med anledning av prop. 1990/91:39 Den ekonomiska politiken på medellång sikt
Motion 1990/91:Fi11 av Olof Johansson (c)
Innehållsförteckning 1 Sammanfattning 2 Inledning 3 Den ekonomiska bakgrunden 3.1 Den internationella ekonomin 3.2 Den svenska ekonomin 4 Utsikter inför de närmaste åren 4.1 långtidsutredningen 1990 4.2 Propositionen 4.3 Regeringens krispaket 4.4 Centerns bedömning 5 Centerns ekonomiska politik de närmaste åren 5.1 En hållbar utveckling 5.2 Inledning -- de närmaste åren 5.3 Inflationsbekämpning 5.4 Arbetslinjen 5.5 Strukturpolitik 5.6 Förnyelse av offentlig sektor 5.7 Skatt efter bärkraft 5.8 Infrastruktur, utbildning och forskning 5.9 Öppenhet mot omvärlden 5.10 Personligt ägande och sparande 5.11 Omställning av energisystemet 5.12 Produktivitet och tillväxt 5.13 Tillvaratagande av hela landet 5.14 Fungerande marknader 5.15 Ett gott företagsklimat 5.16 Fast valuta 6 Effekter av centerns ekonomiska politik 7 Hemställan
Bilagor 1. Sammanfattning
Centern tar läget i svensk ekonomi på största allvar. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser. Resultatet borde kunnat vara ett annat efter sju år av högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren ger anledning till stigande oro.
Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund ges en ny inriktning. De närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning kombinerat med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för framtiden.
Framtidsutsikterna för den internationella ekonomin ter sig däremot goda i ett medellångt perspektiv. En viktig anledning till detta är att utvecklingen i Europa stimulerar en hög ekonomisk aktivitet. En ökad global avspänning och fred får positiva återverkningar på den internationella ekonomin.
Riskerna för den internationella ekonomin ligger i ett medellångt perspektiv i ökade obalanser mellan de tre stora ekonomierna, den interna utvecklingen i USA samt upplösningen av Irak- Kuwait-konflikten. Av vikt för den internationella ekonomiska utvecklingen är också resultatet av den pågående GATT-rundan.
Erfarenheterna från den devalvering som socialdemokraterna gjorde 1982 är inte goda. Devalveringar innebär att man inte tar itu med de grundläggande strukturproblemen utan skjuter detta på framtiden. Fortsatta devalveringar är därför en långsiktigt ohållbar strategi.
I en kommande motion redovisar centern sin syn på regeringens paket samt sitt alternativ till regeringens krispaket. Vårt förslag är mer omfattande än regeringens.
Beträffande utsikterna för ekonomin de närmaste åren finner vi det inte realistiskt att lönerna skulle kunna dämpas till 3 % i enlighet med långtidsutredningens scenario med tidig lönedämpning. Inte heller regeringens alternativ med tidig lönedämpning finner vi realistiskt.
Arbetsmarknadsläget kan inte väntas ha den starka effekt på den nominella löneökningstakten som räknas med i långtidsutredningen och i propositionen. De för svensk ekonomi yttre trovärdighetsproblemen synes däremot vara en viktig påverkansfaktor på ekonomin i det korta perspektivet.
Sammantaget finner vi det troligast att långtidsutredningens scenario med långsam löneanpassning och en sämre internationell utveckling samt propositionens alternativ med långsam löneanpassning ligger närmast den troliga utvecklingen. Tillväxten kommer av allt att döma att bli negativ under 1991. Om inte den ekonomiska politiken läggs om kan arbetslösheten vara uppe i 3 % i slutet av 1991 och 4 % i slutet av 1992.
Ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Centern anser därför att den ekonomiska politiken på kort och medellång sikt också måste ta hänsyn till förutsättningarna i det långa perspektivet.
Under de närmaste åren anser centern att åtgärder med följande inriktning är nödvändiga för att stabilisera den svenska ekonomin:Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning Satsning på arbetslinjenÖkad vikt vid ekonomiska strukturfrågorFörnyelse av den offentliga sektornSänkt skattetryck och skatt efter bärkraftSatsning på infrastruktur, utbildning och forskningÖppenhet mot omvärldenPersonligt ägande och sparande Omställning av energisystemetProduktivitet och tillväxtTillvaratagande av hela landet Fungerande marknaderEtt gott företagsklimatFast valuta
Med den inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt som skisseras i motionen läggs grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv. Den svenska ekonomin vinner i självständighet och styrka. Det innebär minskad sårbarhet i en alltmer internationaliserad värld. De grundläggande strukturproblemen i ekonomin angrips. Förutsättningar ges därmed för stabilisera ekonomin i det medellånga perspektivet.
2 Inledning
I denna motion redovisas centerns syn på den ekonomiska politiken på medellång sikt, d.v.s. tiden fram till 1993. Motionen är ett svar på regeringens proposition 1990/91:39. I likhet med regeringens proposition grundar sig motionen bl.a. på långtidsutredningen 1990, men även andra ekonomisk-politiska dokument samt egna bedömningar.
Motionen redovisar riktlinjerna för den ekonomiska politik som centern vill föra i ett medellångt perspektiv. Motionen är dock inte avsedd att vara en fullständig redovisning av alla de konkreta åtgärder som partiet förespråkar. Beträffande den ekonomiska politiken som i krisbekämpande syfte bör föras i det omedelbara perspektivet hänvisas till den motion centern kommer att väcka i anslutning till regeringens skrivelse 1990/91:50 om ett s.k. ''krispaket''.
3 Den ekonomiska bakgrunden
För att forma en framgångsrik ekonomisk politik i ett medellångt perspektiv är det bland annat nödvändigt att ta tillvara de lärdomar som 70- och 80-talens ekonomiska utveckling givit. Vidare måste en korrekt analys göras av det läge som ekonomin befinner sig i för närvarande och de framtidsutsikter som kan förutses i ett medellångt perspektiv.
3.1 Den internationella ekonomin
Svag konjunktur under 70-talet 70-talet innebar internationellt sett en försvagad tillväxttakt i förhållande till närmast föregående årtionden. Produktionsökningen blev också under goda år relativt begränsad och recessionerna blev mer frekventa och mer utdragna. Den internationella konjunkturen stördes kraftigt av oljeprischockerna 1973 och 1979. Den genomsnittliga tillväxttakten i OECD-länderna blev 3,1 % under 70-talet, medan motsvarande siffra för Sverige var 2,4 %.
Stark konjunktur under 80-talet 80-talet har präglats av efterkrigstidens längsta internationella högkonjunktur. Uppgången inleddes 1983 och fortsatte decenniet ut.
Särskilt från 1987 har den ekonomiska aktiviteten varit hög. En lätt penningpolitik och en låg dollarkurs medförde att världshandeln fick ett uppsving. Under 1988 var t.ex. den genomsnittliga tillväxten i OECD hela 4,4 %. Denna utveckling förstärkte emellertid skillnaderna i bytesbalanserna mellan de tre stora ekonomierna USA, Japan och Västtyskland, vilket är ett orosmoln i den internationella ekonomin. Frånsett detta har utvecklingen i den internationella ekonomin varit relativt homogen under 80-talet. Det gäller konjunkturen, men också tillväxttakten. Japan, Västtyskland och USA har alla varit starka motorer i den internationella ekonomin. Under senare år har Västtysklands relativa roll ökat än mer, medan USAs fallit tillbaka något. Samordningen mellan industriländerna har ökat under 80-talet vilket varit en viktig orsak till den jämna utvecklingen. Penningpolitiken hör till de områden där samordning skett och inflationsbekämpning har prioriterats. I viss utsträckning har detta skett till priset av en högre arbetslöshet än som annars hade varit fallet.
Från att i början på decenniet ha varit en delad kontinent med en svag ekonomisk aktivitet har Europa under senare delen av 80-talet kraftigt ökat sin betydelse och sin potential inför framtiden. Detta beror bl.a. på de positiva förväntningar som skapats genom arbetet för ''de fyra friheterna'' inom EG, den utveckling mot ökad demokrati som skett i Sovjetunionen och i flertalet östeuropeiska länder samt de ytterligare möjligheter till fred, samförstånd och ökad ekonomisk integration som detta medfört.
Den genomsnittliga tillväxten i OECD blev under 80-talet 2,7 %, medan Sverige kom upp i 2,0 %. För Sveriges del har således, mätt på detta sätt, 80-talet varit ett svagare årtionde än 70-talet.
Svag dämpning och en mer splittrad bild
Under 1990 har den genomsnittliga aktiviteten avtagit i OECDländerna. Före Iraks invasion av Kuwait och påföljande oljeprishöjning förväntade sig OECD en genomsnittlig tillväxt bland medlemsländerna på strax under 3 % under 1990. Till följd av Irak-Kuwait-krisen sjunker nu aktiviteten, men inte dramatiskt. En hög aktivitet i Europa bidrar bl.a. till att hålla uppe tillväxten.
