med anledning av prop. 1990/91:39 Den ekonomiska politiken på medellång sikt

Motion 1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll 1.
Inledning och sammanfattning 1 2.
Den tredje vägens politik 4 3.
Långtidsutredningen 1990 6 4.
Den ekonomiska utvecklingen på kort sikt
7 5.
Den ekonomiska politiken på medellång sikt
9 6.
Det moderata alternativet 11 6.1
Ekonomisk tillväxt möjliggörs11 6.2
Inflationen bekämpas 11 6.3
Produktiviteten skall förbättras 12 6.4
Skattetrycket sänks 12 6.5
Den offentliga sektorn reformeras 13 6.6
Det enskilda sparandet stimuleras 13 6.7
Näringslivet ges fasta regler 14 6.8
Energipolitiken grundas på rationella
överväganden 14 6.9
Sverige ansöker om medlemskap i EG och
kronan knyts till ecun 15 7.
Hemställan 15 1.
Inledning och sammanfattning

Den svenska ekonomin försämras nu i snabb
takt. Efter att under lång tid gradvis ha halkat efter
andra västeuropeiska ekonomier håller Sverige nu
på att gå in i en direkt kris.

De höga räntorna har -- med all rätt -- stått i
fokus för de senaste veckornas debatt. De är en
konsekvens av de ökande underskotten mot
utlandet och av en utbredd misstro mot den
socialdemokratiska regeringen.

Snart kommer uppmärksamheten att riktas mot
den växande arbetslösheten. Sverige riskerar att få
en omfattande utslagning av arbetsplatser i
industrin samtidigt som den offentliga sektorn
stramas åt och industriinvesteringarna faller. Allt
detta kommer att drabba enskilda människor hårt.

Orsakerna till denna hemmatillverkade
ekonomiska kris står att finna i
socialdemokraternas misslyckande med den s.k.
tredje vägens ekonomiska politik.

Socialdemokraterna har snubblat från kris till
kris i den ekonomiska politiken allt medan
utvecklingen blivit alltmer bekymmersam. De
senaste veckornas utveckling visar detta med stor
tydlighet.

Regeringen har stått handlingsförlamad inför
den annalkande ekonomiska krisen. Så sent som i
samband med regeringsförklaringen försökte
statsministern förkunna att allt stod väl till med
svensk ekonomi och att framtiden i huvudsak såg
ljus ut. Regeringsförklaringen innehöll inte några
som helst förslag för att åstadkomma de
grundläggande strukturförändringar av svensk
ekonomi som enligt vår mening är av nöden. I
föreliggande proposition finns inte heller några
konkreta förslag till åtgärder. Dock konstateras att
skattehöjningsvägen är stängd och att skattetrycket
snarare borde sänkas.

Efter den dubbla räntechocken lyckades
regeringen vid en hastigt inkallad presskonferens
den 18 oktober skapa förväntningar om snabba
stordåd. Men när det s.k. krispaketet äntligen
presenterades i form av pressmeddelande den 26
oktober, blev besvikelsen stor. Det blev ännu en
manifestation av det socialdemokratiska partiets
och regeringens oförmåga att regera vårt land.

Det är djupt otillfredsställande att Sverige i dag
har en regering som inte förmår regera utan bara
klarar av att reagera när det redan är för sent.

Visserligen finns det inslag i krispaketet som vi
välkomnar och som i många fall har sitt ursprung i
förslag som vi tidigare har framfört. Men som
helhet är programmet otillräckligt. Det är för litet
och kommer för sent.

Det är också uppseendeväckande att det s.k.
krispaketet, trots alla uttalanden om motsatsen
från regeringens sida, är skäligen substanslöst. I
ekonomiska termer innebär förslagen med nu
tillgänglig information minskningar av statens
utgifter på välvilligt räknat mindre än 3 miljarder
kronor för löpande budgetår. På helårsbas når
krispaketet inte upp till 9 miljarder kronor att
jämföra med de 25 miljarder kronor
finansministern ursprungligen angav.

Allvarligast är dock att regeringen även denna
gång tillgriper den traditionella socialdemokratiska
metoden med skattehöjningar för att kortsiktigt
förbättra statens finanser. Trots de bestämda
deklarationer som uttalas i föreliggande
proposition dröjde det bara en dryg vecka innan
regeringen och finansministern ändrade mening. I
det s.k. krispaketet föreslås ånyo skattehöjningar i
storleksordningen en miljard kronor i form av
förhöjd fastighetsskatt på lokalfastigheter.

Till detta kan läggas det faktum att
skatteomläggningen 1991 finansieras på ett sådant
sätt att skattetrycket hålls oförändrat eller höjs. En
bidragande orsak är att skatteskalorna inte
indexerats, vilket leder till att skatterna stiger i takt
med Sveriges rekordhöga inflation. Enbart detta
leder till höjda inkomstskatter i storleksordningen
8 miljarder kronor. Regeringen har helt enkelt
ingen trovärdighet när den nu börjar tala om att
sänka skattetrycket.

Det har länge stått klart att Sverige behöver en
ny regering. I dag är det behovet större än på
mycket länge. Sverige behöver en regering som inte
ständigt präglas av reträtter, svårmod och kriser,
utan som med idéburen styrka förmår att byta
färdriktning och ge Sverige optimismen och
framtidstron tillbaka.

Svensk ekonomi kännetecknas av fortsatt
fördjupade balansproblem av såväl intern som
extern karaktär. Situationen kan liknas vid den som
rådde för tre år sedan, då långtidsutredningen 1987
(LU 87) presenterades. Regeringens proposition
om den ekonomiska politiken på medellång sikt
präglades även den gången av aningslöshet och
brist på förståelse för de grundläggande
strukturproblemen. Ekonomin har sedan dess
kommit att försämras än mer.

