med anledning av prop. 1990/91:29 Riksgäldskontorets uppgifter inom statsskuldspolitiken och den statliga finansförvaltningen

Motion 1990/91:Fi2 av Anne Wibble m.fl. (fp)

1. Statsskuldspolitikens mål

Enligt propositionen skall minimering av
kostnaderna för statens upplåning under vissa
restriktioner vara det övergripande målet för
statsskuldspolitiken. Vi instämmer med detta mål.
Vi vänder oss dock emot att propositionen
samtidigt beskriver andra mål, som att stimulera
hushållens sparande. Det skapar bara onödiga
konflikter i riksgäldens verksamhet, eftersom
kostnadsminimering inte alltid kan uppnås om
hushållssparandet samtidigt skall stimuleras.

Riksbanken är ansvarig för penningpolitiken,
samtidigt som statsskuldspolitiken också påverkar
denna. Det är därför rimligt att viss samordning
sker mellan riksgälden och riksbanken. Det samråd
som föreskrivs i propositionen och som nu fungerar
anser vi är bra och riktigt.

2. Utlandsupplåningen

Normen att staten inte skall nettolåna i utländsk
valuta för att finansiera statens budgetunderskott
eller för att förvalta statsskulden skall ligga fast. Vi
delar uppfattningen i propositionen på denna
punkt. Skrivningen i propositionen att detta skall
tolkas så att riksgälden skall vara skyldig att
amortera på utlandsskulden om och när riksbanken
måste hålla så högt ränteläge att betydande
valutainflöde uppstår, skapar problem och är en
viktig restriktion för riksgälden. Det innebär att
kostnaderna för statsskuldens förvaltning blir högre
än vad som eljest vore möjligt. Vi kan emellertid
inte se att det finns något annat sätt att anpassa sig
till ett valutainflöde och accepterar därför
propositionens förslag.

3. Upplåning från hushållen

På hushållsmarknaden finns tre instrument --
premier, sparobligationer och allemanssparandet.
Sparobligationerna är på väg ut och ersätts av en ny
låneform, obligationskonto.

Som framgått ovan anser vi inte att riksgälden
skall ha som mål för verksamheten att stimulera
hushållens sparande. Det måste ankomma på den
ekonomiska politiken att skapa långsiktiga
incitament för hushållens sparande. Inte heller
anser vi att riksgälden skall utvecklas till en ny
statlig bank med omfattande direkt upplåning från
hushållen. Det finns därför anledning att på sikt
ompröva förutsättningarna för allemanssparandet.
Eftersom allemanssparandet är en helt likvid
sparform med avistakonton, utan bindningar
(bortsett från en mindre uttagsavgift) och volymen
f n är betydande måste emellertid förändringar ske
med stor försiktighet, samtidigt som villkoren för
sparandet i ekonomin generellt förbättras.

Vad avser premieobligationer och det nya
obligationskontot finner vi det angeläget att påpeka
att villkoren måste vara sådana att
kostnadseffektivitet nås. Dessutom anser vi det
angeläget att ingen otillbörlig konkurrensfördel
upprätthålls gentemot kreditinstituten på grund av
riksgäldens särställning i övrigt.

4. Affärsverkens finansiering

Propositionens huvudprincip är att affärsverken
skall få möjlighet att välja finansieringskälla själva,
dvs anlita riksgälden eller ta upp krediter på den
öppna marknaden. Detta är bra. Vi stödjer också
tanken att affärsverken skall inhämta anbud från
riksgälden, liksom förslaget att den styrning som
kan behövas av affärsverkens
investeringsverksamhet kan ske genom låneramar
eller krav på lägsta tillåtna soliditet.

Vi vill dock poängtera att de som idag är
affärsverk i flera fall driver rent konkurrensutsatt
verksamhet. I sådana fall kan möjligheten till
finansiering via riksgälden skapa
konkurrensfördelar och snedvridningar. Detta
problem bör åtgärdas genom förändringar
beträffande vad som bör vara affärsverk och vad
som med fördel i stället kan drivas i annan
verksamhetsform.

5. Garantiverksamheten

Enligt propositionen skall riksgälden bygga upp
en företagsekonomisk kompetens för en utökad
roll inom kreditgivning och kreditgarantier. Vi
ställer oss inte avvisande till detta när det gäller
beslut som rör utlandsmarknaderna, men i
propositionen föreslås även en utökad roll för
kreditgarantier i svenska kronor på svenska
marknaden för belopp större än 50 Mkr. Tanken
tycks vara att riksgälden skall bedöma den
företagsekonomiska risken med garantin, vilket
sägs avlasta regeringen. Trots detta skall riksgälden
kunna överlämna ärenden till regeringen om den
företagsekonomiska bedömningen blir negativ,
men syftet med krediten är något annat. I sådana
fall skall regeringen göra en avvägning mellan
ekonomiska och andra faktorer. Sådana
avvägningar hör självfallet till statsmakternas
ansvar. Det är i propositionen oklart vad syftet med
riksgäldens del i denna avvägning av
företagsekonomi och andra överväganden blir.
Företagsekonomisk kompetens och professionella
kunskaper för risk- och garantibedömning återfinns
på många håll på kapitalmarknaderna. Vi anser det
inte självklart att just riksgälden behöver bygga upp
sådan och ställer oss därför skeptiska till
propositionens förslag i denna del.

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om mål för
statsskuldspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om upplåningen
från hushållen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
lånefinansiering av statlig verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
företagsekonomisk kompetensuppbyggnad i
riksgäldskontoret.

Stockholm den 24 oktober 1990

Anne Wibble (fp)

Lars De Geer (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Bengt Rosén (fp)