med anledning av prop. 1990/91:39 Den ekonomiska politiken på medellång sikt

Motion 1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v)

Innehållsförteckning

Inledning 1 1
Bedömning av regeringens ekonomiska
politik 2 1.1
Den tredje vägen var inflationens väg 2 1.2
Marknadens misstro mot regeringen 3 1.3
Omfattande investeringar men oförändrad
produktivitet 5 1.4
Myten om det låga sparandet 5 2
En ny ekonomisk politik 6 2.1
Satsning på kunskap 6 2.2
Inflationsbekämpning 7 2.3
Åtgärder mot monopolen 8 2.4
Ökat samhällsägande 9 2.5
Kommunernas ekonomi 10 2.6
Miljö- och energipolitik 12 2.7
Ekonomiska riktlinjer m.m. 12 3
Hemställan 13

Inledande sammanfattning

Den socialdemokratiska regeringen har suttit i
åtta år. Under denna tid har klyftorna i samhället
vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden,
underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och
produktivitetstillväxten avstannat. Regeringen som
tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full
sysselsättning avskaffar nu denna paroll samtidigt
som arbetslösheten stiger.

Regeringen säger sig vilja stabilisera
valutamarknaden och pressa ned det svenska
ränteläget genom åtstramningar. Men orsakerna till
Sveriges ekonomiska problem står inte att finna i
statsbudgetens utgifts- eller intäktssida.
Regeringens budgetfixering är snarast ägnad att
undvika de verkliga problemen till krisfenomenen i
ekonomin. vänsterpartiet anser att regeringens
politik under hösten tagit ytterligare ett steg åt
höger. Det krävs nu att vänsterpartiet axlar
ansvaret för arbetarrörelsen och arbetarklassens
politiska alternativ.

Regeringspolitiken har under åttiotalet och i
synnerhet det senaste året, varit helt underställd
aktörerna på de internationella och nationella
kapital- och finansmarknaderna. vänsterpartiets
alternativ till ekonomisk politik utgår därför från
att Sveriges ekonomi skall vara självständig mot de
internationella kapitalblocken, oavsett
medlemskap i EG eller om Sverige står utanför.
Självständigheten från de verkliga ekonomiska
maktmonopolen -- de imperialistiska blocken -- är
en huvuduppgift för svensk arbetarrörelse och
svensk ekonomis framtid.

Försvaret av fördelningspolitikens
grundläggande idéer om rättvisa, jämlikhet och
solidaritet är enligt vänsterpartiet av stor betydelse
för att bygga ett bra samhälle. En viktig
förutsättning är också ett näringsliv som är
kompetent att vara utvecklande för människorna i
vårt land, vara självständigt och kunna konkurrera
på de internationella marknaderna.

Utöver den i motionen gjorda analysen av
regeringens politik och den ekonomiska politikens
samband, återfinns en rad alternativa åtgärder till
regeringens politik på meddellång sikt.
Utgångspunkten för denna politik är
inflationsbekämpning genom prispress.
Omväxling från inflationslöner till reallöner kräver
tvärt emot vad regeringen och nyliberal politik
syftar till, att priserna pressas för att minska kraven
på lönekompensation. Därigenom kan lägre
löneökningar leda till reallöneökning.
Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist
utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att
momsen på mat sänks och de högavlönades skatt
skärps genom att grundavdraget för dessa
slopas.Inflationsbekämpning genom prispress
skall kombineras med åtgärder mot
inflationsdrivande monopol, t ex inom
byggbranschen och livsmedelssektorn.Tillväxten
i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling
med ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik
skall göras till redskap i en för Sverige sund
tillväxtpolitik. Satsning på bred
kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och
demokrati i arbetslivet är grundpelare i en
demokratisk tillväxtpolitik.Nyinvesteringar för
ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt
näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas
kapital skall användas för denna utveckling.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens
svältkurer utan kräver speciella insatser till vård,
omsorg, skola, social service och kultur. Värnande
om dessa sektorer är ett led i en rättvis
fördelningspolitik och grunden för en sund
tillväxt.En framgångsrik politik på nittiotalet
kräver rättvisa och självständighet. En
låginkomstutredning bör ligga till grund för
åtgärder för rättvisa och jämlikhet i samhället och
en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att
kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp
riktlinjer för nödvändiga satsningar och
förändringar i näringslivet.

1 Bedömning av regeringens ekonomiska
politik 1.1
Den tredje vägen var inflationens väg

Den tredje vägens politik är en viktig orsak
bakom de senaste årens inflationskarusell.
Avsikten med ''superdevalveringen'' 1982, infarten
till den tredje vägen, var inte att som vid tidigare
devalveringar återställa förlorad konkurrenskraft.
Syftet var istället att upprätta avsevärda -- och som
man också trodde bestående -- kostnadsfördelar
gentemot omvärlden. Vinstläget i vårt land skulle
m.a.o. etableras på en högre nivå än i andra länder.
Det enda som på sikt blev högre var emellertid
inflationen. Regeringen erkänner sitt misstag i den
senaste långtidsutredningen:

Devalveringen 1982 var offensiv i den meningen
att den innebar att det svenska kostnadsläget efter
devalveringen sannolikt hamnade under vad som
kunde betraktas som långsiktig jämvikt i
kostnadsrelationerna till omvärlden. Med hög
lönsamhet och snabb expansion var det naturligt att
kostnaderna steg relativt snabbt, särskilt när lediga
resurser tagits i anspråk och arbetslösheten
generellt sjönk. På lång sikt tenderar det
kostnadsförsprång som en offensiv devalvering
skapar att försvinna. Långtidsutredningen, sid 34.

