med anledning av prop. 1990/91:175 Vissa folkhälsofrågor

Motion 1990/91:So73 av Sten Svensson m.fl. (m)

Regeringen har i föreliggande proposition redovisat
situationen för vad som benämns folkhälsan. I stort är det
frågan om en redovisning av statistiska sammanställningar
som i sig inte föranleder några kommentarer och där det
torde finnas små motsättningar mellan de politiska
partierna.

Det finns dock vissa grundläggande skillnader i vår och
regeringens syn på hur folkhälsan kan påverkas.

Enligt vår uppfattning är det alltid individen som har det
yttersta ansvaret för den egna hälsan. Detta ansvar kan inte
läggas på andra parter. Detta grundläggande faktum har fått
en undanskymd plats i propositionen, som i stället tilldelar
statliga projekt och institutioner en huvudroll när det gäller
att uppnå bästa möjliga hälsoläge. Det är således med detta
synsätt följdriktigt att regeringen först på sidan 65 berör den
enskilda individens ansvar för den egna hälsan. Detta
avspeglar en bristande tilltro till individens intresse att
bevara den egna hälsan.

Vad beträffar redovisningen av statistiken över antalet
HIV-smittade betvivlar vi regeringens uppgifter. Enligt
propositionen räknar inte regeringen med mer än totalt 3 000
smittade inklusive det så kallade mörkertalet. Detta
skall jämföras med de 2 655
som är registrerat smittade. Inget talar för att denna
mycket optimistiska beräkning av ''mörkertalet'' är
realistisk. Internationella uppskattningar har visat att
''mörkertalet'' utgör minst lika många som antalet
registrerat smittade. Att Sverige vad gäller smittoläge skulle
avvika så markant från den internationella utvecklingen
finner vi mindre troligt. Regeringens optimistiska
beräkningar kan emellertid misstänkas vara ett sätt att
motivera de nerskurna anslagen till t.ex. Noaks Ark och
Röda korset.

Folkhälsoinstitutet

Regeringen föreslår inrättandet av ett folkhälsoinstitut,
vars primära uppgift skall vara information och upplysning
om alkohol och tobak. Speciell uppmärksamhet skall riktas
mot barn och ungdomar, utsatta kvinnor och skador.

Förslaget om ett folkhälsoinstitut är ännu ett exempel på
hur den socialdemokratiska regeringen plottrar bort
resurser och insatser på hälso- och sjukvårdsområdet.

Sambandet mellan alkohol och tobak samt förhöjda
värden av blodfetter, hypertoni och diabetes är allmänt
känt. Informationsinsatser, men då i nära samverkan mellan
forskning och utveckling inom sjukvården, kan bevisligen
leda till ett förbättrat hälsoläge hos befolkningen. Här hade
tidigare Kgl medicinalstyrelsen en utomordentligt viktig
roll. Socialstyrelsen som vid avskaffandet av
medcinialstyrelsen skulle överta huvudansvaret för hälso-
och sjukvårdens utveckling har dessväre inte på ett fullgott
sätt lyckats med denna uppgift. Brist på klar kontroll och
ledning har stimulerat en rad aktörer att försöka fylla det
tomrum medicinalstyrelsen lämnat efter sig. Exempelvis
har landstingsförbundet med sin utredningsavdelning bl.a.
försökt styra den högspecialiserade vården. SPRI har
försökt fylla tomrum inom bl.a. sjukvårdsekonomi- och
omvårdnadssektorerna.

Socialdepartementet har tillskapat en hälso- och
sjukvårdsberedning som försökt skapa reda i sjukvårdens
ledningsproblem. Under statsministern finns numera också
en central sjukvårdsberedning. Statens Medicinskt Etiska
Råd förekommer i sammanhanget. Nu tillkommer även
förslaget om ett särskilt folkhälsoinstitut.

Beskrivningen ovan visar att hälso- och sjukvårdens
problem inte är orsakade av brist på statliga organ för
kontroll och utveckling. Problemet är i stället de stora och
växande antalet aktörer som uppstår när det naturliga
ledningsorganet avskaffats.

Enligt vår uppfattning har, vilket vi påtalat i många
sammanhang, medicinalstyrelsens avskaffande öppnat för
en ohållbar utveckling. Tiden är nu mogen att återskapa en
fungerande ledningsstruktur för landets hälso- och
sjukvård.

En medicinalstyrelse måste snarast återskapas. En av
huvuduppgifterna blir att följa utvecklingen på
folkhälsoområdet. Detta bör, enligt vår mening, ske i
samarbete med socialstyrelsen och dess folkhälsoenhet.

I det här sammanhanget vill vi också poängtera att
moderata samlingspartiet sedan länge arbetat för bättre
''egenvård'', det vill säga att genom upplysning, information
och stöd av olika slag underlätta för den enskilde att
undvika ohälsa respektive påskynda tillfrisknandet.

Med införande av en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring kommer medicinalstyrelsen alltfort att
ha stora och nödvändiga uppgifter när det gäller
utvecklingsfrågor, förebyggande arbete, kvalitetskontroll
och tillsyn. Med de nya organisations- och styrformer som vi
här skisserat kommer vi också närmare vårt mål om bättre
''egenvård''.

Slutligen måste vi i ett grundläggande hänseende
kritisera regeringens syn på hälsofrågorna. Av
propositionen framgår att regeringen anser att hälsofrågor
är en klassfråga. Här finner vi att regeringen gör sig skyldig
till en grov missuppfattning genom att blanda samman orsak
och verkan.

