med anledning av prop. 1990/91:158 Ett avtal mellan Sverige och Danmark om en fast förbindelse över Öresund

Motion 1990/91:T85 av Grethe Lundblad (s)

Svenska regeringen har ingått ett avtal med danska
regeringen att en fast järnvägs- och vägförbindelse skall
byggas mellan Köpenhamn och Malmö och föreslår nu i
proposition 1990/91:158 att riksdagen godkänner avtalet
och ger tillstånd till bolagsbildning och upptagande av lån
för projektering och byggande.

Trots att detta stora byggnads- och vägprojekt kan
förväntas få stor inverkan på såväl vattenmiljö i Öresund
och Östersjön som luftmiljön i sydvästra Skåne och genom
ökad biltrafik även i sydvästra Sverige, berör enbart
en av 23 artiklar i avtalet frågan om miljön. Detta
trots att miljöfrågor i anslutning till broprojektet haft
mycket stor betydelse för den del av allmänheten som varit
negativa till broprojektet.

Jag representerar denna opinion och anser inte att
tillfredsställande garantier givits för att miljöhänsynen
beaktas i rimlig grad eftersom de enligt regeringens förslag
skall avvägas mot vad som är tekniskt möjligt och
ekonomiskt rimligt.

En helt övervägande del av de remissinstanser som
bevakar miljökvalitet och miljörisker är kritiska till
Öresundsdelegationens och därmed regeringens
bedömningar, vilket medför att en mycket noggrann
miljökonsekvensbedömning bör ske.

Med hänsyn till de många restriktioner som nämns i
propositionen i samband med behovet av miljöprövning
enligt gällande lagar i Danmark och Sverige kan man hysa
tvivel om hur ingående tillståndsprövningen enligt
Naturresurslagen blir. Det framgår inte klart av
propositionen om en tillståndsprövning enligt
miljöskyddslagen och vattenlagen kommer att ske.

Det har tidigare från regeringshåll uttalats att någon
försämring av luftkvaliteten i västra Skåne genom utsläpp
av föroreningar inte bör ske genom trafiken på den fasta
förbindelsen. När biltrafiken över bron i propositionen
beräknas till 8 000--10 000
bilar per dygn mot med färjorna över Öresund 1989
ca 4 000--5 000
bilar per dygn saknas det bevis för detta påstående.
Allvarligast av befarade miljörisker är dock störningen i
vattengenomströmningen av salt respektive bräckt vatten,
som avgör livsmiljön för fisk i Östersjön. Från många
experter har just pekats på denna allvarliga risk för skador
i Östersjön.

I ett uttalande i juni 1990 ansåg den svenska
miljöministern:

Det är medborgarna och deras förtroendevalda som skall
besluta om den övergripande planeringen och de enskilda
projekten.

Därför bör en miljöprövning av broprojektet ske
innan man påbörjar projektet.

I propositionen berörs mycket kortfattat de olika
juridiska förpliktelser beträffande trafiken genom Öresund
som man måste ta hänsyn till vid byggande av en fast
förbindelse.

Enligt Öresundstraktaten från 1857 mellan
Östersjöstaterna och Sverige får genomfarten inte hindras
eller försvåras i Öresund, som är en internationell farled.
FNs havsrättskonventions regler har en likalydande
bestämmelse. Det har inte på något övertygande sätt
bevisats i propositionen att ett brobygge över Öresund kan
accepteras utifrån dessa folkrättsliga regler av de stater runt
Östersjön som för sin internationella sjöfart är avhängiga av
trafik genom Öresund. Det försiggår i dag en livlig trafik
genom sundet med stora lastfartyg och tankbåtar.

Sverige borde genom förhandlingar eller notifikation
med Östersjöstaterna skapa säkerhet för att dessa stater
delar svenska regeringens uppfattning att genomfarten inte
hindras genom det planerade brobygget.

En sådan klarsignal från våra grannstater vore en trygg
garanti för att inga internationella protester fördyrar
projektet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts dels om miljöprövning av brobygget,
dels om att sjöfartstekniska och folkrättsliga problem
klarläggs innan en fast förbindelse över Öresund påbörjas.

Stockholm den 15 april 1991

Grethe Lundblad (s)