med anledning av prop. 1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skogar

Motion 1990/91:Jo8 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

Inledning

Frågan om skogsbruk i den fjällnära skogen har
debatterats under en lång tid. I frågan har många
olika intressen kommit till uttryck och ställts på sin
spets. Det gäller naturvård, sysselsättning,
äganderätt och rennäringsfrågor. Alla intressen
har, enligt centerns åsikt, ett stort värde. Det är
därför viktigt att försöka lösa de konflikter som
uppstått och kommer att uppstå mellan dessa
intressen.

Centern har i riksdagen under en lång rad av år
uppmärksammat frågan om skogsbruket i den
fjällnära skogen. 1985 uttalade ett enigt
jordbruksutskott i riksdagen, med anledning av
bl.a. centermotioner, att det är nödvändigt med en
stor försiktighet vid bedrivande av skogsbruk i de
s.k. fjällnära skogarna. Riksdagen beslutade även
att ge regeringen till känna nödvändigheten av
förbättrat samrådsförfarande och skonsammare
skogsskötselmetoder.

I januari 1989 gav regeringen skogsstyrelsen i
uppdrag att utreda frågan om skogsbruk i de
fjällnära skogarna. Utredningen presenterades i
juni samma år men saknade konkreta förslag till
åtgärder.

Centerns grundsyn

Centern anser att naturresurser ska brukas utan
att förbrukas. Lösningen på många av de
miljöproblem som finns i dagens samhälle ligger i
att öka användningen av förnybara resurser och
minska användningen av icke förnybara resurser.
Skogen är en urgammal resurs i Sverige som kan
nyttjas till många olika saker. Skogsbruk är en
naturlig grund, men skogen är viktig också för
naturvård, rennäring, turism och friluftsliv m m.

En annan grundläggande princip för centern är
att det skall vara möjligt att leva och verka i
hela Sverige. Den omfattande
centraliseringen av såväl privat som offentlig
verksamhet måste upphöra. Ett decentraliserat
samhälle ger mindre miljöbelastning och ger
människor större trygghet. Det är av denna
anledning angeläget att främja och stärka de
näringsgrenar som idag finns i de områden av
Sverige som utsatts för den ohämmade
socialdemokratiska centraliseringspolitiken.

Människorna i Norrlands inland, det område
där den fjällnära skogen är belägen, är en resurs för
landet. Utan att de har möjlighet att leva och verka
i detta område skulle denna bygd dö ut. Det är
nödvändigt att det näringsliv som finns i detta
område ges förutsättningar att utvecklas.

En tredje utgångspunkt för centern är att den
enkildes äganderätt och rättstrygghet måste värnas.
Intrång och inskränkningar i en markägares rätt att
förfoga över sin egendom skall minimeras till vad
som krävs för att motverka negativa effekter för
naturvården. Det personliga ägandet är bäst lämpat
att tillvarata människors vilja till engagemang och
ansvarstagande.

De enskilda skogsägare som finns i det fjällnära
området har visat att man klarar att bedriva ett
fungerande skogsbruk och ta ansvar för miljö- och
naturvård.

Skogsbrukaren i dessa områden ska ha samma
regler att följa som skogsägaren i övriga landet.
Ingen ska ''straffas'' för att egendomen råkar vara
belägen på en ur nationell och internationell
synpunkt intressant plats. De självverksamma
markägare som har fastigheter i dessa områden
måste även i framtiden ha möjlighet att bedriva sin
näring inom de ramar som lagstiftningen ställer
upp.

Om restriktioner införs utöver de som gäller för
hela landet måste staten vara beredd att hålla den
enskilde markägaren skadefri. Ersättning eller
bidrag till särskilt naturvårdsanpassat skogsbruk
ska utgå. Rättstryggheten kräver att ersättning
utgår i de fall som rätten att förfoga över
skogsmarken inskränks. Hänsyn enligt 21 §
skogsvårdslagen ska alltid tas.

Internationellt intresse

De fjällnära skogarna i Norden tillhör ett av de
få bevarade skogsområden i världen som är
''naturligt fungerande''. Andra skogar av detta slag
är regnskog samt bergskog i tropiskt och
subtropiskt klimat. Alla dessa skogar är av ett
internationellt intresse.