Med regeringens syn på folkhälsofrågorna är det kanske
följdriktigt att föreslå att Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, CAN, inordnas i det nya
folkhälsoinstitutet. Med vår syn på hur ett framgångsrikt
folkhälsoarbete bedrivs är det väsentligt att värna om olika
och fristående informationskanaler. CAN:s fristående
ställning som folkrörelse är väsentlig och bör tillvaratas.
Regeringens strävan att inordna fristående organ av denna
typ inom den offentliga förvaltningen finner vi oklokt och
t.o.m stötande.

Alkoholpolitiken

I Sverige bedrivs en alkoholpolitik som skiljer sig
markant från den som bedrivs i större delen av Europa.
Koncentrationen kring det så kallade
totalkonsumtionsbegreppet har varit dominerande.
Problemen med den nuvarande politiken är och har varit att
det verkliga problemet, gruppen över- och
storkonsumenter, inte har tagits på allvar.

I stället har de åtgärder som vidtagits främst varit riktade
mot låg- och måttlighetskonsumenterna, som utgör 90
procent av alla svenskar.

I propositionen hävdar regeringen att den alkoholpolitik
som bedrivs måste ha stöd hos folkflertalet. Det menar
regeringen att den nuvarande politiken, med t.ex. allt
hårdare bestämmelser kring utskänkningstillstånd, har.
Detta visar, enligt vår mening, hur verklighetsfrämmande
regeringens uppfattning är. Få människor har t.ex.
förståelse för alla de regler som rör utskänkning av alkohol
i offentliga lokaler.

Regeringen avvisar förslaget om en höjd åldersgräns vid
servering av alkohol. Detta är positivt. Men samtidigt
föreslår den att kontrollen på restauranger och barer skall
utökas. Det är en märklig prioritering. Konsumtionen av
alkohol på restaurang står för endast 12 procent av all
alkoholkonsumtion. Att ytterligare utöka kontrollen av
detta, samtidigt som man överhuvudtaget inte diskuterar
problemen med överkonsumtionen, visar att regeringen
inte har förstått var problemen finns.

Vi har i en kommittémotion om alkoholpolitiken,
1990/91:So215, föreslagit en lång rad åtgärder för att
verkligen komma åt problemen med överkonsumtionen på
ett tidigt stadium. Dessutom återfinns i motionen förslag
vars syfte är att göra det lättare att under ordnade former
träffas och umgås på restauranger och barer. Motionen
innehåller förslag om att tillstånd generellt alltid skall ges,
att mattvånget skall tas bort och att tidsbegränsningarna för
servering skall avskaffas.

Vi är av den bestämda uppfattningen att det är väsentligt
att ''avmystifiera'' alkoholkonsumtionen, även på
restauranger. I och för sig behöver inte umgänge på
restauranger och barer automatiskt innebära att alkohol
konsumeras. Samtidigt är ju sanningen den att alkoholen är
en urgammal umgängesdryck även i vårt land och kan vi på
olika sätt få människor att umgås naturligt med alkohol har
vi kommit långt.

Vi vill i övrigt hänvisa till vår kommittémotion om
alkohol- och drogpolitiken.

Tobak

Regeringen föreslår inget konkret vad gäller åtgärder
mot tobaksbruk, utan aviserar endast att en tobakslag med
förbud mot bland annat tobaksreklam skall komma senare.

I propositionen konstateras att, eftersom det finns en rad
juridiska och andra frågor som måste klargöras och som kan
påverka den konkreta utformningen av förslaget, det för
närvarande inte kan preciseras hur en sådan lagstiftning kan
utformas.

Vi anser mot denna bakgrund att det vore en
överloppsgärning att förekomma propositionen i ärendet
med principiella ställningstaganden i all synnerhet som
underlaget för sådana ställningstaganden är alltför
bristfälligt redovisat i folkhälsopropositionen.

Även harmoniseringssträvandena inom EG gör det
klokt att inte vidta några förhastade åtgärder på detta
område.

I detta sammanhang vill vi ändå uppmärksamma de
negativa konsekvenser ett förbud mot tobaksreklam skulle
föra med sig. Som reklamen i dag är utformad i Sverige kan
den endast uppfattas som en ren produktinformation och
presenterar inte, som regeringen skriver, tobaksvarorna
som ''lyxbetonade konsumtionsvaror''. Vi menar att det
finns en risk för att ett totalförbud mot tobaksreklam kan
innebära att utvecklingen av mindre farliga
tobaksprodukter stannar av, vilket vore olyckligt från
folkhälsosynpunkt.

Erfarenheter från andra länder som infört
reklamförbud, främst Norge och Finland, visar också
entydigt att förbuds effekter på konsumtionen är
försumbar, samt att de multinationella företagen i kraft av
den internationella reklamen ges en orättmätig fördel på
bekostnad av den nationella industrin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett
folkhälsoinstitut samt medelsanvisning för detta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en
medicinalstyrelse,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en förbättrad
folkhälsa inom ramen för socialstyrelsens och
medicinalstyrelsens verksamhet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
förändrad lagstiftning rörande utskänkningstillstånd i
enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot tobaksbruk.

Stockholm den 7 maj 1991

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Görel Bohlin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Hans Dau (m)

Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Ing-Britt Nygren (m)

Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)

Per Stenmarck (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Göran Åstrand (m)