med anledning av prop. 1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.

Motion 1990/91:K30 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

1. Bakgrund

Liberaler har i årtionden arbetat för att vidga
yttrandefriheten i Sverige. Det arbetet har bedrivits längs
två huvudlinjer. Den ena har varit att åstadkomma ökad
mångfald i etern genom ett brytande av Sveriges Radios
monopol på radiooch TV-sändningar. Den andra har gällt
att ge andra medier än tidningar och böcker samma
grundlagsskydd som tryckfrihetsförordningen (TF) ger
tryckta alster.

De båda linjerna har naturligtvis ett starkt samband.
Även om det juridiskt-tekniskt är möjligt att utforma en
grundlag för yttrandefrihet i nya medier utan att Sveriges
Radios dominerande ställning i etern förändras, måste en
grundlag där fortsatt radio/TV-monopol är utgångspunkten
betraktas som en anomali på 1990-talet.

Arbetet på att vidga yttrandefriheten har stött på
motstånd från olika håll, inte minst från
socialdemokraterna. Det har gällt det mesta från den första
borgerliga regeringens förslag om närradio till tanken att
acceptera reklam som finansiering av en fristående TV-
kanal.

Det förtjänar att påpekas att tanken att ge nya medier
samma grundlagsskydd som tryckta skrifter inte alls är så
självklar i det svenska politiska livet som den låter. Det
framgår av följande uppställning, som visar utgångsläget
när den senaste omgången partiförhandlingar i frågan om
ny yttrandefrihetsgrundlag inleddes 1989:

Medium

Partiernas ståndpunkter

Radiosändningar

Krav från (s) m.fl. att SR:s monopol ska bibehållas med
undantag för närradio.

TV-sändningar

Krav från (s) m.fl. att SR:s momopol ska bibehållas

Satellitsändningar

(s) m.fl. försvarade gällande kabellag, som medger
förbud mot vidaresändning i kabel. Kulturarbetare (s)
krävde tidigare förbud mot parabolantenner

Video

(s), (c) och (v) kräver förhandsgranskning

Filmcensur

(s), (c) och (v) vill bibehålla filmcensuren

Utgångsläget för en verkligt bred uppgörelse om
grundlagen var alltså inte det bästa. När riksdagen våren
1988 avvisade dåvarande justitieminister Sten Wickboms
förslag till grundlagsreglering av de nya medierna nåddes
visserligen i praktiken enighet mellan partierna på ett par
viktiga punkter. Den ena var att arbetet skulle inriktas på
en särskild grundlag, inte ett nytt avsnitt av
tryckfrihetsförordningen. Den andra var att det förslag som
lämnats av yttrandefrihetsutredningen (YFU) skulle vara
utgångspunkten för arbetet. Men skillnaderna i sak på ett
antal punkter var ändå så stora att man kunde vara
pessimistisk om utgången.

Att det nu förefaller bli en ny yttrandefrihetsgrundlag,
antagen med bred riksdagsmajoritet inkluderande bl.a.
folkpartiet liberalerna, beror på att socialdemokraterna på
några helt avgörande punkter -- SR:s monopol på TV-
sändningar, vidaresändning av utländska satellitprogram
inklusive reklam och videocensuren -- ändrat sin hållning.
Att det delvis skett som ett resultat av att den tekniska
utvecklingen gjort deras tidigare ståndpunkter helt
omöjliga, gör i detta sammanhang inte omsvängningarna
mindre värdefulla.

2. Folkpartiet liberalernas inställning till propositionen

Vi hälsar det förslag till ny yttrandefrihetsgrundlag som
nu framlagts med stor tillfredsställelse. Det innehåller ett
antal viktiga positionsframflyttningar för yttrandefriheten.
Tillsammans med regeringens omsvängning i TV-frågan,
vilken gör att det nu står helt klart att Sverige får en tredje,
fristående TV-kanal, innebär förslaget en vidgning av
yttrandefriheten som vi betraktar som en stor framgång.

