med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m)

1. Inledning

Den ekonomiska politik som de socialdemokratiska
regeringarna har fört sedan 1982 har lett till att
arbetslösheten nu ökar snabbt. Nedgången i den svenska
ekonomin överstiger kraftigt vad som orsakas av
förändringar i den internationella konjunkturen. Med
arbetsmarknadsministerns egna ord: Den svenska krisen är
hemmalagad.

Sverige har genom den förda politiken drivits in i en
situation med hög inflation och ekonomisk stagnation eller
nedgång. Vad som krävs är en ny ekonomisk politik som
kan komma till rätta med de allvarliga obalanserna i den
svenska ekonomin, återställa det svenska näringslivets
internationella konkurrensförmåga och förbättra
investeringsklimatet.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna
lägger i en gemensam partimotion förslag till en ny,
tillväxtorienterad ekonomisk politik. I denna motion berörs
endast vissa frågor på arbetsmarknadsdepartementets
område.

Arbetsmarknaden kan under lång tid komma att präglas
av såväl hög arbetslöshet som brist på arbetskraft inom
många sektorer. Regeringens ansträngningar att med
arbetsmarknadspolitiska åtgärder hålla nere den öppna
arbetslösheten riskerar att leda till inlåsningseffekter och att
tillkomsten av nya produktiva arbeten hindras. Många
kategorier arbetstagare, framför allt ungdomar, riskerar att
fastna i ett långvarigt beroende av myndighetsbeslut och
bidrag.

I det nuvarande läget är det emellertid oundvikligt att
sätta in ökade arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att
mildra de ekonomiska och sociala konsekvenserna av
arbetslöshet för enskilda människor.

Vi har i vår motion 1990/91:A266 i januari närmare
utvecklat våra synpunkter på arbetsmarknadspolitiken. I
denna motion kommer vi att föreslå nödvändiga
modifieringar av regeringens förslag i
kompletteringspropositionen.

Vi har i motion 1990/91:A35 tillsammans med
folkpartiet liberalerna och centerpartiet föreslagit att
riksdagen skall avslå regeringens förslag till lag om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, samt att
nuvarande arbetsförmedlingslag snarast möjligt skall
upphävas.

Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen,
bilaga II:9 beträffande anslaget B 1
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader,
besparingsåtgärder om sammanlagt 10 miljoner kronor
under budgetåret 1991/92. Regeringen föreslår därför en
sänkning av anslaget.

Samtidigt beräknar man emellertid årskostnaderna för
13 tillsynstjänster för övervakning av den av regeringen
föreslagna nya lagen om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft till 4 miljoner kronor per budgetår.
Vid beräkningen av besparingen har regeringen därför
avräknat 2 miljoner kronor, vilket motsvarar
halvårskostnaden för de ovannämnda tillsynstjänsterna.

Det finns enligt vår mening inte någon anledning att vid
beräkningen av arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader ta hänsyn till kostnaderna för
övervakningen av den föreslagna lag som vi avvisat.

Anslaget B 1
kan därför, med utgångspunkt från regeringens egna
beräkningar om minskade förvaltningskostnader för
arbetsmarknadsverket, beräknas till 2 609 139 000 kronor.

2. Utbildningsvikariat

Regeringen fäster mycket stor tilltro till det föreslagna
systemet med utbildningsvikariat och räknar med att
utbildningsvikariaten kommer att omfatta ca 20 000
personer i genomsnitt per månad. Vid den presskonferens
där förslaget presenterades förutspådde statsministern
t.o.m. att det var fråga om en innovation som skulle få stor
betydelse inom den europeiska arbetsmarknadspolitiken
under 1990-talet!

Vi delar inte den uppfattningen.

En stor del av det utbildningsbehov som finns inom
företagen kan tillfredsställas genom korta kurser. I sådana
fall är det ofta inte rimligt att anställa en speciell vikarie med
normalt låg produktivitet. Arbetsuppgifterna i de flesta
industriföretag är i dag så starkt specialiserade att det
behövs utbildning och/ eller träning för att på ett effektivt
och säkert sätt utföra sitt arbete. Därför är det också svårt
att förstå regeringens bedömning av efterfrågan på denna
typ av utbildning.

