med anledning av prop. 1990/91:71 Lag om vissa dryckesförpackningar

Motion 1990/91:Jo35 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

Avfallet blir en allt större belastning på vår miljö. I
propositionen behandlas endast PET-flaskan, som bara är
en del av avfalls- och förpackningsproblematiken. Det är
inte bara fråga om en förpackning är en retur- eller
engångsförpackning. Det är också viktigt vilket material
förpackningen är gjord av. Ett naturmaterial som är
förnyelsebart kan återföras till ett naturligt kretslopp. När
nya förpackningar skall tas fram är det därför viktigt att
ställa krav på att det material som förpackningen är gjord
av också skall kunna återanvändas eller återföras till
naturen utan skador. I propositionen beskrivs detta, men
något krav på producenten finns inte. Bryggerinäringen har
anfört att flaskan när den är uttjänt skall kunna användas
som material i takpapp. Vi anser att riksdagen måste ställa
som krav att den som tillverkat en produkt också har
ansvaret för att produkten är möjlig att hantera även som
avfall.

Propositionen föreslår att återtagsprocenten skall uppgå
till minst 90%. Vi anser att det är en för låg ambitionsnivå
för en returförpackning. Vitsen med en returflaska är att
den inte skall hamna i naturen eller i avfallet. När flaskan
är uttjänt är det inte konsumenten utan bryggeriet som skall
kassera flaskan. För returglaset är återtagsprocenten 98%
vilket måste vara målet även för PET-flaskan.

I propositionen läggs hela ansvaret för återtagandet på
det bryggeri som tappat och sålt flaskan. Vi anser att
pantsystemet måste utformas så att det blir enkelt för
konsumenten att lämna tillbaka flaskan. Det måste vara en
uppgift både för bryggerierna och handeln.

I propositionen föreslås att en miljövårdsavgift tas ut
med 1 öre per flaska och år. Regeringen jämför med
avgiften för aluminiumburken. Men denna jämförelse är
inte korrekt. För burken är det 1 öre per tappning och för
PET-flaskan 1 öre per flaska och år. Man kan anta att en
flaska kommer att tappas mer än en gång per år. Här
föreligger alltså inte samma avgiftsuttag. Dessutom
innehåller PET-flaskan mer dryck än burken vilket borde
motivera en högre avgift.

Man kan också ur miljösynpunkt jämföra vilken
förpackning som är mest nedskräpande eller förbrukar mest
energi. När det gäller dessa frågor om förpackningens
storlek och miljöpåverkan är det svårare att ge ett klart svar.
Vårt förslag om att ha ett högre krav på returgraden kan
uppväga att PET-flaskan har ett större innehåll av dryck.
Däremot borde varje tappning vara avgiftsgrundande. Vårt
förslag är att avgiften för miljövårdsåtgärder skall tas ut vid
varje tappning av PET-flaskan. Därmed borde det också bli
lättare att räkna ut och kontrollera avgiftens totala storlek.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om producentens ansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om returkrav på 98

% för PET-flaskan,

3. att riksdagen beslutar att miljövårdsavgiften för PET-
flaska skall uttas med 1 öre per tappningstillfälle.

Stockholm den 25 januari 1991

Karl Erik Olsson (c)

Lennart Brunander (c)

Karin Starrin (c)

Stina Gustavsson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Marianne Jönsson (c)

Göran Engström (c)

Birgitta Hambraeus (c)