Den internationella debatten om skogen och
skogsavverkningar som följt av framförallt de stora
avverkningarna av regnsskogarna har även i viss
mån kommit att beröra den svenska skogen. Svensk
skogsindustri har under senare år ibland stött på en
stark miljöopinion som vänder sig mot vad de
uppfattar som en svensk skövling av skog. Denna
opinion har i vissa fall bidragit till köpmotsånd mot
svenska skogsprodukter.

Det kan konstateras att, även om kritiken är
orättvis och felaktig, Sverige har omvärldens ögon
på sig. Den svenska skogen uppfattas som en viktig
del av ett globalt biosystem. Det finns risk för att
diskussionerna kan ge svenskt skogsbruk ett dåligt
rykte på den internationella marknaden med
svårigheter för den viktiga svenska skogsindustrins
exportmöjligheter som följd.

Fjällnära skog

Det som benämns ''fjällnära skog'' finns inte
exakt definierat. Allmänt avses det område som är
beläget ovanför domänverkets gamla
skogsodlingsgräns eller dess förlängning över icke
statlig mark. Denna gräns har dragits
schablonmässigt över privat mark.

Den gamla skogsodlingsgränsen drogs upp av
ett antal professorer från dåvarande
skogsforskningsinstitutet. Det var biologiska
grunder som var grundläggande för var man
bestämde att gränsen skulle gå. Endast i
undantagsfall var det ekonomiska motiv för
gränsdragningen.

Den fjällnära skogen måste avgränsas på ett
entydigt sätt. För den skog som klassificeras som
fjällnära skog måste särskilda regler gälla som
redovisas nedan. För brukningsenheter över 1 000
ha ska ytterligare krav ställas. Dessa krav gäller i
huvudsak tillståndsprövning.

Anledningen till att vi föreslår skilda regler för
små och stora brukningsenheter är att vi anser att
det småskaliga privata skogsbruket är det
skogsbruk som bäst harmonierar med naturvårdens
krav. Hyggesstorleken och skogsbruksmetoderna
skiljer sig på ett avgörande sätt mellan det
storskaliga och småskaliga skogsbruket. Tidigare
erfarenheter av hur skogsbruket bedrivs av skilda
ägarkategorier visar att det behövs striktare regler
för storskogsbruket.

Det skogsbruk som i generationer har bedrivits
som bondeskogsbruket har inte på samma sätt
skapat problem vare sig för naturvård,
återbeskogning eller rennäring. Detta beror bl a på
att skogsägarna ständigt varit verksamma inom det
fjällnära skogsområdet och varit beroende av en
jämn och långsiktig produktion från sina
fastigheter. Genom att skogsbruket bedrivs i
mindre skala och på ett varierande sätt hos skilda
brukare, får man ett ur naturvårdssynpunkt bättre
anpassat skogsbruk. Det ska därför vara möjligt att
ge de mindre markägarna något större frihet och
färre pålagor.

Skogsägare med små arealer kan aldrig göra
stora hyggen eftersom skogsvårdslagen (14 §)
förhindrar att hyggen tas upp som är större än en
viss del av fastigheten. Skogsägare med stora
arealer gör däremot ofta stora hyggen eftersom de
har stora fastigheter som tillåter stora hyggen.
Skogsvårdslagen släpper därför fram stora hyggen
inom storskogsbruket.

De stora skogsföretagen skall i enlighet med
förslaget i propositionen vid ansökan om
avverkning också redogöra för hur hänsyn till
naturvård och rennäring ska ske. Dessa företag har
resurser att genomföra omfattande
konsekvensbeskrivningar och inventeringar.
Motsvarande resurser saknar det enskilda
småskogsbruket. Därför anser centerpartiet att de
ska slippa att göra dessa utredningar. Det enskilda
skogsbruket skulle få stora problem att klara av den
byråkrati som tillståndsplikt och inventeringskrav
leder till.