Parallellt med beredningen av förslaget till ny
yttrandefrihetsgrundlag har frågan om meddelarskydd på
det privata området pågått i en särskild statlig utredning.
Folkpartiet liberalernas ledamot i den utredningen
reserverade sig mot utredningens förslag. Justitieministern
har nu mot bakgrund av den negativa remissopinionen
beslutat avstå från att föra ett förslag till grundlagsreglering
på detta område till riksdagen. Vi har förståelse för den
bedömningen.

Vi framför i denna motion vissa förslag till riksdagsbeslut
med anledning av regeringens förslag till ny
yttrandefrihetsgrundlag. De knyter an till synpunkter som
vi framfört under beredningsarbetet men inte fått fullt
gehör för. Det är vår förhoppning att det i utskottet går att
skapa en bred enighet kring dessa kompletteringar. Vi anser
det vara av stor vikt att denna nya grundlag -- den första helt
nya grundlag som Sverige fått på 130 år -- antas i bred
enighet, och vi har i överläggningar med de andra
riksdagspartierna som föregått propositionen gjort klart att
vi kommer göra vad som på oss ankommer för att så blir
fallet.

Våra förslag är i korthet:Komplettering av 1 kap. 5 §
förslaget till yttrandefrihetsgrundlag samt 1 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen -- den s.k. instruktionen -- som ger
anvisningar till dem som har att döma i mål av
yttrandefrihetskaraktär. Vi föreslår en utvidgning som gör
att instruktionen kan tillämpas även i andra mål än rena
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Detta skulle bl.a.
stärka det yttrandefrihetsrättsliga skyddet för
teaterföreställningar, utställningar, demonstrationer
m.m.Förändrat motivuttalande om rätten att förbjuda
TV-reklam, som inskränker denna rätt till att gälla företag
av s.k. public service-karaktär.Tillkännagivande till
regeringen om behovet av ett fortsatt utredningsarbete i
frågan om grundlagsregleringen av formerna för
koncessionsgivning på eterområdet.Tillkännagivande till
regeringen om ett fortsatt utredande av frågan om förstärkt
meddelarskydd på det privata området.Tillkännagivande
till regeringen med innebörden att frågan om filmcensur för
vuxna bör följas i anslutning till den nya ordning som nu
införs vad gäller efterhandsgranskning av videogram, och
att lagstiftningen på filmområdet på sikt bör harmonieras
med den på videogramområdet.Förslag om en
inskränkning av utrymmet för vittnesplikt.Att begreppet
''radio'' i betydelsen ''television och andra
radioutsändningar'' byts ut mot ''radio och television''.

3. Den s.k. parallellinstruktionen

Folkpartiet liberalerna stödjer som nämnts
propositionens huvudsakliga inriktning och innehåll.
Förslaget ligger dessutom nära yttrandefrihetsutredningens
huvudalternativ. I ett viktigt avseende innebär emellertid
propositionen en allvarlig förlust i förhållande till YFU:s
förslag. Man har utan någon egentlig diskussion avstått från
den komplettering av den s.k. instruktionen som skulle ha
gett det förhållningssätt som där föreskrivs en vidare
giltighet.

Instruktionen återfinns i 1 kap. 4 § första stycket
tryckfrihetsförordningen (TF). Den lyder: ''Envar, vilken
blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller
eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid
städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett
fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på
ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet
än på framställningssättet, samt i tvivelsmån hellre fria än
fälla''. Som framgår av lydelsen gäller denna instruktion
bara inom TF:s tillämpningsområde.

Att med något större mått av noggrannhet ange vilken
roll instruktionen har spelat för tryckfriheten är,
konstaterade yttrandefrihetsutredningen, svårt, särskilt
med hänsyn till att tryckfrihetsjuryns ställningstaganden
inte motiveras. Det kan dock inte, fortsatte utredningen,
betvivlas att den har utgjort en betydelsefull och allmänt
respekterad länk i skyddet av tryckfriheten.