Regeringen har hela tiden underlåtit att ta itu
med de problem som kännetecknat svensk
ekonomi. Den tredje vägens politik har
misslyckats. Att bygga en politik på en devalvering
samt skattehöjningar och därutöver bara vädja om
lugnare avtalsförhandlingar och delat
samhällsansvar i ett försök att lämna över ansvaret
för den ekonomiska politiken till
arbetsmarknadens parter räcker inte. Enbart det
faktum att regeringen inte lyckats dra nytta av den
gynnsamma internationella utvecklingen visar att
den förlorat greppet över situationen.

Moderat ekonomisk politik innebär en rejäl
kursändring och baseras framför allt på följande
centrala åtgärder:Inflationsbekämpning. En låg
inflationstakt är en central förutsättning för en
balanserad ekonomisk utveckling med hög
sysselsättningsgrad och god tillväxt. Den
ekonomiska politiken måste bygga på en fast
växelkurs, ett ökat ansvarstagande hos
arbetsmarknadens parter, en stram finanspolitik
samt en målinriktad och konsekvent sänkning av
det totala skattetrycket.Ett återupprättande av
marknadsekonomin. Det är särskilt viktigt att
eliminera restriktioner på ekonomins utbudssida.
Skatter på arbete, sparande och företagande sänks i
detta syfte. Oöverskådliga och komplexa regelverk
avskaffas eller förenklas, marknader avregleras,
rörligheten på arbetsmarknaden förbättras och
lönebildningen marknadsanpassas. Ekonomins
spelregler måste ligga fast för att inte skapa
investeringshämmande osäkerhet.
Hushållssparandet stimuleras, framför allt vad
gäller långsiktigt bundet sparande såsom pensions-
och bosparande. Offentligt sparande skall i
motsvarande utsträckning begränsas.
Pensionsskatten avskaffas liksom fastighetsskatten.
Riskvilligt sparande i näringslivet stimuleras.De
offentliga monopolen bryts upp, samtidigt som den
offentliga sektorn effektiviseras. Detta sker genom
att privata alternativ får arbeta på lika villkor.
Detta ökar konkurrensen och vidgar medborgarnas
samt de anställdas valfrihet och välfärd.
Kostnadseffektiva alternativ till dagens offentliga
produktion uppmuntras också genom att privata
entreprenörer konkurrerar om driftsansvar.
Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken för
1990-talet är strävan att successivt och säkert sänka
det totala skattetrycket ner mot de nivåer som
gäller i motsvarande andra västeuropeiska länder.
Riktlinjen skall vara att sänka skattetrycket med i
genomsnitt en procentenhet per år under denna
period. Takten kan av naturliga skäl komma att
variera under olika skeden. Den samlade
ekonomiska utvecklingen och de politiska
förutsättningarna spelar här en viktig roll.
Energipolitiken skall präglas av klarhet och
grundas på rationella överväganden. Kärnkraften
skall behållas så länge de säkerhetsmässiga kraven
kan upprätthållas. För att säkerställa långsiktig
ekonomisk tillväxt måste svensk industri kunna
erbjudas elpriser som är internationellt
konkurrenskraftiga.Klara besked i den centrala
Europa-frågan är nödvändiga. Sverige måste
snarast ansöka om medlemskap i EG med sikte på
konkreta förhandlingar i början av 1993. Ett
godkänt förhandlingsresultat i samband med
riksdagsvalet 1994 innebär att målet om fullt
medlemskap kan nås vid mitten av 1990-talet.

2. Den tredje vägens politik 1982
fick Sverige en socialdemokratisk regering
efter sex år med borgerligt styre. Denna fick inleda
sin regeringsperiod i ett läge då den internationella
konjunkturen vände uppåt.

Världsekonomin hade i början av 1970-talet
kommit att skakas om rejält. Bretton-Woods-
systemet bröt samman och oljekrisen 1973 bidrog
till att sätta fart på de underliggande
inflationstendenserna. Socialdemokraterna visade
nu in Sverige på den första experimentvägen,
överbryggningspolitiken. Denna gick ut på att via
inhemsk efterfrågestimulans klara nedgången i
konjunkturen. Regeringen undvek medvetet att
göra de nödvändiga anpassningar av ekonomin som
krävdes. Härmed lades grunden till kostnadskrisen
under 1970-talet. Andra länder i Sveriges omvärld
klarade den interna anpassningen till de nya
förutsättningarna genom bl.a. en fast
växelkurspolitik.

De borgerliga fick ta över ett Sverige där
lönekostnaderna hade ökat med ca 20 procent per
år under 1974--1976. Timkostnadsökningen inom
industrin bringades emellertid under perioden
1977-1982 ned till 9,8 procent i genomsnitt.
Lönsamheten förbättrades successivt inom
tillverkningsindustrin under dessa år. Eftersom
själva kostnadsnivån hade höjts mycket kraftigt vid
mitten av 1970-talet, kom emellertid de svenska
exportföretagen att förlora marknadsandelar åren
1979--1981, trots att kostnadsutvecklingen nu hade
pressats ned under konkurrentländernas.

Vid mitten av år 1982 vände emellertid
utvecklingen och Sverige återtog marknadsandelar.
Detta var ett resultat av devalveringen 1981 samt
att den internationella konjunkturen vände uppåt.
Den nytillträdda regeringen devalverade dessutom
den svenska kronan hösten 1982 med ytterligare 16
procent. Resultatet blev att de svenska företagen
även återvann marknadsandelar under 1983.

