringsplanen
genomförs. Ersättningen för den som omfattas av planen
blir enligt förslaget 100 procent av den
sjukpenninggrundande inkomsten. Förutom vid hel
rehabilitering skall ersättning dessutom kunna utgå för tre
fjärdedels, halv eller en fjärdedels rehabilitering.

Försäkringskassan ges det övergripande ansvaret för att
rehabiliteringsverksamheten fullföljs enligt den upprättade
planen.

Inledning

Bakgrunden till propositionen är den kraftiga ökningen
av sjukförsäkringens utgifter och antalet förtidspensioner.
Det s.k. ohälsotalet har ökat med drygt 17 procent om man
utgår från förändringen mellan 1975 och 1989 och med 25
procent vid jämförelse mellan åren 1982 och 1989.
Utvecklingen är alarmerande.

Regeringens slutsats synes vara att den
''utslagningsprocess'' som utvecklingen tycks tyda på i
huvudsak hänger samman med brister i arbetsmiljö och
dåligt intresse för rehabilitering. Så enkelt är det emellertid
inte.

Det är många faktorer som medverkar till
långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar, bland
annat sjukdom eller handikapp, alkoholism och annat
missbruk, ålder, arbetskrav och arbetsmiljö, utbildning,
ekonomi och inte minst utformningen av
socialförsäkringssystemen.

Ökningen av antalet långtidssjukskrivna och
förtidspensionerade har helt klart påverkats av att
sjukskrivning och förtidspensionering i många fall i
realiteten utnyttjats som arbetsmarknadspolitiska medel.
För staten har det varit bekvämt att dölja arbetslöshet och
ge en försörjningsmässig trygghet genom att utnyttja
sjukförsäkrings- och pensionssystemen för ändamål som
dessa inte är avsedda för. För företagen har
förtidspensionering varit en god lösning för att klara
övertalighet. För den enskilde har alternativet
långtidssjukskrivning på grund av arbetsskada och därefter
förtidspensionering ofta varit en ekonomiskt överlägsen
lösning jämfört med fortsatt arbete.

Den första åtgärd som bör vidtas för att komma till rätta
med den nu beskrivna utvecklingen är att ändra
utformningen av transfereringssystemen inom
socialförsäkringen. Dessa problem har regeringen endast
halvhjärtat gett sig i kast med.

Ersättningsnivån inom sjukförsäkringen vid
korttidsfrånvaro har visserligen gjorts mindre gynnsam.
Resultaten har visat sig mycket snabbt. En
arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen kommer också att
bli en realitet från och med den 1 januari
1992. Detta är positivt. Däremot har inte
regeringen haft kraft att föreslå fastare regler inom
arbetsskadeförsäkringen. Det är allmänt omvittnat att de
alltför generösa reglerna inom denna försäkring i
kombination med arbetsmarknadsförsäkringen har varit
kostnadsdrivande. Till detta kommer att de kombinerade
reglerna inom arbetskade- och
arbetsmarknadsförsäkringarna försvårar
rehabiliteringsprocessen.

Den som är arbetslös och stämplar men som kan
åberopa en godkänd arbetsskada -- och detta kan enligt
Riksförsäkringsverket i stort sett alla göra -- får samma
inkomster eller i bland t.o.m. högre inkomster än när han
förvärvsarbetar. Vid sidan om de nu nämnda ekonomiska
faktorerna kommer psykologiska. För en del kan det
kännas som en lättnad att lämna arbetslivet. Sjukdom,
ålderskrämpor eller arbetsskador är en välkommen ursäkt,
som legitimerar ett tidigt utträde ur arbetslivet.

Den press som ett högt svenskt kostnadsläge haft på
företagen att höja produktiviteten har vidare lett till att
många lätta reträttjobb rationaliserats bort.

Att vända den nu beskrivna utvecklingen är inte utan
problem. Den kräver realism och ett väl genomtänkt
reformarbete. Regeringens förslag lämnar här mycket
övrigt att önska.