Reduceringen av kostnadsförsprånget är
liktydigt med en högre inflation än i andra länder.
Devalveringens fördyring av importen medförde
kompensationskrav från löntagarnas sida.
Företagens kostnader steg i takt med att lönerna
höjdes vilket resulterade i nya prishöjningar och i
nästa steg nya kompensationskrav. Under 80-talet
har den genomsnittliga timlönen höjts med
113 % samtidigt som konsumentpriserna ökat med
108 %. Trots höga nominella lönelyft har m.a.o.
reallönen i genomsnitt bara förstärkts med ett par
tiondelar per år. I Västtyskland höjdes under
samma period lönerna med enbart 50 % samtidigt
som konsumentpriserna steg med 30 %. Trots
betydligt lägre nominella lönelyft ökade reallönen
i genomsnitt med 1 1/2 procent per år. Arbetarna i
Västtyskland har m.a.o. haft en avsevärt mycket
bättre reallöneutveckling än löneanställda i Sverige
trots betydligt lägre nominella lönepåslag.

Vi har nu kommit fram till en punkt där
inflationsspiralen inte längre framstår som hållbar.
Exportindustrin förefaller inte längre kunna höja
priserna i den takt som lönerna ökar. Under det
senaste året har prishöjningarna i exportindustrin
begränsats till 2--3 % samtidigt som
lönekostnaderna fortsätter stiga med drygt 10 %.
Eftersom produktivitetstillväxten är försumbar har
detta resulterat i ett försämrat vinstläge. Antalet
varsel och permitteringar ökar kraftigt samtidigt
som industrisysselsättningen uppges ha minskat
med 20 000 sedan årsskiftet. Företagens
produktionsplaner är uttalat negativa och
sysselsättningen beräknas minska ytterligare.

1.2 Marknadens misstro mot regeringen

Det är nu åtta år sedan Sverige senast
devalverade. Många räknar med att arbetslösheten
kommer att stiga och att regeringen någon gång i
framtiden tvingas skriva ner den svenska kronan.
Regeringen säger att man inte kommer att
devalvera även om arbetslösheten stiger. Inte heller
kommer man, enligt propositionen, ''att försöka
motverka en uppgång i arbetslösheten med generell
efterfrågestimulans''. Valutautflödet och de
framtvingade räntehöjningarna är ett uttryck för
marknadens misstro mot dessa utfästelser.

Regeringen bär ett stort ansvar för de
räntechocker som nu drabbar landet. Tidpunkten
för skattereformen var illa vald. Bytet av
inkomstskattelättnader mot höjda
konsumtionsskatter innebär höjda
konsumentpriser. Dessa prishöjningar registreras
som höjd inflationstakt.

Enligt Konjunkturinstitutets höstrapport
1990 beräknas de svenska inflationstalen för 1990
till 10,5 % och till ytterligare drygt 10 % för 1991.
Av detta är dock ca 4 procentenheter under såväl
1990 som 1991 att hänföra till momsbreddningar
och höjd indirekt beskattning. (KI:s höstrapport
sid 17.)

Samtidigt som regeringen säger sig prioritera
inflationsbekämpningen stiger således
ökningstalen för konsumentprisindex beroende på
skatteomläggningen. Varje gång placerarna på
Wall Street eller i Tokyo öppnar sin The Economist
eller Wall Street Journal noterar de ständigt högre
inflationstal för den svenska ekonomin. Detta trots
allt tal om åtstramning och lönedämpning. Hur
skall de kunna veta vad som är underliggande
inflation och vad som är regeringens
skattehöjningar? Svartmålningen av den svenska
ekonomin i kombination med skattereformens
höjning av inflationstalen har ökat marknadens
osäkerhet. Det vi nu registrerar är hur denna
osäkerhet snabbt förvandlats till misstro och öppen
spekulation mot den svenska kronan.

En annan faktor som bidragit till ränteoron är
valutaregleringens avskaffande. Valutakommittén
drog i sitt slutbetänkande (SOU 1985:52) slutsatsen
''att en avreglering i dagsläget inte framstår som ett
realistiskt alternativ. De kvarstående obalanserna
och de ackumulerade stockarna av likvida
tillgångar inom landet och av skulder utom landet
kan vid en total avreglering befaras utlösa
anpassningsrörelser med icke önskvärda effekter
på räntor och växelkurs.'' Samt vidare: ''detta talar
för att en avveckling liksom mer omfattande
liberaliseringar av regleringen inte kan aktualiseras
förrän ett stabilt och växande överskott inträtt i
bytesbalansen''.

När regeringen så avskaffar valutaregleringen är
inte bara underskotten extremt stora utan
dessutom snabbt växande. Ur denna synvinkel
kunde man knappast valt en sämre tidpunkt för en
avreglering.

