med anledning av prop. 1990/91:181 Sjuklön, m.m.

Motion 1990/91:Sf55 av Sigge Godin m.fl. (fp)

Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att det införs en
lagfäst rätt till sjuklön för de första 14 dagarna i en
sjukperiod med början den 1 januari 1992. Som ett resultat
av detta föreslås att avgiften till sjukförsäkringen minskas
med 1,9 %.

Folkpartiet liberalerna har under lång tid arbetat för en
reformering av sjukförsäkringen. Kostnaderna inom
försäkringen tilläts öka kraftigt under 1980-talet samtidigt
som förslag om angelägna reformer för utsatta grupper
ständigt avvisades av riksdagens majoritet.

Våren 1990 fick vi -- i samband med en
överenskommelse med regeringen om
stabiliseringspolitiken -- äntligen gehör för en rad angelägna
åtgärder inom socialförsäkringen, bl.a. en reformering av
arbetsskadeförsäkringen och införande av en lagfäst
sjuklön. Regeringen har dock misskött hanteringen av
dessa viktiga frågor. I samband med krispaketet hösten 1990
drog regeringen tillbaka sitt löfte om sjuklön. Därefter
gjorde socialdemokraterna tillsammans med moderaterna
och centern i socialförsäkringsutskottet en uppgörelse om
att en sänkning av ersättningsnivån skulle genomföras den
1 mars i år och sjuklön införas 10 månader senare. Vi ansåg
att försäkringskassorna borde ha sluppit att genomgå två
tidsödande förändringar. Sjuklönen och de sänkta
ersättningarna borde införts vid ett och samma tillfälle.
Under 10 månader administrerar kassorna nu en sänkt
ersättning varefter de den 1 januari 1992 kommer att befrias
från flertalet uppgifter kring korttidsfrånvaron.

Regeringen har visat en liknande oförmåga till
handlingskraft och konsekvens beträffande reformeringen
av arbetsskadeförsäkringen. Där finns det ännu inte något
förslag till reformering.

Vi anser att det bör finnas inslag av självrisk i
sjukförsäkringen. Både arbetstagarna och arbetsgivarna
måste ges incitament att medverka till sänkta sjuktal och
ohälsotal. Sjuklönereformen innebär att arbetsgivarna får
bära utgifterna för de anställdas sjuklöner. Därmed skapas
starka incitament för arbetsmiljöförbättringar.
Arbetsplatserna blir mer trivsamma, vilket kommer att
påverka frånvaron. De sänkta ersättningsnivåerna är en
självrisk som bärs av de anställda. Denna sänkning av
ersättningen medför att arbete alltid är mer lönsamt än
sjukskrivning. Även andra modeller för självrisk kan visa
sig vara lämpliga att pröva i framtiden, exempelvis två
karensdagar och ytterligare förlängning av
sjuklöneperioden. En sådan reform måste givetvis
kombineras med ett skydd för grupper som ofta har
återkommande styrkta sjukfall.

Brister i regeringens förslag

I det följande för vi fram ett antal punkter där
regeringens förslag till sjuklön är otillräckligt och behöver
kompletteras.

1. Sjuklönen skall enligt lag för de första tre dagarna
med sjuklön i varje sjuklöneperiod enligt huvudregeln
utgöra 75 % av den lön och andra anställningsförmåner som
arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i
arbetsförmåga. För tid därefter skall sjuklönen utgöra 90 %
av nämnda förmåner. Regeringen hotar med att ta tillbaka
förslaget om sjuklön om kollektivavtalen på
arbetsmarknaden inte anpassas till dessa nivåer. Om de nya
avtal som träffas senare medför högre ersättning än den
föreslagna skall dessa nya nivåer utgöra norm som via
lagstiftning skall tillförsäkras hela arbetsmarknaden menar
regeringen. Denna hantering kan vi inte acceptera.

