med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Motion 1990/91:Jo110 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Sammanfattning
Folkpartiet liberalerna har i tre partimotioner -- om miljöpolitiken, naturvård och vatten -- under allmänna motionstiden 1991 dragit upp riktlinjerna för en mer ambitiös miljöpolitik än den som hittills har förts i Sverige.
Den liberala förvaltarskapstanken ställer krav på skydd för miljön och naturens mångfald -- till gagn för kommande generationer. Långsiktiga överlevnadsfrågor får inte bli föremål för avvägningar mot andra värden. Men inom de ramar naturen sätter finns utrymme för utveckling, nyskapande och tekniska framsteg.
De förslag vi lägger fram i våra samlade miljöpolitiska motioner till årets riksmöte har två viktiga utgångspunkter.
För det första måste skyddet av miljön utgå från vad naturen tål. Skyddet för den biologiska mångfalden prioriteras väsentligt högre än i dag. Naturvården tilldelas därför kraftigt ökade resurser. Miljölagarna måste skärpas och kompletteras med s.k. miljökvalitetsnormer.
För det andra bör användningen av olika ekonomiska styrmedel öka. Vi lade fram sådana förslag redan för 20 år sedan men har först de senaste åren mött ökat gensvar bland andra partier. Administrativa styrmedel kan inte undvaras men de bör i ökad utsträckning kombineras med åtgärder såsom panter och miljöavgifter.
Under förra mandatperioden gick värdefull tid förlorad genom att viktiga beslut sköts på framtiden. Det gällde bl.a. införande av ekonomiska styrmedel, reformeringen av miljölagstiftningen och åtgärder mot havsföroreningarna. I den förra miljöpropositionen 1988 var naturvården och avfallsproblemen styvmoderligt behandlade.
Regeringens nu framlagda miljöproposition saknar visserligen inte förtjänster. På några punkter kan vi välkomna förslagen. Det gäller t.ex. strategin mot klimatförändringarna och restaureringen av miljöskadade områden.
Vi tvingas emellertid konstatera att de ambitioner och principer som redovisas inte i tillräcklig utsträckning motsvaras av konkreta förslag. Denna brist är särskilt flagrant i fråga om naturvården.
Vi vill särskilt peka på fyra allvarliga svagheter med propositionen:förslagen beträffande naturvården och bevarande av den biologiska mångfalden är otillräckliga och delvis ett steg tillbakaden beställning som riksdagen på vårt förslag gjorde om en aktionsplan mot bullerproblemen nonchalerasalltför få förslag om ekonomiska styrmedel framläggsalltför lite pengar ställs till förfogande
Bland de förslag folkpartiet liberalerna framlägger kan bl.a. följande nämnas:I stället för att sänka anslaget för bildande av nya naturreservat vill vi höja det med 60 milj.kr. utöver regeringens förslag.Ett nytt anslag på 30 milj.kr. för frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket införs. Målet bör vara att en procent av den produktiva skogsmarken nedanför de fjällnära skogarna skyddas. Fler orörda vattendrag bör undantas från utbyggnad.En ny skyddsform, hänsynsområde, införs i naturvårdslagen och kan användas bl.a. beträffande större områden där hotade eller sårbara arter förekommer.En rad åtgärder mot buller föreslås, bl.a. en ökad satsning på utbildning och forskning och en förändring av byggnormerna. En samlad aktionsplan bör utarbetas.Miljöavgifter bör införas bl.a. på kadmium i handelsgödsel, träskyddsmedel och vissa organiska lösningsmedel.Prisskillnaden mellan blyad och oblyad bensin bör höjas till 50 öre.Skrotningspremien på bilar bör höjas kraftigt till 4 000 kr. för att påskynda förnyelsen av den befintliga bilparken och därmed bl.a. minska utsläppen av försurande kväveoxider.En återvinningslag införs.En ny miljöbalk införs där miljölagarna samordnas och skärps. Inriktningen bör vara ett system med miljökvalitetsnormer med utgångspunkt från vad naturen tål.Ideella miljöorganisationer ges talerätt i miljöfrågor och en miljöombudsman som skall tillvarata den enskildes rätt införs.Ett system med miljörevisorer införs.Mer kraftfulla åtgärder mot radonproblemen vidtas och anslagen för radonsanering höjs.Återställande av våtmarker bör prövas för att minska utsläppen av närsalter till haven.Mer kraftfulla åtgärder för renare dricksvatten bör vidtas bl.a. genom renovering av ledningsnäten och åtgärder mot försurning i enskilda brunnar.