Förslaget om ''aktiv rehabilitering'' hängs upp på en
princip som hämtats från arbetsmarknadspolitiken,
nämligen arbetslinjen. Det bör dock poängteras att
utgångspunkterna för arbetsmarknadspolitiken och
sjukförsäkringen är olika. Sjukförsäkringens syfte är att
bereda inkomsttrygghet under en sjukdomsperiod och
underlätta för den sjuke att få adekvat medicinsk
behandling så att full hälsa återvinns. Ett andra steg i denna
process är att -- om den sjuke inte helt återvunnit fysisk och
psykisk hälsa -- vidta positiva rehabiliteringsåtgärder. Skall
dessa två syften kunna tillfredsställas inom
sjukförsäkringens ram måste det första steget i
reformpolitiken vara förändringar inom
transfereringssystemen, så att dessa inte skapar incitament
till krav på sjukskrivning och förtidspensionering. En
grundläggande utgångspunkt bör vara att ''arbete skall löna
sig''.

Detta innebär att arbetsskadeförsäkringen måste
förändras. Försäkringens utformning får för det
första inte försvåra rehabiliteringsarbetet, vilket är fallet
i dag.

Arbetsskadeförsäkringen måste för det andra
bygga på ett mera realistiskt och avgränsat
arbetsskadebegrepp.

Hur förändringarna närmare skall utformas behandlas
längre fram i motionen.

Den nya lagstiftningen får inte skapa byråkratiska
omgångar, som försvårar i första hand de mindre företagens
situation. Detta är ett krav, som är av väsentlig vikt, inte
endast för företagsamheten utan också i hög grad för den
grupp löntagare som drabbas av funktionsnedsättningar och
är beroende av goda rehabiliteringsåtgärder. En
förutsättning för att det skall finnas möjligheter till
omplaceringar och anpassningar av arbetsplatserna är att
företagen är lönsamma och inte tvingas till en hård
rationalisering, där det kortsiktiga perspektivet måste få
övervikt. De nu framförda synpunkterna har förbisetts i
regeringens förslag. Våra motionsförslag syftar däremot till
att tillgodose detta grundläggande krav.

Rehabiliteringsutredningen

Vår uppfattning är självfallet att det är angeläget att
rehabiliteringsåtgärder kan sättas in snabbt och på rätt sätt
för de individer som behöver sådana. Moderata
samlingspartiet har varit pådrivande i
rehabiliteringsfrågorna, liksom i att försäkringskassan skall
ges ett övergripande ansvar för dessa. Vi vill i detta
sammanhang understryka att det inte bör tillskapas någon
ny byråkrati vid kassorna i form av olika diskussions- eller
beredningsorgan. Ärendena bör kunna handläggas på
tjänstemannanivå.

Det föreslagna systemet med ett generellt uppförande av
en rehabiliteringsplan redan efter fyra veckor synes oss
såväl stelt som byråkratiskt. Bedömningen av
nödvändigheten av rehabilitering bör ske individuellt.

I flertalet fall kan den behandlande läkaren redan i
initialskedet av en sjukdom med ganska stor säkerhet
bedöma om sjukdomen leder till tillfrisknande eller till ett
eventuellt rehabiliteringskrävande tillstånd.

Vi föreslår därför att läkaren, i samband med
sjukskrivning, genom en enkel markering (t.ex.
kryssmarkering) på intyget skall ange om
rehabiliteringsbehov kan bedömas troligt. Med vårt system
kan då sådana åtgärder initieras ganska omgående, när så
är befogat.

Många sjukdomsfall, behandlingar och operationer
leder till sjukskrivningar som är längre än fyra veckor, trots
att patienten kommer att tillfriskna totalt. Sex veckor är
ingen ovanlig sjukskrivningstid efter mer komplicerade
åtgärder eller svårare sjukdomstillstånd. Vi föreslår därför
att de i propositionen relativt fasta tidsgränserna byts ut mot
mera flexibla regler och att de föreslagna åtgärderna från
försäkringskassans och arbetsgivarens sida i sista hand
träder i kraft först efter åtta veckor i enlighet med
läkarbedömningen.