Samtidigt är utvecklingen inom OECD mer splittrad än tidigare. Obalanserna mellan de tre stora länderna riskerar att öka, eftersom USAs ekonomi försvagas relativt mer än övriga. En svagare utveckling återfinns också i Storbritannien och i Norden, där den försämrade utvecklingen i vårt eget land är särskilt markerad.
Gynnsamma framtidutsikter
Framtidsutsikterna för den internationella ekonomin ter sig goda i ett medellångt perspektiv. Utvecklingen inom EG och EFTA-länderna i riktning mot en ökad ekonomisk integration leder till effektivitetsvinster och att en hög aktivitet upprätthålls. De omvälvande politiska förändringarna i Sovjetunionen och Östeuropa har lett, och har möjlighet att fortsätta att leda till ökad global avspänning och fred, vilket får återverkningar på den internationella ekonomin. Också den ekonomiska utvecklingen inom dessa länder kan få en viss positiv betydelse för den internationella ekonomin. Detta gäller framför allt det tidigare DDR, nu ingående i det återförenade Tyskland.
Riskerna för den internationella ekonomin ligger i ett medellångt perspektiv i att ökade obalanser mellan USA, Japan och Tyskland leder till en kontraktiv penningpolitik som i sin tur ger en allmän ekonomisk nedgång i världssamfundet.
Utvecklingen i USA är också fortfarande ett kritiskt moment för världsekonomin. Den ekonomiska aktiviteten har här avtagit. En balanserad finanspolitisk åtstramning som får ner inflationstakten och möjliggör en sänkt ränta är av stor betydelse för den internationella ekonomin.
Av vikt för den internationella ekonomiska utvecklingen är också resultatet av den pågående GATT-rundan. En överenskommelse om ökad frihandel kan ge en skjuts åt världshandeln, medan ett misslyckande att nå en överenskommelse kan öka riskerna för tilltagande protektionism.
Av avgörande betydelse för världskonjunkturen på medellång sikt är också upplösningen av Irak- Kuwait-konflikten. Oljepriskänsligheten i industriländerna är mindre idag än under 70-talet, men världsekonomin tål knappast de rekordhöga oljepriser som kan förväntas om konflikten leder till en krigssituation.
3.2 Den svenska ekonomin
Den internationella ekonomin sedan 1983 har präglats av oavbruten högkonjunktur. Det är i denna högkonjunktur Sverige, som exportberoende industrination, levt och verkat. Det är också mot denna bakgrund den socialdemokratiska regeringens insatser 1982--1989 måste utvärderas. De icke-socialistiska regeringarnas politik 1976--1982 skall på motsvarande sätt utvärderas mot bakgrund av den internationella lågkonjunktur som under merparten av dess regeringsår var för handen.
70-talet
Den brist på stabilitet som präglade den internationella bakgrunden under 70-talet försvårade den ekonomiska politiken i vårt eget land. Den höga internationella inflationen samt oljekriserna gjorde att flera tunga länder bedrev en restriktiv ekonomisk politik vilket påverkade den allmänna aktiviteten i världsekonomin negativt.
Åren 1973--74 var gynnsamma för Sveriges del. Vinsterna och investeringarna steg kraftigt. Sverige kom dock ur fas med omvärlden i och med oljeprischocken 1973 och den internationella lågkonjunktur som tog fart under 1974. 1975--76 förde den socialdemokratiska regeringen s.k. överbryggningspolitik -- lågkonjunkturen skulle hoppas över genom att företagen uppmuntrades att producera på lager. Samtidigt steg inflationen kraftigt, lönelyften blev tillsammans med avgiftshöjningar dessa år rekordhöga och finanspolitiken var alltför svag. Sverige hamnade på grund av detta i en allvarlig kostnadskris.
Sådan var situationen när de icke-socialistiska partierna tog över regeringsmakten 1976. Den internationella lågkonjunkturen hade vid det laget blivit djup, och trots att Sverige devalverade två gånger 1977 lyckades det inte att hejda de annalkande bytesbalans- och budgetunderskotten. Stagnationen var för djup och inflationen för hög. Stagflationen var ett faktum.
Erfarenheterna från 70-talet varnar för överbryggningspolitik och borde inneburit att Sverige under 80-talet givit ökad vikt åt de strukturella problemen. Tyvärr skulle det visa sig att socialdemokraterna inte lärt den läxan.
80-talet
Inledning
Den ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen fört under 80-talet döptes av dem själva till ''tredje vägen''. Den skulle innebära att konkurrenskraften förstärktes utan att arbetslösheten steg. Politiken inleddes efter regeringsskiftet 1982 med en kraftig 16-procentig devalvering. Dessvärre har eftervården av denna varit alltför passiv, vilket lett till stor skada för samhällsekonomin. Socialdemokratin har också präglats av oförmåga att komma till rätta med det i förhållande till omvärlden alltför höga pris- och kostnadsläget. Strukturfrågorna har vidare, framför allt p.g.a. ideologiska blockeringar, i stort sett ignorerats. De strukturåtgärder som genomförts har antingen kommit vid mindre lämpliga tidpunkter (exempelvis avregleringen av kreditmarknaden) eller givits en samhällsekonomiskt mindre lämplig utformning (exempelvis skattereformen).
Det kan sammantaget konstateras att ''tredje vägen'' misslyckats. Regeringen nämner heller inte längre denna sin så länge omhuldade strategi. De konkurrensförstärkande effekterna av devalveringen är nu borta. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser. Resultatet borde kunnat vara ett annat efter sju år av högkonjunktur.
''Tredje vägen'' och dess effekter
Kvarstående ekonomiska problem
Precis som under 70-talet har ett huvudproblem i svensk ekonomi varit att få ner pris- och kostnadsutvecklingen till en nivå som inte försämrar landets konkurrenskraft. Diagram 1 i bilagsdelen visar inflationsutvecklingen i Sverige och OECD under 80-talet. Diagram 2 visar arbetskraftskostnaden per producerad enhet för Sverige relativt OECD under 70- och 80-talen. Under hela 80-talet har utvecklingen av priser och kostnader varit betydligt snabbare än genomsnittligt i våra konkurrentländer. Som nämnts ovan är nu de konkurrensförstärkande effekterna av devalveringen borta.
Istället för att anpassa reallönerna nedåt har Sverige vidtagit upprepade devalveringar. Efter de senaste devalveringarna 1981 och 1982, på sammanlagt 24 %, sjönk landets relativpriser och steg de internationella marknadsandelarna. Sedan dess har emellertid utvecklingen åter gått i motsatt riktning. Diagram 3 i bilagsdelen visar utvecklingen under 80-talet av relativpris och marknadsandelar för bearbetade varor till OECD-länderna.
Devalveringen 1982 ledde, som alla devalveringar gör, till att hushållen tappade köpkraft. Industrins vinster steg däremot kraftigt. Tillväxten blev till en början exportledd, men blev efter hand istället konsumtionsledd, vilket den fortsatt att vara resten av årtiondet. Hög privat konsumtion, lågt hushållssparande och höga nominella lönelyft har inneburit att importen stigit snabbare än exporten. Landet har efter hand fått förvärrade balansproblem. Denna utveckling har varit särskilt kraftig under senare delen av decenniet.
Eftervården av devalveringen har med andra ord eftersatts. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att hålla tillväxten exportledd och för att hålla pris- och kostnadsökningarna inom de samhällsekonomiska ramarna.
Handelsbalansen har trots detta gått med överskott tack vare stark utveckling av världshandeln, sjunkande oljepriser och höga priser på svenska exportvaror. Dessa för landet gynnsamma omständigheter har emellertid efter hand avklingat eller bortfallit. Den ackumulerade effekten av stigande relativpriser gjorde sig så småningom gällande, vilket innebar att den konkurrensutsatta sektorn kommit att tappa stora marknadsandelar samtidigt som bytesbalansen uppvisar en kraftigt nedåtriktad trend. Andra orsaker till att bytesbalansen försvagats, vilket ökat i betydelse under de senaste åren efter valutaregleringens avskaffande, har varit näringslivets och i viss mån allmänhetens ökade direktinvesteringar utomlands samt det försämrade resevalutanettot, under senare tiden bl.a. till följd av turistmomsen.
Ökade inkomst- och förmögenhetskillnader
Den socialdemokratiska regeringens politik har också, bl.a. som en följd av devalveringen, lett till att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat. De regionala obalanserna har ökat. Storföretagen har vidare gynnats framför småföretagen och näringslivsstrukturen har ej fått tillräckliga incitament för förnyelse, utan tvärtom har via devalveringen den äldre basindustrin favoriserats.
Att inkomst- och förmögenhetskillnaderna ökat kraftigt under 80-talet visar en rad undersökningar. Det avspeglar sig också direkt i statistiken över löner och kapitalavkastning. Från 1982 till 1988 ökade t.ex. reallönen för en industriarbetare med totalt cirka 6 % efter skatt. De reala börskurserna steg däremot med över 400 % under motsvarande period. Antalet personer som är beroende av socialbidrag har ökat med närmare 200 000.
