med anledning av prop. 1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skogar

Motion 1990/91:Jo10 av Leif Marklund m.fl. (s)

I regeringens proposition 1990/91:3 om
skogsbruk i fjällnära skogar föreslås ändring i
skogsvårdslagen som särskilt tar sikte på skyddet
för naturvårdens, kulturmiljövårdens och
rennäringens intressen.

Skogsvårdslagen skall på ett bättre sätt än hittills
vara en garanti för att skogsbruk i fjällnära skogar
bedrivs med mycket stor återhållsamhet.

I skogsstyrelsens rapport rörande de fjällnära
skogarna redovisas detaljerat nu rådande skydds-
och brukandeförhållanden. Där framgår för
Norrbottens län att 54 % av den produktiva arealen
redan är skyddad. Ytterligare arealer kommer att
avgränsas med stöd av skogsvårdslagen i föreslaget
utredningsuppdrag.

Nu rådande förhållande, som tillkommit under
senare tid i form av stora reservatsavsättningar,
manar till stor försiktighet vid utformning av
regelverk för att inte åstadkomma reella och
psykologiskt negativa verkningar rörande tilltron
till möjligheterna att bedriva ett långsiktigt
skogsbruk i dessa områden.

Med den betydelse dessa marker har ur
regionalekonomisk synvinkel, bör samhällets krav
utformas så att inte regelverken verkar onödigt
hämmande på virkesfångst och
återväxtinvesteringar.

Propositionens förslag till tioårsredovisningar
framstår som ett alltför långtgående krav, som
skulle innebära att stora delar av
skogsbruksplanerna skulle binda stora delar av
avverkningsprogrammet på detaljplaneringsnivå.

Med de förändrade förutsättningar som kan
uppstå under en tioårsperiod beträffande ägandet
och även ur skoglig, ekonomisk synvinkel,
avseende behov av olika sortiment och andra
markanvändningsanspråk kan ett omfattande
planeringsarbete, som inte går att följa praktiskt,
leda till misstroende och tvister och därmed verka
stick i stäv med sitt syfte.

Kravet bör, om det skall finnas med, begränsas
till den del av brukningsenheten som faller inom
fjällnära skog och avse detaljplaner för högst tre till
fem år och den redovisning av arealerna som
kartmässigt kan bli berörd inom tioårsperioden.

Ett välplanerat skogsbilvägnät är, som anförs i
propositionen, även i fjällnära skog en vital grund
för en fungerande samordnad markanvändning.

Skogsbruk kan i vissa fall bedrivas utan
permanenta vägar och bör naturligtvis utvecklas.
Men trots detta är skogsbilvägar en nödvändig
basstruktur för den spridning av insatser som blir
följden av den begränsning i hyggesstorleken som
föreslås.

Skogsbilvägarnas betydelse för jakt, fiske,
bärplockning, turism samt för en alltmer
mekaniserad renskötsel talar för att dessa värden
bör inräknas i nyttan och kostnaden som ska ligga
till grund för tillståndsgivningen.

Mot denna bakgrund är det inte befogat med
någon speciell handläggningsgång för fjällnära
skogar utöver gällande regler enligt 19 §.

Förslaget att införa ersättning för försvårad
markanvändning mellan 21 §, SVL, och
naturvårdslagens reservatsregler riskerar att
avsevärt försvåra en positiv tillämpning av 21 §,
SVL.

Förslaget i propositionen att tillstånd inte får
meddelas om avverkningen medför väsentligt
bortfall av renbete och tilllåtet renantal påverkas
negativt synes vara av teoretisk karaktär. Att
sakligt pröva betesbortfall i ett tillståndsärende i en
biologisk miljö och rådande areaproportioner synes
teoretiskt intressant men praktiskt ogenomförbart.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utveckling av
markanvändningsplanering, skogsvägbyggnad,
naturvårds- och kulturmiljövårdshänsyn vid
avverkningstillstånd samt ökad hänsyn till
rennäringen.

Stockholm den 17 oktober 1990

Leif Marklund (s)

Bruno Poromaa (s)

Mats Lindberg (s)