De gigantiska köp av utländska aktier,
fastigheter och företag som därefter följt har inte
balanserats av något motsvarande intresse för
svenska tillgångar från utländsk sida. De svenska
uppköpen har därför finansierats med export av
räntebärande papper, dvs. en ökad
utlandsupplåning. De stigande räntekostnader som
blivit följden av denna skuldökning är en väsentlig
förklaring till de nu snabbt växande underskotten i
bytesbalansen.

Aktörerna på penning- och valutamarknaden
fäster stort avseende vid inflations- och
bytesbalansstatistiken. Vid sidan av ränteläget är
det denna information som ofta avgör var man skall
göra sina placeringar. Hög inflation och stora
bytesbalansunderskott förknippas i allmänhet med
en risk att landets valuta på sikt kan devalveras. För
att köpa räntebärande papper i ett sådant land
fordras därför en ''riskpremie'', dvs en något högre
avkastning (ränta) på placeringarna än i andra
länder. Man vill nämligen gardera sig mot att de
värdepapper man köper plötsligt kan förlora en del
av sitt värde till följd av en devalvering.

Regeringen har med skattereformen och
avregleringen på valutamarknaden drivit upp
inflationstalen och underskottet i bytesbalansen.
Detta har inträffat i ett läge då det blivit alltmer
uppenbart att inflationstakten måste nedbringas.
Aktörerna på den internationella penning- och
kapitalmarknaden drar naturligtvis slutsatsen att
den tilltagande inflationen och de stadigt växande
bytesbalansunderskotten i det lilla avlägsna landet
Sverige är ett resultat av den alltför snabba
lönetillväxten där. Detta blir slutsatsen även om så
inte skulle vara fallet. Regeringen har här gjort en
felbedömning. Man har inte i tillräcklig
utsträckning tagit hänsyn till dessa risker.
Regeringen är därför indirekt ansvarig för
räntekrisen.

1.3 Omfattande investeringar men oförändrad
produktivitet

Regeringen anser att en viktig orsak till den
svenska ekonomins överhettning är att
konsumtionen vuxit alltför snabbt. Detta förklarar,
enligt regeringen, också de snabbt växande
bytesbalansunderskotten. Vi konsumerar mer än vi
producerar och lever över våra tillgångar brukar
det heta.

Detta är emellertid inte en helt korrekt bild av
verkligheten. Produktionen har i själva verket
ökat snabbare än konsumtionen alltsedan 1987.
Det är istället investeringarnas kraftiga tillväxt som
ligger bakom överhettningen och den nu snabbt
växande utlandsupplåningen. Detta döljer
regeringen. Mellan 1986 och 1989 ökade
investeringarna med 25,4 % vilket kan jämföras
med en BNP-tillväxt på 7,6 % och en
konsumtionsökning med 6,7 %. Sparandet har
ökat, men inte lika snabbt som investeringarna.
Därför försvagas bytesbalansen.

Föregående år utgjorde investeringarna 21 % av
BNP. Detta är den högsta nivån sedan 1977.
Vänsterpartiet uppfattar inte denna nivå som ''för
hög''. Tvärtom är vi för en utvidgning av
investeringarna på en lång rad områden. Vad man
däremot kan ifrågasätta är om inte en stor del av
investeringarna hamnat på fel ställen. Mot
bakgrund av de senaste årens omfattande
investeringsuppgång är det ytterst anmärkningsvärt
att produktiviteten inte ökat mer än vad som varit
fallet.

Under 1970- och början av 1980-talet växte de
forsknings- och kunskapsintensiva företagen
mycket snabbt. De arbetsintensiva och
kapitalintensiva sektorerna växte då långsammare
än genomsnittet. Under andra hälften av 80-talet
har denna utveckling svängt. Orsaken är i hög grad
devalveringarna 1981 och 1982. Den tredje vägens
politik medförde ett alltför högt vinstläge inom
bl.a. basindustrin. Istället för en fortsatt
omställning blev resultatet en fastlåsning av den
traditionella industristrukturen. De senaste årens
omfattande investeringar har i stor utsträckning
genomförts i basindustrin och
transportmedelsindustrin, sektorer där den
internationella efterfrågeutvecklingen varit svag.
Devalveringspolitiken har hämmat nytänkande och
offensiva framtidsinvesteringar. Felsatsningarna är
en viktig förklaring till den låga
produktivitetstillväxten.

1.4 Myten om det låga sparandet

Vi registrerar stigande inflation och räntor,
växande bytesbalansunderskott samt en försumbar
produktivitetstillväxt. Regeringen vill lösa alla
dessa problem med åtstramning. Sparandet i
ekonomin måste upp och detta skall ske på den
offentliga konsumtionens bekostnad. Men det låga
sparandet är en myt. I verkligheten är sparandets
andel av BNP det högsta på många år. Problemet är
inte att sparandet är lågt, utan istället att det inte
vuxit i samma takt som investeringarna.