Staten har under 80-talet sparat i den offentliga sektorn. Det är bra, men det har skett på fel sätt. Besparingarna har inte skett genom en neddragning av administration och myndigheter, eller kommit som en följd av en förnyelse med mer av valfrihet och avreglering, utan framför allt genom neddragningar i de löpande utgifterna inom den offentliga sektorns kärnområden inom ramen för ett i huvudsak oförändrat regelsystem. Det gäller besparingar i vården och i skolan likaväl som i nödvändiga infrastrukturella investeringar inför framtiden. Brister i barnomsorgen har lett till stora orättvisor mellan dem som har daghemsplats och dem som inte har. Hanteringen av den offentliga sektorn har också den lett till ökade samhällsklyftor under 80talet.
De ökande inkomst- och förmögenhetskillnaderna förnekades länge av den socialdemokratiska regeringen. Så småningom erkändes det, men framställdes då som en tvingande nödvändighet för att få igång svensk ekonomi. Det är felaktigt.
Inkomst- och förmögenhetsskillnader leder till:spänningar på arbetsmarknaden, med kompensationskrav och konflikterökad ''rundgång'' i ekonomin, d.v.s. socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag etc. måste höjas, vilket i sin tur leder till ett tryck uppåt på skattenivån.
Såväl inkomst- och förmögenhetsskillnader som regionala obalanser leder slutligen till en höjd pris- och kostnadsnivå. En sådan politik är därför skadlig för hela samhällsekonomin.
Ökade regionala obalanser
Den socialdemokratiska regeringspolitiken under 80-talet har ökat de regionala obalanserna. Tabell 1 i bilagsdelen visar de regionala folkmängdsförändringarna perioden 1976--1989. Under åren 1976--1980 ökade alla tre länstypernas befolkning. Under perioden 1981--1985 däremot förlorade skogslänen i genomsnitt 3 500 invånare per år medan storstadslänen ökade med 10 200 personer per år. Åren därefter har storstadslänens befolkning ökat med över 20 000 per år. Även skogslänens befolkning har ökat något. Detta har dock skett sent i konjunkturfasen, varför den kraftigt försvagade konjunktur som nu inträtt riskerar att efter kort tid åter öka arbetslösheten kraftigt i de glest befolkade länen och starta en ny flyttvåg till de större städerna.
Kommunalskatterna återspeglar också den förda regionalpolitiken. Skillnaderna i kommunalskatt mellan högsta och lägsta uttag är nära sju kronor per beskattningsbar hundralapp. Människor i kommuner med lägst genomsnittlig inkomst betalar de högsta kommunalskatterna.
Också de ökande regionala obalanserna förnekades länge av socialdemokraterna. När så folkrörelser som ''Hela Sverige skall leva'' drog igång, svarade regeringen med att tillsätta en 'glesbygdsdelegation''. Den dåliga uppbackning som denna fick från regeringen var dock så allvarlig att delegationens ordförande hoppade av i protest. Glesbygdsdelegationen var bara en 'potemkinkuliss'' för att dölja koncentrationspolitiken.
Den socialdemokratiska regeringen har underskattat koncentrationspolitikens kostnader såsom:i koncentrationsområdena; sociala och miljömässiga problem, överhettning och köer,i glesbygdsområdena; svagt utnyttjande av ledig produktionskapacitet,ökad ''rundgång'' i ekonomin; arbetsmarknadspolitiska medel och regionalpolitiskt stöd måste höjas, vilket i sin tur leder till ett tryck uppåt på skattenivån.
Teknikutvecklingen, inte minst på kommunikationsområdet, ökar möjligheterna till en balanserad befolkningsutveckling i hela landet. Det finns dessutom klara samhällsekonomiska vinster att hämta med en decentraliseringspolitik. Dessvärre lever den socialdemokratiska regeringen kvar i det gamla industrisamhällets tro på de stora enheternas skalfördelar. Som en följd av koncentrationspolitiken står samhället nu inför stora investeringsbehov på kommunikationsområdet, bl.a. i storstäderna.
Sämre villkor för småföretagen, bristfällig förnyelse i näringslivet
Den utveckling av små- och nyföretagande som skett under 80talet har ägt rum trots, inte tack vare, den socialdemokratiska regeringens politik. Det gäller bl.a. skattepolitiken, senast manifesterat i skattereformen som är klart otillfredsställande för småföretagens del, medan storföretagen gynnas. Samtidigt med detta har miljardsubsidier givits till osäkra projekt i storföretagens regi, allt som oftast inte förlagda till de minst utvecklade delarna av landet. Vinsterna i storföretagen har varit stora medan små- och egenföretagen haft en betydligt långsammare vinstutveckling.
Devalveringen försvårade en omvandling av näringslivsstrukturen. Vinsterna för de gamla basnäringarna förbättrades på ett sätt som inte annars skulle varit fallet. Skattesystemets effekter, i form av inlåsning av vinster och hög beskattning av utdelade vinstmedel, ökade kraftigt dessa företags likviditet. Skattesystemet och ett högt ränteläge stimulerade till fusioner och uppköp snarare än egna investeringar. Utvecklingen inom de högteknologiska branscherna har därför släpat efter den internationella utvecklingen. Sverige har i dag en industristruktur som uppvisar en internationellt sett låg andel högteknologi. Detta gör oss mer priskänliga och dessutom dåligt rustade för framtiden.
Erfarenheterna från den devalvering som socialdemokraterna gjorde 1982 är inte goda. Den har följts av en successiv nedskrivning av den svenska kronan mot bl.a. den tyska marken. En mot omvärlden allt öppnare ekonomi är kraftigt beroende av denna omvärlds förtroende. Devalveringsspekulationer driver upp räntorna vilket är skadligt för ekonomin. Devalveringar innebär att man inte tar itu med de grundläggande strukturproblemen utan skjuter dessa på framtiden. För varje gång devalvering sker krävs dock att denna är större och större för att få effekt. Fortsatta devalveringar är därför en långsiktigt ohållbar strategi. För centerns vidkommande är fler devalveringar uteslutna.
Krispaket och åtstramningar
De senaste åren har präglats av återkommande krispaket med förslag till åtstramningar.
Åtstramningen av finanspolitiken borde genomförts tidigare än vad som blev fallet. Överhettningen hade sin topp åren 1987/88. Finanspolitiken borde ha stramats åt innan dess. Centern föreslog t.ex. åtstramning i form av överhettningsavgifter på oprioriterat byggande under 1987.
Det dröjde dock till våren 1989 innan regeringen vände sig till riksdagen med åtstramningsförslag. Centern medverkade till en konjunkturpolitiskt anpassad åtstramning byggd på personligt sparande och tillfälliga likviditetsindragningar istället för inflationsdrivande skattehöjningar. De två kraftigaste ingredienserna i paketet är tillfälligt obligatoriskt sparande och tillfällig arbetsmiljöavgift. Därtill ingick en investeringsavgift (sedermera av regeringen omdöpt till -skatt) på oprioriterat byggande samt en höjning av fastighetsskatten i Stockholm--Uppsala- regionen. Dessa åtstramningsåtgärder är i funktion också under 1990. Det obligatoriska sparandet innebär en bruttoindragning på ca 10 miljarder kr under 1990.
Konjunkturinstitutet, som i en specialstudie i maj i år granskat det obligatoriska sparandet, kan inte med ledning av hushållsenkäter dra slutsatser om hur hushållens konsumtionsbeteende påverkats. Bedömningen är dock att sparandet, trots den lättnad för låginkomsttagare som riksdagen beslöt om i december 1989, kan komma att motsvara så mycket som hälften av den två- procentiga momshöjning som regeringen först föreslog. Man skriver också att det obligatoriska sparandet har en fördel genom att det inte medför risker för kompenserande lönekrav. Denna fördel har dock inte beaktats vid institutets effektanalys, och inte heller det faktum att en momshöjning skulle ha ökat konsumentprisindex och därmed försämrat en sådan åtgärds åtstramningseffekt genom den indexreglering som många grupper, bl.a. pensionärskollektivet, åtnjuter. Mot denna bakgrund måste det tillfälliga obligatoriska sparandet sägas ha varit ett effektivt åtstramningsmedel.
Arbetsmiljöavgiften ger en åtstramande effekt på 11 miljarder kr. Totalt innebär paketet en åtstramning på ca 19 miljarder kr under 1990.
Tidsmässigt upphör enligt riksdagsbeslutet dessa åtstramningsåtgärder i och med 1990. Så gott som hela åtstramningen återbetalas så småningom. Det tillfälliga obligatoriska sparandet återbetalas till de enskilda spararna senast 1992 och 1993. Arbetslivsfonden har redan i år börjat betala ut vissa delar av medlen från arbetsmiljöavgiften som så småningom i sin helhet skall gå tillbaka till företagen för insatser för rehabilitering, förbättrad arbetsmiljö och ökat arbetsutbud. Investeringsskatten avsågs gå tillbaka till berörda regioner för byggande av bostäder. Tidsschemat för åtstramning och återbetalning har visat sig ligga förhållandevis rätt i konjunkturcykeln. Åtstramningspaketet från 1989 har således fullföljt sitt syfte.