En slutsats var att instruktionen -- efter en nödvändig
anpassning och en varsam språklig modernisering -- borde
inlemmas i grundlagen för de andra uttrycksformerna. Det
har skett också i det nu föreliggande förslaget. En annan
slutsats var att samma förhållningssätt som instruktionen
ger anvisning om borde iakttas även i vanliga brottmål där
gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose TF:s eller
yttrandefrihetsgrundlagens syfte. Därav
parallellinstruktionen -- som kompletteringen kom att
kallas.

Avsikten med en sådan bestämmelse är att ge de
rättstillämpande organen ett uttryckligt stöd för att i sådana
mål beakta yttrandefrihets- och
informationsfrihetsintressena och en erinran om vikten av
att så sker. Den får sitt genomslag över ett brett fält.

Utanför det detaljerade grundlagsskyddet lades i
yttrandefrihetsutredningens förslag av tvingande praktiska
skäl demonstrationer och sammankomster, liksom
teaterföreställningar och utställningar som saknar utgivare.
Parallellinstruktionen skulle i deras fall fylla en viktig
funktion. Behovet av den förstärks när man i propositionen
har valt att helt lägga teaterföreställningarna och
utställningarna utanför skyddet. Svårigheterna att finna en
tillfredsställande grundlagsreglering för deras del är en
realitet. Men kan man inte ge dem samma skydd som andra
uttrycksformer bör man inte fördenskull avstå från att
förbättra skyddet för dem.

I propositionen föreslås att instruktionen inte skall
tillämpas i fråga om radioprogram (inkluderande TV-
program) eller delar av program som består i direkta
sändningar av dagshändelser eller av sådana gudstjänster
eller offentliga tillställningar som anordnas av någon annan
än den som bedriver programverksamheten. Detta stämmer
visserligen i sak med nuvarande ordning, men det är likväl
stötande. Även här skulle parallellinstruktionen tjäna ett
angeläget syfte.

Av intresse i sammanhanget är vidare de synpunkter på
grundlagsskyddets önskvärda räckvidd som vid
remissbehandlingen av yttrandefrihetsutredningens
debattbetänkande anfördes av Svea hovrätt, Sveriges
författarförbund och konsumentverket. Hovrätten och
Författarförbundet pekade på behovet av skydd för
yttranden av enskilda utan förmedling av någon medium.
De menade att den enskilda människans direkta
hänvändelse till åhörare eller åskådare borde tas till
utgångspunkt för ett försök att ytterligare utvidga
grundlagens tillämpningsområde. Författarförbundet
nämnde sådana företeelser som ''speakers corner'',
politikers valkampanjer på gator och torg och
direktdebatter med allmänheten samt handgjorda
valaffischer. Konsumentverket exemplifierade med
flygplansbanderoller, plakat och anslag samt
meningsyttringar på fordon, kläder och liknande.

Det var -- och är -- inte möjligt att fånga in dessa ofta
improviserade meningsyttringar i en översättning av TF:s
systematik. Men det var och är fullt möjligt att ge dem det
skydd som ett införande av parallellinstruktionen skulle
betyda.

Parallellinstruktionen skulle ha sin betydelse även i
andra brottmål där ett yttrandefrihets- eller ett
informationsfrihetsintresse är inbegripet. Det kan till
exempel gälla sättet för anskaffning av uppgifter för
publicering. Parallellinstruktionen kan -- om den utvidgas
till att gälla inte bara vid brottmål -- tjäna ett vidare syfte.
Den kan då ge ett uttalat stöd till rättstillämpningen också
vid en sådan arbetsrättslig prövning som avser ett påstått
åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.

