med anledning av prop. 1990/91:34 Ny bostadsfinansiering, m.m.

Motion 1990/91:Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c)

Inledning

Den grundläggande målsättningen för
bostadspolitiken måste enligt centerpartiets
uppfattning vara att skapa förutsättningar för att
alla skall kunna få en bostad till rimlig kostnad i en
god miljö. Samhälls- och bebyggelseplaneringen
måste ske på ett sådant sätt att närhet skapas
mellan boende, arbete och service. Variation och
mångfald skall stimuleras.

Bostadspolitiken måste präglas av enkelhet och
långsiktighet i de åtgärder som vidtas. Såväl
aktörerna på bostadsmarknaden som de boende
måste kunna planera sitt boende på sikt och veta
vilka regler som skall gälla. Detta är bara möjligt
om det finns en stabilitet i och en helhetssyn på
bostadspolitiken.

Det är också nödvändigt att reformerna inom
bostadspolitiken präglas av minskad detaljstyrning
och byråkrati. De enskilda människorna skall ges
möjlighet till större engagemang och ansvar för sitt
boende. Av särskild betydelse är att enkla och
lätthanterliga villkor för finansiering av statligt stöd
till byggande skapas.

En långsiktig bostadspolitik måste också
utformas med omsorg om den totala ekonomin i
samhället och med hänsyn till kraven från andra
samhällssektorer. De grundläggande sociala målen
måste återupprättas och rättvisa och solidaritet
mellan de boende skapas genom att samhällets stöd
på bostadssektorn noga prioriteras mot de grupper
som främst behöver stöd. Det krävs enligt vår
mening ett väl fungerande
bostadsfinansieringssystem för att nå och
upprätthålla dessa mål.

Bakgrund

En avgörande fråga för bevarandet av de sociala
målen i bostadspolitiken är således utformningen
av finansieringssystemet för boendet. Enligt
riksdagens beslut om skatteomläggningen skall
bostadssektorn svara för finansieringen av
marginalskattesänkningen med ca 25 miljarder. Vi
har från centerpartiets sida påtalat att
utformningen av finansieringen av
skatteomläggningen kraftigt fördyrar boendet,
vilket innebär att bostadsbidrag och annat socialt
stöd radikalt måste öka om inte många skall slås ut
från bostadsmarknaden.

Vi underströk vidare i samband med besluten
om skatteomläggningen att centerpartiet inte kan
acceptera en skatteomläggning som medför att de
sociala målen i bostadspolitiken eftersätts och
samtidigt leder till ett ökat behov av
transfereringar.

Från centerpartiets sida framhöll vi vidare att en
skattereform med rättvis fördelning och trygghet i
boendet som grund förutsätter att boendet ses som
nödvändig konsumtion och inte beskattas alltför
hårt.

Vi yrkade även avslag på förslaget att fördubbla
byggmomsen och därmed även införandet av ett
särskilt investeringsbidrag för nyproduktion av
bostäder.

Det hade enligt vår mening mot denna bakgrund
varit rimligt att före skatteomläggningen presentera
ett bostadsfinasieringssystem vilket, med hänsyn
tagen till de bostadssociala målen, visat i vilken
grad och på vilket sätt boendet skulle svara för
finansieringen av skatteomläggningen. En så
kraftig ökning av boendekostnaderna som den nu
beslutade finansieringsmodellen medför gör det
betydligt svårare att utforma ett
finansieringssystem som löser problemen med de
snabbt växande statliga bostadssubventionerna.

Ett nytt bostadsfinansieringssystem måste
utformas så att samhällets subventioner av boendet
långsiktigt minskar. Det är vare sig möjligt eller
rimligt att samhället subventionerar boendet med i
storleksordningen 50 miljarder kr/år som nu sker.
Det nuvarande lånesystemet medför också en
omfattande subventionering av mycket stora och
luxuösa bostäder. Det har stimulerat till en
låneekonomi och kraftig stigande priser och
kostnader på bostadsmarknaden. De vidlyftiga
subventionerna har starkt bidragit till att driva upp
byggkostnaderna och därmed också den allmänna
inflationen. Bostadssektorn har i den tredje vägens
ekonomiska politik fungerat som en
inflationsmotor.

