med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Motion 1990/91:Ub139 av Karin Falkmer (m)

Idrottsämnets ställning inom den nya gymnasieskolan
har under senare tid föranlett en minst sagt livlig debatt. Att
idrottsämnet har en nyckelfunktion när det gäller
förebyggande hälsoarbete torde numera vara allom bekant.
Idrott är det enda ämne i skolsystemet som är direkt
hälsoinriktat och ett ämne som påtagligt arbetar med
kroppen, dess funktion och behov.

Det är klart dokumenterat att regelbunden fysisk träning
förbättrar hälsan på många sätt. Genom
idrottsundervisningen stärks hjärta/kärlfunktionen.
Musklernas styrka, förmåga och rörlighet ökar och
viktökning motverkas. Dessutom stärks skelettet samtidigt
som hållning, rörelsestil och självkänsla förbättras. Fysisk
aktivitet ökar även elevernas mentala förmåga,
inlärningsprestationer och lust att lära. Genom
idrottsundervisningen skapas hos många elever ett livslångt
intresse för fysisk aktivitet, vilket också bidrar till att ge
fritiden ett rikare innehåll.

När det blev känt att regeringen planerade att göra
idrottsämnet frivilligt på gymnasienivån, utbröt en
proteststorm som var tillräckligt kraftfull för att blåsa
förslaget i papperskorgen.

Det faktaunderlag som sakkunniga inom
folkhälsoarbetet, läkare, idrottsrörelse,
arbetsmiljöinstitutet m.fl. presenterat, visar klart värdet av
en regelbunden idrottsundervisning på alla stadier i skolan.
Cirka hälften av gymnasieeleverna utövar ingen träning på
fritiden, utan idrottslektionerna är deras enda tillfällen till
fysisk aktivitet. Samtliga gymnasielinjer borde bl.a. av
hälsoskäl ha minst 120 minuter idrott per vecka.

Idrottsämnet i gymnasieskolan har från läsåret 89/90 en
ny läroplan. Huvudmomenten är ergonomi och hälsa,
träningslära, idrottsaktiviteter, rörelse, dans och rytmik
samt friluftsliv. Under gymnasietiden ställs ökade krav på
ämnesinnehållet, dels för att fördjupa de teoretiska
kunskaperna om kroppens anatomi och fysiologi, dels för
att öka förståelsen för ergonomiska samband.

Mot bakgrund av detta är det förvånande och
anmärkningsvärt att idrottsämnet i förslaget till ny
gymnasieskola har utsatts för en mycket kraftig reducering
av timantalet på samtliga utbildningslinjer. Förslag om
minskad tid för idrott läggs trots medvetenhet om
hälsoaspekten.

Oberoende om beräkningen utgår från att läsåret har 40
veckor eller om beräkningarna utgår från 35 effektiva
studieveckor är minskningen av tiden till idrott hög,
åtminstone 30 procent jämfört med i dag, på teknisk linje
långt mera. Hur man än räknar minskas tiden till idrott till
oacceptabelt låg nivå.

För de yrkesinriktade linjerna är minskningen av
idrottens timantal ännu kraftigare. Vid jämförelse med
nuvarande timantal, två 40-minuterslektioner per vecka,
innebär regeringens förslag, om man utgår från 35
läsårsveckor, en minskning från 93 klocktimmar till 53
klocktimmar. Detta är en minskning med 57 procent!

Samtidigt föreligger larmrapporter att just gruppen
yrkesarbetare har det sämsta hälsoläget när det gäller
syreupptagningsförmåga, hjärtsjukdomar,
belastningsskador, rökning m.m.

Det är i detta sammanhang fullständigt obegripligt att
regeringen föreslår en kraftig minskning av idrottsämnets
timantal på yrkeslinjerna, vars elever har speciella behov av
fördjupade kunskaper om ergonomi och förståelse för
värdet av skadeförebyggande träning.

Den kraftiga minskning av idrottämnets timantal som
drabbar eleverna i gymnasieskolan, enligt regeringens
förslag, innebär på sikt ett hot mot folkhälsan. Förslaget
kan därför, enligt min uppfattning, inte utgöra underlag för
ett beslut om en framtida gymnasieskola. Regeringen måste
i stället återkomma med ett nytt förslag till förändring av
gymnasieskolan där idrottsämnets betydelse ur
hälsosynpunkt beaktas vid timfördelningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition om
gymnasieskolan och hos regeringen begär ett nytt förslag.

Stockholm den 14 mars 1991

Karin Falkmer (m)