1. Inledning 1.1 Liberal miljöpolitik
Folkpartiet liberalerna redogjorde för huvuddragen i partiets miljöpolitik i ett antal riksdagsmotioner i januari 1991. Vi föreslog en rad åtgärder i syfte att förbättra miljön men avvaktade på vissa punkter regeringens förslag i den aviserade miljöpropositionen.
Vår miljöpolitik tar sin utgångspunkt i den enskilda människan. Det är hennes överlevnad och önskan om och behov av en god miljö som utgör motivet för det liberala miljöengagemanget.
Liberalismen innebär tilltro till människans möjligheter att rädda naturen och utvecklas i samklang med den. Människan har en unik egenskap i det att hon är medveten om konsekvenserna av sina handlingar och kan planera för framtiden. Det kan endast vara människan själv som sätter gränser för sitt handlande. Men långsiktiga överlevnadsfrågor får inte bli föremål för avvägningar mot andra värden.
En liberal och engagerad miljöideologi utgår från att naturen inte får utnyttjas mer än vad den tål. Människan har rätt att bruka och utveckla men inte att utnyttja och utarma. Denna förvaltarskapstanke med historiska rötter i en kristen och humanistisk tradition hör ideologiskt samman med liberalismens ideal om livschanser för alla. En oförstörd miljö och bevarande av en mångfald av naturmiljöer utgör förutsättningen för överlevnad och valfrihet även för framtidens generationer.
Liberalismen kännetecknas av ett starkt internationellt engagemang. Vår miljöpolitik inriktas därför också mot en strävan till samarbete med våra europeiska grannländer och en vilja att hjälpa länderna i tredje världen att undanröja fattigdomen och möta miljöhot som markförstöring, skogsskövling och havsförorening.
För folkpartiet liberalerna står det klart att ett svenskt medlemskap i EG påtagligt ökar Sveriges möjligheter att påverka våra egna miljöförhållanden. Det står också klart att de krafter i EG som vill driva en radikal miljöpolitik skulle stärkas om Sverige blir medlem. De internationella miljöfrågorna behandlas utförligare i miljömotionen från i januari.
Inom ramen för vår biståndsbudget föreslog vi i vår biståndsmotion sammanlagt 85 milj.kr. utöver regeringens förslag för olika miljöinsatser. Merparten av dessa satsas på multilateralt miljöbistånd men även en ökning av SIDA:s särskilda miljöanslag föreslogs. Vi har också begärt att ett liknande anslag tillförs biståndsorganet BITS.
1.2 Propositionen
Regeringens proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö baseras på ett omfattande utredningsarbete. Det finns ett mycket imponerande underlagsmaterial som speglar tillståndet i miljön och som innehåller en lång rad förslag till förbättringar. Naturligtvis har det inte varit möjligt att samla allt i propositionen.
Regeringens proposition är omfångsrik och den innehåller många välvilliga fraser. Det är lätt att hålla med regeringen om det mesta i de tio punkter som sammanfattar miljöpolitikens inriktning och de mål och strategier som föreslås för att minska skadlig påverkan på atmosfären, klimatet, naturen, sjöar och hav. Men när det gäller konkreta förslag och åtgärder för att leva upp till högt ställda målsättningar finns det klara brister.
En del av förslagen, som kan uppfattas som nya och offensiva, är i själva verket konsekvenser av redan fattade beslut eller resultat av oppositionens påtryckningar. Många tankegångar i propositionen blir aldrig förslag utan fastnar i resonemang om vad regeringen kanske kommer att göra. Riksdagens beställning om en aktionsplan mot buller nonchaleras. I en del fall är regeringens förslag helt otillräckliga och kan närmast betraktas som steg tillbaka.
På flera punkter kan vi välkomna regeringens förslag. Det gäller t.ex. förslag till klimatstrategi, nytt program för övervakning av miljötillståndet och återställning av miljöskadade områden.
Helhetsintrycket av propositionen är ändå att den inte motsvarar de förväntningar som regeringen själv har skapat genom att samla tre års miljöinitiativ till ett tillfälle. Detta försvårar också oppositionens arbete med miljöfrågorna. Det är kännetecknande för den socialdemokratiska miljöpolitiken att anslaget till inköp av skyddsvärd natur sänks. Det torde vara miljödepartementets bidrag till regeringens åtstramningspaket. Trots vackra ord och högt satta mål om att bevara Sveriges fauna och flora i livskraftiga bestånd prioriteras anslaget för det ändamålet lägst i regeringens miljöbudget.
