med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.

Motion 1990/91:So64 av Barbro Sandberg (fp)

I propositionen föreslås att annan befattningshavare än
den som är överläkare fr.o.m. den 1 juli 1991 skall kunna
fullgöra uppgifter enligt smittskyddslagen som avser
tvångsisolering av den som för smitta av HIV. Denna
befattningshavare skall vara legitimerad inom hälso- och
sjukvården och ha tillräcklig kompetens och erfarenhet för
uppgiften. Regeringen grundar sitt förslag på bedömningen
att det egentligen inte är fråga om medicinsk vård utan
andra åtgärder t.ex. motivationsinsatser för att få den
smittförande att ändra sin inställning och livsföring så att
tvångsisolering kan upphöra.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte ger en
fullständig redovisning av bakgrunden till förslaget. Hård
kritik har nämligen riktats mot de lagar som reglerar
HIV/aids. Kritiken kommer framför allt från
infektionsläkarna som anser att det kan ifrågasättas att man
har straffliknande påföljder för människor som är intagna
inom hälso- och sjukvården. Den svenska lagen saknar i sin
hårdhet motsvarighet i världen. Den är så konstruerad att
läkare, om de handlar efter den när det gäller
tvångsisolering av HIV-smittade utan samtidigt behov av
medicinsk vård, kommer i konflikt med de internationella
medicinsk-etiska konventioner som den svenska läkarkåren
anslutit sig till.

Läkare har med hänvisning till läkarkårens etiska
principer vägrat att tillämpa lagen och ansett att man i
stället borde reglera tvångsåtgärderna med hjälp av
brottsbalken eller LSPV, LVM eller LVU.

För att komma runt läkarnas vägran att vidta
tvångsåtgärder för fall där medicinska insatser inte är
aktuella lägger regeringen fram en proposition som gör det
möjligt att lägga ansvaret för tvångsisoleringen på andra
personalkategorier inom hälso- och sjukvården. En
departementstjänsteman har för media yttrat: ''Orsaken till
att det här förslaget har kommit till är att de vägrade följa
lagen. Det finns i och för sig metoder att komma till rätta
med det, men nu har vi valt att lösa det så här.''

Tvångsvård -- var?

Erfarenheterna av tvångsvård av HIV-smittade inom
sjukvården är i huvudsak negativa. För att få goda resultat
fordras ett förtroendefullt förhållande mellan vårdgivare
och vårdtagare och det förutsätter att vården bedrivs under
frivillighet. Att i vanlig sjukvårdsmiljö införa väktare och
låsta dörrar skapar inte denna positiva vårdmiljö. Till detta
kommer -- vilket statsrådet också skriver i propositionen --
att det knappast är medicinsk vård de isolerade behöver
utan insatser i form av motivation i olika former. För detta
svåra arbete finns lämpligare institutioner är sjukvårdens.

Vilken lagreglering?

Det fåtal personer som hittills dömts till tvångsvård
enligt smittskyddslagen är män, som visat smittfarliga
våldstendenser eller hänsynslöst fortsatt dela
injektionsverktyg, och prostituerade kvinnor med
varierande grad av missbruk. Isolering borde kunnat ske
med hjälp av andra lagar (LVM, LSPV, brottsbalken). Om
det finns brister i någon av dessa lagar är det bättre att dessa
avhjälps än att man gör den i propositionen föreslagna
förändringen av smittskyddslagen.

Ändra smittskyddslagen, se över övriga tvångslagar

Den slutsats jag drar är att tvångsisolering av HIV-
smittade inte bör ske inom sjukvården och inte bör regleras
genom smittskyddslagen. Möjligheten till isolering enligt
smittskyddslagen för andra sjukdomar, som i motsats till
HIV är behandlingsbara, bör dock bibehållas. Där kan ju
sjukvården spela en positiv roll för den enskilde.

Smittskyddslagen bör därför ändras enligt ovan och
eventuella brister i LVM, LSPV och brottsbalken åtgärdas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HIV i smittskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken.

Stockholm den 15 april 1991

Barbro Sandberg (fp)