med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Motion 1990/91:Ub118 av Ulla Tillander (c)

Målen och riktlinjerna för den nya gymnasieskolan finns
presenterade i den för riksdagen förelagda propositionen
med titeln ''Växa med kunskaper -- om gymnasieskolan och
vuxenutbildningen''. Denna titel väcker förhoppningar om
att kunskaper nu skall värderas högre i det nya gymnasiet
än vad som varit fallet i svensk skola under en period från
60- och 70-talen och framåt. Med utgångspunkt i en kärna
av allmänna ämnen skall det nya gymnasiet genom
möjligheter till lokala anpassningar och till individuella
önskemål garantera både solida baskunskaper och visa
flexibilitet i ett mångkulturellt och föränderligt samhälle.
Vilken är då den allmänna målsättningen för gymnasiet och
hur kommer det att gå för de enskilda ämnena, där ändå
genomförandet av undervisningen skall ske?

Grundidén om sambandet kunskaper och växande och
den skisserade grundstrukturen om kärnämnen och tillval
för det nya gymnasiet kan i sig tänkas ha vissa förtjänster.
Positivt är skrivningen om att gymnasieutbildningen bör ses
som ett led i ett livslångt lärande och att utbildningen
framöver allt mera måste sättas in i ett mångkulturellt och
internationellt perspektiv. Vissa s.k. honnörsord om ett
stärkande av humaniora och sådana ämnen som hör hemma
inom religion, etik och livsfrågor kan också ge vissa
förhoppningar om innehållet i propositionen. Tyvärr
kommer förhoppningarna i detta avseende helt på skam.

Illavarslande är det redan att man i propositionens
bilagedel, där remissvaren behandlas, förgäves söker efter
några omnämnanden eller kommentarer till uttalanden från
företrädare för den kristna opinionen. På förfrågan till
departementet hur det gått med t.ex. Ekumeniska
skoldelegationens remissvar, som nu saknas i den offentliga
sammanställningen, svarar man där att alla remisser som
kommit in behandlas likvärdigt. Även de s.k.
spontanremisserna beaktas. Hur kommer det sig då att
remissen från Ekumeniska skoldelegationen inte finns
med? Den är ju varken omnämnd eller kommenterad i
sammanställningen.

Ett tänkbart svar är att ansvariga för sammanställningen
och presentationen av remissvaren inte funnit den värd att
omnämna. Ett annat tänkbart svar är att remissen
schabblats bort på vägen. Skulle den inte vara värd att
omnämna har den alltså inte samma dignitet som övriga
behandlade remisser som finns med. Den gruppen är ändå
mycket stor och där återfinns sådana remissorgan som
Syndikalisterna, Plåtslageriernas riksförbund,
Fältbiologerna i Sollentuna, Wilhelmina
socialdemokratiska kvinnoklubb, SSU, Kooperativa
förbundet etc. Listan kan göras mycket längre.

Förgäves söker man emellertid efter talesmän för den
kristna opinionen. Den ekumeniska skoldelegationens
utförliga remissvar finns alltså inte med, det remissorgan
som samfundsledare av olika kulör hänvisade till för ett år
sedan när strategin för ett bevakande av religionsämnets
ställning diskuterades och samfunden ombads att på sina
årskonferenser via ett gemensamt manifest ge röst åt den
kristna opinionen. Inte heller något stiftsorgan eller något
annat centralt kyrkligt organ finns med i den rikhaltiga
förteckningen av svenska remissorgan. Opinionsyttringen
från Pingströrelsens predikantvecka l989 med åtföljande
uppvaktning finns naturligtvis inte med liksom inte heller
ÖM:s opinionsyttring från förra sommarens årskonferens.

Hela det officiella kristna Sverige är i själva verket
obefintligt i presentationen av remissammanställningen, det
material som utgör ett underlag för gymnasiepropositionen.
Om den kristna skoldelegationen nu fått mandat att
företräda den kristna opinionen genom sitt remissvar, hur
förklaras då att denna instans är totalt förbigången i
presentationen av remissvaren?

Har avsikten varit att tiga ihjäl den röst som skulle ge
uttryck för den kristna opinionens syn på framtidens
gymnasieskola?

Det förefaller faktiskt som om den kristna opinionen nu
är på väg att manipuleras bort beträffande
religionsundervisning på gymnasiet.

Hanteringen av den kristna opinionen i
sammanställningen av remissvaren kräver en förklaring. De
kristna samfundens språkrör, d.v.s. den Ekumeniska
skoldelegationen och deras uppdragsgivare har all
anledning att reagera.