Härigenom kan en omfattande och onödig byråkratisk
hantering när det gäller övergående sjukdomstillstånd
undvikas.

När det gäller ansvaret för rehabilitering anser vi att
detta ligger såväl hos den enskilde som hos arbetsgivaren.
Genom införandet av en arbetsgivarperiod växer naturligt
ett ökat ansvar fram hos arbetsgivaren för såväl arbetsmiljö
som rehabiliteringsinsatser. Vi är emellertid mycket
tveksamma till små företags möjligheter att klara ett ökat
ansvar för rehabilitering av sina anställda.Vi föreslår
därför att klarläggandet av rehabiliteringsbehov,
upprättandet av rehabiliteringplan m.m. bör åvila
försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren och
avvisar regeringens förslag på denna punkt.

Arbetsskadeförsäkringen måste reformeras

Som vi nämnt ovan accepterar vi i vissa delar regeringens
förslag om en rehabiliteringsplan och en
rehabiliteringsersättning. Vi menar dock att det
föreliggande förslaget får ses som ett provisorium när det
gäller sjukskrivning på grund av arbetsskada/sjukdom.

Under flera års tid har vi krävt åtgärder inom
arbetsskadeförsäkringens område, bland annat en
utredning till förmån för en obligatorisk
arbetsskadeförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Vi anser
att arbetsskadeförsäkringen bör lyftas ut ur den allmänna
försäkringen. Vi upprepar detta krav. Det är
utomordentligt anmärkningsvärt att regeringen ännu inte
förmått lägga fram ett förslag till reformering av
arbetsskadeförsäkringen.

Grunden för den av oss föreslagna försäkringsmodellen
är bland annat att det är väsentligt att uppnå en direkt
koppling mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för
arbetsskadeförsäkringen och skadeutfallet.

Alla arbetsgivare skall vara skyldiga att teckna en sådan
försäkring för samtliga anställda. Skyldigheten går att
jämföras med den obligatoriska trafikförsäkringen som alla
bilägare är skyldiga att teckna.

Den nya försäkringen skall kunna tecknas hos enskilda
försäkringsbolag. Premien sätts i relation till det förväntade
skadeutfallet och speglar därför omedelbart de insatser
arbetsgivaren vidtar för att förbättra arbetsmiljön. I
kombination med en arbetsgivarperiod innebär ovan
skisserade förslag att arbetsgivaren och berört
försäkringsbolag får ett väsentligt intresse att snabbt
rehabilitera personer som riskerar att annars bli
långtidssjukskrivna.

En kommande utredning bör skyndsamt ta ställning till
hur förslaget skall utformas i detalj.

I avvaktan på att det av oss föreslagna systemet kan
träda i kraft föreslår vi att samordningstiden i
arbetsskadeförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den
1 juli 1991.

Reformera arbetsskadebedömningen

I sammanhanget vill vi också åter uppmärksamma vikten
av en skyndsam översyn av lagstiftningen vad gäller själva
arbetsskadebegreppet och menar att ett preciserande
av kriterierna för arbetsskada bör ingå i utredningens
uppdrag. Det måste skapas klarare kriterier för rätten att
uppbära arbetsskadeersättning. Praxisförskjutningar har nu
medfört att ca 90 procent av alla arbetsskadeanmälningar
godkänns som arbetsskada. Dagens förhållanden är inte
rimliga.

Rätt till en fjärdedels pension

I propositionen föreslås att rätten till en fjärdedels
sjukpenning skall upphöra efter ett år. Vi motsätter oss en
så schabloniserad bedömning. Ett eventuellt upphörande av
långvarig sjukskrivning bör ske samtidigt med
pensionsprövning.