2. Miljöpolitikens mål och strategier
I propositionen föreslår regeringen mål för minskad miljöpåverkan inom fem olika områden. Strategier för hur målen skall nås anvisas också. Regeringens miljöpolitiska mål är:Uttunningen av atmosfärens ozonskikt hejdas. Utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas. Sverige verkar för att de totala koldioxidutsläppen i Västeuropa år 2000 inte överstiger nuvarande nivå för att därefter minska.Nedfallet av kväveoxider, svaveloxider och flyktiga organiska ämnen begränsas till nivåer som inte skadar naturen eller människors hälsa. Målen att de svenska svaveloxidutsläppen skall minska med 80 % mellan åren 1980 och 2000 och att kväveoxidutsläppen skall minska med 30 % mellan 1980 och 1995 skall vara vägledande. Ammoniakutsläppen bör minska med 25 % till 1995. Luftkvaliteten i tätorterna förbättras så att hälsorisker orsakade av utsläpp från trafik, industri och energianläggningar undanröjs. Värdefulla kulturmiljöer bevaras och behovet av tätortsnära grönområden tillgodoses.Buller minskas till nivåer under nuvarande riktlinjer.Förnybara resurser utnyttjas inom ramen för naturens produktionsförmåga, användningen av icke förnybara resurser präglas av ansvarsfull hushållning. Biologisk mångfald och genetisk variation bevaras. Naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden skall bevaras i livskraftiga populationer. Föroreningar skall inte begränsa användningen av yt- och grundvatten som vattentäkt. Kväveutsläpp till vatten från mänskliga aktiviteter skall halveras från 1985 till 1995. Utsläppen av stabila organiska ämnen -- särskilt massaindustrins klorutsläpp -- begränsas till oskadliga nivåer vid sekelskiftet. Utsläppen av tungmetaller till vatten minskas med 70 %.
Folkpartiet liberalerna finner att det torde vara lätt för de flesta att sluta upp kring dessa mål. Vi har själva i motioner till riksdagen fört fram likartade tankegångar. De flesta målen -- och strategierna för att uppnå dem -- präglas av realism. Det är också ärligt av regeringen att erkänna att målet om reducering av kväveoxidutsläpp till luft med 30 % kan bli svårt att nå till 1995 och troligen inte kan uppfyllas förrän 1998.
Man kan dock lasta regeringen själv för detta då den förhalat en rad åtgärder, t.ex. skärpta avgasreningskrav, som folkpartiet liberalerna velat tidigarelägga. Mot den bakgrunden, och med vetskap om att naturen kräver större reduktioner, har vi tidigare föreslagit att kväveoxidutsläppen bör reduceras ännu mer, nämligen med 50 % till 1995.
Även om vi kan tänka oss att vidta fler åtgärder än dem regeringen i dag föreslår -- t.ex. en ökad satsning på järnvägen och på en förnyelse av bilparken -- är det inte helt realistiskt att vidhålla det högre målet. Vi vill dock föreslå att regeringen för riksdagen redovisar vilka åtgärder som behövs och vilka konsekvenser det får, för att en 50- procentig kvävereduktion skall uppnås 1998.
Vad man kunde kräva av regeringen är att den tydligt talade om vilken prioritering den gör mellan målen. Nu är det svårt att se och framgår först efter en noggrann genomgång av de åtgärder som föreslås i propositionen. Man kan därför förledas tro att regeringens miljöpolitiska ambitioner är högre än vad som verkligen är fallet.
Det är t.ex. helt klart att regeringen som vanligt anser att skyddet för flora och fauna och känslig natur inte behöver värderas särskilt högt. Det framgår med önskvärd tydlighet av den minskningen av anslaget för inköp av reservat. Likaså är skrivningarna om skydd av vissa fiskresurser, t.ex. östersjölaxen, mycket otydlig. Andra svaga avsnitt är de som berör buller och försurningsproblem i enskilda fastighetsägares brunnar.
Som grund för regeringens klimatstrategi finns trepartiöverenskommelsen mellan folkpartiet liberalerna, centerpartiet och socialdemokraterna.
Genom överenskommelsen slås det fast att utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser, inklusive koldioxid, skall begränsas. Viljeinriktningen kompletteras nu med konkreta åtgärder. Koldioxidmålet från 1988 innehöll inga åtgärdsförslag men har ändå tack vare varma vintrar, ännu inte överskridits. Den höjning av bensinskatten som var en del av skattereformen har också inneburit att utsläppen begränsats i förhållande till vad ett lägre bensinpris skulle ha medfört. Med förslaget till klimatstrategi ökar förutsättningarna för att utsläpp av koldioxid och andra klimatpåverkande gaser inte ökar i onödan. Sveriges bidrag till klimatförändringar kommer att stabiliseras och så småningom minska.