Det var nu som den socialdemokratiska
regeringen lanserade den s.k. tredje vägens politik.
Tillväxt skulle skapas genom investeringar och
nettoexport. Arbetslösheten skulle hållas nere utan
att inflationen skulle tillåtas öka. Genom
arbetsmarknadspolitiken avsåg regeringen att se till
att friktionsarbetslösheten skulle nedbringas till
synnerligen låga nivåer. Tillväxten i ekonomin bars
de första åren efter devalveringarna, 1982--1984,
upp genom kapitalbildning. Investeringar och
nettoexport stod för 90 procent av
bruttonationalproduktens ökning medan
konsumtionen endast bidrog med 10 procent.
Kapacitetsutnyttjandet var lågt och tillgången på
arbetskraft god. Expansionen i ekonomin gav
därmed inga omedelbara inflationsimpulser.
Modellen höll endast i två år. Under perioden
1985--1989 vändes bilden. Konsumtionen bidrog
med 87 procent av tillväxten medan
kapitalbildningen stod för 13 procent.
Arbetsmarknaden blev överhettad. Bristen på
arbetskraft blev det största hindret för expansion.
Lönekostnadsutvecklingen sköt fart då
produktiviteten började avta. Detta var också en
förutsebar följd av den valda politiken.

Den internationella konjunkturen var
emellertid mycket gynnsam. Marknaden för
bearbetade varor inom OECD växte mellan 1984
och 1990 med 8 procent per år. Trots detta förlorade
Sverige marknadsandelar varje år, eftersom den
svenska kostnadsutvecklingen vida översteg den i
våra konkurrentländer. Produktivitetsutvecklingen
inom näringslivet räckte inte till för att kompensera
löneutvecklingen. Inhemsk efterfrågan blev
kraftigare än den utifrån kommande.
Externbalansen försämrades, och 1987
registrerades ett underskott i bytesbalansen. Det
har därefter ökat kraftigt för varje år. Den tredje
vägens politik har med andra ord lagt grunden till
dagens stora bytesbalansunderskott.

Den socialdemokratiska regeringen har haft
''full sysselsättning'' som det högst prioriterade
målet för den ekonomiska politiken.
Devalveringen gav självfallet initialt ett positivt
sysselsättningstillskott. Genom ungdomslag m.m.
erbjöds ungdomar arbete inom främst den
offentliga sektorn. Samtidigt anvisades stora
pengar till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Den offentliga sektorn absorberade nästa hela den
tilkommande tillgängliga arbetskraften. Den
konkurrensutsatta sektorns roll minskade i
avtalsförhandlingarna. Den offentliga sektorn
ökade antalet anställda kraftigt, samtidigt som
industrin fick allt svårare att rekrytera folk. Den
tredje vägens politik har med andra ord lagt
grunden till dagens arbetsmarknadsproblem.

Finanspolitiken hölls inledningsvis stram.
Skattetrycket höjdes samtidigt kontinuerligt, vilket
gav finansiella sparandeöverskott. Den höga
efterfrågan på arbetskraft bidrog till att hålla
lönesummornas ökningstakt uppe, vilket i sin tur
medverkade till ökade statsintäkter. Även den
konsoliderade offentliga sektorns, dvs. inklusive
primär- och landstingskommumer samt
socialförsäkringssektorn, inkomster ökade i
förhållande till BNP under perioden. Den
offentliga konsumtionen fortsatte att öka med ca 2
procent per år. Den tredje vägens politik
resulterade med andra ord i att den totala tillväxten
blev beroende av den offentliga. För att finansiera
den offentliga expansionen höjdes skatterna, vilket
ledde till avtagande tillväxttakt i den privata
sektorn.

Hösten 1987 presenterades regeringens
proposition om den ekonomiska politiken på
medellång sikt. Propositionen byggde på
långtidsutredningen 1987, LU 87, som tydligt
varnade för att den svenska
lönekostnadsutvecklingen vida översteg
utvecklingen i de relevanta konkurrentländerna.
Överhettningen i svensk ekonomi började ge sig till
känna. Den öppna arbetslösheten var låg, och såväl
priser som löner ökade mer än vad ekonomin tålde.
Regeringen konstaterade att det krävdes lägre pris-
och kostnadsstegringar, stram finanspolitik,
begränsad offentlig konsumtionstillväxt och en mer
flexibel ekonomi för att klara situationen. Några
konkreta åtgärder för att nå målen anvisades
emellertid inte.

Det ekonomisk-politiska arbetet skulle
kännetecknas av långsiktighet, och huvuduppgiften
för denna politik skulle vara att bidra till att
upptäcka och utveckla nya verksamheter med
framtiden för sig samt att smidigt och flexibelt föra
över resurser till dessa nya verksamheter. Samtidigt
skulle den fulla sysselsättningen upprätthållas.
Detta mål sattes främst. Och detta i ett läge då
arbetslösheten redan pressats ned till
internationellt sett mycket låga nivåer. Regeringen
anslöt sig till bedömningarna i LU 87 men politiken
lades inte om. Ord följdes inte av handling.

De följande åren, 1987--90, fortsatte de svenska
lönekostnaderna att överstiga dem i våra
konkurrentländer. Detsamma gällde
konsumentpriserna. Produktiviteten sjönk
successivt i den privata sektorn. Sammantaget har
detta inneburit att den svenska exportindustrin fått
erfara ytterligare år med förlorade
marknadsandelar. Bytesbalansunderskottet har
ökat kraftigt, och direktinvesteringarna i utlandet
ökar trendmässigt. Målen i långtidsutredningen
1987 kom inte att uppfyllas. De fundamentala
obalanserna vad gäller kostnadssituation och
externbalans har inte åtgärdats sedan de uppträdde
vid mitten av 1980-talet. De har i stället förvärrats.

Genom bristen på handling, och fel åtgärder när
handling väl vidtagits, har den socialdemokratiska
regeringen orsakat den kris som i dag kännetecknar
svensk ekonomi.

3. Långtidsutredningen 1990

Syftet med långtidsutredningen 1990 (LU 90) är
bl.a. att ge underlag för den ekonomiska politiken.