Efter misslyckade Haga-förhandlingar med arbetsmarknadens parter under hösten 1989 återkom regeringen i februari 1990 med ytterligare ett krispaket -- byggt på långsiktigt verkningslösa ''stopp-åtgärder'' såsom pris-, löne-, hyres- och utdelningsstopp, samt inskränkningar i den fria strejkrätten. Regeringens förslag om strejkförbud röstades ned av riksdagen och regeringen avgick. Regeringen återkom dock. Efter diverse ytterligare turer under våren hjälpte folkpartiet regeringen med ett krispaket som innebär att regeringen frångick vallöftena om utbyggd föräldraförsäkring och sex veckors semester; ett kommunalt skattestopp infördes och mervärdeskatten höjdes med 1 %. Konjunkturen hade då redan märkbart försvagats.
Nuläget
Skattereformen
I juni i år beslöt riksdagen om andra etappen i skattereformen. En skattereform innebärande ordentligt sänkta marginalskatter var nödvändig. Centern ingår inte i överenskommelsen bakom reformen, men vårt alternativ överensstämde i hög utsträckning med de inkomstskattesänkningar som slutligen röstades igenom. Sänkningen av brytpunkten och det förhöjda grundavdraget i låginkomstlägen som blev förändringar i förhållande till det ursprungliga förslaget är fördelningspolitiska åtgärder som i hög grad bär centerns stämpel.
Enligt vår uppfattning borde emellertid finansieringen av reformen utformats annorlunda. Energimoms borde ha ersatts av punktskatter med större miljöstyrande förmåga. Differentierad mervärdeskatt borde införts, med lägre skatt på nödvändig konsumtion som boende och livsmedel. Turistmomsen borde, med tanke på landets externbalans och turistintäkter, ej ha höjts. Reseavdragen borde däremot höjts med tanke på de ökade drivmedelsskatterna. Tjänstebilar borde ha beskattats hårdare. Sparavdraget borde ha behållits. I gengäld anser vi att diverse bidrag med centerns förslag ej hade behövt höjas i samma utsträckning som beslutades. Beräkningsunderlaget i den beslutade skattereformen underskattar vidare vissa intäkter. Pris- och löneutvecklingen är för lågt beräknad. Indexregleringen av skatteskalorna baserar sig på en orealistiskt låg inflation. De dynamiska effekterna uppskattar vi till 8 miljarder kr. Det är en försiktigare beräkning än bland annat folkpartiet använde sig av i utredningsskedet.
De regeländringar som finansieringen av reformen baseras på leder till att många låginkomsttagare förlorar på reformen. Den främsta orsaken till detta är den breddade och höjda momsen eftersom denna drabbar dem med smala ekonomiska marginaler hårdast. Flertalet låginkomsttagare kommer sannolikt att genom skattereformen, tillsammans med den extra momshöjning som beslutades den 1 juli samt effekterna av höstens oljeprisstegringar och räntehöjningar, få vidkännas sänkt köpkraft även nästa år.
Den breddade och höjda momsen innebär samtidigt en politiskt beslutad inflation som uppgår till över 3 % per år 1990 och 1991. Detta är olyckligt i ett läge där landets främsta samhällsekonomiska problem är de alltför höga pris- och kostnadsökningarna. Skattereformen leder till kompensationskrav i lönerörelserna och försvårar möjligheterna till ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden. Diagram 4 i bilagsdelen visar inflationstakten månad för månad under 1989 och 1990. Priserna tar ett ''skutt'' vid årsskiftet 1989/1990. En motsvarande upptrappning kommer att ske vid årskiftet 1990/1991. Även nettopriserna stiger.
Skattereformen innebär dessutom kostnadsfördyringar för deltagande i arbetslivet i en utsträckning som riskerar leda till försvagade möjligheter till ökat arbetskraftsutbud samt dessutom ökad friskfrånvaro. Det är inte minst mot denna bakgrund som centerns krav på höjda reseavdrag måste ses.
Vi har redovisat centerns alternativ till den beslutade skattereformen i sin helhet i partimotionerna 1989/90:Sk96 och 1989/90:Sk113.
Irak-Kuwait-konflikten
Genom Iraks invasion i Kuwait i början av augusti fördubblades i ett slag oljepriserna. Prisökningarna på olja förklaras både av en minskad oljetillgång och av spekulationerna om, huruvida konflikten kommer att leda till krig.
För svensk ekonomi innebär konflikten en ytterligare åtstramning. Handelsbalansen försvagas, inflationen och sannolikt också lönerna stiger, tillväxten sjunker till följd av oljeprishöjningarna. Inflationen, mätt som KPI, torde komma att stiga med ca 1 % under 1990 vid ett antagande om ett råoljepris på 27
$ per fat. BNP-tillväxten väntas minska med ca 0,5 % under 1990 av samma orsak. Sveriges relativt låga oljeberoende gör att landet sannolikt drabbas i något lägre grad än genomsnittligt inom OECD.
För de svenska hushållen innebär oljeprishöjningarna emellertid en ytterligare påfrestning, framför allt i form av höjda uppvärmningskostnader och kostnader för att pendla till och från arbete. Framför allt drabbas lågavlönade. Den höjning av reseavdragen som regeringen utlovat motsvarar inte full kompensation för bensinprishöjningen och slår dessutom olika -- bättre för dem som tjänar mer.
I enlighet med riksdagsordningens bestämmelse om motions väckande i anledning av inträffad händelse av större vikt eller som inte kunnat förutses, lade centern därför direkt efter riksmötets öppnande en partimotion (1990/91:Sk1) med krav på justeringar i skattereformen för att kompensera de värst utsatta grupperna för verkningarna av oljeprishöjningarna. Där deklareras emellertid att full finansiering skall ske av dessa förslag, för att inte försvaga statsbudget och finanspolitik. I en kommande motion med anledning av regeringens senaste krispaket redovisas de skatteförändringar vi nu vill se.
Valutakris och nytt krispaket
Överhettningen hade sin högsta nivå 1987/1988, men en tydlig avmattning märktes först tredje och fjärde kvartalen 1989. Diagram 5 i bilagsdelen visar kapacitetsutnyttjandet i tillverkningsindustrin under 70- och 80-talet. Kapacitetsutnyttjandet var som högst 1987/1988.
Den svenska konjunkturen har sedan fortsatt att kontinuerligt försvagas under hela 1990. Politiskt fattade beslut som skattereform och åtstramningspaket har också bidragit till att dämpa aktiviteten. Detsamma gäller Irak-Kuwait- konflikten. En markant uppgång i den öppna arbetslösheten och antalet varsel inträdde under andra kvartalet i år och denna trend har sedan accentuerats.
Ränteläget har varit högt. Vid flera tillfällen har krislägen uppstått, med valutautflöden som följd. Det har tvingat riksbanken att höja räntorna. För varje gång tycks utflödet bli allt större och den nödvändiga räntehöjningen allt högre. En viss räntenedgång skedde under sommaren, men enighet bland ekonomer förelåg om att trenden var uppåtriktad. Detta har besannats.
Under vecka 41 och 42 skedde ett valutautflöde på nära 16 miljarder kr, vilket motsvarar över 20 % av valutareserven. Riksbanken tvingades mot denna bakgrund höja de korta marknadsräntorna i två steg, med sammanlagt 5 % upp till 17 %. Valutautflödet avspeglar ett klart misstroende mot den svenska ekonomin och regeringens förmåga att sköta den ekonomiska politiken. Spekulationer om en förestående devalvering ligger också bakom. Den dramatiska valutasituationen kom i direkt anslutning till att regeringen presenterat proposition 1990/91:39 och redovisat riktlinjerna för den ekonomiska politiken i en debatt i riksdagen. På räntehöjningarna följde sedan en presskonferens där regeringen lovade återkomma med ett mycket kraftigt krispaket. Förväntningarna blev höga. Krispaketet visade sig dock vara av betydligt mindre volym än de flesta väntat. Det blev en besvikelse också för valutamarknaden. Räntorna sjönk endast i ringa utsträckning. Först sedan löften om nya åtstramningar ställts ut, denna gång inför budgeten, kunde räntenivån sänkas.
De viktigaste punkterna i regeringens nya krispaket är i korthet:Uttalande om att regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska GemenskapenÅtgärder för att förbättra statens förmögenhetsförvaltning Omställning och bantning av den statliga administrationen Den statliga administrationen minskas med 10 % på tre årSänkt ersättningsnivå vid sjukdomSänkt ersättningsnivå för vård av sjukt barnSamordning av sjuk- och arbetsskadesjukpenningenDet tidigare framlagda förslaget om att arbetsgivarna skall stå för de fjorton första dagarnas sjukskrivning (lagstadgad sjuklön) dras tillbakaFlexibel skolstart. Barnen skall ges rätt att börja skolan vid sex års ålder.
Regeringen anser att åtgärderna innebär utgiftsminskningar i storleksordningen 15 miljarder kr.
Valutautflödet har numera vänts i ett inflöde. Valutakrisen är avvärjd för denna gång. Oron på valutamarknaden finns dock kvar. Många ekonomer väntar nya valutakriser under det kommande året. Samtidigt försvagas det ekonomiska läget allt mer.