Det är framför allt domänverket som bedriver
storskaligt skogsbruk inom det fjällnära området. I
Norrbotten är ca 80 % av skogsmarken i det
fjällnära området statligt ägd, men i andra län är
andelen statlig mark mindre. Det är rimligt att man
inom detta skogsbruk ställer högre krav på
skogsbruket eftersom detta skogsbruk på ett
avgörande sätt påverkar den fjällnära skogen.

En lokalt anpassad avgränsning av den fjällnära
skogen bör göras i de fyra län som berörs av
fjällnära skog, dvs. Norrbotten, Västerbotten,
Jämtland och Kopparberg. Ansvaret för att
avgränsningen upprättas ligger på
skogsvårdsstyrelserna och länsstyrelsen inom
respektive län och ska ske i samråd med
naturvårdsintressen, skogsägare, rennäring och
berörda kommuner. Det är angeläget att alla
intressenter har möjlighet att delta i denna
avgränsning.

Vid avgränsningen bör den pågående
inventeringen av olika markanvändningsintressen
utnyttjas för att avgränsa det område som är särskilt
känsligt för skogsbruk och där speciella
naturvärden finns. Vårt förslag är en modifiering av
propositionens förslag om fördjupade
verksamhetsplaner. Vi anser att det är viktigt att
den kunskap som redan finns och som byggs upp
vid inventeringarna används redan vid
upprättandet av den tidigare avgränsningen för
fjällnära skog.

Den inventering som krävs inom varje län
behöver extra ekonomiska medel till de aktuella
länsstyrelserna för att kunna genomföras. Vi
föreslår därför att regeringen ges i uppdrag att
återkomma till riksdagen med förslag i denna fråga.

Ovanför de avgränsade områdena ska ett
småskaligt skogsbruk få bedrivas. Vi föreslår
följande krav för detta skogsbruk:

1. Ett tillägg till 19 § skogsvårdslagen skall göras
som innebär att den som äger sammanlagt mindre
än 1 000 ha skogsmark i det aktuella området ska
ha ett förenklat ansökningsförfarande hos
skogsvårdsstyrelsens. Det är myndighetens uppgift
att pröva ansökan och att avstämma med gjorda
naturvärdesinventeringar vilka eventuella särskilda
villkor som kan behövas. Skogsägaren ska inte
särskilt behöva redovisa hänsynstagande till
naturvård och kulturmiljövård.

2. Högsta tillåtna hyggesstorlek bör, liksom
propositionen föreslår, sänkas från 40 till 20 ha.
Under perioden 1985--1988 uppgick den
genomsnittliga storleken på hyggena till 18 ha. Det
småskaliga privata skogsbruket har en
genomsnittlig hyggesstorlek på ca 12 ha.

En begränsning av hyggesstorleken tillgodoser
till viss del naturvårdens och rennäringens
intressen. Genom mindre hyggen kan en mosaik av
skog i olika successionstillstånd skapas.

3. Ovanför gränsen ska hyggesplöjning och
plantering av främmande trädslag ej vara tillåtet. I
princip har hyggesplöjningen redan upphört, men
vi anser att detta även bör lagfästas. Plantering av
främmande trädslag (t.ex. contorta) ska inte vara
tillåtet i det fjällnära området. I detta sammanhang
föreslår vi också att all utplantering av gentekniskt
förändrade arter förbjuds.

4. Blädningsskogsbruk ska uppmuntras i detta
område. Enligt skogsstyrelsens utredning kan
fjällskogsblädning/beståndsföryngring ge bättre
förutsättningar för mångbruk än den traditionella
slutavverkningen. Idag utgår bidrag till plantering
efter avverkning. Däremot kan man inte få bidrag
om man istället väljer en dyrare avverkningsmetod
för att på det sättet få fram en ny generation skog.
Vi föreslår att ett bidrag utgår även till blädning
från anslaget D 5. Bidrag till skogsvård m.m.
(skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd). På så sätt skulle ekonomiska incitament
finnas för att bläda istället för att ta upp stora
hyggen. Det är viktigt att ekonomiskt stödja ett nytt
skogsbruk som liknar ett tidigare skogsbruk men
som bedrivs med ny teknik.