Vi föreslår att en komplettering av instruktionen sker i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
(som andra stycke i 1 kap. 4 § respektive 1 kap. 5 §) med
följande gemensamma lydelse: ''Den som i övrigt i domstol
eller annan myndighet skall bedöma, om någon i sitt
handlande har brutit mot lag, förordning eller avtal, skall
iaktta samma förhållningssätt, om det framgår att den
handlande har haft till syfte att främja meningsutbyte,
upplysning eller konstnärligt skapande''.

Men en sådan utformning klargörs på ett otvetydigt sätt
att instruktionens grundsatser görs tillämpliga i alla de fall
då yttrandefrihets- eller informationsintresset vid en rättslig
prövning står mot andra intressen.

4. Utformningen av förbudet mot TV-reklam

I 1 kap. 12 § andra stycket av propositionens lagförslag
öppnas möjlighet för riksdagen att, genom vanlig lag,
förbjuda reklam i radio och TV samt sponsrade radio- och
TV-program. Som föredragande statsrådet själv påpekar är
detta ett område där motsättningar rått under
förberedelserna för den nya grundlagen. Dessa
motsättningar har dock successivt minskat, och det är nu
endast ett par justeringar vi skulle vilja se.

Vi har inte någon invändning mot den lagtext som
föreslås. Däremot har vi invändningar mot motivtexten.
Den gör möjligheten till reklambegränsande lagstiftning för
vid. Vid sidan av sådan reklamreglering som kan anses
försvarlig oavsett medium (t.ex. förbud mot tobaksreklam)
och sådan som kan följa av den europeiska konventionen
(t.ex. högsta tillåtna reklamtid per timme) är det vår
uppfattning att reklamförbud endast skall kunna anges för
s.k. public service-företag. Detta bör enligt vår mening
komma till uttryck i motivtexten.

Vi föreslår att motivtexten på s. 92, sista stycket, efter
första meningen (''...i svensk radio och TV''), ges följande
lydelse:

Den möjlighet att i vanlig lag förbjuda reklam som här
öppnas gäller alltså uteslutande s.k. public service-företag
inom radio och TV. Gentemot övriga radio/TV-företag skall
möjlighet att förbjuda reklam inte finnas. Reklam i radio
och TV skall emellertid kunna omfattas av de krav i fråga
om reklamens innehåll som skall gälla oavsett medium samt
de regler som följer av en svensk anslutning till
internationella konventionener om gränsöverskridande
television.

5. Koncessionsgivning på eterområdet

Det råder en allmän uppslutning kring tanken att den
etableringsfrihet för tidningar som TF ger inte går att
överföra till eterområdet. Utrymmet i etern är begränsat
och även om utrymmet av tekniska skäl har vidgats och kan
komma att vidgas ytterligare föreligger under överskådlig
tid ett behov av att reglera anvädningen av tillgängliga
frekvenser.

Så länge utgångspunkten var ett statskontrollerat
monopol var de juridiska frågorna kring tillståndsgivningen
inte särskilt svåra eller viktiga. I dag är läget helt förändrat.
Närradionämnden handlägger frågor om tillstånd för
närradiosändningar och avgör t.ex. fördelningen av
attraktiva sändningstider mellan konkurrerande föreningar.
I höst kommer regeringen sannolikt att få avgöra vilket
privat företag som skall få sändningsrätten till en tredje,
markbunden TV-kanal. Det är lätt att föreställa sig att den
typen av avgöranden kommer att bli fler i framtiden. Men
principerna för myndigheternas handläggning av dessa
ärenden har inte diskuterats särskilt mycket. Regeringen
har tillkallat en enmansutredare för att klarlägga de legala
förutsättningarna för koncessionsgivning på
etermedieområdet.

