med anledning av prop. 1990/91:34 Ny bostadsfinansiering, m.m.

Motion 1990/91:Bo3 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

Allmänt

Miljöpartiet de gröna instämmer i kritiken mot
dagens bostadsfinansieringssystem. Det bidrar inte
tillräckligt att omfördela kostnaderna mellan
bostäder av olika ålder, det gynnar
höginkomsttagare som har råd att konsumera stora
bostäder med höga räntebidrag och det gör det
möjligt för den förste ägaren att kapitalisera
räntestödet.

Miljöpartiet anser att bostadskostnaderna skall
betalas av de boende och att de skattefinansierade
bostadssubventionerna skall minimeras. Det leder
till ett bättre resursutnyttjande om de boende, så
långt möjligt, betalar den verkliga kostnaden för
boendet.

Boendet och bostadsbyggandet måste anpassas
till de ekologiska ramar, vilka alltfler inser att vi
måste följa. De experimentellt byggda så kallade
ekobyarna visar sig även, tvärtemot vad man
befarat, kunna innebära lägre boendekostnader på
grund av den egna insatsen och den resurssnåla
driften.

Samtidigt är det viktigt att målsättningen om
allas rätt till bostad fullföljs. Förslaget till nytt
bostadsfinansieringssystem verkar vara ett steg i
rätt riktning. Det eliminerar en del av nackdelarna
i det nuvarande systemet, det håller kostnaderna i
nyproducerade bostäder på en rimlig nivå och
innebär samtidigt att bostadssubventionerna
minskar. Miljöpartiet de gröna tillstyrker därför
förslaget i sina huvuddrag men har invändningar
och förslag till förenklingar och kompletterande
utredningar på vissa punkter.

Investeringsbidrag

Investeringsbidraget är en kompensation för att
full moms föreslås i byggsektorn i det nya
skattesystemet. På kort sikt är en sådan
kompensation nödvändig för att förhindra alltför
snabba höjningar i nybyggnadskostnaderna. På
längre sikt måste dock ifrågasättas om det finns
särskilda skäl för att på detta sätt subventionera
bostadsbyggandet. Risk finns också att
investeringsbidraget -- när konkurrensen fungerar
mindre väl -- ''intecknas'' av byggföretagen som
genom detta kan höja sina priser varvid bidraget
inte i första hand kommer de boende till godo.
Riksdagen bör därför besluta att
investeringsbidraget skall avtrappas och avvecklas
under en period på ca 5--7 år.

Underlaget för investeringsbidrag, mm

En förhoppning på det nya
bostadsfinansieringssystemet har varit att detta
radikalt skulle minska den nuvarande
lånebyråkratin. När det gäller sättet att beräkna
underlaget för investeringsbidrag,
skattekompenserande räntebidrag och räntelån
verkar det dock inte ha blivit någon nämnvärd
förenkling. Således föreslås att nuvarande system
med schablonbelopp för olika värdebärare skall
vara kvar.

Vi anser att nuvarande system är alltför
detaljfixerat och inriktat på att skapa
''millimeterrättvisa'' och därigenom blir alltför
krångligt. Systemet i sig inbjuder också till
anpassning från byggherrarnas och byggföretagens
sida, dvs man tar ut vad systemet tål. Möjligheten
till ytterligare schablonisering bör utredas, till
exempel ett underlag byggt endast på antal
lägenheter, rum eller kvadratmeter.

Parkeringsanläggningar och dylikt skall inte
ingå i låneunderlaget.

Med en sådan ytterligare schablonisering bör
också kravet på produktionskostnadsprövning
kunna slopas eftersom inget stöd utgår till
kostnader utöver den fastställda schablonen.

Skattekompenserande räntebidrag

Miljöpartiet de grönas principiella uppfattning
är att ränteutgifter inte bör vara avdragsgilla när de
har karaktären av konsumtionsutgift och inte ingår
i rörelse. Detta stämmer med en grundläggande
princip i skattelagstiftningen att
konsumtionsutgifter inte är avdragsgilla.
Nedtrappningen av ränteavdragens värde till 30% i
skattereformen är därför ett steg i rätt riktning. För
att uppnå neutralitet mellan olika boendeformer är
det också riktigt att ha ett motsvarande
räntekompenserande bidrag i hyres- och
bostadsrättshus. På sikt bör dock målet vara att
reducera värdet av både ränteavdrag och bidrag.

Räntelån -- realräntebidrag

Det är viktigt att räntelånesystemet och
realräntebidraget utformas på ett sådant sätt att det
inte lätt kan urholkas genom politiska beslut så som
skedde med paritetslånen.

Förslaget till realräntebidrag förefaller alltför
generöst. En hög realränta är i första hand ett
tecken på misstro mot framtiden, ett lands
ekonomiska utveckling och den ekonomiska politik
som förs.

Om hela eller större delen av kostnaden för en
hög realränta kompenseras av staten i form av ett
realräntebidrag minskar det allmänhetens
förståelse för behovet att föra en stram
finanspolitik respektive kreditmarknadens
benägenhet att utöva en press nedåt på
räntenivåerna. Det är emellertid inte heller
lämpligt att i tider av hög realränta lägga hela
kostnaden för detta på räntelånen som då skulle
kunna öka så snabbt att de reala låneskulderna
steg.I stället bör, vid en hög realränta, en del av
kostnaderna för detta bäras direkt av
bostadskonsumenterna genom att nettoräntesatsen
höjs under dessa år och endast en mindre del, vid
särskilt hög realränta, betalas i form av
realräntebidrag. De ökade bostadskostnader som
detta leder till kommer att öka allmänhetens
förståelse för behovet av en stram finanspolitik och
också i sig innebära ett bidrag till en sådan politik
genom att statsbudgeten inte belastas av alltför
höga realräntebidrag.