LU 90 påvisar att ekonomins tillväxt under
1980-talet möjliggjorts genom devalveringarna
1981 och 1982 samt den utdragna internationella
högkonjunkturen. Det är således inte någon tredje
väg som åstadkommit tillväxt. Tvärtom avbröts den
utrikeshandelsledda expansionen tidigt i
uppgångsfasen då industrins kapacitetsutnyttjande
slog i taket. Ökningen av antalet offentliganställda
fortsatte, samtidigt som arbetsmarknaden
överhettades. Lönekostnadsutvecklingen översteg
hela tiden den i våra konkurrentländer samtidigt
som produktiviteten avtog. Därmed vändes
efterfrågan från utländsk till inhemsk.
Kapitalbildningen började bidraga negativt till
tillväxten samtidigt som konsumtionen ökade
starkt. Resultatet blev en trendmässig försämring
av bytesbalansen.

LU 90 anger att framtiden för svensk ekonomi
helt är beroende av den relativa
lönekostnadsutvecklingen och i viss mån av
faktorer som investeringsklimat m.m. Utredningen
presenterar olika modellkalkyler som visar hur den
ekonomiska utvecklingen blir vid olika snabb
löneanpassning. Problemet med LU 90 är att
löneutvecklingen förutsätts anpassas till den som
råder i konkurrentländerna och att den
internationella konjunkturen förutsätts utvecklas
lika kraftigt som de närmast föregående åren.
Dessutom är LU 90 orealistiskt optimistisk när det
gäller takten för normaliseringen av pris- och
löneutvecklingen.

Trots en del resonemang om problemens art,
närmar sig inte LU 90 svaret på hur
modellkalkylerna skall kunna bli verklighet. Minst
två centrala förutsättningar måste enligt vår mening
vara uppfyllda för att så skulle kunna bli fallet:
Den offentliga sektorn måste upphöra att
absorbera huvuddelen av de nytillkommande på
arbetsmarknaden. Närvaron på arbetsplatserna
måste öka. Det måste finnas möjlighet för den
konkurrensutsatta sektorn i svenskt näringsliv att
expandera utan att bristen på arbetskraft blir
kostnadsdrivande. Det går inte att, som LU 90 gör,
utgå ifrån att den offentliga sektorn skall expandera
med 1,6 procent per år. Ett nytänkande behövs där
alternativa produktionsmodeller tillåts i privat
regi.Näringsklimatet måste förbättras bl.a.
genom att skatten på såväl arbetsinkomster som
sparande och företagande sänks. Det är omöjligt
för Sverige att i längden markant avvika från
omvärldens förutsättningar. Kapital och
arbetskraft blir allt rörligare och då räcker det inte
att som LU 90 fråga sig varför företagen i allt större
utsträckning investerar i utlandet.

4. Den ekonomiska utvecklingen på kort sikt

Svensk ekonomi har börjat kylas ner. Den
internationella draghjälpen är fortfarande stark
men har avtagit något under 1990. Bilden är
emellertid splittrad. Den amerikanska ekonomin är
nu på väg in i vad som förhoppningsvis kan liknas
vid en mjuklandning. Även Storbritannien och
Norden har kommit in i en avmattningsfas. I Japan
och Kontinentaleuropa är emellertid tillväxten god.

Den avmattning som börjat märkas inom
OECD under sommaren 1990 kom att accentueras
av krisen i Persiska viken. Oljepriserna har stigit
kraftigt och förväntas inte återgå till tidigare låga
nivåer under 1991. För hela OECD, liksom för
OECD Europa, kan tillväxten de närmaste två åren
förväntas uppgå till ca 2,5 procent per år. USA och
Norden ökar sannolikt något mindre än
genomsnittet. Både den japanska och tyska
utvecklingen mattas av något under perioden, men
detta sker från höga nivåer. Tillväxten kan nästa år
förväntas minska till 3,5 procent i dessa båda
länder.

Den internationella ekonomin växer, trots den
tillfälliga avmattningen, betydligt kraftigare än den
svenska. Världshandeln ökar snabbare än tillväxten
i den internationella ekonomin, vilket betyder att
den globala integrationen fortgår.

Tabell 1 nedan, vilken uttrycker en bedömning
av den ekonomiska utvecklingen t.o.m. nästa år
gjord av det moderata partikansliet, visar att den
svenska BNP-tillväxten inte bara kommer att
avstanna utan också ändra karaktär.

Tabell 1
Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige

nFörsörjningsbalans (volymökning, procent)

1989
1990
1991

Privat konsumtion
0,7
1,1
2,0
Offentlig konsumtion
1,9
1,9
0,8
Statlig
0,8
3,2
0,0
Kommunal
2,3
1,4
1,1
Bruttoinvesteringar
9,5
3,0
-- 4,3
Lagerinvesteringar1
0,6
0,0
-- 0,3
Export
3,4
1,4
2,2
Import
6,8
3,1
2,7
BNP
2,1
1,1
-- 0,2
Nyckeltal (procentuell utveckling där inget
annat anges)

1989
1990
1991

Inflation
6,6
10,5
10,0
Inflation, OECD
4,3
4,6
5,0
Bytesbalans, mdr kr
--22
--40
--60
Handelsbalans, mdr kr
15
13
10
Industrins lönekostnader
11,0
11,5
9,0
Industriproduktion
2,3
--2,0
--2,0
Arbetslöshet
1,4
1,6
2,6 1
Förändringen i procent av föregående
års BNP

Källor: Konjunkturinstitutet och moderata
samlingspartiets partikansli

Tillväxttakten i ekonomin avtar från 2,1 procent
1989 till ca 1 procent i år. Stagnation eller en svag
recession blir sannolikt nästa års utfall. Den
måttliga tillväxten 1989 drogs upp av en
kraftig investeringsökning samt en förhållandevis
hög offentlig konsumtion. Den privata
konsumtionen ökade svagt efter ett antal år av stark
utveckling. Ökningen på 0,7 procent skedde från en
hög nivå. 1990 avtar tillväxten till ca 1
procent. Offentlig konsumtion och
bruttoinvesteringar ger de starkaste bidragen till
tillväxten i BNP. 1991 minskar BNP något i
reala termer. Investeringarna sjunker kraftigt, och
det är främst industrin som skär ned. Den privata
konsumtionen ökar däremot förhållandevis starkt
och blir därigenom den variabel som mest bidrar till
att hålla uppe produktionen.