Vi utgår från att parterna anpassar sina avtal till de
föreslagna nivåerna. Men det måste dock finnas en
möjlighet att vidta åtgärder av annat slag än dem regeringen
förordar om avvikelse från normen görs i kollektivavtal.
Denna uppfattning har även sjuklönekommittén framfört i
sitt betänkande (SOU 1991:35). Kommittén anser att
önskemålet om följsamhet till sjuklönelagstiftningens regler
skulle kunna tillgodoses genom ett differentierat uttag av
socialavgifter. Vi delar kommitténs uppfattning på denna
punkt.

2. Arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet gentemot
försäkringskassan m.fl. måste begränsas till att enbart avse
det nödvändigaste. Regeringens förslag om att alla sjukfall
skall rapporteras förefaller inte tjäna något egentligt syfte.
Motivet till detta anförs vara vikten av att tillgodose
behovet av sjukfallsstatistik och fylla allmänna
försäkringens behov av sjukhistorik för enskilda personer
som ett värde från rehabiliteringssynpunkt. Dessutom utgör
dessa uppgifter en grund för att det av oss oönskade FAS
90-projektet skall kunna genomföras.

För att tillgodose behovet av sjukfallsstatistik kan
stickprov mycket väl göras på olika grupper inom
exempelvis vissa branscher eller för att följa upp och
kartlägga kvinnors ohälsa. Undersökningar av AKU-
modell är också möjliga att göra om behov av information
föreligger.

I regeringens proposition 1990/91:141 om rehabilitering
och rehabiliteringspenning föreslås att arbetsgivaren skall
utreda och bedöma behovet av rehabiliteringsåtgärder.
Detta skall göras om arbetstagaren på grund av sjukdom
varit borta mer än fyra veckor i följd, vid upprepad
korttidsfrånvaro på grund av sjukdom eller när den
anställde begär det. Vi finner att denna form av
uppgiftslämnande, för en snabb och effektiv rehabilitering,
väl fyller de behov som försäkringskassan efterfrågar.
Kravet om att alla de korta sjukfallen skall rapporteras
bidrar inte till en snabbare och förbättrad rehabilitering.
Därför kan vi inte stödja kravet om arbetsgivarnas
uppgiftsskyldighet beträffande de korta sjukfallen.

3. Vi har tidigare motionerat om att ett system med
arbetsgivarinträde bör införas vid sidan av systemet med
sjuklön. Arbetsgivarinträde innebär att arbetsgivaren
administrerar utbetalningen för den anställdes
sjukfrånvaro. Försäkringskassan betalar ersättningen till
arbetsgivaren som sedan betalar ut lön till den anställde,
med de föreskrivna avdragen.

Efter de första 14 dagarna med sjuklön finns det mycket
som talar för att arbetsgivaren även fortsättningsvis bör
administrera den sjukskrivnes sjukpenning eller den
föreslagna rehabiliteringspenningen. Även den tillfälliga
föräldrapenningen bör kunna administreras inom ramen för
ett arbetsgivarinträde. Det finns flera fördelar med ett
arbetsgivarinträde, nämligen:Den försäkrade behöver
bara vända sig till en instans. Arbetsgivaren får i samband
med ett sjuklönesystem mer rutin att administrera
sjukfrånvaro och det kan knappast uppfattas som ett
merarbete att även efter de 14 första dagarna göra det.
Detsamma gäller om den antälldes barn är sjuka. Dessutom
har arbetsgivarna redan i dag ett visst administrativt
merarbete när arbetstagaren är sjuk.Med
arbetsgivarinträde skulle den försäkrade få sin lön
regelbundet från arbetsgivaren. Inkomsterna blir då
regelbundna, vilket inte alltid är fallet vid sjukskrivningar i
dag.Försäkringskassorna skulle ytterligare avlastas vissa
tunga administrativa uppgifter, t.ex. genom att det bör bli
möjligt att betala ut sjukpenningen till arbetsgivarna en
gång per månad.Arbetsgivarinträde fyller dessutom ett
viktigt syfte även i rehabiliteringshänseende, eftersom den
sjuke inte lika lätt blir bortglömd av sin arbetsgivare då
denne måste administrera sjukpenningen.

Arbetsgivarinträde är särskilt praktiskt inom stora
företag. Vi anser därför att system med arbetsgivarinträde
bör uppmuntras och stimuleras vid sidan av
sjuklönereformen.