5. Vi delar propositionens förslag om att slopa
6 § i skogsvårdslagen. Skogsägare ska inte längre
åläggas att slutavverka överårig skog. Vi förutsätter
att det kommer att gälla över hela landet.

6. Vi delar också propositionens förslag om
ändring av 14 § SVL samt den nya 19b § där kravet
på slutavverkning för att uppnå jämn
åldersfördelning slopas för den fjällnära skogen.

7. I övrigt ska för detta område liksom i
skogsbruket i sin helhet gälla att hänsyn tas i
enlighet med 21 § i skogsvårdslagen.

8. Vi föreslår att speciell ersättning ska kunna
utgå till skogsägare som vill bedriva ett särskilt
naturvårdsanpassat skogsbruk i områden där detta
kan anses angeläget. Detta kan jämföras med det
s.k. NOLA-bidraget (naturvårdsåtgärder i
odlingslandskapet) inom jordbruket. För att få del
av ersättningen måste en överenskommelse mellan
skogsägaren och staten upprättas. I avtalet ska
framgå vilka skyldigheter som skogsägaren har.

Ersättning till detta skogsbruk ska kunna utgå
med ca 2 000--3 000 kr/ha vid avverkningstillfället.
Detta borde kunna ersätta det bortfall av intäkter
som kan uppstå då skogsägaren tar större hänsyn
till naturvården. Nettointäkten för traditionell
slutavverkning i dessa områden överstiger normalt
inte 5 000 kr/ha. Regeringen bör ges i uppdrag att
snarast återkomma med ett förslag om ett sådant
system, så att regler kan fastställas under våren
1991. För ett ersättningssystem bör avsättas 25--30
milj. kr. årligen enligt vår bedömning.

9. Det generella kravet på anmälan av
avverkningar större än 0,5 ha ska naturligtvis gälla
även i detta område.

För brukningsenheter med större areal än 1 000
ha föreslår vi dessutom följande regler:

För dessa brukningsenheter, vilket främst gäller
domänverkets och bolagsägd skogsmark, ska de
regler om tillståndsplikt och
naturvärdesinventeringar som föreslås i
propositionen gälla.

Detta innebär att skogsägaren ska vara skyldig
att i sin avverkningsansökan redovisa planerad
hänsyn till naturvård, kulturmiljövård samt
rennäring för en tioårsperiod.

Vid tillståndsansökan ska åtgärder för
naturvård, kulturmiljövård samt rennäring
redovisas. När tillstånd ges skall
skogsvårdsstyrelsen besluta om hyggets storlek och
förläggning, tillåten avverkningsform och vilka
hänsyn som i övrigt skall kunna dömas till böter.

Skogsvårdsstyrelsen ska kunna föranstalta om
naturvärdesinventeringar innan tillståndsfrågan
avgörs.

Tillstånd till avverkning ska inte kunna ges om
avverkning är oförenlig med intressen som är av
väsentlig betydelse för naturvård eller
kulturmiljövård.

Detta innebär att vi tillstyrker propositionen i
denna del. Vi anser dock, som tidigare anförts, att
dessa regler bara ska gälla för brukningsenheter
större än 1 000 ha.

Utförsäljning av mark

Centern föreslår att mark från domänverket och
kyrkan säljs ut. I den fjällnära skogen är det främst
domänverket som äger mark. En utförsäljning
skulle stärka det privata skogsbruket och trygga
näringsliv och sysselsättning i området. Det privata
skogsbruket bedrivs på ett sätt som tar stor hänsyn
till naturvårdens krav. En utförsäljning skulle
därmed leda till en förbättrad naturvård i området.
Detta bör ges regeringen till känna.

I de fall privat mark tas i anspråk för
nationalpark eller naturreservat ska annan
ersättningsmark erbjudas av staten.

Naturvårdsfonden

Statlig mark som är av värde för naturvården ska
kunna tas i anspråk genom överföring från t.ex.
domänverket till naturvårdsfonden. Domänverket
äger och förvaltar stora delar av skog som är av
stort värde för naturvården. Genom en överföring
till naturvårdsfonden skulle en stor del av den
fjällnära skogen kunna skyddas. Denna mark ska
kunna överföras till naturvårdsfonden utan att
staten ska betala ersättning till sig själv.