Utvecklingen av statens kostnader för
bostadsfinansieringen under de senaste åren kan
beskrivas med följande tabell:

Bostadssubventioner och intäkter av
fastighetsskatt och hyreshusavgift åren
1983-1990. Miljarder kr., löpande priser

1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
Subventioner

Bostadsbidrag
+ KBT
6,8
6,9
7,1
7,2
7,5
8,1
8,4
8,5
Räntebidrag
9,9
10,5
12,3
14,5
13,3
14,2
17,7
21,6
Skattesubvention till egnahemsägare
10,9
10,7
13,0
13,2
13,2
16,5
17,9
16,4
Summa
27,6
28,1
32,4
34,9
34,0
38,8
44,0
46,5
Intäkter

Fastighetsskatt m m
0,7
1,0
3,6
4,6
5,6
6,0
6,1
6,1

Netto
26,9
27,1
28,8
30,3
28,4
32,8
37,9
40,4

Med det höga ränteläget, ökande kostnader för
byggande och ett relativt högt byggande kommer
behovet av räntebidrag att öka i betydande
omfattning innevarande år. Vi vill betona att staten
har det övergripande ansvaret för i vilken
omfattning och till vilka kostnader
bostadsbyggandet kan ske. Detta ansvar kan inte
skjutas över på kommunerna. I realiteten är det
den ekonomiska politiken, ränteläget och andra
lånevillkor som styr bostadsbyggandets omfattning
och inriktning.

Det är därför både ur statsfinansiell synpunkt
och för den enskilde nödvändigt att få bukt med
den onda cirkel som dagens subventionssystem
medför vad avser pris- och kostnadsutveckling
inom bostadssektorn. Detta måste dock ske på ett
sådant sätt att grundtryggheten för den enskilde
bevaras.

Propositionen

Den socialdemokratiska regeringen har nu
genom en uppgörelse med vänsterpartiet fått stöd
för ett nytt finansieringssystem med s.k. räntelån.
Mot denna bakgrund föreslås i proposition
1990/91:34 om ny bostadsfinansiering att det
nuvarande låne- och räntebidragssystemet vid ny-
och ombyggnad av bostadshus den 1 juli 1992
ersätts av ett stödsystem som bygger på att hela
lånfinansieringen sker med s.k. räntelån på den
allmänna lånemarknaden i konkurrens mellan
kreditinstituten.

Avsikten med detta lånesystem är starkt
förenklat att kostnaderna i nyproducerade hus skall
hållas nere genom att en viss del av räntan årligen
läggs till det lånade kapitalet i stället för att som nu
gå ut i form av bidrag från staten. Det leder till att
skuldbeloppet växer årligen under cirka en 20-
årsperiod i början innan återbetalningen börjar.

I det föreslagna finansieringssystemet får alla
30 % subvention på sina räntekostnader.
Egnahemsägaren får en skatteminskning med i
princip 30 % av ränteutgiften medan det till hyres-
eller bostadsrättshus lämnas ett motsvarande
bidrag.

Övriga ränteutgifter skall i fortsättningen i
princip täckas med räntelån och egna betalningar.
De egna betalningarna förutsätts första året vara
3,75 %. Ingångsnivån höjs i tre steg och för hus
byggda 1995 eller senare kommer nivån att vara
4 %. Andelen egna betalningar ökar sedan i takt
med inflationen. Återstoden av ränteutgifterna
skall täckas genom räntelån. Dessa påverkar inte
de egna betalningarna så länge lånen byggs upp.

I propositionen föreslås att om realräntan
överstiger ca 5 % skall ett realräntebidrag lämnas
för att skuldutvecklingen inte skall bli alltför stor.

Omläggningen av systemet avses även gälla de
hus som vid årsskiftet 1992/93 finns kvar i det gamla
räntebidragssystemet. Systemet avses även gälla
lån för ombyggnads- och underhållsåtgärder.

Vidare föreslås att ett investeringsbidrag införs
som kompensation för höjningen av byggmomsen.
Bidraget kommer att lämnas med 9,7 % av den
schablonmässigt beräknade kostnaden.

Förslagets statsfinansiella effekter är enligt
propositionen beroende på såväl ränteläge som
sambanden mellan ränta och inflation. De
statsfinansiella effekterna av en övergång till det
föreslagna systemet innebär enligt vad som anförs i
propositionen en överflyttning av räntebidrag från
statsbudgeten till räntelån på kreditmarknaden av
ett kapital i storleksordningen 8 -- 12 miljarder vid
en realränta på 6 % respektive 14 -- 16 miljarder vid
en realränta på 3 %. Föredraganden hävdar vidare
att även vid ogynnsamma antaganden om ränta och
inflation innebär räntelånesystemet avsevärda
besparingar. Någon redovisning av förslagets
effekter i ett längre perspektiv finns dock inte.