Vi finner det uppenbart att de grundläggande
principerna för koncessionsgivning på etermedieområdet är
så viktiga från yttrandefrihetssynpunkt att de borde finnas
inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen. Vår uppfattning
delas av lagrådet. Lagrådet visar också på en lagteknisk
möjlighet för att lösa problemet, genom ett tillägg till 3 kap.
2 § i förslaget till yttrandefrihetsgrundlag. Lagrådet skriver:

Lagrådet finner emellertid att grundlagen redan i
nuvarande läge, framför allt med hänsyn till innehållet i 5 §
om möjligheten till domstolsprövning, bör tillföras en
föreskrift om att den särskilda lagen om tillståndstvång skall
innehålla grunderna för tillståndsgivningen. Därjämte kan
en referens till förbudet i remissens 1 kap. 3 § (i lagrådets
förslag 4 §) mot att hindra offentliggörande eller spridning
av radioprogram på grund av det kända eller väntade
innehållet understryka yttrandefrihetsintresset vid
utformningen av regler för tillståndsgivning.

Lagrådet föreslår att första och andra styckena av 2 §
bildar ett stycke av följande lydelse:

''Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom
tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om
tillstånd och villkor för att sända samt grunderna för
tillståndsgivningen. Utöver vad som stadgas i 1 kap. 4 §
första stycket andra meningen skall vid tillståndsgivningen
iakttas att tillgängliga radiofrekvenser tas i anspråk på ett
sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet.''

Som vi framfört under beredningsarbetet anser vi det
angeläget att principerna för koncessionsgivningen på
etermedieområdet bör grundlagsfästas. Riksdagen bör ge
regeringen till känna att detta bör utredas.

6. Meddelarskydd på det privata området

Under hela berednings- och beslutsförloppet, fram till
riksdagens beslut under förra riksmötet att anta lagen om
skydd för företagshemligheter, stod det klart att den lagen
inte kan svara mot det öppna samhällets krav. Dess primära
syfte är ju också ett annat, nämligen att ge ett skydd mot
illojal konkurrens i form av stöld av eller illegitimt
förfogande över företagshemligheter. Det är alltså ingen
tillfällighet att riksdagen har visat sitt intresse för ett fortsatt
arbete på att åstadkomma en vidgad insyn för medborgarna
utanför offentlighetsrätten.

Det arbetet har inte resulterat i något förslag som nu har
förelagts riksdagen. Med hänsyn till utfallet av den remiss
där meddelarskyddskommitténs förslag behandlades har
justitieministern inte funnit det möjligt att nu föra fram
frågan till grundlagsstiftning.

Hon deklarerar dock att den tanke som ligger bakom
uppdraget till meddelarskyddskommittén fortfarande är
bärkraftig och hon finner det angeläget att öka insynen i det
privata näringslivet och i de stora viktiga organisationerna.
Frågan är emellertid på vilket sätt man lagstiftningsmässigt
skall gå till väga för att nå det mål som jag anser alltjämt
bör eftersträvas, förklarar hon. Vidare noterar hon att vissa
remissinstanser har kommit med förslag i olika riktningar
och drar slutsatsen att dessa bör övervägas närmare.

Vi vill betona vikten av att arbetet på att finna
ändamålsenliga lösningar i denna insynsfråga inte stannar
av. Det bör bedrivas förutsättningslöst i metodfrågan utan i
förväg stängda dörrar. I likhet med justitieministern har vi
funnit intressanta uppslag i remisskörden; det bör
observeras att frågan om meddelarfrihetens räckvidd i
förhållande till avtalade tystnadsplikter alltjämt är
obesvarad. Den kan besvaras endast genom
rättstillämpning eller genom en ändring av de relevanta
bestämmelserna (1 kap. 1 och 3 §§) i TF, som enligt
propositionen (s. 214) skall utgöra en utgångspunkt för
förståelsen av det nya skyddet för yttrandefriheten; det är
ju en av de bärande tankarna för konstruktionen. Någon
sådan ändring är inte nu aktuell och bör inte heller företas
utan en fördjupad analys.