Miljöpartiet de gröna föreslår mot bakgrund
härav att riksdagen uppdrar åt regeringen att
återkomma med ett nytt förslag till utformningen
av realräntebidrag och nettoräntesats enligt
ovanstående riktlinjer.

Statlig kreditgaranti

I propositionen föreslås utan motivering olika
högsta gränser för kreditgarantins säkerhetsläge i
olika boendeformer. Av neutralitetsskäl bör samma
säkerhetsläge gälla för alla boendeformer.

Skrivningen om regressanspråk för staten när
denna tvingas infria sitt garantiåtagande är mycket
vag i propositionen. Skrivningen anger att
regressanspråk bör kunna begränsas något i vissa
fall och att efterhand praxis bör kunna utvecklas.
Eftersom grundprincipen med den fyllnadsborgen
som föreslås är att låntagaren gentemot långivaren
endast svarar med den förmögenhet som finns i
själva fastigheten förefaller det märkligt att han
gentemot staten kan komma att få svara med
samtliga sina förmögenhetstillgångar. Risken finns,
om det inte är noga reglerat när detta kan komma
att inträffa, att detta blir en hämsko för
bostadsbyggandet i de områden i landet där risken
för att fastighetspriserna inte följer räntelånens
utveckling är särskilt stor.

En annan osäkerhet gäller hur
finansieringsinstituten kommer att utnyttja
möjligheten att återförsäkra sig med den statliga
kreditgarantin. Risk kan finnas att de av
konkurrensskäl gör en selektering av de ärenden
där de begär statlig kreditgaranti till de ärenden där
risken för kreditförluster är störst och att de i fall
som bedöms säkra, t ex i storstadsområden, väljer
att själva stå för risken eller återförsäkra sig på ett
billigare sätt hos företag som endast försäkrar
kreditrisker i ''säkra'' områden. Om detta inträffar
i större skala kan det statliga kreditgarantisystemet
snart råka i stora svårigheter och tvingas att höja
kostnaden för kreditgarantin vilket kan leda till
ytterligare selektion och ännu högre garantiavgift.
Detta kommer då i första hand att drabba boende i
glesbygd. I propositionen finns inte tillräckligt
belyst hur stor risken är för en sådan utveckling och
vilka åtgärder som då kan sättas in.

En tänkbar åtgärd kunde vara att redan från
början göra det obligatoriskt att ha den statliga
kreditgarantin för räntelån, vilket skulle garantera
att kreditriskerna bärs solidariskt.

Räntestöd för underhåll, m.m.

Förslaget att räntestöd skall kunna ges även för
lägenhetsunderhåll i hyreshus är tveksamt. De
neutralitetsskäl som åberopas är inte självklara
eftersom det är långt ifrån säkert att
egnahemsägare finansierar motsvarande
investeringar med lån. Speciellt när det gäller
lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet utförs
dessa åtgärder ofta som eget arbete, vilket också
blir allt vanligare i hyreshus. Det egna arbetet
skulle missgynnas om inköpta underhållsåtgärder
på föreslaget sätt åtnjöt en särskild subvention. Vi
avvisar därför förslaget.

Räntebidragstrappan för hyres- och
bostadsrättshus

Det finns, enligt vår mening, inget skäl att
avskaffa den nuvarande räntebidragstrappan som
har till syfte att inte ge stöd till höga överkostnader
i bostadsbyggandet. Om det generellt sett finns ett
behov att anpassa låneunderlaget bör detta ske
genom viss uppräkning utan att för den skull
särskilt dyra byggen gynnas. Vi avvisar därför
förslaget.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
en plan för successiv avtrappning av
investeringsbidraget under en period på 5--7 år,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förenkling av bidragsunderlagsberäkning, m.m.,
enligt vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att kostnader för parkeringsanläggningar
inte bör ingå i låneunderlaget,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
minskning av administrationskostnaderna för
bostadsfinansieringssystemet hos
länsbostadsnämnderna,

5. att riksdagen avslår förslaget till utformningen
av realräntebidrag i propositionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt
förslag till utformningen av realräntebidrag och
nettoräntesats vid höga realräntor enligt vad som
anförs i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för den
statliga lånegarantin,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
mer preciserade regler för utkrävande av
regressanspråk enligt vad som anförs i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare
underlag och eventuellt förslag för att förhindra att
utnyttjandet av den statliga kreditgarantin
selekteras på sätt som anges i motionen,

10. att riksdagen avslår förslaget om räntestöd
till lägenhetsunderhåll i hyreshus,

11. att riksdagen avslår förslaget om ändring av
räntebidragstrappan för hyres- och
bostadsrättshus.

Stockholm den 25 oktober 1990

Claes Roxbergh (mp)

Inger Schörling (mp)

Kjell Dahlström (mp)

Eva Goe s (mp)

Lars Norberg (mp)

Kaj Nilsson (mp)