Föredraganden understryker dock samtidigt att
''de statsfinansiella besparingar som görs med det
nya systemet inte medför någon finanspolitisk
åtstramning på kort eller medellång sikt. Sparandet
i ekonomin som helhet kan inte förväntas öka i
detta tidsperspektiv. Något utrymme för statlig
utgiftsexpansion som en följd av förslaget skapas
därför inte i samhällsekonomisk mening'' genom
det nya räntelånesystemet.

Räntelånesystemets konsekvenser

Enligt vår uppfattning finns grundläggande
systemfel i det föreslagna
lånefinansieringssystemet. Med denna utformning
finns betydande risker för att samhällets intresse av
att driva en antiinflationspolitik minskar eftersom
låg inflation vid ett högt ränteläge riskerar medföra
en betydande ekonomisk belastning på
statsbudgeten. Lånesystemets konstruktion med
fasta räntor kan få som följd att -- när
samhällsekonomin förbättras -- statens
subventioner till boendet kraftigt kommer att öka.
En sådan effekt är en stark indikator på att
systemet inte kommer att vara långsiktigt stabilt.

Vidare innebär det föreslagna lånesystemet
enligt vår uppfattning inte någon lösning på
problemet med de kraftigt accelererande statliga
bostadssubventionerna. Vid ogynnsamma lägen
med höga realräntor, stora utbetalningar för
utfallande kreditgarantier och ökade skatteavdrag
för stora räntelån finns uppenbara risker för att
statens kostnader för bostadsfinansieringen med
det föreslagna räntelånesystemet kommer att bli
mer omfattande, på sikt t.o.m. i jämförelse med
vad utfallet skulle bli om dagens
räntebidragssystem bibehålls oförändrat. Det är
mot denna bakgrund förståeligt att det i
propositionen inte finns några beräkningar om vad
förslaget innebär för statsbudgeten på längre sikt.

Den allt svårare samhällsekonomiska
situationen med vikande konjunktur, högt
ränteläge och stigande inflation innebär ett kraftigt
kostnadstryck i sig på boendet. Därtill kommer att
de slutliga kostnadseffekterna av
skatteomläggningen för de boende ännu inte fullt ut
kan avläsas.

Det måste enligt vår uppfattning mot denna
bakgrund starkt ifrågasättas om det är möjligt att,
utan att kraftigt försämra tryggheten i boendet för
många människor, ytterligare lägga en
finansieringsbörda direkt på de enskilda i den
storleksordning som propositionens förslag
medför. Det höga kostnadsläget kan mycket snart
driva fram justeringar i systemet som också
äventyrar stabiliteten i det. Detta innebär att
tidpunkten för att införa ett räntelånesystem är
klart olämplig eftersom ett sådant system medför
att osäkerheten hos aktörerna och de boende inför
framtiden blir än mer påtaglig. Kostnadsläget för de
boende är således ett helt annat i dagsläget än i
början av 80-talet då frågan om införande av ett
räntelånesystem också var aktuell.

Utformningen av reavinstbeskattningen kan
vidare i vissa lägen innebära betydande förluster för
den enskilde även om han eller hon lyckats få ett
försäljningspris som överstiger lånebeloppet.

Vi anser mot denna bakgrund att innan mer
noggranna analyser genomförts av hur effekterna
av skattereformen blir på sikt för
boendekostnaderna, bör ett system som medför
fler osäkerhetsfaktorer och ökade kostnader för
hushållen inte införas.

Propositionens förslag innebär som ovan anförts
att man lyfter ut statens kostnader för direkta
räntebidrag ur statsbudgeten och övervältrar dem
på de boende med undantag från
grundsubventionen och realräntebidraget på ett
sätt som får oacceptabla sociala och ekonomiska
konsekvenser både för samhälle och individ.

Konstruktionen med räntelån innebär att ett
nybyggt hus måste få en värdeökning med 0,65 %
av inflationen. Erfarenhetsmässigt torde en sådan
utveckling inträffa i de mest expansiva orterna. I
övriga landet torde t.ex.en småhusägare inte kunna
sälja sitt hus för ett pris som uppgår till eller
överstiger lånebeloppet. Det kommer att medföra
ett totalt stopp av nybyggnation i såväl tätorter som
på landsbygd i utsatta regioner.