I en kommande motion redovisar centern sin syn på regeringens krispaket samt sitt alternativ till detta. Vårt förslag är mer omfattande än regeringens.
Nyckeltal
Centern skrev i anslutning till den reviderade finansplanen i år: ''Utsikterna för den svenska ekonomin har försämrats ytterligare såväl i förhållande till vad som redovisades i årets finansplan som till av regeringen därefter framlagda ekonomiskpolitiska propositioner. Den svenska konjunkturen har nu definitivt vänt nedåt.'' Vidare skrev vi att den svenska ekonomin kommer att fortsätta att försvagas om inte den ekonomiska politiken läggs om i rätt riktning.
Det måste konstateras att utsikterna för den svenska ekonomin måste revideras ned också i förhållande till kompletteringspropositionen. Den kritik som centern i anslutning till denna framförde mot regeringens orealistiska bedömningar av de ekonomiska nyckeltalen har, dessvärre, besannats.
Prognos efter prognos; från Konjunkturinstitutet, bankerna, Rehnbergkommissionen m.fl. visar på den utomordentligt allvarliga situationen för svensk ekonomi.
Rehnberg-kommissionen skriver exempelvis:
Om inte inflationen och kostnadshöjningarna hejdas inleds en utdragen och plågsam process. Det kan bli fråga om en djup stagnation under lång tid. (pressmeddelande 90.10.01)
Regeringen bedömde i den reviderade finansplanen att timlönerna under innevarande år kan komma att stanna på 8,5 %. Denna prognos har nu av regeringen reviderats upp till 9,9 %. Centerns bedömning låg ytterligare någon %enhet högre, bl.a. med tanke på skattereformens effekter.
I finansplanen i januari räknade regeringen med att handelsbalansen under 1990 skulle gå med ett överskott på mer än 22 miljarder kr. Denna prognos har successivt justerats ned och i föreliggande proposition anges den till 11,2 miljarder kr. Centerns bedömning i samband med den reviderade finansplanen var ca 10 miljarder kr. Oljeprishöjningarna driver på handelsbalansens försvagning.
Finansplanen i januari reviderade ner prognosen för bytesbalansen med hela 20 miljarder kr. Bedömningen i den reviderade finansplanen låg för 1990 på ett underskott på hela 50,7 miljarder kr. Uttryckt i andel av BNP skulle underskottet därmed 1990 bli 3,8 %. Detta kan jämföras med de värsta lågkonjunkturåren under de icke-socialistiska regeringsåren då underskottet som mest var 3,6 % av BNP.
Regeringen har nu låtit ändra statistiken för bytesbalansen. Som en pluspost inräknas nu vinstmedel som återinvesteras utomlands. Det gör bland annat att bytesbalansen för 1989 justeras från minus 34 miljarder kr till minus 22 miljarder kr. Räknat på detta sätt är regeringens nya prognos för 1990 minus 39,6 miljarder kr. Detta är detsamma som att regeringen bedömer att bytesbalansen kommer att försvagas ytterligare i förhållande till prognosen i den reviderade finansplanen.
De komponenter i bytesbalansen som uppvisar den mest negativa utvecklingen är dels posten resevaluta ingående i tjänstebalansen, dels posten avkastning på kapital.
Med tanke på resevaluta-postens utveckling är det anmärkningsvärt att regeringen tillsammans med folkpartiet beslutat höja momsen på hotell- och restaurangtjänster i Sverige. Detta förslag, som centern motsatt sig, gynnar svensk turism utomlands och missgynnar svensk turistnäring inom landet. Denna skatteändring har redan orsakat ett ökat underskott i bytesbalansen.
Den negativa utvecklingen under posten avkastning på kapital beror på stigande upplåning utomlands. Detta har i sin tur sin grund i ökade svenska direktinvesteringar utomlands, ökade fastighets- och aktieköp utomlands samt att svenska företag spekulerat i ränteskillnaderna gentemot utlandet.
Regeringen räknade i den reviderade finansplanen med att inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI), skulle stiga med 9,8 % under loppet av 1990. Centerns bedömning var ''över 10 %''. Under sommaren och hösten har dock inflationstakten stigit ytterligare. Regeringens prognos i denna proposition är 11,1 %. Inflationstakten i september översteg dock denna och hamnade på 11,5 %. Av den uppmätta ökningen från augusti till september svarar oljeprisuppgången för 0,4 %. Totalt väntas oljeprisuppgången bidra till höjd inflation med 1 % under loppet av 1990. För Sveriges åtta viktigaste handelspartners var den genomsnittliga inflationstakten under augusti 4,8 % på helår.
Nettopriserna stiger också. Sverige har den högsta inflationstakten bland OECD-länderna.
Med centerns alternativa skattereform skulle konsumentpriserna ökat markant mindre än med den beslutade skattereformen.
Arbetslösheten ökar snabbt. Den öppna arbetslösheten var under 1989 i genomsnitt endast ca 1,4 %. Regeringen räknade med 1,6 % för 1990 i samband med den reviderade finansplanen. Vi skrev då att detta var en för låg prognos. Detta har besannats. I september i år var redan 1,8 % av arbetskraften, eller 81 000 personer, arbetslösa och trenden innebär en snabb ökning.
Det måste dessutom tas i beaktande att de nämnda siffrorna är genomsnittssiffror för hela riket. De regionala skillnaderna är betydande. I augusti hade t.ex. i förhållande till samma månad året innan den öppna arbetslösheten på Gotland ökat med över 40 % och i Blekinge med 25 %, medan antalet arbetslösa i vissa andra län knappast ökat alls.
En viss överhettning förekommer fortfarande i storstadsområdena, medan sysselsättningssituationen snabbt försämras i flera glesbygdslän. Det finns en stor risk för ökade regionala obalanser framöver. Framför allt viker sysselsättningen kraftigt inom industrin, speciellt verkstadsindustrin, medan antalet sysselsatta inom den offentliga tjänstesektorn och vissa privata tjänsteverksamheter ökar.
Ränteutvecklingen har diskuterats ovan. Räntenettot mot omvärlden har ökat kraftigt under 1990. Diagram 6 i bilagsdelen visar en bild över räntedifferensen mellan svenska statsskuldsväxlar och US-dollar, räntor samt valutaflöde. (Diagrammet inkluderar inte de senaste stora valutaflödena samt ränteuppgången under oktober månad.)
Regeringen räknar med att såväl den privata som den offentliga konsumtionen ligger kvar på ungefär samma nivå som 1989, d.v.s. privat konsumtion ökar något under 1 % och offentlig konsumtion något under 2 %. Det kommunala skattestoppet tycks således inte ha lyckats dämpa den offentliga konsumtionen. Den privata sparkvoten väntas öka något.
Den mest dramatiska förändringen företer enligt regeringens bedömning bruttoinvesteringarnas utveckling. Från det att de totala bruttoinvesteringarna stigit med nära 10 % under 1989 väntas de endast stiga med 1,6 % under 1990. Detta är en nedjustering i förhållande till prognosen i maj i samband med den reviderade finansplanen, vilket överensstämmer med vad centern vid detta tillfälle förutspådde. Investeringarnas negativa utveckling är starkt beroende av det höga ränteläget.
Tillväxten väntas under 1990 bli så låg som 0,8 % enligt regeringens bedömning. Förutom den allmänna konjunkturnedgången är detta en följd av det höga ränteläget och de politiska åtstramningar som genomförts. Prognosen överenstämmer med den som regeringen gjorde i den reviderade finansplanen. Centerns uppfattning då var att tillväxten kunde komma att bli än lägre till följd av regeringens förslag. OECDs juniprognos över Sverige bedömde tillväxten under 1990 till 0,7 %. Med tanke på oljeprisökningen och räntehöjningen torde även denna prognos behöva revideras ner. En sannolik tillväxtprognos för Sverige under 1990 ligger därför något under en halv %. Diagram 7 i bilagsdelen som visar BNP- tillväxten i Sverige och OECD illustrerar att Sverige haft en sämre tillväxt än genomsnittet i industriländerna under hela 80-talet.
Den svaga tillväxten, produktiviteten och den totala efterfrågans utveckling är de viktigaste förklaringsgrunderna till den försämrade externbalansen. Landet fortsätter att konsumera mer än det producerar.
4 Utsikter inför de närmaste åren
Nedan redovisas de prognoser och scenarier som långtidsutredningen 1990 (LU) och föreliggande proposition redovisar beträffande utvecklingen de närmaste åren. Centerns bedömning beträffande dessa redovisas också. Vad som under detta kapitel sägs om centerns syn på den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
4.1 långtidsutredningen 1990
LU beskriver fyra tänkbara utvecklingsförlopp för den svenska ekonomin under perioden 1990-- 1995.
Modellkalkylen
LU utgår från ett huvudscenario kallat ''modellkalkylen''. Den bygger på en gynnsam bild av omvärldens ekonomiska utveckling. Bland annat antar man att BNP-tillväxten i OECD- länderna i genomsnitt uppgår till 3 %, och att inflationstakten uppgår till 4 %. Man räknar vidare med ett råoljepris på 18 dollar per fat under 1990 och 1991 samt därefter en ökning av oljepriset med 7,5 % per år.
