med anledning av prop. 1990/91:29 Riksgäldskontorets uppgifter inom statsskuldspolitiken och den statliga finansförvaltningen

Motion 1990/91:Fi3 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Statsskuldspolitikens mål

Enligt propositionen skall det övergripande
målet för riksgäldskontoret och
statsskuldspolitiken vara att minimera kostnaderna
för statens upplåning. Detta överensstämmer med
den linje vi länge har drivit. Slutsatsen blir att det
inte kan ankomma på riksgäldskontoret att lägga
upp statsupplåningen på ett sådant sätt att
hushållens sparande särskilt stimuleras. Detta
eftersträvansvärda syfte måste uppnås med andra
medel inom den ekonomiska politiken, framför allt
en sänkning av skattetrycket och en återgång till
iakttagande av fasta spelregler.

Den viktigaste restriktionen på
statsskuldspolitiken måste vara avvägningen mot
penningpolitiska synpunkter. Enligt vår
uppfattning kan samordningen med
penningpolitiken under normala förhållanden i allt
väsentligt ske via marknaden. Ansvaret för
penningpolitiken åvilar då riksbanken, men även
riksgäldskontoret kan handlägga sina uppgifter på
ett självständigt sätt. Självfallet är det angeläget att
det i principiella frågor förekommer ett
informations- och meningsutbyte mellan
riksbanken och riksgäldskontoret. Efter samråd
skall emellertid båda myndigheterna vara fria att
fatta egna beslut. Av rent konstitutionella skäl är
det för övrigt ogörligt att ge riksgäldskontoret en
underordnad ställning i förhållande till riksbanken.

Utlandsupplåningen

Vi delar uppfattningen att riksgäldskontoret
även fortsättningsvis skall utgå från normen att
staten inte lånar i utlandet och att detta skall tolkas
så att det inte får ske någon nettoupplåning i
utländsk valuta för att finansiera statliga
budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden.
Däremot finner vi det inte rimligt att
riksgäldskontoret t.o.m. i tider av växande
underskott i bytesbalansen skall vara förpliktat att
vid ett valutainflöde, som följer av ett högt
ränteläge, amortera ned statens utlandsskuld. Vi
har tidigare påpekat -- vilket även LO nu
understryker -- att konsekvensen skulle bli en
avsevärd höjning av statens upplåningskostnader,
samtidigt som enskilda ''låneförmedlare''
tillgodogör sig en betydande ränteskillnad. Det bör
under alla omständigheter mellan riksbanken och
riksgäldskontoret övervägas, om det inte finns
andra vägar att parera ett valutainflöde, som
orsakas av att penningpolitiska skäl motiverar en
hög räntenivå.

Hushållsupplåningen

Inställningen i propositionen till särskilda
instrument för statlig upplåning är påfallande
reserverad. Riksgäldskontoret medges dock en rätt
att även framdeles låna direkt hos hushållen. De
anförda motiven -- beredskap för framtida behov
samt vikten av att bibehålla kompetens i
hanteringen av utestående hushållslån -- finner vi
svaga. I enlighet med grunduppfattningen att målet
för statsupplåningen skall vara kostnadseffektivitet
förordar vi att den direkta hushållsupplåningen
skall upphöra. Om hushållens bidrag till
statsupplåningen lämnas via avkastningsfonder
som administreras av kreditinstitut, skulle
betydande rationaliseringar och besparingar kunna
göras inom riksgäldskontoret.

Finansiering av statlig verksamhet utanför
statsbudgeten

De i propositionen framlagda förslagen
överensstämmer väl med de riktlinjer som angavs i
vår motion Fi715 till föregående riksmöte. Vi
tillstyrker att statlig verksamhet, särskilt
investeringar, i ökad omfattning skall kunna
lånefinansieras på marknadsmässiga villkor.
Samordning via riksgäldskontoret kan därvid verka
kostnadssänkande.

Enligt vår uppfattning bör flera av affärsverken
ombildas till aktiebolag och privatiseras. Därmed
löses finansieringsfrågorna på ett naturligt sätt. Så
länge affärsverksformen består, är det dock
nödvändigt att utöva viss kontroll över
upplåningen. Vi tillstyrker propositionens förslag
att affärsverken fritt skall kunna välja
finansieringsväg under förutsättning att offert
inhämtats även från riksgäldskontoret. Erforderlig
politisk styrning uppnås med hjälp av låneramar
eller krav på lägsta tillåtna soliditet, vilket skulle ge
mer enhetliga regler än nuvarande splittrade
bestämmelser. Med hänsyn till de skilda
förutsättningar som ändå råder vill vi understryka
vikten av att riksdagen ges tillfälle att fastställa
regler beträffande lånefinansieringen för varje
affärsverkskoncern för sig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om mål för
statsskuldspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om statens
utlandsupplåning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
hushållsupplåningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
lånefinansiering av statlig verksamhet.

nStockholm den 24 oktober 1990

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m)

Filip Fridolfsson (m)

Ing-Britt Nygren (m)

Margareta Gard (m)

Knut Wachtmeister (m)