Meddelarskyddskommittén redogjorde för det oklara
rättsläget och avstod för sin del uttryckligen från att ta
ställning i den omtvistade frågan. Det är för övrigt, skrev
LO-förbundens Rättsskydd AB parentetiskt i sitt remissvar
på kommitténs betänkande, ''en bra redovisning för hur våra
rättsbildande organ försöker lagstifta genom uttalande i
förarbeten till helt andra lagar''. Här går man, hette det
vidare, t.o.m. så långt att man söker styra tolkningen av
våra grundlagar med denna metod.

Redan nu är det möjligt att i två viktiga hänseenden
förbättra de rättsliga villkoren. Den ena möjligheten har
tidigare berörts. En parallellinstruktion -- med den av oss
föreslagna utformningen -- skulle säkerställa att det
medborgerliga insynsintresset tilldelas sin tyngd när det vid
en arbetsrättslig prövning konfronteras med ett motstående
sekretessintresse. Den andra möjligheten är en förstärkning
av anonymitetsskyddet.

När arbetsdomstolen yttrade sig över
meddelarskyddskommitténs förslag ställde den frågan om
inte domstolarna i de förmodligen fåtaliga fall då
hithörande problem blir aktuella kan förväntas väl värna
om viktiga yttrande- och informationsfrihetsintressen utan
att detta kräver lagstiftning av den natur som
kommittéförslaget innefattar. För arbetstagarnas del ger,
menade domstolen, anställningsskyddslagen ett gott skydd
som bl.a. i fråga om kraven på skälig grund för uppsägning
eller laga skäl för avskedande givetvis röner inverkan av
sådana i vårt samhälle allmänt omfattade värderingar som
redan enligt gällande rätt kommer till uttryck bl.a. i
grundlagarna.

I den mån det rör sig om en förväntan är det bra att ha
en garanti för att den infrias. I den mån det handlar om en
inledd praxis bör den befästas. I intetdera fallet borde det
finnas några invändningar mot att ett uttryckligt
grundlagsstöd ges.

Enligt arbetsdomstolen torde det förhålla sig så att det
för yttrande- och informationsfriheten sannolikt
effektivaste instrumentet finns redan i dag i form av
anonymitetsskyddet för meddelare och författare m.fl.
Sveriges advokatsamfund påpekade att av de tre
komponenter i meddelarskyddet som föreligger enligt
gällande rätt -- sanktionsförbudet, anonymitetsskyddet och
efterforskningsförbudet -- gäller anonymitetsskyddet fullt
ut i dag också i förhållandet gentemot en enskild som önskar
ta reda på en meddelares identitet.

Advokatsamfundets iakttagelse kan förtydligas till ett
konstaterande att anonymitetsskyddet gäller fullt ut såvida
det inte i enskilda fall upphör att gälla, det vill säga lyfts av
till förmån för en vittnesplikt. Det är rimligen mot den
bakgrunden man skall se JOs kommentar att en mera
framkomlig väg att underlätta den offentliga debatten kring
förhållandena inom företag och organisationer sannolikt är
att förstärka skyddet för uppgiftslämnarnas anonymitet.

För JO, som anser att det finns starka skäl att ifrågasätta
det praktiska värdet av att införa en meddelarrätt på
området utanför offentlig verksamhet, är
anonymitetsskyddets effektivitet tydligen nyckelfrågan. Ett
positivt svar på den löser enligt vår mening inte hela
problemet. Men ett sådant svar ger en viktig dellösning.

Den nu gällande relevanta bestämmelsen finns i 3 kap. 3
§ punkt 5 TF. Där anges till förmån för en vittnesplikt ett
(av flera) undantag från huvudregeln om tystnadsplikt
beträffande meddelares identitet för dem som har tagit
befattning med uppgifter för publicering. Undantaget görs
om ''rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner
det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid
vittnesförhör eller förhör med part under
sanningsförsäkran''.