Utlandsskuld och utlandsupplåning behöver
inte vara något skadligt. Avgörande är hur stor
upplåningen är, dess kostnader och hur den
används. Att låna pengar till låg ränta till
investeringar som ger framtida tillväxt är inget fel.
Men om upplåningen istället används till löpande
konsumtion, om räntekostnaden är hög, så kan
utlandsskulden snabbt bli ett stort problem.
Kostnaderna för den måste ju då betalas ur den
löpande produktionens resultat. Risken är stor för
att räntekostnaderna i detta läge kan komma att spä
på sig själva på ett okontrollerat sätt. I ett sådant
läge är det nödvändigt att strama åt ekonomin för
att få ner konsumtionen.

Som tidigare konstaterats är det emellertid inte
någon snabb konsumtionstillväxt som ligger bakom
den nu snabbt växande utlandsskulden och
bytesbalansunderskotten. Orsaken är i stället
investeringarnas snabba tillväxt. Att låna till
investeringar är som tidigare sagts inget problem
förutsatt att investeringarna är produktiva och ger
framtida tillväxt. Frågan är emellertid om
storföretagens expansion utomlands,
försäkringsbolagens fastighetsköp i Bryssel och
London, Volvos och Saabs nya bilfabriker här
hemma samt en fortsatt utbyggnad av den
elsubventionerade basindustrin ger någon större
framtida tillväxt. Kanske kunde pengarna använts
bättre. Alla investeringar har nämligen inte varit
lyckade. Resultatet har blivit överhettning,
växande utlandsskuld och i förlängningen
valutaoro. Regeringens recept är åtstramning och
social nedrustning. vänsterpartiet förordar istället
en mer offensiv strategi.

2 En ny ekonomisk politik

Det är nu hög tid att bryta inflationsspiralen i
vårt land. Likaså är det viktigt att kapitalet styrs
mot produktiva investeringar. Exporten måste öka
genom en nydaning av svenskt näringsliv.
Utrikeshandeln med varor och tjänster ger för
närvarande inte tillräckliga överskott för att täcka
kostnaderna för utlandsresor, u-landsbistånd och
utlandsskuld. Produktiviteten måste upp. Detta
sker bäst genom ökade satsningar på skola och
forskning. Rätten till arbete måste även i
fortsättningen prioriteras. Arbetslöshet är ett
slöseri med mänskliga resurser. En god arbetsmiljö
förhindrar utslagning ur arbetslivet. Med en
offensiv sjukvård kan fler rehabiliteras och
sjukskrivningarna minskas. Utbyggd barnomsorg
gör att fler kan delta i produktionen.
Arbetsplatsdemokrati och lokal självförvaltning
verkar också i denna riktning. vänsterpartiet vill ha
en offensiv satsning. Vi tror på Sveriges möjligheter
och de svenska arbetarna i privat och offentlig
verksamhet.

2.1 Satsning på kunskap

Även om det inte märks i produktionsstruktur
eller exportstatistik så har Sverige ett av världens
mest forskningsintensiva näringsliv. En stor del av
FOU-satsningarna sker emellertid i storföretag
med stor del av tillverkningen förlagd utomlands.
Den tilltagande ekonomiska integrationen innebär
att storföretagen i huvudsak växer utomlands. Den
svenska basen blir därför inte bara mindre viktig
utan dessutom mindre expansiv.

Vi kan inte längre förlita oss på att de stora
exportföretagen skall driva den industriella
utvecklingen här hemma. Det behövs därför en
ökad expansion inom små och medelstora företag,
inte minst för att minska vår sårbarhet. Speciellt
viktigt är i det här sammanhanget en satsning på
forsknings- och kunskapsintensiv verksamhet.
Riksdagen kan medverka till denna utveckling
genom att skapa de grundläggande
förutsättningarna i form av bred utbildning och
grundforskning.

2.2 Inflationsbekämpning

Låg- och mellaninkomsttagarna har ingenting
att tjäna på hög inflation. Hög inflation leder till
omfördelning från låg- till höginkomsttagare och
från arbete till kapital. I långtidsutredningens
bilaga 19 redovisas utförligt hur den tidigare
utvecklingen mot inkomstutjämning avbröts under
devalveringsperioden 1976--1984. De med höga
inkomster och stora förmögenheter tjänade på
inflationsuppgången. Låginkomsttagarna hamnar
däremot alltid sist i inflationskarusellen.

Rätten till arbete hotas nu. Konjunkturen viker
och arbetslösheten stiger. För att målsättningen om
arbete åt alla skall kunna förverkligas och framtida
devalveringar undvikas krävs att inflationen i vårt
land kommer ner i nivå med den som är i andra
länder. vänsterpartiet menar att en förutsättning för
en avtalsrörelse som garanterar reallönehöjningar
för låginkomsttagarna är en effektiv prispress.
vänsterpartiet avvisar direkta statliga ingrepp i
avtalsförhandlingarna, men den ekonomiska
politiken måste utformas på ett sådant sätt att
parterna kan komma fram till avtal som ger
reallönelyft vid lägre nominella påslag.