Räntelånesystemet riskerar således att
innebära -- även om inbyggda garantier finns i
systemet mot alltför kraftigt ökande
skuldbelastning i form av realräntebidrag och
kreditgaranti -- att reformen får den psykologiska
effekten hos aktörer och boende att de inte
investerar i bostäder på andra platser än där
värdetillväxten är garanterat bäst.

Införande av ett räntelånesystem kommer
således att avsevärt försvåra möjligheterna att i
redan utsatta regioner och orter skapa en bättre
regional balans. Effekten blir en ännu kraftigare
styrning av boendet och byggandet till de mest
expansiva områdena. Detta medför i sin tur att
utanför dessa områden kommer inte några nya
industrier att kunna etableras. Utbildning och vård
kommer inte att få tillgång till nödvändig personal
med ökande köer som följd. Näringslivet kommer
att utarmas och utlokaliseringar omöjliggörs.

Räntelånesystemet får därmed en starkt
koncentrationsdrivande effekt och förvärrar
obalanserna och de bostadsproblem som finns.
Koncentrationen i samhället i ökar.

Ytterligare en oacceptabel konsekvens av
räntelånesystemet är att reinvesteringar i
fastigheter försvåras eller omöjliggörs genom att
utrymme för s.k. topplån inte kommer att finnas
genom att låneskulden kontinuerligt ökar. Följden
riskerar bli att endast personer med betydande
förmögenhet eller andra säkerheter i forsättningen
kan genomföra investeringar för underhåll och
förbättringar av sitt egna hem. Därmed blir
systemet också fördelningspolitiskt oacceptabelt.
Det kommer också att leda till kvalitativt sämre
bostäder och dåliga boendemiljöer eftersom många
då inte ekonomiskt förmår bära de nödvändiga
reinvesteringarna.

Förslaget förutsätter även en bibehållen och
omfattande lånebyråkrati med krav på ny
myndighet och omfattande kontroll med inslag av
prövningar med betydande godtycke.
Erfarenhetsmässigt ökar lånebyråkratin också
produktionskostnaderna och därmed
boendekostnaderna avsevärt genom både den
tidsutdräkt kontrollen medför och eventuella krav
på förändringar i projekten.

Förslaget innebär även att det nuvarande
räntebidragssystemet upphör och de nuvarande
lånen överförs till det nya systemet. Det är en form
av retroaktivitet som är mycket tveksam. Det kan
enligt vår mening i varje fall inte ske på det abrupta
sätt som föreslås i propositionen.

Sammanfattningsvis innebär således
propositionens förslag om ett nytt
bostadsfinansieringssystem med s.k. räntelån enligt
vår mening ingen lösning på problemet med
växande bostadssubventioner. Det mildrar inte
heller kostnadsspiralen för de boende. Det leder till
ökad koncentration av byggandet, byråkrati,
kontroll, godtycke och växande klyftor mellan
besuttna och obesuttna.

Enligt vår mening måste mot denna bakgrund
regeringens förslag om nytt
bostadsfinansieringssystem avslås.

Ett nytt och förenklat
bostadsfinansieringssystem krävs

Vi anser således -- av skäl som ovan redovisats --
att propositionens förslag till nytt lånesystem inte
innebär någon långsiktig lösning på de
grundläggande systemfelen i nuvarande
bostadsfinansieringssystem. Incitamenten att med
hjälp av ett kostnadskänsligare lånesystem hålla
tillbaka byggkostnaderna saknas fortfarande. De
stora behoven av bostadssubventioner kvarstår.
Byråkratin ökar genom de ökade krav på
prövningar och kontroll som införs.

Enligt vår mening behövs -- såsom ovan
framhållits -- ett statligt grundansvar för
finansieringen av byggande och boende, så att alla
kan ges möjlighet till goda bostäder. Det är ett
uttryck för centerns grundtrygghetstanke och
anslutning till en generell välfärdspolitik för alla.

Enligt vår uppfattning måste ett nytt system
undanröja den omfattande byråkratiska apparaten
med kostnadskontrollen och konstruktionen med
lånetak som stoppar upp projekten och frestar till
att försämra kvaliteten på bostäderna. Ett nytt
system måste också verka kostnadsdämpande. Det
måste utformas så att det är den enskilde själv som
skall kunna påverka kostnader och kvalitet i sin
boendemiljö samt främja eget sparande.

