med anledning av prop. 1990/91:55 Statlig garanti för anordnande av olympiska vinterspel i Sverige år 1998

Motion 1990/91:Kr6 av Lars-Ove Hagberg m.fl. (v)

I regeringens proposition föreslås återigen att
staten skall ikläda sig en ekonomisk garanti för ett
olympiskt vinterspel på svensk mark (snö/is).
Statsgarantins storlek är i 1989 års penningvärde
nästan 3 miljarder kronor. Det är nästan en
fördubbling av statsgarantin i nominella tal sedan
Östersund/Åre sökte vinterspelen för 1994.
Regeringen föreslår nu att riksdagen skall
godkänna avtalet mellan staten och bolaget för
vinterspelen i Östersund/Åre -- ett avtal som
omfattar en statsgaranti på 2 911 milj. kr.

Vänsterpartiet har vid tidigare beslut om
statsgaranti för olympiskt vinterspel i Sverige ställt
sig avvisande, främst utifrån bedömningen att de
idrottsliga förutsättningarna tenderar att skjutas i
bakgrunden och att spelens kommersialisering
tilltar. Dessutom är risken stor att skattebetalarna i
efterhand får bära kostnaderna.

Vänsterpartiets negativa syn på olympiska spel
och andra hårt kommersialiserade idrottstävlingar
är inte uttryck för en idrottsfientlighet, tvärtom är
det ett försvar för idrotten som idé. Vårt
ställningstagande grundar sig på omsorg om den
sociala funktion idrottsrörelsen har, där samvaro,
gemenskap, kamratskap och vänskap är centrala
begrepp. Ett sunt idrottande är dessutom en
tillgång i folkhälsoarbetet.

Om Sverige skall vara arrangör för olympiska
spel måste det ske utifrån nya utgångspunkter. Två
vägar är möjliga:

1. Olympiska spelen permanentas till en plats,
där deltagande nationer bidrar till spelens
ekonomi.

2. En eller flera nationer är arrangörer och
redan befintliga anläggningar används.

Efter Falun/Åres och Östersund/Åres
misslyckanden att bli olympiaarrangörer skall nu
Östersund/Åre försöka igen. Möjligheten att få
arrangörskapet är som att vinna ett lotteri, där
diffusa kommersiella intressen avgör. Spelet kring
arrangörskapet är osmakligt och borde ha gett
idrottsrörelsen insikt om att arbetet borde läggas
ned på annat än att stödja riskfyllda
mastodontsatsningar.

Denna ansökan har samma svagheter som
tidigare ansökningar från Sverige. Anläggningar
skall skapas för ''engångsbruk'' eller vara klart
överdimensionerade för normalt bruk. Risken för
skattebetalarna är större än tidigare eftersom
osäkerheten om finansieringen och kostnaderna
ökar. Problemet med finansieringen är att TV-
intäkterna är över hälften av de beräknade
inkomsterna. Vidare är de regional- och
näringspolitiska fördelarna betydligt överdrivna,
eftersom riskerna är stora för att arbetet som läggs
ned på att få arrangera ett OS är bortkastat.
Samtidigt har det tagit kraft från ett konstruktivt
regional- och näringspolitiskt arbete och kanske
ingett många falska förhoppningar om framtiden.

Det är emellertid förståeligt om många i denna
region griper efter minsta halmstrå för en ny
utveckling och hoppas på ett OS. Leva på hoppet
skall man göra, men hoppa i galen tunna både med
idrottsrörelsen, regionen och skattebetalarna är
sett ur ett vidare perspektiv oansvarigt. Framför allt
att driva fram ett projekt som kan ge ett
statsfinansiellt underskott på uppemot 2 miljarder
kronor.

Östersund/Åre fortsätter att vara ett attraktivt
idrottsområde även utan ett olympiskt spel. Med de
naturliga förutsättningar som regionen har, är
återkommande internationella tävlingar att
föredra -- både ur idrottslig och regional synpunkt --
framför dyrbara och riskfyllda engångsjippon.

Vänsterpartiet avslår därför regeringens förslag
till ekonomisk garanti för att anordna olympiskt
vinterspel år 1998 i Östersund och Åre.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår förslaget i proposition
1990/91:55 att bemyndiga regeringen att ställa en
statlig garanti för anordnande av olympiska
vinterspel i Sverige år 1998.

Stockholm den 12 december 1990

Lars-Ove Hagberg (v)

Alexander Chrisopoulos (v)

Jan Jennehag (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Elisabeth Persson (v)