Det svenska lönebildningssystemet har gradvis
decentraliserats. Förhandlingarna har i ökad
utsträckning förts ner på företagsnivå.
Relativlönekonkurrensen mellan olika grupper,
liksom löneglidningen, har därigenom ökat. Många
ser detta som en naturlig följd av den ökade
integrationen med omvärlden. Med ett sådant
synsätt kan man se fram mot en ökad
marknadsanpassning och internationalisering av
lönebildningssystemet. Avtalsrörelsen förs ner på
företagsnivå inte bara inom näringslivet utan också
inom den offentliga sektorn. Detta leder inte bara
till ökade inkomstklyftor utan också till hög
inflation. De starka krafter som ligger bakom
denna strategi tar inget ansvar för
samhällsekonomin. Den nyliberala lösningen på
inflationsproblemet är att på sikt pressa ned
inflationen genom ökad arbetslöshet.
Löneklyftorna fördjupas då ytterligare.

Forskning har visat att ju högre grad av
centralisering i lönesättningen desto starkare blir
incitamenten att beakta
arbetslöshetskonsekvenserna av lönepolitiken. Det
finns därför anledning att motverka nuvarande
utveckling mot en decentralisering av
lönebildningen. För att få till stånd en snabb
nedväxling av inflationen kan det också vara
befogat att staten på ett mer aktivt sätt skapar goda
förutsättningar för avtalsrörelsen genom att
garantera de arbetande reallönelyft vid låga
nominella avtal. En förutsättning är, vid sidan om
pris- och hyresstopp, en väl fungerande prispress.

Till detta kommer en omläggning av
skattereformen. Enhetlig kapital- och
företagsbeskattning, som redovisades i
vänsterpartiets skattemotion från i våras, gör det
möjligt att sänka matmomsen. En sådan
omläggning ökar inte bara förutsättningar för en
lugn avtalsrörelse utan sänker också
konsumentprisindex och därmed inflationstalen.
Detta skulle dämpa valutaoron. En annan åtgärd
som bör övervägas är ett slopande av
grundavdragen för inkomster över 180 000 kr.

Det ankommer varken på regeringen eller
vänsterpartiet att diktera villkoren för
avtalsrörelsen. Emellertid föreskriver regeringen,
nyliberalerna och arbetsgivarna nollavtal, dvs. att
löneökningarna skall stoppas. Vänsterpartiets
medlemmar arbetar i fackföreningar och i andra
avtalssammanhang för avtal med låglöneprofil som
ger förbättrade reallöner.

För detta syfte kan olika vägar prövas t.ex. avtal
där de arbetande i utbyte mot höga nominella
lönekrav på förhand garanteras kompensation för
kommande prisökningar. Ett annat alternativ är
avtal med krontalspåslag istället för procentpåslag
med rätt till omförhandlingar för att kompensera
prisstegringar över en viss nivå och att dessa
omförhandlingar skall ske utan fredsplikt.

Sådana avtal kan vara grundvalen för
reallöneökningar och en framgångsrik prispress.
Därmed läggs huvudansvaret för
inflationsutvecklingen på företagens och
myndigheternas prissättning samt på de som fattar
politiska beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor
m.m. Det är en rättvise- och jämlikhetsfråga,
likväl som en solidaritetsfråga med de lågavlönade,
att de lönearbetande skall erhålla kompensation för
prisökningar.

Ansvaret vilar nu tungt på arbetsmarknadens
parter. Menar de allvar med
inflationsbekämpningen finns inget annat val än
avtalskonstruktioner som pressar ned priserna.
Samtidigt har arbetsgivarsidan ett stort ansvar för
att inte bevilja vissa grupper t ex högre tjänstemän
och chefer stora påslag.

Den av regeringen tillsatta Rehnberggruppen
har som uppgift att föreslå lönenedpressning
genom s.k. nollavtal och därmed hoppas man att
inflationsspiralen skall bromsas upp. Resultaten av
en sådan linje blir ytterligare omfördelningar, från
låg- till högavlönad, från arbete till kapital, genom
sänkta reallöner främst för de lågavlönade när
ingen effektiv broms finns mot prishöjningar.

Vänsterpartiet och även hela arbetarrörelsen
kan aldrig acceptera att krisens bördor skall bäras
av de arbetande. Med en prispresspolitik på flera
områden kan detta undvikas. Ekonomin kan
komma i bättre balans och krisens lösningar sker
utifrån en rättvis fördelningspolitik.

2.3 Åtgärder mot monopolen

Pris- och hyresstopp är nödvändiga
förutsättningar för en avtalsrörelse som leder till
dämpad inflation och garanterade
reallönehöjningar. På sikt är det emellertid
nödvändigt med en väl fungerande prispress med
alla till buds stående medel. Särskilt bör åtgärder
sättas in för att pressa prisutvecklingen inom
livsmedelsbranschen och byggsektorn. Av stor
betydelse är en väl fungerande konkurrenspolitik.
Regeringen pekar i sin proposition på en del
faktorer som skulle kunna stärka
konkurrenspolitiken. Tyvärr motsvaras inte en
relativt yvig skrivning av konkreta åtgärder.