Rennäringen

Det är angeläget att både renskötsel och
skogsbruk kan bedrivas i den fjällnära regionen. Vi
anser att de förslag som regeringen nu lägger i
denna riktning kan bidra till detta. I många
regioner har det samråd som redan nu finns, lett till
att eventuella konflikter har lösts. Vi tillstyrker
propositionen i denna del.

Skogspolitiska utredningen

De förslag som vi här anfört innebär inte att
skogspolitiska utredningen, som nyligen påbörjat
sitt arbete, helt kan bortse från frågan om
skogsbruket i den fjällnära skogen. Skogspolitiken
måste präglas av en helhetssyn. Eftersom
skogspolitiska utredningen ska formulera ett
miljömål för skogsbruket, är det naturligt att även
den fjällnära skogen utreds.

Skogsvårdsavgiften

Skogsvårdsavgiften innebär att skogsbrukaren
råkar ut för en högre beskattning än andra
näringsidkare. Centern har under ett flertal år
föreslagit att denna avgift slopas. Avgiften innebär
att statlig byråkrati transfererar pengar mellan
olika skogsägare. Det leder inte till ett effektivt
skogsbruk, utan hämmar snarare skogsbrukets
utveckling. Ett slopande av skogsvårdsavgiften
skulle leda till ett effektivare skogsbruk. Detta är
av stor betydelse för näringslivet i Norrlands
inland.

Skogsforskning

Konflikterna angående skogsbruket i det
fjällnära området kräver att forskningen på
området intensifieras. Propositionen föreslår att
skogsforskningen ytterligare bör uppmärksamma
problemen i fjällskogsområdet. Regeringen anvisar
dock inga medel till denna forskning. Vi har
tidigare föreslagit en tydligare inriktning av
forskningen mot småskogsbruket.

Som vi tidigare anfört anser vi att det privata
skogsbruket i det fjällnära området bedrivs på ett
ur naturvårdssynpunkt riktigt sätt. Det är därför
angeläget att ytterligare utveckla metoder som kan
användas inom detta skogsbruk.

Hyggesbränning är en intressant metod för att
underlätta föryngring. Det är skogsbränder som
oftast gett upphov till den fjällnära skog som idag
finns i det aktuella området. Hyggesbränning
omvandlar hyggesrester och förna till
näringsämnen. Detta bör närmare
uppmärksammas inom forskningen om den
fjällnära skogen och metoder utvecklas.

Vad som ovan anförts om forskningen bör ges
regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på proposition
1990/91:3 i denna del beslutar om ett tillägg till 18 §
skogsvårdslagen med följande lydelse:
Regeringen meddelar också föreskrifter om vilka
delar av den svårföryngrade skogen som skall anses
utgöra fjällnära skog,

2. att riksdagen med avslag på proposition
1990/91:3 i denna del beslutar att 19 §
skogsvårdslagen skall ha följande lydelse:
I svårföryngrad skog eller skyddsskog får
avverkning inte ske utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. I samband med att tillstånd ges kan
skogsvårdsstyrelsen besluta om åtgärder för att
begränsa eller motverka olägenhet och trygga
återväxten.
Tillstånd behövs inte
1. för röjning eller gallring som främjar skogens
utveckling;
2. för avverkning på brukningsenhet inom de delar
av den svårföryngrade skogen som anses utgöra
fjällnära skog om skogsmarkens ägare innehar
sammanlagt högst 1 000 ha skogsmark inom
området för den fjällnära skogen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om regler för
skogsbruket ovan den fjällnära skogen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om regler för de
markägare som har mer än 1 000 ha skogsmark i
den fjällnära skogen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utförsäljning
av statlig skogsmark i det fjällnära området,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om överföring av
mark från domänverket till naturvårdsfonden,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
skogsforskningen.

Stockholm den 17 oktober 1990

Karl Erik Olsson (c)

Lennart Brunander (c)

Karin Starrin (c)

Stina Gustavsson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Marianne Jönsson (c)

Göran Engström (c)