3. Ekonomiska styrmedel
Propositionens avsnitt om ekonomiska styrmedel är en besvikelse. Det tycks som om införandet av miljöavgifter som styrinstrument i svensk miljöpolitik i stort sett är avslutat med detta. Beskrivningen av Sverige som ett föregångsland på området är endast delvis sann.
Det är bra att riksdagen fattat beslut om avgifter på utsläpp av koldioxid, svavel och kväveoxider bl.a. som led i skattereformen. De åtgärderna kommer att ge påtagliga effekter i form av miljöförbättringar. Här finns det också fog för att säga att Sverige står i främsta ledet. Dess värre tycks ambitionerna nu svikta.
Folkpartiet liberalerna har förespråkat ekonomiska styrmedel som komplement till andra styrmedel i miljöpolitiken under mer än 20 år. Vi tycker att en av de allvarligaste bristerna i propositionen är den stora osäkerheten om vad den socialdemokratiska regeringen ämnar göra för att vidareutveckla användandet av ekonomiska styrmedel. Regeringen skriver att ekonomiska styrmedel är lämpade för att minska utsläpp från många små utsläppskällor och att de bör komma till ökad användning i miljöpolitiken. Hur detta skall gå till framgår emellertid inte. Vi menar att riksdagen med ett tillkännagivande bör markera att arbetet med de ekonomiska styrmedlen bör gå vidare. Vi lägger också fram några förslag bl.a.:miljöavgift på kadmium i handelsgödselmiljöavgift på träskyddsmedel miljöavgift på vissa organiska lösningsmedel miljörelaterade landningsavgifter för flygetökad prisskillnad mellan blyad och blyfri bensin
Med ekonomiska styrmedel avses främst utsläppsavgifter och överlåtbara utsläppsrätter. Också panter räknas dit. Mot dessa styrmedel skall då ställas direkta regleringar, t.ex. i koncessionsvillkor.
Vid direkt reglering åläggs företagen att minska sina utsläpp till vissa bestämda nivåer. Metodens nackdelar är mest uppenbara när målet är att begränsa många små utsläpp. Det är ofta svårt att uppnå kostnadseffektivitet, dvs. att utsläppen reduceras först där det är billigast, med detta styrmedel. Eftersom reningsinsatser som går längre än vad reglerna kräver inte ger någon vinst är motiven till ytterligare insatser små. Teknisk utveckling drivs i första hand fram genom skärpta krav, inte av ekonomiska incitament. När antalet utsläppspunkter är relativt få är metoden lättare att hantera. Om målet är att reducera utsläppen från ett fåtal stora och väl definierade utsläpp kan direkta regleringar ge god effekt.
Utsläppsavgifter innebär att alla utsläpp beläggs med en viss avgift per enhet. Företagen kan sedan välja mellan att begränsa utsläppen eller betala avgiften. Således ligger det i företagens ekonomiska intresse att begränsa utsläppen till den nivå där kostnaden för ytterligare åtgärder är högre än utsläppsavgiften. Ett system med utsläppsavgifter ger starka incitament till kostnadseffektiv rening. Metoden ger goda ekonomiska motiv till teknisk utveckling. Den lämpar sig bra för att reducera utsläpp från många små utsläppskällor.
Överlåtbara utsläppsrätter innebär att företagen ges rätt att göra sammanlagda utsläpp upp till en högsta total nivå. Populärt uttryckt placeras företagen inom en ''bubbla''. Företagen i bubblan kan köpa och sälja utsläppsrätter till varandra. De kan således välja mellan att rena sina utsläpp eller köpa fler utsläppsrätter. Också detta styrsystem leder till att företagen söker kostnadseffektiva lösningar. Metoden är mycket lämplig för att reglera totala utsläppsnivåer. Myndigheterna har hela tiden kontroll över de totala utsläppen.
4. Bättre miljölagstiftning 4.1 Samordning av lagstiftningen 4.1.1 Miljöskyddskommittén
Till följd av hårt tryck på regeringen, bl.a. från folkpartiet liberalerna, tillsattes för ett par år sedan en särskild kommitté, miljöskyddskommittén, med uppgift att se över lagstiftningen på miljöområdet. Det fanns minst två goda skäl för en sådan översyn: att samordna och ''rensa'' lagstiftningen och att ''höja ribban'' med hjälp av bättre och effektivare styrmedel. Detta framgår också av kommitténs direktiv.