Vi har idag en situation där NO bittert
konstaterar följande:

Den svenska konkurrenslagstiftningen medger i
praktiken att det förekommer branschomfattande
samarbete om priser mellan konkurrenter, i varje
fall om det sker öppet. -- -- -- De ledande
marknadsekonomierna i världen har en annorlunda
syn på prissamarbete mellan konkurrenter. Där ser
man åtminstone vissa typer av sådant samarbete
som ett avskyvärt sätt att stjäla välfärd från
konsumenterna. (NO:s verksamhetsberättelse
1989)

NO-ämbetet, som skall motverka
konkurrensbegränsningar, har idag ett ynka 30-tal
anställda och en omslutning på 8,5 milj. kr. En
stramare lagstiftning och förstärkning av NO-
ämbetet måste vara en prioriterad uppgift i en
prispresspolitik. En inskränkning av NO:s
verksamhet måste därför betecknas som en felaktig
signal till företagen.

Regeringen hänvisar i sin proposition till den
konkurrenskommitté som arbetar. Den skall bl.a.
granska bygg- och livsmedelssektorn.

Byggsektorn domineras idag av ett fåtal företag.
''Av de 16 byggmaterial som vi undersökte
kontrolleras 12 av produkterna till 100 procent av
mindre än fyra företag'' (Barbro Forsberg, SPK).
De dominerande företagen inom byggbranschen är
Stora, Rockwool, Gullfiber, Euroc och Skåne-
Gripen. Exempelvis kontrollerar Euroc genom
Cementa 93 % av den svenska cementmarknaden.

NO kräver vad gäller byggmaterialindustrin:
tuffare konkurrenslagförbud mot
prissamverkanförbud mot att dela marknader
mellan sigett bredare förbud mot konsortier vid
anbudstävlingar

Detta är bra men otillräckliga förslag. Enda
möjligheten att komma åt den totala dominans som
finns inom vissa sektorer är att lösa upp existerande
företag. En möjlighet som existerar i USA.

Konkurrenskommittén har kommit med ett
betänkande, som i princip inriktar sig på
lantbrukskooperationens företag inom
förädlingsledet. Man har i och för sig skrivningar
om grossist- och detaljhandelsledet men inga
åtgärder, och som de sakkunniga Harriman,
Nyberg och Näslund påpekar: ''Det är dock något
stötande att majoriteten, samtidigt som man ställer
omfattande krav på konkurrens på de områden som
domineras av producentkooperationen, inte funnit
anledning att rikta några som helst krav eller föreslå
några åtgärder vilka syftar till bättre fungerande
marknader inom framför allt grossist- och
detaljistleden'' (SOU 1990:25, sid. 294).

En effektiv prispress och reell konkurrens inom
livsmedelssektorn förutsätter att alla led ses över.
En skärpt lagstiftning behövs.

2.4 Ökat samhällsägande

Vänsterpartiet anser att stabiliseringspolitikens
främsta mål är att upprätthålla den fulla
sysselsättningen. Rätten till arbete innebär inte
bara en jämnare lönespridning utan också att
många människor erhåller en möjlighet att välja
vad de vill arbeta med. Arbetsgivarna måste
överträffa varandra för att kunna få folk.
Härigenom faller en del arbeten bort. De tråkiga,
slitsamma och dåligt avlönade jobben ratas till
förmån för mer åtråvärda uppgifter. Denna ökade
valfrihet och förbättrade arbetsmiljö som rätten till
ett arbete medför har avgjort störst betydelse för de
sämst ställda i samhället.

I en kapitalistisk ekonomi krävs vinster för att
nödvändiga investeringar skall komma till stånd.
Ägarna till kapitalet, som beslutar om
investeringarna, kan visserligen låna till en del av
de medel som krävs, men det är förväntningarna
om vinster som utgör motivet för
investeringsbesluten och signalen till var
investeringarna skall sättas in. Integrationen i
världsekonomin gör att vinstläget i Sverige inte i
längden kan avvika påtagligt från det i omvärlden.
En för låg vinstnivå leder till att investeringarna
istället söker sig utomlands. Värnet av
sysselsättning och produktion har tvingat
fackföreningsrörelsen att acceptera förekomsten av
företagsvinster.

Industrialismens historia präglas av kampen
mellan arbete och kapital. Det stora folkflertalet
har enbart kunnat försörja sig genom att sälja sin
arbetskraft till produktionsmedlens ägare.
Västvärldens industristater har emellertid genom
arbetarrörelsens kamp successivt utvecklats i
riktning mot välfärdssamhällen. Men hur mycket
samhället än har förändrats så kvarstår en
grundläggande företeelse: avkastningen av
investeringarna tillfaller kapitalets ägare. I ett land
där den övervägande delen av produktionsmedlen
ägs privat innebär detta att den ekonomiska
tillväxten, förmögenhetsökningen, tillfaller denna
grupp av privata ägare. Denna koncentration ter sig
från jämlikhetssynpunkt som oacceptabel.

Även om vinsten är en nödvändig förutsättning
i en ekonomi som den svenska så finns det ingenting
som säger att vinsterna måste tillfalla en viss grupp
i samhället. Ett sätt att få en från
jämlikhetssynpunkt mer acceptabel fördelning är
att öka det samhälleliga ägandet. Detta kan ske
genom att första t.o.m. tredje AP-fonden får en
vidgad roll i det svenska näringslivets utveckling.
Genom denna förändring av fondernas användning
och ett ökat nationellt ägande av
produktionsmedlen kommer förutsättningarna att
öka för en stabil ekonomisk utveckling. Detta
innebär minskad sårbarhet för den svenska
ekonomin.