4. I propositionen anförs att sjuklön inte skall beräknas
på anställningsförmåner som inte går förlorade i samband
med sjukskrivning. Vi anser att denna princip även bör
tillämpas vid sjukersättning som utges efter en
sjuklöneperiod. Den ersättning som försäkringskassan
betalar ut måste således beräknas endast på de förmåner
som den försäkrade förlorar vid sjukskrivning. Därför
måste den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI, ändras i
enlighet med detta.

5. Enligt lag är var och en skyldig att till
försäkringskassan ange förändringar som kan påverka
utbetalning av olika ersättningar, såsom sjukpenning,
föräldrapenning, utbildningsbidrag m.m. Det innebär att
försäkringskassorna årligen måste hantera miljontals
sådana anmälningar. Det är klarlagt att en tredjedel av
dessa anmälningar inte kommer till användning på grund av
att personerna i fråga inte är sjuka, eller på annat sätt
frånvarande.

Det vore därför en stor administrativ besparing att slopa
det allmänna kravet om att anmäla inkomstförändringar till
försäkringskassan. Vi föreslår istället att var och en som gör
anspråk på ersättning från försäkringskassan i samband
härmed uppger sin aktuella inkomst, om ändring har inträtt.
Den enskilde är självfallet som tidigare ansvarig för att
lämnade uppgifter är korrekta. I ett system med
arbetsgivarinträde kan arbetsgivaren bistå
försäkringskassan med uppgiftslämnandet när
arbetstagaren är sjukskriven mer än 14 dagar.

6. För små företag föreslås en möjlighet att hos
försäkringskassan försäkra sig för sjuklönekostnader över
en viss nivå. Gränsen för denna sätts vid 60 basbelopp,
vilket motsvarar ca 10 anställda. Vi anser att denna
möjlighet bör omfatta företag med upp till ca 15 anställda.
Därför bör antalet basbelopp justeras till denna nivå.

7. I samband med att sjuklönereformen införs föreslås
en sänkning av sjukförsäkringsavgiften från 10,1 till 8,2
procent. Denna sänkning skall ge arbetsgivarna ersättning
för ökade utgifter. Sänkningen utgör 1,9 procentenheter
och baseras på de hittillsvarande kostnaderna för de 14
första dagarna av en sjukperiod, sjuktalsutvecklingen och
de förändrade kompensationsnivåerna inom
sjukpenningförsäkringen.

Den särskilda löneskatten på 22,2 % som utgör summan
av den del av arbetsgivaravgifterna som egentligen är en
skatt, dvs. inte ger upphov till några förmåner bör också
sänkas. I fråga om sjukförsäkringsavgiften är vissa delar
inte förknippade med några förmåner. Denna andel har
schablonmässigt beräknats till ungefär hälften av
sjukförsäkringsavgiften. När denna avgift nu sänks måste
därför också den särskilda löneskatten sänkas. Sänkningen
bör vara 1 procentenhet, så att den särskilda löneskatten
från den 1 januari 1992 utgår med 21,2 %. Vi utgår från att
det är en olyckshändelse i arbetet att regeringen inte har
tagit hänsyn till detta, eftersom denna sänkning ingick i vår
överenskommelse med regeringen våren 1990. Det framgår
för övrigt även av tidigare proposition om skattereformen
att den särskilda löneskatten skall justeras när
arbetsgivaravgifterna förändras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten till ett differentierat
uttag av socialavgifter och om regeringens hot att dra
tillbaka förslaget om sjuklön,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsgivarnas
uppgiftsskyldighet gentemot försäkringskassan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsgivarinträde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för
sjukpenninggrundande inkomst,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att slopa det allmänna kravet om
att anmäla inkomstförändringar till försäkringskassan,

6. att riksdagen beslutar att mindre företags möjligheter
att försäkra sig för sjuklönekostnader utvidgas enligt vad
som anförts i motionen,

7. att riksdagen beslutar att den särskilda löneskatten
sänks med 1 procentenhet till 21,2 % den 1 januari 1992.

Stockholm den 10 maj 1991

Sigge Godin (fp)

Barbro Sandberg (fp)

Maria Leissner (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)