Beträffande utformningen av undervisningsinnehållet i
gymnasieskolan urskiljs en s.k. kärna av ämnen som särskilt
viktiga. Där är humaniora representerat av ämnena språk,
samhällskunskap, svenska, estetiska ämnen, individuella
val och specialarbeten. Dessa s.k. kärnämnen skall finnas
med i de nationella programmen, d.v.s. förekomma i alla
gymnasieskolor över hela landet. Dessa ämnen skall
garantera den breda kompetens propositionen utlovar.

Religion, etik och livsfrågor finns alltså inte med i dessa
kärnämnen på det yrkesförberedande gymnasiet och
föreslås få reducerad tid på de studieförberedande,
teoretiska programmen. Att ämnet inte finns med på de
yrkesförberedande programmen kan inte motiveras utifrån
jämställdhetsaspekten. Det vore ju mot all rimlig
jämställdhet att säga att de yrkesförberedande linjerna inte
behöver syssla med etiska frågor eller göra sig bättre
rustade att fungera i ett mångkulturellt samhälle.
Försäkringsbolag och stora svenska industrier som har
verksamhet i länder, där religionen har central betydelse,
startar idag själva kurser i etik och religion, därför att
byggnadsarbetare inom byggnad, elteknik, kommunikation
etc. behöver detta i sin yrkesutövning. Dessa företag går
alltså in där skolan naturligt borde ha ett huvudansvar. Är
det sådana punktinsatser skolministern litar till när han
ändå samtidigt talar om vikten av att undervisning skall ske
i religion, etik och livsfrågor. Varför tar då inte skolan sitt
naturliga ansvar och ger ämnet en sådan plats att alla
gymnasieelever får garanterad undervisningstid och i ämnet
utbildade lärare?

Statsrådet gör andra prioriteringar. Antalet ämnen kan
inte heller i gruppen av kärnämnen bli för stort, har det
sagts. Dessutom har det hävdats, bl.a från SÖ tidigare, att
ämnena religion, etik och livsfrågor handlar om så viktiga
frågor att dessa bör finnas med i alla skolämnen. Samma
talesätt har i andra sammanhang använts om ämnena
svenska och matematik. Alla lärare skulle bli svensklärare
och mattelärare. Vi vet hur det gått. Skall ämnena få en
vettig behandling måste ansvaret ytterst ligga på lärare som
har kompetens i ämnena. Ingen tycks heller dra slutsatsen
att svenska och matematik nu skulle strykas från
kärnämnena på det nya gymnasiet.

Nej, resonemanget om att etikfrågor, livsfrågor och
religionsfrågor skulle bli behandlade i alla ämnen utan att
man behöver ge en tydlig markering att de också behöver
särskilt anvisad tid och lärare som är utbildade i ämnet
håller inte. Det är att slå blå dunster i ögonen på folk.

Nuvarande vitt utbredda praxis på grundskolan, som
kritiken mot ''kvackandet i skolan'' av icke-behöriga lärare
riktat sig mot, skall tydligen bli upphöjd till godtagen praxis
på gymnasiet. Går vi från de allmänna ämnena inom
gymnasieskolan till behandlingen av religion, etik och
livsfrågor inom de olika s.k. programmen, så ser vi att
religion, etik och livsfrågor här behandlas på ett sätt som
klart strider mot svensk läroplanstradition, tidigare
uttalanden i utbildningsutskottet och en stark men hittills
alltför tyst svensk kristen opinion.

Beträffande den nya termen program är det värt att
nämna att den termen förvisso inte är någon nyskapelse på
utbildningsdepartementet eller tidigare skolöverstyrelsen.
Termen ''program'' är i själva verket etablerad så tidigt som
på 20-talet i de sovjetiska läroplanerna. Nu skrivs där
liksom i de flesta av öststaterna innehållet om i de olika
programmen fullständigt. Enligt de sovjetiska programmen
skulle tidigare redan lågstadiets elever garanteras tid till
undervisning om religionens fördärvliga inflytande och
marxismleninismens förtjänster. Idag frågar man efter hjälp
inom lärarutbildning och skola för att undervisa i
religionskunskap i öststaterna, och i vissa stater återinförs
religionen som obligatoriskt skolämne. Det är en likartad
utveckling i Kina.

De svenska gymnasieprogrammen är inte i takt med
tiden. Ämnet religion, etik och livsfrågor får så litet
utrymme som möjligt på de teoretiska linjerna. Där blir det
i stort sett en halvering av den undervisningstid som idag är
avsatt för ämnet. Vad jag här har sagt om tiden för ämnet
religionskunskap måste i princip gälla andra allmänna
ämnen inom de studieförberedande programmen. På de
yrkesförberedande linjerna finns ämnet över huvud taget
inte med som ett obligatoriskt ämne.