De företag som har fått en nedgång av produktionen,
men som likväl inte vill eller omedelbart kan minska sin
personalstyrka och som själva har ekonomiska
förutsättningar att satsa på utbildning av de anställda,
kommer säkerligen inte heller att vilja anlita vikarier vid
utbildningstillfällena.

Däremot är det möjligt att kommuner och landsting
kommer att utnyttja detta stöd för att finansiera en del av
den vanliga personalutbildningsverksamheten. Stödet kan
därför fungera som ett kommunalekonomiskt stöd.

Stödet har av regeringen utformats som en rätt att från
de totala socialavgifter som arbetsgivaren är förpliktad att
betala dra av 480 kronor om dagen per anställd vikarie.

På samma sätt kan en arbetsgivare få dra av upp till 75
kronor per timme om en anställd deltar i av
länsarbetsnämnden godkänd yrkesinriktad utbildning eller
utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att
tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter.
Sammanlagt kan en arbetsgivare få göra avdrag med upp till
30 000 kronor per deltagare.

Det är intressant att regeringen i stället för ett
bidragssystem i detta fall tillämpar ett avdragssystem. Dess
värre är det av regeringen föreslagna systemet minst lika
byråkratiskt komplicerat som ett renodlat bidragssystem.
Det kommer att bli länsarbetsnämnden som i varje enskilt
fall har att ta beslut om anvisning av vikarie. Den av
regeringen föreslagna lagtexten är i flera avseenden oklar
och kan komma att ge upphov till tolkningstvister om vad
som utgör avdragsbara utbildningskostnader.

En annan märklig konsekvens av regeringens förslag är
att småföretag förefaller falla utanför systemet. I
propositionstexten står att en arbetsgivares sammanlagda
avdrag aldrig får överstiga vad han är skyldig att betala i
totala avgifter. Inbetalning av sociala avgifter sker varje
månad. Det innebär att företag med färre än fem anställda
inte fullt ut kan utnyttja förslaget.

Vi är således mycket tveksamma till den nya stödformen
och dess möjligheter att på ett konstruktivt sätt bidra till en
bättre fungerande arbetsmarknad. Vi avstyrker emellertid
inte regeringens förslag utan anser att det kan prövas.
Regeringen bör tillse att en kontinuerlig utvärdering av
systemet med utbildningsvikariat görs.

Reglerna för utbetalning av stödet bör emellertid
justeras i de avseenden vi har nämnt. Vi förutsätter att
utskottet gör eventuellt nödvändiga förändringar av de
föreslagna lagtexterna.

3. Utbildningsbidrag till ungdomar

Regeringen föreslår en höjning av utbildningsbidraget
för ungdomar under 20 år som deltar i
arbetsmarknadsutbildning. För närvarande kan de erhålla
ett bidrag på 230 kronor om dagen. Enligt regeringens
förslag skall bidraget uppgå till 326 kronor. Därmed skulle
bidraget motsvara det belopp som utgår till personer över
20 år som inte täcks av arbetslöshetsförsäkringen.

För ungdomar under 20 år bör yrkesutbildningen i första
hand ske genom gymnasieskolan. En höjning av bidraget
kan leda till att en del ungdomar medvetet slutar
gymnasieskolan i förtid för att sedan kunna erhålla en
yrkesutbildning inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen med mycket fördelaktigare
ekonomiska villkor än vad som gäller för de ungdomar som
fortsätter i gymnasieskolan.

Den ökade arbetslösheten kommer att medföra en brist
på platser för arbetsmarknadsutbildning. Dessutom är
kurserna inom arbetsmarknadsutbildningen normalt
kortare än utbildning inom gymnasieskolan. I ett längre
perspektiv vinner därför oftast den enskilde unge på att
skaffa sig en yrkesutbildning genom gymnasieskolan.

Den nuvarande differentieringen av bidraget tillkom just
för att undvika en överströmning av ungdomar från
gymnasieskolan till arbetsmarknadsutbildning.