Modellkalkylen utgår vidare, beträffande den inhemska utvecklingen, från att inga förändringar görs av den ekonomiska politikens inriktning eller av gällande regelsystem. Det innebär konkret att modellkalkylen exempelvis räknar med att förlängningen av föräldraförsäkringen till 18 månader genomförs, liksom den sjätte semesterveckan.
Resultatet i modellkalkylen blir pris- och kostnadsproblem i början av perioden. När efterfrågan på arbetskraft minskar sker emellertid en relativt snabb anpassning av löneökningarna. Kostnadskrisen och balansproblemen blir härigenom kortvariga. Tillväxten kan komma upp i 2,5 % i slutet av perioden och arbetslösheten blir drygt 2 % som högst.
I nedanstående tabell visas modellkalkylens försörjningsbalans samt vissa nyckeltal.
Källa: långtidsutredningen 1990 samt finansdepartementet
Tidig dämpning av löneökningstakten
Det andra scenariot utgörs av en tidig dämpning av löneökningstakten. Den förutsätter att löneökningarna under 1991 kan komma ner på nivån 3 %. Genom en samtidigt minskad överhettning på arbetsmarknaden kan nivån 5 % per år i löneökningtakt bli bestående resten av perioden. Arbetslösheten håller sig något under tvåprocentnivån och tillväxten stabilt runt 2 % utan någon djupdykning under 1991 som i modellkalkylen. Ökningen i konsumentpriserna sjunker under 4 % redan 1992 och ligger kvar på denna nivå resten av perioden.
Långsam löneanpassning
Det tredje scenariot redovisar ett alternativ där arbetsmarknadsläget förutses få en svagare effekt på den nominella löneökningstakten. Löneanpassningen sker med andra ord sakta och först år 1995 är lönekostnadsökningarna nere i 5 %. Utvecklingen under åren 1990 och 1991 överensstämmer med modellkalkylen. Resten av perioden kommer dock tillväxten att vara fortsatt låg (i genomsnitt 1,2 %), och dessutom helt konsumtionsledd. Investeringarna kommer att vara mycket låga, inte minst på grund av ett högt ränteläge under hela perioden. Handels- och bytesbalans utvecklas mycket oförmånligt. Arbetslösheten stiger under slutet av perioden till nära 3,5 %.
I diagrammen 8, 9 och 10 nedan visas BNP- tillväxt, arbetslöshet och timlöneutveckling med långtidsutredningens scenarier 1 -- 3.
En sämre internationell utveckling
Det fjärde och sista scenariot i långtidsutredningen är alternativet med en sämre internationell utveckling än den som finns som bakgrund i scenario 1--3. Detta scenario bygger i övrigt på förutsättningarna i alternativet med långsam löneanpassning.
Omvärldsförutsättningarna är här en genomsnittlig tillväxt i OECD på 2 % per år, långsammare pris- och volymutveckling för den svenska råvaruexporten samt en uppgång i oljepriserna till 25 dollar/fat.
Resultatet blir en än mer utdragen krissituation. Tillväxten ökar endast med i genomsnitt 0,8 %. Den konkurrensutsatta sektorn försvagas än mer och exportöverskottet sjunker. Löneökningstakten blir något lägre än i scenario 3 under de sista åren i perioden. Arbetslösheten stiger till över 4 % i slutet av perioden.
4.2 Propositionen
Propositionen fokuserar i likhet med långtidsutredningen på lönebildningen som avgörande för den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren. Mot bakgrund av detta ställs två alternativ upp för utvecklingen 1991 och 1992.
1991
Alternativ 1 innebär att det sker en prolongering (förlängning) av de löneavtal som gäller för 1990. Det innebär att timlönekostnaderna stiger med ca 4 % under 1991.
Propositionen anför att konsumentprisindex stiger i början av 1991 som en följd av skattereformen. Därefter bedöms prisstegringstakten falla gradvis. Under loppet av 1991 skulle den underliggande inflationstakten kunna stanna vid ca 3,5 %, vilket skulle ligga i linje med konkurrentländernas inflation. Detta skulle göra det möjligt att öka BNP något. Inklusive skattereformens effekter blir emellertid prisstegringarna ca 7 %. Sysselsättningen skulle då komma att vara fortsatt hög och arbetslösheten vid en internationell jämförelse mycket låg.
Alternativ 2 innebär att lönerna i stället ökar med 7 %. Det leder enligt propositionen till en svagt fallande BNP. Den underliggande inflationstakten bedöms då bli drygt 5 %, men inkluderas skattereformen stiger konsumentprisindex med inemot 9 %. Underskottet i bytesbalansen fortsätter att växa och arbetslösheten stiger successivt till 2,5 % som årsgenomsnitt.
1992
Propositionen bedömer att inflationstakten faller ytterligare 1992. Det är ett resultat av den vikande konjunkturen. Härtill anför propositionen att den tillfälliga momshöjningen faller bort. Konsumentpriserna skulle på så vis kunna öka med endast 1,6 % i alternativ 1 (långsamma löneökningar) och 3 % i alternativ 2 (snabbare löneökningar).
Tillväxten beräknas bli ca 1-1,5 % om avtalen prolongeras. Vid en löneökningstakt på 5 % blir den knappt 0,5 %. Arbetslösheten kan stanna vid 2,5 % med alternativ 1 och beräknas bli 3,5 % i alternativ 2.
I tabell 3 nedan visas de förväntade nyckeltalen enligt regeringens bägge alternativ.
4.3 Regeringens krispaket
Enligt vår uppfattning är regeringens krispaket alltför litet för att få avgörande effekter på den reala ekonomin i det korta och medellånga perspektivet. Den utgiftsminskning (uppbromsning av utgiftsökning) som ligger i lägre ersättning från sjukförsäkringen samt vid vård av sjukt barn och samordning av sjuk- och arbetsskadesjukpenning ger dock en positiv effekt redan i det korta och medellånga perspektivet. Flertalet av de övriga förslagen ger effekt först på längre sikt. Avsikten med flera förslag är säkerligen att markera mot omvärlden vilken politik regeringen avser föra i syfte att minska trycket på räntorna. Frågan är dock om detta lyckas. Regeringen har ändrat sin ekonomiska politik så pass ofta att trovärdigheten påverkats negativt.
4.4 Centerns bedömning
Vi finner det inte realistiskt att lönerna skulle kunna dämpas till 3 % i enlighet med långtidsutredningens scenario med tidig lönedämpning. Inte heller regeringens alternativ 1 finner vi realistiskt. Även om det är önskvärt att Rehnbergkommissionen tillsammans med arbetsmarknadens parter når ett stabiliseringsavtal är ökade timlönekostnader på 4 % under 1991 knappast realistiskt med dagens löneglidning.
Arbetsmarknadsläget kan inte heller väntas ha den starka effekt på den nominella löneökningstakten, som långtidsutredningens modellkalkyl innebär. Detsamma gäller alternativet med tidig löneanpassning samt regeringens alternativ 1. Inte något år under 70- och 80-talet har summan av avtal och löneglidning understigit 5 %. Erfarenheterna från åren 1980--1983 visar visserligen att de avtalsmässiga lönerna då sjönk samtidigt som arbetslösheten steg, men samtidigt höll löneglidningen i sig varför den totala arbetskraftskostnaden inte påverkades på något dramatiskt sätt.
De för svensk ekonomi yttre trovärdighetsproblemen synes vara en viktig påverkansfaktor på tillväxt, priser och kostnader i det korta perspektivet. Stora underskott i kapitalbalansen kombinerade med spekulationer mot kronan och bristande trovärdighet gentemot den svenska regeringens ekonomiska politik driver upp ränteläget och framtvingar så en åtstramning som försvagar tillväxten. En rad faktorer, bland annat skattereformen och Irak-Kuwait-konflikten, leder vidare till direkta prishöjningar och kompensationskrav i lönerörelsen. En samtidig kraftig försämring av den svenska konjunkturen och konkurrenskraften samt en något försämrad omvärldssituation synes leda till en klar försvagning av arbetsmarknadsläget med en ökning av arbetslösheten som följd. Såvida inte ett stabiliseringsavtal kan åstadkommas, devalveringsförväntningarna kan elimineras samt åtgärder för en förstärkning av den konkurrensutsatta sektorn och minskning av de offentliga utgifterna kan sättas i verket, kommer denna utveckling troligen att fortgå under 1990 och hela 1991.
Sammantaget finner vi det troligast, att långtidsutredningens fjärde scenario med långsam löneanpassning och en sämre internationell utveckling samt propositionens alternativ 2 ligger närmast den troliga utvecklingen, allt annat lika. Tillväxten kommer av allt att döma att bli negativ under 1991. Om inte den ekonomiska politiken läggs om kan arbetslösheten vara uppe i 3 % i slutet av 1991 och 4 % i slutet av 1992.
5 Centerns ekonomiska politik de närmaste åren 5.1 En hållbar utveckling
Ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Detta är också definitionen på en hållbar utveckling sådan den beskrivits av FNs världskommission för miljö och utveckling.