Rehabiliteringsersättning föreslås i normalfallet utgå
under ett år från den tidpunkt rehabiliteringen startar.
Efter ett år skall alltså någon form av bedömning göras
rörande den försäkrades framtida situation. Det kan
röra sig om återgång i arbete, fortsatt sjukskrivning eller
bedömning rörande förtidspension/sjukbidrag.
Försäkringskassan har enligt 16 kap. 1 § andra stycket
Lagen om allmän försäkring även rätt att tillerkänna en
försäkrad förtidspension/sjukbidrag utan att vederbörande
gjort ansökan därom. Sådan pensionsprövning torde i
förekommande fall bli aktuell efter cirka ett år. Någon
''risk'' för en alltför långvarig deltidssjukskrivning torde
därför inte föreligga. Däremot finns en risk för
''överpensionering'' om en fjärdedels sjukskrivning skall
utbytas mot en halv pension.

Vi finner det stötande att en person som har tre
fjärdedels arbetsförmåga skall tvingas till halv pensionering
och upprepar vårt tidigare ställda förslag i kommittémotion
1990/91:Sf259 om införande av en fjärdedels förtidspension.

När det gäller övergången från sjukförsäkring till
förtidspension avvisar vi regeringens förslag om att
schablonmässigt ersätta sjukpenning med förtidspension
eller sjukbidrag. Redan nu har försäkringskassan haft
möjlighet att göra omprövning av sjukpenning efter 3
månader. Pensionsprövning enligt AFL 16 kapitlet 1

§ andra stycket har enligt praxis prövats efter c:a ett år.
Regeringen föreslår här -- genom en generell
schablonmässig hantering av långtgående praxis --
förskjutning till den försäkrades nackdel. Detta kan vi inte
acceptera utan vill ha kvar nuvarande ordning.

Vi instämmer i att socialförsäkringssystemet skapat stora
ekonomiska problem. Det är emellertid en grannlaga
uppgift att förändra socialförsäkringen så att den ger skydd
till dem som mest behöver det.

Hade regeringen haft denna insikt hade man inte tvekat
att förändra arbetsskadeförsäkringen på det sätt vi -- vid
åtskilliga tillfällen -- föreslagit. Regeringen lyssnar däremot
i stället på starka särintressen och gör sådana förskjutningar
i försäkringen som sannolikt i första hand går ut över en
svag minoritet. En sådan politik kan vi inte ställa upp på.

Sjukpenning i samband med utbildning

Vi har i en tidigare motion (1990/91:Sf243) föreslagit att
s.k. 3:8-sjukpenning (sjukpenning under rehabilitering)
skall utgå enligt den bedömning som gjordes före år 1983.
Riksrevisionsverket har bl.a. pekat på snedheten i
nuvarande bedömningssätt. Vi upprepar vårt krav i denna
fråga.

Det bör ankomma på utskottet att utforma eventuellt
erforderlig lagtext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handläggningen av
rehabiliteringsutredningar vid försäkringskassorna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att arbetet
med upprättande av rehabiliteringsplan bör ske individuellt
och flexibelt,

3. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsbehovet skall
markeras i samband med sjukskrivningsintyg i enlighet med
vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsplan skall
upprättas först efter åtta veckors sjukskrivning i enlighet
med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar att frågor om rehabiliteringen
och bedömning av behovet av den bör åvila
försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren i enlighet
med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam
utredning om en arbetsskadeförsäkring utanför den
allmänna försäkringen i enlighet med vad som anförts i
motionen,

7. att riksdagen i avvaktan på ovan föreslagen utredning
beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1

juli 1991,

8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam
utredning om en översyn av lagstiftningen vad gäller
arbetsskadebegreppet i enlighet med vad som anförts i
motionen,

9. att riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i
förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, som en
uppföljning av en fjärdedels sjukskrivning,

10. att riksdagen beslutar avslå förslaget angående en
generell schabloniserad övergång från sjukpenning till
förtidspension,

11. att riksdagen beslutar att villkoren och maximitiden
för sjukpenning under rehabilitering skall återgå till de
förhållanden som gällde före 1983 i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 16 april 1991

Gullan Lindblad (m)

Hans Dau (m)

Margit Gennser (m)

Bertil Persson (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Göran Åstrand (m)