Kommittén har nu presenterat ett första betänkande, kallat principbetänkande. Detta betänkande beskriver vad kommittén vill åstadkomma med utredningen, som kommer att fortsätta under lång tid framöver. Kommitténs majoritet av socialdemokrater har gett otydliga och motstridiga signaler om vad socialdemokraterna vill med miljöpolitiken.
Folkpartiet liberalerna har i kommittén, genom att kräva ytterligare utredningar från kommitténs kansli och genom att försöka höja ambitionerna för kommitténs arbete, sökt få en rejäl översyn till stånd, inte bara en delreform. Socialdemokraterna har hindrat detta. Man har motsatt sig en översyn av naturresurslagen och av vattenlagen, och man har varit tveksam till en översyn av strålskyddslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet samt i viss mån till en översyn av lagen om kemiska produkter.
Socialdemokraterna har vidare varit tveksamma till den största reformen i förslaget, nämligen s.k. miljökvalitetsnormer. De har motsatt sig att låta fler kunna påverka viktiga miljöbeslut genom en utvidgning av talerätten. De har motsatt sig inrättandet av en ''miljöombudsman''.
Folkpartiet liberalerna har reserverat sig mot allt detta.
4.1.2 Regeringens synpunkter på miljöskyddskommitténs arbete
Det är glädjande, om än förvånande, att regeringen efter mindre än en månad ger bakläxa åt den socialdemokratiska majoriteten i miljöskyddskommittén. Regeringen vill gå längre än miljöskyddskommittén på bl.a. följande punkter:Regeringen vill att naturresurslagen skall ingå i samordningen.Regeringen vill att även annan lagstiftning, ''även vissa frågor om utnyttjande av mark och vatten'', skall ingå. Vattenlagen nämns som särskilt intressant.Regeringen uttalar sig klart för att lagen om kemiska produkter skall omfattas av översynen. Regeringen uttalar sig för att kommittén skall fortsätta utreda talerättens omfattning.Regeringen uttalar sig försiktigt positivt om inrättandet av en miljöombudsman, men frågan lyfts från kommittén till en särskild utredare.
I alla de uppräknade ställningstagandena stödjer regeringen vår reservation och inte sina partikamraters linje. På ytterligare fyra fem punkter ger regeringen kommittémajoriteten bakläxa; t.ex. gällande om trafikens miljöstörningar skall omfattas av kommitténs översyn, om miljöskadelagen, om naturvårdslagen och t.o.m. om själva namnet på den reform som kommittén skall förbereda. Regeringen vill kalla den nya lagstiftningen för ''miljöbalk'' -- precis vad vi föreslagit i kommittén.
Vi stödjer givetvis alla de av våra förslag som regeringen tagit upp. Vi konstaterar dock att regeringen inte nämner strålskyddslagen eller lagen om kärnteknisk verksamhet. Miljöskyddskommittén har visserligen inte ännu klart tagit ställning mot att låta dessa ingå i översynen, men vår erfarenhet av kommittémajoritetens ambitioner leder oss till slutsatsen att det krävs ett klart ställningstagande från riksdagens sida för att en sådan översyn skall komma till stånd.
4.1.3 Miljökvalitetsnormer
Det är vår bestämda uppfattning att det går att kombinera olika styrmedel i miljöpolitiken med varandra. Olika styrmedel har olika syften och olika effekter. Att få dem att harmonisera och samverka kräver noggrann eftertanke men behöver i sig inte vara komplicerat. Det koncessionssystem som infördes med miljöskyddslagen 1969 har i stort fungerat tillfredsställande. Även andra koncessionssystem har givit goda erfarenheter. Miljöavgifter är ett utmärkt komplement till detta. Men inte ens en kombination av koncessionssystem och miljöavgifter är alltid tillräcklig för att sätta gränser för miljöfarlig verksamhet. Det är därför naturligt att söka efter ett ytterligare styrmedel i det miljöpolitiska arbetet -- ett styrmedel som förmår sätta gränser för samlade miljöeffekter. Miljökvalitetsnormer är förmodligen det bästa styrmedlet av denna typ.
Miljöskyddskommitténs socialdemokratiska majoritet konstaterade att kvalitetsnormer skulle vara en tilltalande modell. Men sedan tog man genast tillbaka detta: man skrev att ''ett konsekvent användande av lagfästa kvalitetsnormer är (-- -- --) svårt att genomföra''. Vi delar inte denna pessimistiska och uppgivna inställning. Även om regeringen i viss mån tar klarare ställning för miljökvalitetsnormer än vad kommittémajoriteten förmådde, anser vi att ett tydligare avståndstagande från kommittémajoritetens uttalande av riksdagen är nödvändigt.
