med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Motion 1990/91:Ub162 av Rosa Östh och Kersti Johansson (c)

Att som individ få ökade kunskaper betyder utveckling
och ett berikande av tillvaron, samtidigt som
framtidsmöjligheterna vidgas.

För att skolan skall kunna leva upp till sin enastående
uppgift att förmedla kunskap krävs att dess utbud
tillhandahålles på ett sådant sätt att alla kan tillägna sig
detsamma oberoende av bostadsort, sociala förhållanden
m.m. Kunskapsutbudet måste också förekomma i sådan
variation, både till innehåll och omfattning, att det kan
tillgodose vitt skiftande intressen och förutsättningar.

Mot den här bakgrunden skulle det kunna vara naturligt
att oreserverat ställa sig bakom propositionen eftersom
denna formulerar en hög ambition både vad gäller
utbildningsnivå och valmöjligheter. Det är emellertid inte
möjligt. Vi känner stor tveksamhet på en rad punkter vad
gäller möjligheterna att realisera alla goda tankar och att
således ge varje elev just den utbildning som han eller hon
är mest betjänt av.

Kommunerna skall enligt propositionen vara skyldiga att
erbjuda alla ungdomar mellan 16 och 20 år
gymnasieutbildning. Basen skall utgöras av 16 nationella
program riktade mot olika områden. Efter ett första
gemensamt år kan programmen delas i grenar som kan vara
nationella eller lokala. Därutöver skall eleverna kunna
erbjudas individuella program där hänsyn tas till de
personliga behoven och förutsättningarna.

Ett viktigt motiv för förslaget till ny gymnasieskola anges
vara att kvalitén på utbildningen skall förbättras samtidigt
som den skall vara bättre anpassad för arbetsmarknadens
behov, både den nationella och den internationella.

Behov av ett tvåårigt alternativ

Mot motivet har vi ingenting att invända eftersom det
överensstämmer väl med de krav centern flera gånger
framfört. Vi ser emellertid en risk med att en tvåårig
utbildningsmöjlighet helt saknas. Detta har också med
skärpa framhållits av flera erfarna yrkesvägledare.
Erfarenheten från nuvarande gymnasieutbildning är att de
tvååriga utbildningarna är populära bland ungdomarna.
Den risk som vi anser finns, är att studietrötta elever hellre
avstår helt från gymnasieutbildning istället för att börja på
en treårig kurs. Enligt vår mening bör någon eller några
yrkesinriktade program utformas så att ett tvåårigt
alternativ kan inrymmas.

Den oro vi känner för att en del elever helt väljer bort
gymnasieskolan, understryks av att det inte blir någon
självklar rättighet att som vuxen få genomgå
gymnasieutbildning. I propositionen anges apropå
kommuners och landstings uppgifter: ''De bör sträva efter
att erbjuda utbildning i den utsträckning som motiveras av
behov och efterfrågan i kommunen''. Den enskildes
önskemål ställs här alltså inte i förgrunden på samma sätt
som när det gäller ungdomar under 20 år.

Den arbetsplatsförlagda utbildningen

Vi delar den uppfattning som flera remissinstanser
framfört angående svårigheterna med att förverkliga den
arbetsplatsförlagda utbildningen. Det gäller framför allt
glesbygdskommuner och kommuner med ensidigt
näringsliv. Svårigheter har uppkommit redan under den
försöksverksamhet som ägt rum. I propositionen anförs att
det beror på att skolan saknar vana av kontakter med
arbetslivet, att tiden varit för kort för ackvisition av platser
och att det varit svårt att engagera småföretagen.

Enligt vår uppfattning har regeringen underlåtit att dra
de rätta slutsatserna av detta. Inför en reformering av
gymnasieskolan som till så stor del bygger på goda
kontakter med näringslivet borde denna del förberetts.
Framför allt borde överläggningar upptagits med
småföretagarnas organisationer beträffande deras
möjligheter att tillhandahålla elevplatser. Vi utgår från att
det i sådana sammanhang skulle framkommit att
finansieringsfrågorna inte är tillfredsställande lösta.

Riksdagen bör nu uppdra åt regeringen att snarast uppta
överläggningar med näringslivet så att den planerade
arbetsförlagda undervisningen kan förverkligas.

Fortbildning av lärare och SYO-konsulenter

Förslaget till ny gymnasieskola innebär att stora krav
ställs på personalen vad gäller nytänkande, flexibilitet och
anpassning till nya arbetssätt. För att lärare och SYO-
konsulenter skall ha en chans att så snabbt som möjligt klara
av sin roll i den nya skolan och inte minst när det gäller att
vägleda och hjälpa eleverna måste enligt vår uppfattning en
tämligen omfattande fortbildning genomföras. Vi kan inte
finna att detta behov beaktats i propositionen, således inte
heller vad det gäller finansieringsfrågan. Enligt vår
uppfattning måste fortbildningsbehovet medtas i
beräkningen av kostnaden för reformens genomförande.

Religionsundervisningen

De existensiella frågorna gör sig alltmer gällande i
dagens samhälle. Frågor om livsåskådning, om liv och död,
om moral och etik engagerar inte minst många ungdomar.
De många inslagen av främmande kultur och andra
religioner i vårt land har bidragit till detta. Skolan har här
en synnerligen viktig uppgift när det gäller att informera och
vägleda eleverna på detta område. Självfallet skall alla
elever ha rätt till samma kunskap och vägledning i dessa
angelägna frågor. Enligt vår mening skall eleverna därför
erhålla undervisning i religionskunskap inom samtliga
program.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tvåårigt alternativ i
gymnasieskolan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortbildningsbehovet för lärare
och SYO-konsulenter samt att kostnader för detta måste
medtas vid finansieringen av reformen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den bör uppta överläggningar med representanter för
näringslivet för att den arbetsplatsförlagda utbildningen
skall kunna fungera,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alla gymnasieelevers rätt till
undervisning i religionskunskap.

Stockholm den 14 mars 1991

Rosa Östh (c)

Kersti Johansson (c)