BNP:s utveckling ändrar sålunda karaktär. De
starkaste tillväxtkomponenterna för 1989--90,
investeringar och offentlig konsumtion, faller
tillbaka 1991. Privat konsumtion svarar i stället för
den största expansionen, vilket även gällde 1985--
88. Skillnaden i dag är att investeringarna nu faller
kraftigt av främst strukturella skäl, samtidigt som
den offentliga konsumtionen bromsas av en
förhållandevis stram finanspolitik samt ett
kommunalt skattestopp.

När den internationella handeln fortsätter att
öka avstannar den svenska ekonomiska tillväxten
1991. Dock ökar den privata konsumtionen.
Samtidigt investerar svenska företag i ökande
omfattning i utlandet, medan utländska företag
endast i begränsad omfattning satsar i Sverige. Det
finns i det aktuella läget ingenting som talar för ett
trendbrott i dessa avseenden.

Om den ekonomiska politiken inte ändras,
kommer svensk ekonomi att möta en
förhållandevis djup recession med stor arbetslöshet
och höga räntor. Devalveringsrykten kommer att
sätta press på den svenska kronan, och priset för att
upprätthålla en fast växelkurs kommer att bli högt.

Med moderat ekonomisk politik går det att
återställa förtroendet för Sverige som
industrination. Genom en långsiktig politik, som
inte påtagligt avviker från den i våra
konkurrentländer, kan investeringar och
företagande lockas tillbaka till Sverige för att
möjliggöra en stabil tillväxt. Några ''snabba klipp''
är tyvärr inte möjliga att åstadkomma. Den
socialdemokratiska regeringens politik har försatt
Sverige i ett sådant prekärt läge att det kommer att
krävas ett långvarigt och mödosamt arbete med
betydande strukturförändringar och uppoffringar
för att åter ge Sverige en ekonomi i balans.

5. Den ekonomiska politiken på medellång sikt

Regeringens proposition om den ekonomiska
politiken ger inte några svar på de frågor som måste
ställas. Propositionen innehåller mest redogörelser
för redan fattade beslut, men den saknar förslag till
konkreta åtgärder för att vända den ekonomiska
utvecklingen. Svensk ekonomi står inte bara inför
en konjunkturell utan även en strukturell kris. Det
aktuella läget förutsätter kraftfulla åtgärder och en
tydlig kursomläggning av den ekonomiska
politiken. Propositionen behandlar många
ekonomisk-politiska frågor på ett till synes
insiktsfullt sätt, men åtgärder eller försök till
faktisk kursomläggning lyser med sin frånvaro.

Propositionen ger en klar bild av en nation med
påtagliga problem vad gäller främst tillväxt,
inflation och kostnadsutveckling samt extern
balans. Trots detta väjer regeringen i de för Sverige
väsentliga frågorna.

Regeringen väljer att utpeka inflationen som
det centrala stabiliseringspolitiska problemet.
Tidigare har sysselsättningen satts i främsta
rummet. Marken bereds för ökande arbetslöshet
genom skrivningar som innebär att denna inte skall
mötas med generella stimulansåtgärder.
Regeringen deklarerar emellertid samtidigt att
arbetsmarknadspolitiska insatser skall vara
inriktade på individerna och att målet för
arbetsmarknadspolitiken skall ligga fast: ''Aktiva
insatser måste prioriteras och varje person som blir
arbetslös skall ges allt stöd för att komma tillbaka
till arbetslivet.'' Vilken avvägning som regeringen
åsyftar är -- åtminstone för dem som befinner sig
utanför regeringskretsen -- i högsta grad oklart.

Enligt regeringen kommer skatteomläggningen
att utgöra den motor som skall öka
arbetskraftsutbudet, bidraga till förbättrad
produktivitet samt minska
lönekostnadsutvecklingen. Detta är enligt vår
mening inte trovärdigt, eftersom skattetrycket inte
sänks. Regeringen tror dessutom att traditionell
inkomstpolitik, i form av Rehnberggruppen, denna
gång skall fungera. Liknande försök har under
1980-talet gjorts, då under beteckningarna Haga-
och Rosenbad-rundor. Det lyckades inte då och
kommer inte att lyckas 1991. Det är främst utbud
och efterfrågan på arbetskraft som styr
lönebildningen. Därför måste arbetsutbudet och
produktiviteten öka. Propositionen ger här inga
besked.

Regeringen har som ambition att hålla en fast
växelkurs. Resonemang förs där fördelarna med att
anknyta kronan till en växelkursnorm påtalas, men
detta räcker inte. Ord måste följas av handling.
Moderata samlingspartiet menar att Sverige,
liksom Norge, skall knyta kronan till ecun i det
europeiska valutasamarbetet, EMS.