Centern anser därför att den ekonomiska politiken på kort och medellång sikt också måste ta hänsyn till förutsättningarna i det långa perspektivet. Den ekonomiska politiken i såväl U- som I-länder, inklusive Sverige, måste inriktas på att nå en hållbar utveckling.
Därför måste den ekonomiska politiken integrera frågor om bland annat god miljö och resurshushållning. Regional balans och en rättvis fördelning är vidare nödvändig för att åstadkomma en hållbar utveckling nationellt.
Centern har gått i spetsen för att god miljö och regional balans blir erkända mål för den ekonomiska politiken. Vi har också sedan många år krävt att det tas fram nationalräkenskaper som tar hänsyn till miljö och naturresurser. Nu har en utredning tillsatts om detta. Centern har utvecklat partiets idéer om miljöräkenskaper bland annat i motion 1989/90:Fi401.
5.2 Inledning -- de närmaste åren
Regeringen identifierar i propositionen tre områden för sin ekonomiska politik på medellång sikt: inflationsbekämpning, reformer inom den offentliga sektorn samt tillväxtpolitik. Man skriver vidare att avgörande för den ekonomiska utvecklingen är om pris- och lönekostnadsutvecklingen nu kan brytas. Inflationsbekämpningen vill man ''sätta i första rummet'', och denna uppgift skall överordnas andra ambitioner och krav.
Centern anser att läget i svensk ekonomi är mycket allvarligt. Vi anser vidare att utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren är föga uppmuntrande.
Den ekonomiska politiken måste därför ges en ny inriktning. De närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning kombinerat med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för framtiden. Inriktningen av den politik som centern förordar för att stabilisera ekonomin anges i detta kapitel. Vad som sägs under kapitel 5 bör riksdagen som sin mening därför ge regeringen till känna.
5.3 Inflationsbekämpning
Inflationsbekämpningen skall ha högsta prioritet. Det skall åstadkommas genom en stram finans- och penningpolitik. Överbryggningspolitik och generella efterfrågestimulanser avvisas. Kompensationskrav i lönerörelserna måste undvikas genom en politik för rättvis fördelning. Stor försiktighet måste iakttas med politiska beslut som är direkt prishöjande. Erfarenheterna av skattereformen måste leda till korrigeringar. Kompensationskrav skall motverkas och rättvis fördelning främjas genom låg beskattning av nödvändig konsumtion. Mekanismerna bakom lönebildningen måste ses över och åtgärdas i syfte att åstadkomma reallöneökningar vid lägre nominella lönelyft.
Förutsättningarna för att få till stånd löneavtal inom den samhällsekonomiska ramen under 1991 borde vara goda. Detta beror framförallt på att flertalet avtal löper ut samtidigt. Vi stöder arbetet att nå ett stabiliseringsavtal för arbetsmarknaden. Skattereformens prishöjande och fördelningspolitiskt snedfördelande effekter försvårar dock möjligheterna till ett sådant avtal. Detsamma gör risken för en omfattande löneglidning, vilken dessutom ger mycket olika utfall för olika grupper på arbetsmarknaden.
Centerns politik på dessa områden har utvecklats i en rad motioner, bland annat 1989/90:Fi213, 1989/90:Fi74 och 1989/90:A283.
5.4 Arbetslinjen
En hög öppen arbetslöshet skall inte användas som ett ekonomisk-politiskt medel. Det är inte önskvärt och inte heller samhällsekonomiskt effektivt. Vi tolkar långtidsutredningen och propositionen så att pris- och lönekostnaderna skall nedbringas med andra medel än en hög öppen arbetslöshet. Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken skall vidareutvecklas. Den motverkar ökade klyftor och minskar utslagning, den minskar de samhällsekonomiska kostnaderna och ökar arbetskraftsutbudet. För detta syfte kommer medel från arbetsmiljöavgiften att spela en viktig roll. Stor restriktivitet måste iakttas med reformer som minskar tillväxt och arbetskraftsutbud. En väl fungerande arbetsmarkad möjliggör lägre arbetslöshet vid en given inflationsnivå. Flyktingar skall ha rätt att förvärvsarbeta i väntan på besked om uppehållstillstånd.
Centerns politik angående detta har utvecklats bland annat i motionerna 1989/90:Fi213, 1989/90:Fi74 samt 1989/90:A283.
5.5 Strukturpolitik
Att bryta den alltför snabba pris- och lönekostnadsutvecklingen är avgörande för den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren. Detta räcker dock inte. Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet genom att strukturpolitik ges ökad tonvikt i förhållande till stabiliseringspolitiken. Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Här har de socialdemokratiska regeringarna varit alltför senfärdiga. Den viktigaste strukturfrågan på lång sikt är att skapa ett samhälle i ekologisk balans. Omställning till en bättre miljö ger långsiktiga konkurrensfördelar för det svenska näringslivet.
Centern har utvecklat strukturpolitiken inom olika områden i en rad motioner senast under 1989/90 års riksmöte.
5.6 Förnyelse av offentlig sektor
Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de allra viktigaste strukturfrågorna under 90-talet. Förnyelsen måste leda till ökad decentralisering och personalinflytande samt avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på att förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom offentlig reglering och finansiering, men produktion med olika huvudmän, såväl privata som offentliga. Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser till det som är kärnan i det offentliga ansvaret. Hela eller delar av verksamheter som gäller allmän service eller varuproduktion frigörs från den offentliga sektorn. En vårdnadsersättning där det statliga stödet till barnomsorgen fördelas direkt till föräldrarna skall införas. Socialförsäkringarna skall utformas så att de ger grundtrygghet, med möjlighet till frivillig privat påbyggnadsförsäkring. Vissa socialförsäkringar har idag en alltför snabb kostnadsökning. Dessa försäkringar måste reformeras. Socialförsäkringarna skall utformas så att de ger signaler om rätt beteende till såväl enskilda som till företag.
Centern har utvecklat förnyelsen av den offentliga sektorn bland annat i motion 1989/90:Fi514.
5.7 Skatt efter bärkraft
Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten skall sänkas. Detta skall ske med bibehållna ambitioner för att utveckla social välfärd och rättvis fördelning samt inom ramen för en stram finanspolitik. Arbetet på att sänka skatte- och utgiftskvot skall inledas under kommande budgetår. Skatt skall uttas efter bärkraft. Sänkningar av marginalskatterna inom ramen för skattereformen var nödvändigt. Skattereformen måste dock korrigeras för att främja rättvis fördelning, god miljö, initiativ och ansvar på några punkter. Det berör bl.a. delar av mervärdeskatteuttaget, miljöprofilen och småföretagens beskattning.
Centern har utvecklat sin skattepolitik bland annat i motionerna 1989/90:Sk96, 1989/90:Sk113 och 1990/91:Sk1.
5.8 Infrastruktur, utbildning och forskning
Det gäller nu också att lägga grunden för en god ekonomisk utveckling på längre sikt. Därför måste investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning prioriteras. För att ekonomiskt klara de omfattande framtidsinvesteringar vi föreslår krävs en hård prioritering i de offentliga budgetarna, övergång till grundtrygghetslösningar med frivilliga påbyggnadsmöjligheter vad gäller socialförsäkringssystem och bostadsfinansiering, blandfinansieringsmodeller där privat kapital erbjuds delta samt utnyttjande av kapital från utförsäljning av statliga företag och avveckling av löntagarfonderna.
Centern föreslår bl.a. ett 10-årsprogram för omfattande investeringar i miljövänlig järnvägstrafik. Dessa investeringar kan till viss del finansieras genom emission av järnvägsobligationer. Centern har utvecklat detta bland annat i motion 1989/90:T225.
Varje län skall ha minst en högskola. Nya universitet inrättas i Växjö, Karlstad, Örebro och Sundsvall/Härnösand i samverkan med omkringliggande högskolor. Arbetet på detta inleds redan de närmaste åren. Partiet har utvecklat frågorna om utbildning och forskning i bland annat motionerna 1989/90:Ub203 och 1989/90:Ub213.
35.9 Öppenhet mot omvärlden
En god ekonomisk utveckling i framtiden kräver också att Sverige deltar i utvecklingen mot en ökad internationalisering och frihandel i världsekonomin.
Utgångspunkten för vårt deltagande i den europeiska integrationen skall vara att vi kan hävda vår självständighet och våra grundläggande värderingar om demokrati, god miljö, social trygghet och regional utveckling. Sveriges deltagande i EG-samarbetet ska formas med hänsyn till utvecklingen inom EG och till Europa i sin helhet. Gränserna för vårt deltagande i den europeiska integrationen sätts av Sveriges oberoende utrikespolitik och neutralitet, samt möjligheterna att hävda grundläggande värderingar.
Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas. Handelsförbindelserna med länderna runt Östersjön, inte minst det baltiska området, skall utvecklas. Detsamma gäller utbytet med länderna i det kontinentala Östeuropa.
Det är önskvärt att Uruguay-rundan inom GATT leder till resultat. Sverige skall i takt med övriga länder eftersträva en ökad frihandel med omvärlden.
Centern har senast skrivit om Europaintegrationen i motion 1989/90:U518 och handelspolitik i motion 1989/90:N311.