2.5 Kommunernas ekonomi

En offensiv ekonomisk politik på medellång sikt
måste också innefatta kommunernas utveckling.
Flera av samhällets viktigaste uppgifter handhas av
kommunerna; vård, omsorg, skola, social service
och kultur.

Det krävs en effektiv och ändamålsenlig
kommunal sektor. Behoven skall fungera som
ledstjärna för verksamheten. En produktiv rättvisa
med satsningar på sjukvård och rehabilitering,
skola, barnomsorg m.m. gynnar den ekonomiska
tillväxten i samhället.

Vänsterpartiet är anhängare av en förnyelse av
den offentliga sektorn. Demokratisering av
verksamheten är av avgörande betydelse i
förändringsarbetet. En bra personalpolitik på alla
områden är en annan nödvändig förutsättning.
Dessutom måste många verksamheter värderas
upp. Detta gäller inte minst de kvinnodominerade
sektorerna.

Regeringen inser å ena sidan dessa
verksamheters stora värde, men vill å andra sidan
att den kommunala sektorn skall svälta sig fram till
en förändring. Detta måste betecknas som en farlig
väg där man riskerar onödiga privatiseringar och i
förlängningen ökade sociala orättvisor. Tillräckliga
resurser måste till för att omställningen skall bli så
bra som möjligt. Med sådana förutsättningar
kommer en effektivisering och förbättring av den
offentliga verksamheten att göra kraven på
privatisering och andra nyliberala experiment
överflödiga.

Regeringen vill lösa Sveriges ekonomiska
problem genom att skära i den offentliga sektorn i
allmänhet och i kommunsektorn i synnerhet. Det
hävdas att kommunerna suger upp alltför stor andel
av samhällets resurser både vad gäller arbetskraft
och kapital.

Dessa påståenden är inte korrekta. Under
senare år har den privata tjänstesektorn expanderat
mer än dubbelt så snabbt som kommunsektorn.
Sysselsättningen inom kommunsektorn har under
de senaste tre åren ökat med 45 000 personer
samtidigt som antalet anställda inom den privata
tjänstesektorn ökat med 124 000. Dessa siffror ger
en fingervisning om var åtstramningen borde satts
in.

I januari 1990 lade vänsterpartiet fram förslag
som syftade till att bromsa den snabba expansionen
inom den privat tjänstesektorn. vänsterpartiet
föreslog att arbetsgivaravgifterna för den privata
tjänstesektorn i storstadsregionerna skulle höjas.
Denna åtgärd skulle inte bara ha dämpat
överhettningen där utan också underlättat
personalrekryteringen till vård, omsorg och
industri.

Regeringen har istället valt att undan för undan
strypa utrymmet för kommunernas möjligheter att
möta de behov som finns inom barn- och
äldreomsorg, sjukvård och skola. Denna strategi
har tillämpats under hela 1980-talet. Sammantaget
beräknas staten ha dragit in resurser motsvarande
ca 30 mdr kr från kommunerna. Detta kunde ha
resulterat i ett långt tidigare ekonomiskt
sammanbrott om inte en rad andra faktorer verkat
i motsatt riktning: ökad sysselsättning och
arbetsinkomster har gett kraftigt höjda
skatteintäkter, försämrade relativlöner för
kommunanställda har inneburit en förhållandevis
låg kostnadsutveckling, de kommunala
skattesatserna har gradvis höjts.

Denna utveckling har gett en viss respit, som nu
förefaller vara slut. I dagsläget finns nämligen inte
längre några reserver att ta av. Samtidigt kräver en
oförändrad ambitionsnivå att den kommunala
verksamheten växer med 2--3 % under de närmaste
åren.

De kommunala verksamheterna kan säkerligen
effektiviseras, all befintlig verksamhet är inte mer
motiverad än satsningar på nytillkommande behov.
Det finns exempel på kommunal byråkrati och
ineffektivitet. Detta är dock inte något särpräglat
för kommunal verksamhet utan något som
utmärker alla stora organisationer, privata liksom
offentliga.

Vänsterpartiet har därför rest parollen,
''Demokratisera den offentliga sektorn''. Vi ställer
oss positiva till och verkar för olika åtgärder i denna
riktning, t.ex. olika former av brukarinflytande och
en utvecklad arbetsplatsdemokrati. Då kan
byråkratiska strukturer brytas ned. En
decentralisering som enbart innebär att man lokalt
får administrera nedskärningar vänder sig
vänsterpartiet dock emot. Vänsterpartiet vill också
betona att kommunernas finansiella kris är stor och
behoven snabbt växande. Detta gör att problemen
inte kan lösas inom kommunsektorn med
oförändrade ekonomiska ramar.

Av detta följer att nya resurser måste styras över
till kommunerna för att trygga den sociala
välfärden under de närmaste åren.
Specialdestinerade medel med en stark målstyrning
ger kommunerna förutsättningar att effektivisera
och förnya verksamheterna, så de överensstämmer
med människornas krav. Samtidigt måste
avräkningsskatten omprövas och tas bort.
Eventuellt kan nya finansieringskällor tillkomma,
så att kommunerna från 1993 har en fast ram att
utvecklas inom.