Regeringen säger sig vilja driva en stram
finanspolitik, där nya resurser endast kan tas fram
genom effektiviseringar och omläggningar inom
den offentliga sektorn. Det gäller t.ex.
omprövningar och rationaliseringar av den statliga
administrationen. Vad gäller kommunerna utreder
regeringen om det finns förutsättningar för att frysa
deras möjligheter att utdebitera mer än 30 procent
i kommunalskatt. Vi välkomnar denna sent vunna
insikt om nödvändigheten av att hålla nere
kommunalskatterna och bromsa den kommunala
utgiftsexpansionen. Samtidigt vill regeringen
emellertid även utreda om det i ökad omfattning
kan användas avgifter för att finansiera kommunal
verksamhet. Detta är enligt vår mening
välmotiverat, så länge avgiftsuttaget relateras till
utnyttjade tjänster och inte förvandlas till förtäckta
skatter.

Moderata samlingspartiet anser att utredningar
av detta slag inte löser de akuta problemen. I stället
borde en plan ha redovisats för hur den offentliga
sektorn skall rationaliseras och avregleras, vilka
verksamheter som skall slopas samt vilka
marknader som skall öppnas för konkurrens.

Nära förknippad med den offentliga sektorn är i
Sverige frågan om sparandet. Detta sker netto i
offentlig regi. Hushållssparandet är negativt.
Staten genererar finansiella sparandeöverskott,
medan kommunerna dras med underskott. Även
socialförsäkringssektorn redovisar överskott.
Regeringen uttalar emellertid oro över att
utbetalningarna kommer att öka mer än vad dagens
uttaxeringsnivåer kan täcka och hänvisar till den
demografiska utvecklingen.

Moderata samlingspartiet menar att Sveriges
höga skattetryck omöjliggör ett tillräckligt privat
sparande samt att ATP-systemet inte kan garantera
gjorda utfästelser utan en helt annan och
tillväxtskapande politik. Det är meningslöst att
försöka beräkna vilka höjningar av
arbetsgivaravgifterna som behövs för att klara
pensionsutbetalningarna på 2000-talet, om inte
grundförutsättningen för ATP-systemets
hållfasthet, den ekonomiska tillväxten, tas med i
beräkningen. Utan att analysera drivkrafterna
bakom det enskilda sparandet avfärdar regeringen
hela hushållssektorn som en otillräcklig resurs för
svenskt vidkommande vad gäller uppbyggande av
det inhemska sparande som behövs för att
möjliggöra tillväxt i ekonomin. I själva verket har
regeringen fört en aktiv politik i syfte att motverka
ett ökat hushållssparande genom bl.a. införande av
avkastningsskatt på pensionsförsäkringar,
straffbeskattning av eget boende och höga
skattesatser på riskvilligt sparande.

Regeringen har inte förmått forma en
ekonomisk politik som kunnat föra Sverige mot en
stabil tillväxt under såväl intern som extern balans.
Tvärtom har den socialdemokratiska regeringens
experiment med den tredje vägen resulterat i en dyr
nota där Sverige i ett läge med internationell
expansion står med växande
bytesbalansunderskott, fallande
investeringsutveckling, stigande öppen
arbetslöshet, stagnation, kraftig kostnadsinflation
och västvärldens högsta skattetryck. År efter år har
regeringen i ord talat om att den offentliga sektorn
skall effektiviseras, lönekostnadsutvecklingen
stoppas, produktiviteten förbättras m.m., men av
allt detta har blivit intet. Ord följs inte av handling.
Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen bör
avvisa regeringens förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken på medellång sikt.

6. Det moderata alternativet 6.1
Ekonomisk tillväxt möjliggörs

Målet för moderata samlingspartiets
ekonomiska politik är att ge frihet och välfärd åt de
enskilda medborgarna. För att nå dessa mål måste
det finnas förutsättningar för en god ekonomisk
tillväxt, stabila priser samt en väl fungerande
arbetsmarknad. Effektiv inflationsbekämpning är
en förutsättning för att nå de ekonomisk-politiska
målen. Politiken skall underlätta
marknadshushållningens funktionssätt och
eliminera de i svensk ekonomi inbyggda hindren för
fortsatt tillväxt. Den långsiktiga strukturpolitiken
ges en central plats där omvandling och dynamik
prioriteras. Offentliga monopol bryts,
skattetrycket sänks, marknader och offentliga
system avregleras, statliga företag säljs, utbildning
och forskning ges bättre förutsättningar att bidra till
välfärdsutvecklingen, infrastrukturen förbättras,
enskilt ägande och sparande stärks och näringslivet
ges klara, entydiga och långsiktigt hållbara regler
för sin verksamhet.

6.2 Inflationen bekämpas

En effektiv inflationsbekämpning är en
förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den höga
inflationen i Sverige har bromsat utvecklingen samt
skapat förväntningar om fortsatt prisstegring. En
inflation som under lång tid överstiger den som
råder i omvärlden tvingar fram devalveringar. Att
under sådana förhållanden bedriva en politik med
fast växelkurs blir mycket besvärligt. Riksbanken
tvingas föra en stram penningpolitik med höga
räntor.

Genom en kombination av åtgärder måste
prisökningstakten hävas och
inflationsförväntningarna brytas. För det första
skall skattetrycket sänkas. Löneavtalen kan då
slutas på en låg nominell nivå men med ett realt
innehåll. Sänkningar av de indirekta skatterna
medverkar till att dämpa
konsumentprisutvecklingen, vilket också skapar
förutsättningar för lägre löneavtal. Därmed
minskar också inflationsförväntningarna.

För det andra innebär det minskade
bidragsberoende som följer av ett sänkt skattetryck
att löneavtalen inte heller behöver innehålla
kompensation för s.k. marginaleffekter som härrör
från avtrappningsmekanismer inom
bidragssystemen.

För det tredje bidrar en positiv näringspolitik
tillsammans med en anpassad skattelagstiftning till
att investeringsaktiviteten ökar. Detta kombinerat
med en aktiv utbudspolitik på arbetsmarknadens
område resulterar i minskad risk för trånga sektorer
i produktionen.