Bassubvention -- lika för alla

Vi föreslår därför ett system som erbjuder en
bassubvention -- lika för alla -- utgående från ytor
och kvalitetskrav för normalbostad, t.ex. maximalt
120 kvadratmeter för småhus respektive för
flerfamiljshus med en avvägning i förhållande till
lägenhetsyta och antal rum. Vill den enskilde välja
en yta och standard som betyder en dyrare lösning
skall det vara möjligt, men merkostnaderna får då
finansieras av den enskilde på annat sätt än med
statliga lån. Ett sådant system erbjuder alla att bo
med baskvalitet.

Enligt vår uppfattning innebär ett sådant
bassubventionssystem, liknande den konstruktion
som gäller för barnbidrag ''lika för alla'', att en dyr
och omfattande kostnadskontroll som stoppar upp
projekten undviks. Kontrollen kan i stället läggas
hos byggnadsnämnderna och hos dem som tar
risken att låna ut pengar till bygget.
Länsbostadsnämnderna kan då avskaffas.

Genom ett sådant system undviks såväl
avigsidorna med räntelånesystemet som problemen
med det nuvarande räntebidragssystemet. Ett
system med bassubvention erbjuder såväl
möjligheter till en bättre prioritering som
fördelning av stödet. Det hamnar kort sagt där det
bäst behövs. Fler bostäder kan också byggas med
samma statliga totalsubvention. Ett sådant
stödsystem kommer därför också att räcka till en
större volym nyproducerade bostäder än vad det
nuvarande gör. Man får också snabbare fram
lägenheter i överhettade områden som
Stockholmsregionen.

Omfördela kostnaderna solidariskt mellan
nyare och äldre hus

Enligt vår uppfattning måste vidare en
omfördelning av kostnaderna mellan nyare och
äldre hus ske med syftet att minska ekonomiska
belastningen för ägare till nya hus, ofta unga
familjer. En sådan omfördelning över tiden kan
dock inte lastas över på det enskilda hushållet
såsom regeringens förslag om räntelån innebär
eftersom ett sådant system kan leda till icke
acceptabla låneskulder -- skuldfällor -- för den
enskilde. Den måste solidariskt bäras av alla.

Ett sådant ekonomiskt trygghetssystem för
boendet kan byggas upp och kopplas till det
nuvarande räntebidragssystemet och den princip
om bassubventioner som vi föreslår.

Om minskningen av räntestödet genom
upptrappning av de statliga garanterade
räntesatserna kopplas samman med en
differentiering av fastighetsskatten med lägre eller
ingen fastighetsskatt i nyare hus och en högre i
äldre hus uppnås denna effekt. Enkelt uttryckt
betyder det att ingen eller låg fastighetsskatt utgår
för nya hus som har höga räntor och amorteringar
men stiger för äldre hus när räntekostnaderna är
lägre. De ökade skatteintäkterna från äldre hus
används för att finansiera räntesubventioner till
nyare hus.

Ökat sparande

En minskning av bostadssubventionerna
förutsätter också att hushållssparandet stimuleras.
Ett ökat sparande leder till ökat ansvar och bredare
engagemang i det egna boendet. Det är också ett
viktigt instrument för den enskilde att försöka
minimera kostnaderna framförallt vid
produktionstillfället. Vårt förslag till
finansieringssystem med en bassubvention -- lika
för alla -- och med en solidarisk fördelning av
kostnader mellan äldre och yngre fastigheter skall
därför också ses i relation till våra tidigare förslag
till sparstimulerande åtgärder, bl.a. införande av
personliga investeringskonton. Detta förslag ger
möjligheter till ett förmånligt sparande för en egen
bostad.

Nytt förslag

Riksdagen bör hos regeringen begära ett nytt
förslag med utgångspunkt från vad som ovan
skisserats i syfte att få en utformning av
bostadsfinansieringen som långsiktigt innebär en
grundtrygghet för de boende och som ger
långsiktiga spelregler för aktörerna på
bostadsmarknaden. Systemet måste vidare skapa
förutsättningar för att subventionerna från
samhällets sida för boendet på sikt kan minska samt
stimulera till ett ökat, eget, sparande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå proposition
1990/91:34 om ny bostadsfinansiering, m.m.,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett
nytt förslag till bostadsfinansieringssystem i
enlighet med de riktlinjer som förordas i motionen.

Stockholm den 26 oktober 1990

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Söder (c)

Gunnar Björk (c)

Gunilla André (c)

Pär Granstedt (c)

Börje Hörnlund (c)

Karin Israelsson (c)

Agne Hansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Larz Johansson (c)