med anledning av prop. 1990/91:29 Riksgäldskontorets uppgifter inom statsskuldspolitiken och den statliga finansförvaltningen

Motion 1990/91:Fi1 av Lars Bäckström m.fl. (v)

I proposition 1990/91:29 om riksgäldskontorets
uppgifter inom statsskuldspolitiken och den statliga
finansförvaltningen föreslås bland annat att
riksgälden skall iakttaga en norm som innebär att
staten inte skall nettolåna i utländsk valuta. Denna
valutanorm är ett uttryck för regeringens vilja att
föra en stram penningpolitik och därigenom
komma till rätta med obalanserna i den svenska
ekonomin.

Utlandslånenormen innebär en klar
inskränkning i riksgäldskontorets möjligheter att
minimera kostnaderna för statsupplåningen. En
omläggning innebärande en möjlighet till viss
nettoupplåning i utländsk valuta skulle kunna
reducera kostnaderna för statsskulden med
åtminstone 10 miljarder kronor.

Utlandslånenormen hindrar dock inte att
betydande delar av statens upplåning indirekt
finansieras genom upplåning utomlands -- i
utländsk valuta. Svenska företag kan till exempel ta
upp lån i utländsk valuta och sedan låna ut detta
kapital till staten till en väsentligt högre ränta.
Företagen gör således en räntevinst -- ett
räntearbitrage, som finansieras av svenska
skattebetalare.

Denna verklighet står i djup kontrast till
regeringens intentioner om att ''det övergripande
målet för riksgäldskontoret och
statsskuldspolitiken skall vara att minimera
kostnaderna för statens upplåning''.

Vänsterpartiet anser inte att högräntepolitiken
och den indirekta överföring av pengar från
statskassan till näringslivet som detta medför bör
vara en norm. Att statsskuldspolitiken måste
stämmas av mot penningpolitiken är en sak, en
annan att upphöja dåliga affärer till allmän lag.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att
statsskuldspolitiken måste vara en del av den
ekonomiska politiken och att det innebär ''att den
skall främja de övergripande ekonomiska målen
såsom hög tillväxt, full sysselsättning, låg inflation
och en jämn fördelning av levnadsstandarden''.

För att detta skall vara möjligt krävs en hög
flexibilitet. Detta gäller inte minst i ett läge då den
externa balansen försämras och det är av vikt att
bevara förtroendet för den svenska kronan. Den
statliga utlandsupplåningen måste i ett sådant läge
kunna öka för att undvika en alltför kraftig
avtappning av valutareserven.

Vänsterpartiet yrkar med hänvisning till det
ovan anförda avslag på regeringens förslag om
förbud mot statlig nettoupplåning i utländsk valuta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:29
vad avser punkt 2, statsupplåningen (avsnitt 4) om
utlandslånenormen innebärande förbud mot
nettoupplåning i utländsk valuta,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
utlandslånenormen och statlig upplåning i utländsk
valuta.

Stockholm den 24 oktober 1990

Lars Bäckström (v)

Maggie Mikaelsson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)