2.6 Miljö- och energipolitik

Den svenska energipolitiken har under 1980-
talet kännetecknats av oklarhet och brist på
konsekvens. Folkomröstningens beslut om
kärnkraftens avveckling till år 2010 har visserligen
resulterat i riksdagsbeslut, regeringsdeklarationer
och utredningar, men avsaknaden av konkreta
åtgärder och ett ständigt ifrågasättande har medfört
att samhälleliga och privata energiaktörer inte
vågat satsa på de ur miljösynpunkt bästa
energislagen och teknikerna.

Vänsterpartiet kräver konkreta och trovärdiga
direktiv för i vilken takt kärnkraftverken skall tas
ur drift. En tydligare förväntningsbild skulle
förbättra elmarknadens funktionssätt. Så fort som
möjligt måste därför klara spelregler läggas fast, så
att företag och hushåll kan bilda sig en klar
uppfattning om den framtida elprisutvecklingen.
Ytterligare reträtter och eftergifter åt
kärnkraftsintressena kan resultera i samma
fundamentala misstag som effekterna av
devalveringarna 1981 och 1982. Den gamla
strukturen består och förnyelsen uteblir.

Vänsterpartiet är vidare kritiskt till regeringens
miljöpolitik och det sätt den underordnas en
ekonomisk tillväxtfilosofi, som skapar nya
mänskliga och ekologiska problem. Den
ekonomiska politiken i regeringens tappning sysslar
överhuvudtaget inte med tanken på en ekologisk
näringspolitik och hur en sådan skall se ut. En klar
ekologisk inriktning av tillväxten kan enligt
vänsterpartiets utgångspunkt vara ett viktigt
konkurrensvapen i en mycket nära framtid.

2.7 Ekonomiska riktlinjer m.m.

Enligt vänsterpartiet bör riktlinjerna för en
ekonomisk politik på medellång sikt utgå från
följande mål:Kamp mot inflationen, genom en
aktiv prispress.Social tillväxt för rättvisa,
jämlikhet och trygghet.Rättvis
fördelningspolitik skall genomsyra politikens alla
områden.Demokratiska rättigheter i
arbetslivet.Åtgärder mot den ekologiska krisen
och en resurs- och miljövänlig energipolitik.
Rätten till arbete garanteras genom bl.a. försvar av
den nationella suveräniteten och med riktade
framtidsinvesteringar.

Utifrån redan framförda ståndpunkter i
motionen förordas tre omedelbara åtgärder:
tillsättande av en låginkomstutredning, en
näringspolitisk kommission och en skärpt
konkurrenslagstiftning.

En låginkomstutredning är nödvändig.
1980-talets ökade sociala och ekonomiska klyftor
medför oönskade kostnader till följd av social
utslagning. En låginkomstutredning skall kartlägga
dagens sociala och ekonomiska klyftor och föreslå
åtgärder för att vända utvecklingen.

Sedan regeringen ''avlövade''
industridepartementet och överlämnade hela
industri- och näringspolitiken till den kapitalistiska
marknaden, finns ingen politisk styrning av
näringspolitiken. I motionens avsnitt 1.3 och 1.4
påvisas investeringarnas sammansättning och
utfall, bl a inlåsning i gamla branscher och
avsaknaden av tillräckliga framtidsinvesteringar.

Vänsterpartiet föreslår därför tillsättande av en
näringspolitisk kommission som har till
uppgift att kartlägga näringslivets möjligheter, att
vara en motor för Sveriges utveckling och samtidigt
vara konkurrenskraftigt på världens marknader.
Ansvaret för investeringar i industri och
infrastruktur är inget som regering och riksdag skall
frånhända sig. En demokratisk styrning av de
produktiva resurserna blir allt viktigare i den
internationaliserade värld vi lever i och är beroende
av.

Konkurrensen på marknaden har satts ur spel
genom kapitalets monopolisering,
kartellbildningar och andra konkurrenshämmande
åtgärder. Den kapitalistiska marknaden är långt
ifrån fri. vänsterpartiet anser därför som framgår av
avsnitt 2.3 att en ny och stark konkurrenslag snarast
måste läggas fram. Förekomsten av
monopolprissättning är en av orsakerna till den
höga inflationen.

En av de viktigaste förutsättningarna för en
sund samhällsutveckling är en bra arbetsmiljö och
demokrati på arbetsplatserna.
Arbetsmiljökommissionens digra
bakgrundsmaterial bör ge underlag för omfattande
förslag på bättre arbetsmiljö och stärkta
maktbefogenheter, för de arbetande i arbetslivet.

3. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om inriktningen
av den ekonomiska politik som förordas för att
stabilisera ekonomin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om den
ekonomiska utvecklingen på medellång sikt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av
en låginkomstutredning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av
en näringspolitisk kommission,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts i avsnitt 2.3 om en
skärpt konkurrenslagstiftning.

nStockholm den 5 november 1990

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Lars Bäckström (v)

Maggi Mikaelsson (v)