Ingenting tyder på att man vid bestämmelsens tillkomst
hade tvistemål av arbetsrättslig karaktär i tankarna. Det
hindrar inte att den även i sådana fall kan tillämpas.
Offentlighetskommittén föreslog på sin tid att
anonymitetsskyddet skulle få företräde framför
vittnesplikten i tvistemål. Det är en ordning som råder i
Danmark och Finland. Bestämmelsen kan ändras till att
enbart avse brottmål. En sådan ändring skulle vara ett
betydelsefullt bidrag till lösandet av frågan om
medborgarnas insyn i angelägenheter som berör deras
villkor utan att höra hemma inom myndighetsområdet. Vi
föreslår att riksdagen beslutar att ändra reglerna i de båda
grundlagarna.

7. Filmcensur

Folkpartiet liberalerna är motståndare till filmcensur för
vuxna. Mot den bakgrunden finner vi det mycket
tillfredsställande att den näraliggande frågan om eventuell
förhandsgranskning av videogram nu förts till en lösning
som innebär att videocensur förbjuds i grundlag. Vi har
förhoppningen att den möjlighet till efterhandsgranskning
som nu finns i kombination med aktivare åtgärder för att
lagföra dem som säljer videogram med olagligt innehåll
skall visa sig tillräcklig i kampen mot videovåldet.

Vi är, för att uppnå den önskvärda enigheten kring den
nya grundlagen, beredda att övergångsvis acceptera en
möjlighet i yttrandefrihetsgrundlagen att tills vidare ha kvar
den filmcensur för vuxna som nu förekommer i Sverige.
Ändå måste det sägas att filmcensuren ter sig alltmera
svårmotiverad i en situation där förhandsgranskning av
video förbjudits.

Vår förhoppning är att filmen snart kan föras in under
samma regelverk som gäller för videogram. När det sker
kan censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen utsträckas
till att gälla också förevisning av film. I utvärderingen av
den nya ordningen på videoområdet bör möjligheten att
föra in filmen under samma regelverk övervägas. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

8. Radiobegreppet

Vi vill slutligen ta upp en fråga som berör den nya
grundlagens tillgänglighet för en intresserad allmänhet och
inte minst för de journalister som i så hög grad är beroende
av den. Det gäller det faktum att grundlagsförslaget, som
brukligt är i svensk lagstiftning, i begreppet
'radiosändningar'' också inkluderar television. Det
språkbruket kommer att skapa många missförstånd. Vi har
inte övertygats om att lagtekniska problem skulle
omöjliggöra ett ordval som i detta avseende stod mer i
överensstämmelse med gängse språkbruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att 1 kap. 5 §
yttrandefrihetsgrundlagen samt 1 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen tillförs ett andra stycke med
följande lydelse:

Den som i övrigt i domstol eller annan myndighet skall
bedöma, om någon i sitt handlande har brutit mot lag,
förordning eller avtal, skall iaktta samma förhållningssätt,
om det framgår att den handlande har haft till syfte att
främja meningsutbyte, upplysning eller konstnärligt
skapande.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att förbjuda TV-reklam,
som inskränker denna rätt till att gälla företag av s.k. public
service-karaktär,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundlagsreglering av formerna
för koncessionsgivning på eterområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt utredning av frågan om
förstärkt meddelarskydd på det privata området,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om filmcensur för vuxna,

6. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkt 5
yttrandefrihetsgrundlagen samt 3 kap. 3 § punkt 5
tryckfrihetsförordningen ges följande lydelse:

5. i den mån domstol, i mål om annat brott, av hänsyn
till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av
synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid
vittnesförhör.,

7. att riksdagen beslutar att begreppet ''radio'', på de
platser i lagtexten där detta används i betydelsen 'television
och andra radioutsändningar'', byts ut mot ''radio och
television''.

Stockholm den 17 januari 1991

Birgit Friggebo (fp)

Ylva Annerstedt (fp)

Lars Sundin (fp)