Som vi tidigare hävdat bedömer vi att ett sådant ''konsekvent användande'' kräver eftertanke, men vi föredrar att lägga tonvikten på de möjligheter detta styrmedel medför, framför att lägga tonvikten på de svårigheter man kan måla upp. Det fortsatta arbetet i utredningen får visa om miljökvalitetsnormer lämpar sig för stora eller små områden, för enstaka utsläppsämnen eller för hela anläggningars utsläpp, för recipienter av ett visst slag eller för alla recipienter i ett område -- eller om alla dessa olika system kan tänkas. Erfarenheter från andra länder bör tas till vara. Det saknas alltså inte infallsvinklar för vad den fortsatta utredningen skall belysa, men vi befarar att kommitténs majoritet i och med det citerade uttalandet givit fel signaler: kraftlöshet och felsökande i stället för handlingskraft och initiativ.
Vidare skrev majoriteten att det råder kunskapsbrist på området, vilket skulle försvåra införandet av miljökvalitetsnormer. Vi delar inte den uppfattningen. Förmodligen menade majoriteten att man inte på alla områden vet exakt var gränsen för ''vad naturen tål'' går. Av detta drog man sedan slutsatsen att det i så fall inte är någon idé att göra något alls. Vi drar den motsatta slutsatsen: är det så att man på något område inte vet hur mycket naturen tål -- eller inte vet huruvida den gränsen är passerad eller inte -- är detta ytterligare ett skäl för att vidta skyndsamma och kraftfulla åtgärder. Just i en situation när man inte har kunskap om alla detaljer är det extra viktigt att använda ultimativa styrmedel.
Ett system med miljökvalitetsnormer måste, för att bli verkningsfullt, kombineras med en åtgärdsplan för vad som skall hända när normen inte uppfylls -- dvs. när man passerat gränsen för vad naturen tål. Det finns två huvudlinjer för agerandet i sådana ''undantagstillstånd''. Den ena huvudlinjen bygger på användandet av planmässiga styrmedel -- dvs. man fattar politiska beslut om, t.ex., vilken fabrik som måste minska utsläppen eller lägga ned verksamheten helt, vilka nyetableringar som kan tillåtas eller vilka andra prioriteringar som är nödvändiga. Den andra huvudlinjen bygger på marknadsekonomiska styrmedel. Ett exempel på marknadsekonomiska styrmedel i ''undantagstillstånd'' är det resonemang som kommittén för, om utsläppskvoter i en s.k. bubbla. Ett annat mycket närliggande exempel vore en ''börs'' för utsläppsrättigheter.
Vi har störst förhoppningar på de marknadsekonomiska styrmedlen här, såsom på många andra områden. Miljöskyddskommittén bör i sitt fortsatta arbete i första hand söka sådana lösningar.
4.1.4 Internationella överenskommelsers genomslag i svensk lagstiftning
Regeringen ägnar stort utrymme i propositionen åt en kommentar kring frågan om Sverige lever upp till sina internationella åtaganden på miljöområdet, främst om dessa åtaganden implementerats i svensk lagstiftning. Frågan låg från början på miljöskyddskommitténs bord, men regeringens diskussion mynnar ut i ett förslag om att detta skall lyftas bort från kommitténs arbete. Det har vi i sak inte någon invändning emot; kommittén kommer om vi får gehör för vår politik att ha ett digert utredningsarbete under flera år. Den inventering inom regeringskansliet som aviseras i stället är tillräcklig. Vi förbehåller oss dock rätten att kritiskt granska en sådan inventering när den presenteras. Vi är nämligen inte alldeles övertygade om att regeringen har förstått vad kritiken mot den svenska lagstiftningen gått ut på. Regeringens diskussion i frågan är nämligen allt annat än klargörande.
Först beskrivs på en och en halv sida den kritik som riktats mot regeringen samt den teknik för implementering -- s.k. transformation -- som brukar tillämpas i svensk lagstiftning. Därefter analyseras ett exempel, nämligen Sveriges efterlevnad av våtmarkskonventionen i ett visst fall, som granskats av KU. Föredragande statsrådet konstaterar att KU:s kritik, som alltså gäller ett enstaka fall rörande en av alla de internationella överenskommelser som finns, snarare avsåg handläggningen av detta ärende än lagstiftningen i sig. Från detta tas sedan språnget till slutsatsen:
Våtmarkskonventionen är det exempel där den svenska lagstiftningen främst har ifrågasatts. Någon kritik mot lagstiftningen som sådan finns det alltså inte skäl att framföra.