För det fjärde kommer avreglerade marknader
att innebära bättre konkurrens och lägre priser. Ett
medlemskap i EG förstärker effekten, eftersom
företagen får tillgång till större marknader och
därigenom kan dra nytta av stordriftsfördelar inom
produktion och distribution.

För det femte kommer en klar och fast
valutapolitik kombinerad med en
förtroendeingivande antiinflationspolitik att
resultera i att de finansiella marknaderna successivt
inser att devalveringsrisken är obefintlig. Sänkta
marknadsräntor blir en följd av detta, vilket
positivt påverkar utvecklingen av
konsumentpriserna.

6.3 Produktiviteten skall förbättras

Svensk ekonomi behöver avregleras. Vissa
branscher är underställda bestämmelser och
särskilda föreskrifter som inte längre fyller sitt
syfte. Dessa måste upphävas eller omarbetas för att
resurserna skall kunna användas på ett optimalt
sätt. Av samma skäl måste såväl privata som
offentliga monopol brytas. Företagen skall ges
möjlighet och stimuleras att investera i nya
anläggningar och bättre teknik för att kunna
förbättra utbytet av de mänskliga insatserna i alla
delar av verksamheten. Skatten på arbetande
kapital i företag avskaffas.

Genom en väl utbyggd infrastruktur kommer
produktionen att smidigare kunna förläggas där
bästa förutsättningar finns. Näringslivet ges
möjlighet att på kommersiella grunder medverka
till detta. Socialförsäkringssystemet reformeras så
att tryggheten bibehålls samtidigt som hänsyn tages
till de mänskliga incitamentstrukturerna.

6.4 Skattetrycket sänks

Finansieringen av den skatteomläggning som
socialdemokrater och folkpartister kommit överens
om leder till oförändrat eller t.o.m. höjt
skattetryck.

För att skapa förutsättningar för tillväxt måste
drivkraften att arbeta, spara samt starta egna
företag stimuleras. Ett viktigt steg för att uppnå
detta är att sänka det totala skattetrycket. Det är av
stor vikt att enskilda medborgare och näringsidkare
själva kan disponera en större del av sina
inkomster. Detta skapar förutsättningar för tillväxt
av bl.a. den privata tjänstesektorn, men innebär
även att medborgarna genom att handla på
avreglerade och avmonopoliserade marknader styr
resurser dit där förutsättningarna för bästa
resursutnyttjande är störst samtidigt som utbudet
svarar mot efterfrågans inriktning. Stora
samhällsekonomiska vinster erhålls genom denna
politik. Sänkta skatter är dessutom en förutsättning
i en värld där ökad rörlighet kännetecknar
produktionsfaktorerna. Genom teknisk utveckling
flyttas i dag realkapital snabbt mellan nationerna.
Detsamma gäller finansiellt kapital som på
avreglerade marknader obevekligt söker sig till de
platser där avkastningen på kort sikt är högst samt
de långsiktiga förutsättningarna är bäst. Även
arbetskraften kan flytta till de mest attraktiva
regionerna.

Detta innebär att ett land inte kan avsevärt
avvika från andra länder i fråga om skattetryck. När
Sverige allt mer europeiseras kommer det på
många områden, t.ex. beträffande
mervärdeskatten och den särskilda löneskatten,
inte att vara möjligt att bibehålla skattenivåer som
radikalt skiljer sig från det övriga Europa. Detta
gäller självfallet i lika hög grad
kapitalbeskattningen och andra löneskatter.

Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken för
1990-talet är strävan att successivt och säkert sänka
det totala skattetrycket ner mot de nivåer som
gäller i motsvarande andra västeuropeiska länder.
Riktlinjen skall vara att sänka skattetrycket med i
genomsnitt en procentenhet per år under denna
period. Takten kan av naturliga skäl komma att
variera under olika skeden. Den samlade
ekonomiska utvecklingen och de politiska
förutsättningarna spelar här en viktig roll.

6.5 Den offentliga sektorn reformeras

De offentliga utgiftsökningarna måste hållas
tillbaka och utgifterna på vissa områden minskas.
Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt
att sänka skattetrycket. Om kostnadsökningar och
inflation skall pressas ned förutsätter det en stram
finanspolitik.

Socialförsäkringarna och
bostadssubventionerna har i detta sammanhang en
nyckelroll.

Inom sjukförsäkringssystemet bör en sänkning
av ersättningsnivån, lika för alla, kombineras med
en arbetsgivarperiod, dvs. med att arbetsgivarna
under ett par veckor betalar sjuklön till de
anställda. Endast då skapas morötter både för den
enskilde att inte stanna hemma i onödan och för
arbetsgivare att reducera korttidsfrånvarons
orsaker. Bara så kan dessutom den omfattande
byråkratin i försäkringssystemet angripas och
arbetsgivaravgifterna sänkas.

Arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras,
bl.a. genom att en större del av
''försäkringspremien'' erläggs av de enskilda
löntagarna. Dagens system bör därefter omvandlas
till en allmän, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Den lagstadgade semestern bör vara fem
veckor. Det innebär att den utvidgning med två
dagar som riksdagen beslutade om i våras bör
återgå sedan alla fått ut de dagar de redan har tjänat
in.

Bostadssubventionerna måste successivt
minskas och en genomgripande avreglering av
byggsektorn ske.

Den kommunala sektorns expansion måste
bromsas. Det kommunala skattestopp som nu
gäller är långt ifrån tillräckligt. Kommunerna kan,
vilket de nu också gör, kringgå ett s.k. skattestopp
genom att höja sin belåningsgrad. Ett kortvarigt
skattestopp är verkningslöst då man härigenom inte
kommer åt själva kärnan. Problemet är i stället att
stora kollektiva lösningar tenderar att bli
olönsamma på samma vis som de skulle bli i privat
regi. Konsumenternas intresse och önskemål skall
styra verksamheters utformning. Således måste
politiken bereda plats för alternativ inom
barnomsorg, sjukvård, skola m.m. Målet måste
vara att skapa utrymme för sänkta
kommunalskatter. Det förutsätter att statens
detaljstyrning av kommunernas verksamhet i form
av regleringar och styrande statsbidragsregler
samtidigt avskaffas.