5.10 Personligt ägande och sparande
Det totala sparandet i ekonomin måste öka. Sparande i offentliga budgetöverskott har inget egenvärde. Istället skall det personliga hushållssparandet främjas. Detta kan ske bland annat genom införande av personliga investeringskonton. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall motverkas. En rad statliga företag skall säljas ut på den öppna marknaden. AP-fonderna skall inte ges utökade placeringsmöjligheter. Däremot bör en övergripande analys och utredning av försäkringssektorn och dess framtida roll i samhällsekonomin verkställas enligt flera förslag i remissvaren på långtidsutredningen. Den graderade rösträtten i större företag bör successivt avskaffas. Ett spritt privat aktieägande skall stimuleras. Personliga och kooperativa vinstdelningssystem i företagen uppmuntras.
Centern har behandlat dessa frågor bland annat i motionerna 1989/90:N214 (tillsammans med moderata samlingspartiet och folkpartiet), 1989/90:N236 och 1989/90:Fi604.
5.11 Omställning av energisystemet
Avvecklingen av kärnkraften inleds så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt. Klara signaler till marknaden är nödvändiga. Den sista reaktorn skall tas ur drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut. En stor satsning görs på effektivare energianvändning och inhemska, förnybara och miljövänliga energialternativ. Biobränslen är ett exempel på ett sådant energialternativ. Centern har i motionsform senast beskrivit detta i 1989/90:N446 och 1989/90:Jo77.
5.12 Produktivitet och tillväxt
Produktivitet och tillväxt skall främjas. Det sker bland annat genom skattereformens marginalskattesänkning, genom reformer i den offentliga sektorn -- inte minst beträffande socialförsäkringssystemet, genom en förbättrad arbetsmiljö och satsning på arbetslinjen, genom arbete för en sänkt total skattekvot, genom att satsa på infrastruktur och utbildning och forskning, genom att stimulera personligt ägande och sparande, genom att stimulera små- och nyföretagande och genom att ta tillvara hela landets produktionsförmåga.
Skatte- och avgiftsinstrumentet skall aktivt användas för att styra tillväxten i miljövänlig och resurshushållande riktning. Vissa delar i skattereformen som ökar marginalkostnaden för deltagande i arbetslivet måste ändras. Det gäller exempelvis reseavdragen som bör höjas. Marginaleffekterna för pensionärer minskar genom införande av en grundpension som slår samman alla ersättningssystem till ett enda. Centerns förslag till grundpension finns beskrivet i motion 1989/90:Sf241.
Den konkurrensutsatta sektorn skall stärkas. Det kan ske genom att den offentliga konsumtionen hålls tillbaka, vilket ökar utrymmet för investeringar inom ramen för den totala efterfrågan. Skatten på arbete sänks, medan skatt på miljöförstöring och råvaror höjs.
Den kommunala sektorns volymtillväxt skall begränsas till högst 1 % per år. Staten skall inte övervältra uppgifter på kommunerna utan att anvisa fullgod finansiering.
5.13 Tillvaratagande av hela landet
Hela landets produktionsförmåga skall tillvaratas. Det kräver investeringar i infrastruktur men också satsning på små- och nyföretagande. Ett tillvaratagande av hela landets produktionsförmåga minskar risken för överhettningssituationer, och bidrar därmed till att hålla nere inflationen.
Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Samtliga kommuner skall ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet. Merparten av de specialdestinerade statsbidragen överförs till skatteutjämningssystemet. Skatteutjämningssystemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte kan påverka, såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiska förhållanden. Därmed blir kommunalskattenivåerna en fråga om effektivitet och ambitionsnivå i den kommunala verksamheten. För att främja förnyelse i offentlig verksamhet samt effektivitet skall statsbidragssystemet förenklas och antalet lagar och tvingande detaljregler från statens sida gentemot kommunerna minskas radikalt. Centerns förslag till kommunal skatteutjämning finns senast beskrivet i motion 1989/90:Fi307.
5.14 Fungerande marknader
Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat eller offentligt bedriven verksamhet, skall motverkas. Konkurrens och mångfald eftersträvas. Flera marknaders funktionssätt måste härvidlag förbättras. Det gäller bland annat livsmedelssektorn och bostadssektorn samt flera offentliga monopol. En rad statliga företag skall säljas ut på den öppna marknaden.
Ett GATT-avtal skulle också bidra till ökad konkurrens och därmed bättre fungerande marknader. Strukturomvandling inom näringslivet skall inte hållas tillbaka genom generella statliga stöd. Centern har beskrivit näringspolitiken i motion 1989/90:N57, livsmedelspolitiken i motion 1989/90:Jo77 och systemet för bostadsfinansiering i motion 1990/91:Bo5.
5.15 Ett gott företagsklimat
Ett gott företagsklimat är nödvändigt för ekonomisk utveckling och för att den ekonomiska krisen inte skall förvärras. Investeringar inom den konkurrensutsatta sektorn måste i ökad utsträckning göras inom landet, istället för utomlands. För att främja nyföretagande skall personliga investeringskonton införas liksom andra åtgärder för att främja små- och nyföretagens riskkapitalförsörjning. Centern motsätter sig uppbyggandet av regionala riskkapitalbolag och indragning av medel från utvecklingsfonderna. En särskild redovisningsmetod skall införas i enskild näringsverksamhet och viss kvittningsrätt mellan tjänst och näringsverksamhet tillåtas.
Det svenska jordbruket skall ges goda utvecklingsmöjligheter genom att statsmakterna främjar omställning av åkermark som inte behövs för livsmedelsproduktion till alternativ användning, bland annat energiproduktion. Sverige skall minska de externa regleringarna i samma takt som omvärlden. Skärpt konkurrenslagstiftning skall kombineras med förbättrade villkor för den kooperativa samverkansformen.
Fasta spelregler skall sättas upp för bedrivande av näringsverksamhet. Engångsskatter och lagstiftning med retroaktiv inriktning skall inte användas. Maktkoncentrerande fonder ska avvecklas. Löntagarfonderna ska avvecklas och bl.a. användas till infrastrukturella investeringar. Centern har senast behandlat löntagarfonderna i motion 1989/90:Fi712. (tillsammans med moderata samlingspartiet och folkpartiet).
5.16 Fast valuta
Devalvering av den svenska kronan avvisas. Att göra avsteg från valutapolitikens mål är helt uteslutet. Den fortsatta utvecklingen av den svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor, men de avgörande åtgärderna måste vara att skapa trovärdighet genom stabiliseringspolitik på hemmaplan.
6 Effekter av centerns ekonomiska politik
Med den inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt som här skisserats läggs grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv.
De grundläggande strukturproblemen i ekonomin angrips. Förutsättningar ges därmed för att vända ekonomins kräftgång i det medellånga perspektivet. Pris- och kostnadsutvecklingen kan växlas ned så att förutsättningar för reallöneökningar kan åstadkommas inom ramen för mer samhällsekonomiskt ansvarsfulla nominella löneökningar. Näringslivets konkurrenskraft kan därmed stärkas och räntorna sänkas. Arbetslösheten stiger inte till de nivåer (3 % resp. 4 %) som diskuterats för 1991 och 1992.
Politik för en rättvis fördelning och regional balans prioriteras. Det ger bland annat lägre kompensationskrav på arbetsmarknaden samt bättre tillväxtbetingelser i hela landet med mindre risk för omfattande arbetslöshet i utsatta landsdelar. Införande av differentierad mervärdeskatt med lägre skattesats för nödvändig konsumtion ger engångssänkningar av inflationen. Dessa skatteförändringar finansieras fullt ut, men på ett sådant sätt att åtgärderna bidrar till möjligheterna att växla ner lönekostnadsutvecklingen.
Utvecklingen av investeringarna blir bättre på grund av en sänkt ränta, medan offentlig och privat konsumtion hålls tillbaka i förhållande till regeringens alternativ. Exporten utvecklas bättre.
Som en följd av en genomgripande förnyelse av offentlig sektor läggs grunden för en sänkning av skattekvot och offentlig utgiftskvot utan inflationsdrivande efterfrågestimulanser.
Det privata hushållssparandet blir högre än med regeringens alternativ. Det offentliga sparandet prioriteras ner i förhållande till regeringens alternativ.
Effektivitet och dynamik i samhällsutvecklingen ökar genom politiken för ökad konkurrens och genom utförsäljning av statliga företag.
Grunden läggs för långsiktigt god ekonomisk utveckling med en modernare industristruktur genom satsningarna på infrastruktur, forskning och utbildning samt fasta spelregler och gott företagsklimat. Den svenska ekonomin vinner i självständighet och styrka. Det innebär minskad sårbarhet i en alltmer internationaliserad ekonomi.
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin.
Stockholm den 5 november 1990 Olof Johansson (c) Görel Thurdin (c) Karl Erik Olsson (c) Bertil Fiskesjö (c) Karin Söder (c) Gunnar Björk (c) Gunilla André (c) Börje Hörnlund (c) Pär Granstedt (c) Karin Israelsson (c) Agne Hansson (c) Per-Ola Eriksson (c) Larz Johansson (c)