Denna slutsats saknar stöd i resonemanget. Vi utgår ifrån att den kommande utredningen inom regeringskansliet får andra utgångspunkter.
4.2 Miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringen föreslår -- efter ett riksdagsinitiativ 1988 på förslag bl.a. från folkpartiet liberalerna -- att regler om s.k. miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Innehållet i sådana miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras i naturresurslagen. Krav på beslutsunderlag i form av miljökonsekvensbeskrivningar föreslås införas i en rad lagar som reglerar beslutsfattande i miljöfrågor. Folkpartiet liberalerna välkomnar dessa förslag. Vi beklagar att de inte kommit tidigare, men det viktigaste nu är att se till att de blir genomförda -- inte minst med hänsyn till EG- harmoniseringen. EG har ett direktiv om miljökonsekvensbeskrivningar från 1985.
I två principiellt viktiga hänseenden har vi en annan uppfattning än regeringen: vi vill att innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras hårdare och vi vill att miljökonsekvensbeskrivningar i en förenklad form skall krävas i alla beslut som fattas av folkvalda församlingar. Vi föreslår dessutom att reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar ges en annan placering i regelverket än regeringen förordar.
4.2.1 Den lagtekniska utformningen
Regeringens förslag skiljer sig lagtekniskt från den s.k. MKB-rapporten, som legat till grund för remissbehandlingen. MKB-rapporten förordade en särskild lag, en ''MKB-lag'', medan regeringen valt att lägga reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar i naturresurslagen. Vi föredrar MKB-rapportens lösning, framför allt av den orsaken att vi vill minska kopplingen mellan reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar och naturresurslagen och annan renodlad miljölagstiftning. Vi tror också att regeringens förslag till lösning kommer att innebära problem när miljöskyddskommittén skall överföra naturresurslagens övriga regler till en ny miljöbalk. Det är slutligen svårt att se hur ett kapitel med regler om miljökonsekvensbeskrivningar skulle göra naturresurslagen -- en ibland kritiserad lagstiftning -- mer överskådlig, lättillgänglig eller användbar.
På en punkt har dock regeringens förslag fått en bättre utformning än MKB-rapportens: regeringen föreslår att reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras i lag, medan MKB-rapporten föreslog en ramlagsteknik med stort utrymme för reglering förordningsvägen. Det är vår bestämda uppfattning att regelverket om miljökonsekvensbeskrivningar är av principiellt viktig art och därför bör regleras i lag även i de fall detta inte är oundgängligen nödvändigt enligt regeringsformen.
4.2.2 Vid vilka beslut skall miljökonsekvensbeskrivningar krävas?
I likhet med naturvårdsverket och boverket i MKB- rapporten tror vi att miljökonsekvensbeskrivningar kan komma att få störst betydelse i beslut som inte primärt är miljöbeslut, men som likväl har konsekvenser för miljö och naturresurshushållning. Det är därför ett tecken på bristande visioner när regeringen väljer att inte alls gå fram med förslag på detta område. MKB-rapportens förslag är i och för sig tämligen luddigt och inte helt färdigarbetat, men frågan borde ändå ha fått en mer seriös behandling av regeringen.
I den nu föreliggande propositionen har alla MKB- rapportens tankegångar om ''miljökonsekvensrutor'' i propositioner och miljökonsekvenskrav på myndighetsföreskrifter och statliga utredningar helt frångåtts -- utan motivering. Det lämnas ingen redogörelse för remissutfallet i denna del och regeringens åsikt blir inte känd i annan mening än att den alltså inte lägger något förslag. Huruvida detta ställningstagande bygger på en politisk, taktisk eller ekonomisk bedömning från regeringens sida, på ett negativt remissutfall eller på att regeringen inte klart sett vad förslaget gått ut på är ovisst.
Folkpartiet liberalerna, som anser MKB-rapportens förslag i denna del vara principiellt mycket intressant, anser att denna tanke bör utvecklas. Riksdagen bör hos regeringen beställa förslag rörande hur regler om ''miljökonsekvensrutor'' i alla förslag till beslut i folkvalda församlingar kan utformas. Sådana regler skulle främst ha tre goda syften:De framtvingar ett medvetande om miljöeffekter även inom områden där man inte primärt tänker i de banorna.De skapar förutsättningar för ett starkare politiskt ansvar för miljökonsekvenserna av politiska beslut; har man ingen ''miljökonsekvensruta'' kan man alltid i efterhand säga att en negativ miljöeffekt var helt oväntad, har man i en sådan ruta påstått att ett förslag inte får miljöeffekter får man ta på sig ansvaret om sådana effekter trots allt uppkommer.De möjliggör för oppositionspartier att väcka motioner rörande propositioners miljökonsekvenser -- även i de fall då regeringen inte i sin egen text berört sådana frågor. I dag kan motioner som berör miljökonsekvenser av regeringsförslag avvisas på formella grunder.