För det planerade läroplans- och timplansarbetet sägs i
ett viktigt avsnitt att ''skolan bör ge stort utrymme åt etiska
och moraliska frågor. Ett skäl är att eleverna måste få
tillfälle att reflektera och ta personlig ställning i de eviga och
existentiella frågorna. Vad är rätt och fel, ont och gott,
sanning och lögn? Ett annat skäl är att frågor av detta slag
liksom kunskap om olika livsåskådningar och religiösa
uppfattningar är nödvändiga i ett mångkulturellt,
internationellt samhälle. Den snabba utvecklingen på
arbetsmarknaden, den nya teknologin och
kommunikationstekniken ökar behovet av att i skolan
behandla etiska frågor. Kursplaneöversynen bör beakta att
denna humanistiska dimension skall prägla ämnen som
svenska, samhällskunskap och olika karaktärsämnen'' (s
l60).

Hela detta resonemang är ju utomordentligt bra ända
fram till slutsatsen att ämnen som religion, etik och
livsfrågor skulle kunna behandlas på ett rättvisade sätt i här
nämnda ämnen. Det strider mot alla elementära krav i den
svenska läroplanstraditionen att ämnesteoretisk och
metodisk kunskap inte längre skulle behövas hos de lärare
som på mer än ett ytplan skall undervisa i ett visst ämne.

Beträffande de enskilda programmen på de
yrkesförberedande programmen kan det vara skäl att
särskilt uppmärksamma omvårdnadsprogrammet. Om
detta sägs att det skall ge en bred sammanhållen
grundutbildning med inriktning mot verksamhet inom
hälso- och sjukvård. Blivande yrkesarbetare inom denna
sektor behöver självklart redan under utbildningstiden vara
garanterade schematid för bearbetning av de livsfrågor vi
alla förr eller senare ställs inför, träna sig i etiska
ställningstaganden inför svåra dilemman i arbetet och öka
sin kännedom om den egna identiteten och kulturen
samtidigt som man ökar sin kännedom om andra kulturer
och religioner, som man möter i arbetet och på fritiden.

I utbildningsutskottet l985/86:2 sägs det också redan
beträffande det förslag som expertgruppen för översyn av
den gymnasiala utbildningen lagt (ÖGY) att ''möjligheten
bör prövas att föra in religionskunskap som obligatorisk
ämne på vårdlinjen och sociala servicelinjen -- -- -- Detta
bör riksdagen med anledning av motionerna som sin mening
ge regeringen till känna''.

Vad har skett av denna prövning? I propositionen finns
det i alla fall inga spår av någon sådan. Ändå har
argumenten som ligger bakom utbildningsutskottets
uttalanden om behovet av ett särskilt ämne på yrkeslinjerna
väsentligt stärkts under de gångna åren om man ser dem
mot bakgrund av samhällsomdaningen i vår värld.

Riksdagen bör till skillnad från regeringen visa att den
verkligen beaktar tidigare uttalanden från
utbildningsutskottets sida beträffande religionens, etikens
och livsfrågornas plats på det yrkesförberedande gymnasiet.
Utskottets uttalande, som ovan citerats, bör bli riktgivande
generellt för de yrkesförberedande programmen
beträffande ämne. Detta skulle vara emot vad en hittills
alltför tyst men stark kristen och humanistisk opinion i vårt
land kräver.

Riksdagen bör också på ett helt annat sätt än vad som
skett från statsrådets sida i behandlingen och
presentationen av remissvaren visa att den kristna
opinionen inte låter sig tystas i genomförandet av den
största skolreformen på många år. Denna opinion förväntar
sig ett fortsatt stöd för de humanistiska värdena i den
svenska skolan, för ett bevarande av den kristna
kulturskatten och en skola där olika kulturer och religioner
tas på allvar.

Det som jag framfört i denna motion överensstämmer i
princip med centerns partimotion om gymnasieskolan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om att
minska antalet timmar i karaktärsämnena inom
naturvetenskapsprogrammet och
samhällsvetenskapsprogrammet som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om i
princip oförändrat timtal för den lärarledda undervisningen
på de studieförberedande programmen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om religionskunskapens ställning i
gymnasieskolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låta dem som går på
yrkesförberedande linjer få del av religion, etik och
livsfrågor på garanterad tid,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ämnet religion, etik
och livsfrågor inom omvårdnadsprogrammet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att slå vakt
om lärarkompetensen och att satsa på fortbildning.

Stockholm den l4 mars 1991

Ulla Tillander (c)