6.6 Det enskilda sparandet stimuleras

Vi vill stärka det enskilda ägandet och det
enskilda sparandet. En dynamisk ekonomi kräver
ett spritt enskilt ägande och ett spritt enskilt
sparande. Det ger trygghet åt individer och
familjer, och det ger styrka och utvecklingskraft åt
samhället.

Vid en sänkning av det totala skattetrycket
ändras också förutsättningarna för privat sparande.
Hushållens disponibla inkomster ökar härigenom,
vilket tillsammans med fasta spelregler gör att
hushållen vågar spara långsiktigt. Vissa selektiva
åtgärder bör också vidtas för att stimulera
långsiktigt bundet sparande till egen bostad och
pension samt till riskvilligt sparande i aktier.

Vi avvisar den tydligt socialistiska strävan hos
dagens socialdemokrati att genom bl.a. AP-
fonderna bygga ut det kollektiva ägandet och
genom olika former av kollektivt sparande
successivt tränga undan det enskilda sparandet. Vi
kommer att avskaffa löntagarfonderna.

Vi vill avskaffa förmögenhetsskatten på
arbetande kapital i små och medelstora företag för
att ge dessa bättre utvecklingsmöjligheter. Om
Sverige skall kunna återindustrialiseras beror det i
hög grad på hur dessa företag utvecklas.

Vi vill uppmuntra vinstdelningssystem på
företagsnivå, sprida bostadsägandet genom att
uppmuntra allmännyttan att sälja sina lägenheter
till de boende och sprida ägandet av ett stort antal i
dag statliga företag och andra tillgångar genom ett
omfattande privatiseringsprogram.

6.7 Näringslivet ges fasta regler

En god och tillväxtbefrämjande ekonomisk
politik förutsätter ett positivt näringsklimat. Fria
entreprenörer bör få konkurrera på de marknader
som i dag domineras av offentlig produktion.
Politiken skall kännetecknas av stabilitet och
klarhet. En viss inriktning skall inte utan vidare
överges bara för att vinna kortsiktiga poänger. De
enskilda och näringsidkarna måste kunna känna sig
trygga vad gäller den långsiktiga inriktningen.

Det får inte råda någon tvekan och osäkerhet på
de områden som är av vikt för företagande och
viljan att ta risker. Således måste klarhet bringas
om bl.a. energi- och Europa-politiken. Politiken
skall också ge tydliga positiva signaler om att
infrastrukturen skall byggas ut.

Det är också viktigt att främja produktiva
investeringar. Den aviserade höjningen av
fastighetsskatten på lokalfastigheter avvisas. Den
särskilda investeringsskatten avskaffas och
investeringsfonderna bör frisläppas.

6.8 Energipolitiken grundas på rationella
överväganden

Energipolitiken skall präglas av klarhet. Att
avveckla kärnkraften i förtid, dvs innan
säkerhetsmässiga skäl talar för det, innebär en
miljömässig påfrestning då alla alternativ medför
att koldioxidutsläppen ökar. Det innebär också att
stor kapitalförstöring och uppslitande
skadeståndsprocesser bidrar till att förstöra det
svenska näringspolitiska klimatet de närmaste
decennierna.

Den största elförbrukaren inom svensk industri
är pappers- och massaindustrin, som 1985 svarade
för 35 procent av den totala elanvändningen inom
industrin. Därnäst kommer kemisk industri, järn-
och stålverk samt verkstadsindustri, som
sammantaget förbrukade lika mycket som pappers-
och massaindustrin. Inom samtliga dessa
industrigrenar skulle en kärnkraftsavveckling med
sammanhängande elprishöjningar leda till
långtgående omstruktureringar. En växande del av
deras investeringar skulle behöva lokaliseras till
andra länder.

Den utformning som energipolitiken får under
1990-talet kommer att få en avgörande betydelse
för Sveriges fortsatta utveckling som
industrination. God tillgång på relativt billig
elenergi har varit en av den svenska industrins
komparativa fördelar under en stor del av 1900-
talet. Genom att deklarera att kärnkraften skall
behållas och samtidigt stimulera till samt
möjliggöra teknisk utveckling kommer låga
energipriser att gälla även efter år 2010.

6.9 Sverige ansöker om medlemskap i EG och
kronan knyts till ecun

Varje form av devalveringspolitik avvisas.
Eftersom finanspolitiken skall ges en icke-
interventionistisk karaktär, kommer
penningpolitiken att få det kortsiktiga
stabiliseringspolitiska ansvaret. För att klara detta
skall Sveriges Riksbank garanteras en starkare och
mot regeringen mer oberoende ställning. Det gäller
för Riksbanken att påverka likviditet och ränta så
att inflation och arbetslöshet hålls nere.

För att underlätta samt skänka förtroende åt
denna politik är det av stor vikt att binda kronan till
ecu-måttet och följa den väg som senast beträtts av
Storbritannien och Norge. Sverige måste före
utgången av 1991 ansöka om medlemskap i den
europeiska gemenskapen, EG. Konkreta
förhandlingar bör kunna börja 1993 och ett
godkännande av förhandlingsresultatet kan
erhållas i riksdagsvalet 1994. På detta vis kan målet
om fullt formellt medlemskap nås i mitten av 1990-
talet.

7. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som föreslås i motionen.

Stockholm den 5 november 1990

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)

Sonja Rembo (m)

i Ljung