Varken regeringen eller AMS har visat att denna risk
inte längre skulle föreligga. Intill dess att regeringen kan
göra troligt att en höjning av utbildningsbidraget inte
kommer att få negativa effekter för gymnasieskolan bör
riksdagen avvisa regeringens förslag på denna punkt.

4. Villkor för rekryteringsstöd m.m.

Regeringen föreslår en drastisk nedkortning av
kvalifikationstiden för att kunna erhålla rekryteringsstöd.
För ungdomar 18--24 år skall tiden kortas från 4 månader
till 1 månad, för övriga från 6 till 3 månader.

Syftet med de nuvarande villkoren är att den arbetslöse
på egen hand eller med arbetsförmedlingens hjälp skall
söka att hitta ett vanligt arbete. När nu
arbetsmarknadsläget drastiskt försämras kommer givetvis
svårplacerad arbetskraft att få särskilt accentuerade
problem. Därtill kommer att det på många håll i landet kan
vara svårt att få fram rekryteringsstödplatser.

Det är dock tveksamt om det är lämpligt att genom
rekryteringsstöd skapa arbete åt en ung arbetslös person
redan efter en månads arbetslöshet. Om reglerna skulle
tillämpas med automatik finns stor risk för att en
understödsmentalitet utvecklas hos unga arbetslösa.

Huvudregeln måste även i framtiden vara att en
arbetslös person i första hand skall få hjälp att söka ett nytt
arbete. Hon eller han skall också kunna erbjudas
arbetsmarknadsutbildning. För att motverka de sociala och
psykiska problemen med långtidsarbetslöshet skall en
arbetslös kunna beredas syselsättning inom
subventionerade arbeten. Rekryteringsstöd kan öppna
förutsättningar för en permanent anställning och är därför
att föredra framför traditionella beredskapsarbeten.

Regeringens förslag om sänkta tidsgränser är olyckligt,
eftersom det ger intrycket att en arbetslös efter den angivna
tiden skulle ha automatisk rätt till en plats med
rekryteringsstöd.

De sociala och psykiska problemen kring en långvarig
arbetslöshet varierar dels mellan olika individer, dels mellan
olika yrken och orter. Det är därför olämpligt att ha fasta
tidsgränser. Riksdagen bör således inte ta ställning till
regeringens förslag om sänkta tidsgränser. I stället bör
arbetsmarknadsverket självt kunna utarbeta
tillämpningsföreskrifter. Grundprincipen måste dock alltid
vara att denna typ av subventionerad sysselsättning enbart
får komma i fråga när det saknas rimliga möjligheter att få
ett arbete. Det innebär t.ex. att ungdomar bör få betydligt
längre tid på sig än en månad för att söka arbete innan de
kan bli föremål för en anställning med rekryteringsstöd.

5. Finansieringen

Regeringens förslag till finansiering bygger på att
innestående medel i arbetsmarknadsfonden utnyttjas. En
sådan finansieringsmetod är i grunden farlig. Den stigande
öppna arbetslösheten, liksom det ökade antalet personer
som erhåller utbildningsbidrag vid
arbetsmarknadsutbildning, innebär i sig en automatisk
ökning av utbetalade medel. Regeringen har därtill valt att
dels göra en engångsöverföring av nära 4 miljarder kronor,
dels ge möjlighet till avdrag på inbetalda medel som
motsvarar ca 3,2 miljarder kronor.

Sammanlagt innebär detta att det stora överskott som
arbetsmarknadsfonden nu redovisar snabbt kan reduceras.
På sikt kan då hög arbetslöshet leda till att
arbetsmarknadsavgiften måste höjas. Med regeringens
ekonomiska politik finns det en uppenbar risk att
arbetsmarknadsfonden kommer att tömmas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nya stödformen
utbildningsvikariat,

2. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för
budgetåret 1991/92 anvisar ett ramanslag av 2 609 139 000
kr.,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag angående
dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning för ungdomar
under 20 år,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
december som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående kvalifikationstider för
rekryteringsstöd.

Stockholm den 7 maj 1991

Anders G Högmark (m)

Mona Saint Cyr (m)

Erik Holmkvist (m)

Ulf Melin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Lars Ahlström (m)

Anne-Marie von Essen (m)