med anledning av prop. 1990/91:61 Ändrade regler för bidrag till avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus

Motion 1990/91:Bo18 av Siw Persson (fp)

I propositionen har bl.a. föreslagits sådan
ändring av reglerna för stödet till fukt- och
mögelskadade småhus att den skadedrabbade
husägaren hädanefter alltid själv skall svara för den
del av reparationskostnaden som motsvarar
upplupet underhåll, oavsett vilka kostnader
fastigheten kan bära. Föredraganden benämner
denna kostnadstäckningsandel ägarens självrisk.

Jag delar uppfattningen att ägaren i normalfallet
skall stå viss självrisk men jag kan inte ansluta mig
till propositionens förslag om hur självriskbeloppen
skall beräknas.

Det sägs i propositionen ''att effekten av
åldrande, förslitning m.m. skulle beaktas vid
bidragsgivningen genom en självrisk som
schablonmässigt differentieras efter husets ålder
och bestäms till 1/30 av reparationskostnaden per år
räknat från färdigställandeåret, dock lägst till ett
basbelopp''. Denna huvudregel innebär att bidrag
kan lämnas för kostnader som överstiger den på
detta sätt beräknade självrisken till den del de inte
ryms inom det låneutrymme som finns tillgängligt
inom ett till visst tal reducerat marknadsvärde.

Samma huvudregel föreslogs i
budgetpropositionen 1990. Bostadsutskottet
förklarade sig emellertid inte kunna ta ställning till
förslaget eftersom, bl.a., den schabloniserade
metoden för beräkning av sedvanligt underhåll som
utförs i samband med en reparation ibland kan
åstadkomma dålig överensstämmelse med
förhållandena i det enskilda fallet. Därför ansåg
utskottet att ämnet borde bli föremål för vidare
analys och överväganden (s. 56--59 i 1989/90:BoU
13). Riksdagen delade den ståndpunkten (rskr. 67).

Huvudregeln återkommer alltså nu oförändrad,
dock med bl.a. följande tillägg: ''Om emellertid
den utredning som alltid görs i skadeärendena visar
att huset är väl underhållet eller nyligen varit
föremål för upprustningsåtgärder i delar som
berörs av reparationen, bör husägarens självrisk
jämkas till hans förmån. Även i andra fall bör
självrisken kunna jämkas. Det gäller t.ex. när det
tillgängliga låneutrymmet är mycket litet och
kostnader för de reparationer som är
oundgängligen nödvändiga är så stora att
boendekostnaden skulle bli oskäligt hög.''

Jag anser inte att det finns anledning för
riksdagen att frångå uppfattningen att huvudregeln
kan ge dålig överensstämmelse med förhållandena
i det enskilda fallet. De nytillkomna tilläggen till
huvudregeln kan enbart medföra risker för ökad
löslighet och orättvisa vid handläggning av
skadefall och därtill större utredningskostnader.

De allvarligaste svagheterna i huvudregeln är att
denna inte -- i varje fall inte enligt
propositionstexten -- vid bestämning av husets
ålder på ett acceptabelt sätt beaktar de ofta
väsentliga omständigheter som till- och
ombyggnader och andra omvandlingar av huset
under dess ''livstid'' innebär samt ej heller vid
knytningen till kostnaderna för utförda
reparationer kan i rimlig grad parera den mycket
svårberäknade och oftast okonstaterbara
skillnaden mellan vad som de facto och
kostnadsmässigt hänför sig till för fukt- och
mögelsaneringen nödvändiga åtgärder respektive
till bristande underhåll inom samma del av huset.
Med varje fukt- och mögelsanering följer alltid en
viss allmän standardhöjning och delvis förlängning
av husets återstående livslängd som inte går att
omräkna i kontantbelopp. En tillämpning av
tilläggsförslagen skulle baseras på bedömningar
utförda av den byggnadstekniker fondstyrelsen
anlitar som till art och omfattning fordrar
kvalifikationer teknikerna normalt inte har.
Riskerna för subjektivitet, orättvisor och klagomål
är därför påfallande.

Jag föreslår i stället att bestämningen av den
schabloniserade självrisken utgår från fastighetens
framräknade marknadsvärde efter reparationen.

Detta marknadsvärde anges av fondstyrelsen
efter värderingsförfarande före
bidragsgivningen. Det oreducerade
marknadsvärdet räknas fram eller måste i varje fall
räknas fram medelst ortsprismetoden. Denna
innebär noggranna och talrika pris-
/värdejämförelser med under senare år i trakten
eller inom ett år i ett vidare område erlagda
köpeskillingar för snarlika fastigheter vilka inte är
eller varit fukt- och mögelangripna. För att uppnå
adekvata jämförelser görs korrigeringar för
prisindexförändringar under de studerade åren
samt för skillnader i värdeår, husstorlek och
standard, inklusive normal förslitning och känt
eftersatt underhåll.

I begreppet värdeår, som bl.a. används vid
fastighetstaxeringarna, ryms hänsynstaganden till
ursprungligt byggnadsår och till förskjutningarna
genom och omfattningarna av efter det året utförda
till- och ombyggnader och dylikt. En relevant
bestämning av värdeår är en rutinsak för en
kvalificerad, i ämnet fackmannamässigt utbildad
värderare.

Fondstyrelsen tillämpar numera ett till 80 %
reducerat marknadsvärde efter reparation när den
bedömer vilka reparationskostnader som
fastigheten i fråga kan bära.

Som en enklare, rationellare och billigare
schablonmetod för bestämning av en självrisk
föreslår jag följande normala förfarande:

Självrisken beräknas till ett procenttal -- i
normalfallet 5 % -- av det på ovannämnda
fackmannamässigt framräknade marknadsvärdet
efter reparation. Ett sådant procenttal kommer att
ligga i marginalen mellan de 80 och 100 procenten
av sagda värde. Lägsta självriskbeloppet bör alltid
vara lika med ett basbelopp.

Fondstyrelsen bör kunna avvika från den här
beskrivna normen, dock endast om dokumenterat
speciella omständigheter föreligger.

Här skall skjutas in att, erfarenhetsmässigt, de
av fondstyrelsen beställda och sedan accepterade
värderingarna inte alltid visat sig vara tillräckligt
omsorgsfullt och kvalificerat utförda. En
förbättring behöver härvidlag ske med hänsyn till
betydelsen av fondstyrelsens beräkningar av
fastighetens låneutrymme liksom till
bestämningarna av självrisken och av
bidragsbeloppets storlek.

Det förslag till återbetalningsskyldighet som
framläggs i propositionen och som jag för övrigt
biträder skärper kravet på korrekt,
fackmannamässig marknadsvärdering.

Slutligen vill jag föreslå att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av
ändamålsenligheten och de hittillsvarande
effekterna av de gällande reglerna, inklusive dem
riksdagen beslutar i anledning av aktuella motioner
och denna motion för bidrag till avhjälpande av
fukt- och mögelskador i småhus. En dylik översyn
är befogad då nu fem år förflutit sedan det i första
hand socialt motiverade bidragssystemet tillkom
och det i ett flertal sammanhang hävdats att det
inrymmer både svagheter och sociala och
ekonomiska orättvisor.

Resultaten av en sådan översyn och därav
troligen föranledda ändringsförslag bör kunna
framläggas för 1991/92 års riksdag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen med ändring av berörda förslag i
proposition 1990/91:61 som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts.

Stockholm den 4 december 1990

Siw Persson (fp)