4.2.3 Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar vid miljöbeslut
Vad vi ovan berört är en enklare form av miljökonsekvensbeskrivningar i form av korta ''rutor''. Regeringen lägger som nämnts inte något förslag alls i den delen; regeringens förslag koncentreras i stället på de situationer då fylligare beslutsunderlag krävs i renodlade miljöbeslut. Vi delar regeringens uppfattning om vid vilka sorters beslut sådana fylligare beslutsunderlag skall krävas. Däremot vill vi reglera innehållet i sådana beslutsunderlag hårdare än regeringen på en punkt, nämligen rörande s.k. noll-alternativ.
Föredragande statsrådet skriver i propositionen att noll- alternativ ''bör'' presenteras i de fall det är fråga om ett beslut om ''att ersätta eller komplettera en redan befintlig funktion, t.ex. en ny trafikanläggning''. Detta är för svagt. Noll-alternativ måste alltid finnas med i en miljökonsekvensbeskrivning. Detta bör framgå direkt i lagtexten.
4.2.4 Alternativ med minimala miljökonsekvenser
Vidare förordar folkpartiet liberalerna att miljökonsekvensbeskrivningar i fall då så är lämpligt bör omfatta även ett alternativ där syftet med det man vill genomföra delvis kan uppnås, men utan negativa miljökonsekvenser. Med dagens beslutsmetoder i t.ex. koncessionsärenden ställs så gott som uteslutande den verksamhet man vill genomföra mot alternativet ''då gör vi inget alls'', medan olika placeringsalternativ etc. kan ge olika grad av negativa miljöeffekter. Alltför sällan presenteras alternativa förslag innebärande att delar av syftet med verksamheten kan uppnås utan miljökonsekvenser. Detta ser vi som en viktig möjlighet att utveckla miljökonsekvensbeskrivningsinstitutet.
5. Miljövårdens organisation
Miljövårdsorganisationen är ett viktigt styrmedel i miljöpolitiken. De riktlinjer för den centrala miljövårdsorganisationen som redovisas i propositionen kan vi i stort sett ansluta oss till. Naturvårdsverkets och kemikalieinspektionens centrala roller i det samlade miljövårdsarbetet bör stärkas ytterligare. Vad avser naturvårdsverket avvaktar vi pågående utredningsarbete.Vi vill erinra om vårt förslag om att naturvårdsverket skall få möjlighet att på ett mer entydigt sätt än hittills företräda miljöintressena. Anslagsförstärkningen till kemikalieinspektionen är nödvändig. Sektorsansvaret för statliga myndigheter och verk måste underordnas statsmakternas centrala målbeslut och samordnas av framför allt naturvårdsverket.
Vi vill i detta sammanhang också erinra om det förslag vi framfört i partimotionen om miljöpolitiken i januari om ett system med miljörevisorer utsedda av aktieägarna i syfte att förbättra såväl miljökunskapen inom företaget som egenkontrollen.
Den nya länsstyrelseorganisationen får inte leda till en försvagning eller nedvärdering av miljövårdsarbetet. Tvärtom måste den avsedda förstärkningen säkerställas. Förutsättningarna för ett mer samlat miljöarbete måste tas till vara, inte minst i länsstyrelsernas samarbete med kommunerna. Här kommer att krävas en anpassning till de nya förutsättningar som den reviderade kommunallagen kommer att ge. Det är särskilt angeläget att länsstyrelsernas naturvårdsinsatser kan utökas. Vi har därför föreslagit en ökning av anslagen med 20 milj.kr. i detta syfte vilket torde motsvara ungefär 50 nya tjänster.
Kommunerna har tilldelats allt större och viktigare uppgifter i miljöarbetet, något som folkpartiet liberalerna starkt pläderat för. I den snabba förändring som kommunernas verksamhet och organisation nu undergår är det angeläget att miljöskydd och miljötillsyn kan bedrivas med stor integritet gentemot konkurrerande intressen och verksamheter.
6. Naturvård 6.1 Högre ambitioner för naturvården
För folkpartiet liberalerna har naturvården sedan lång tid tillbaka framstått som en av de mest angelägna miljöpolitiska frågorna. I vår partimotion om naturvård från januari 1991 skisserade vi de viktigaste dragen i en liberal naturvårdsstrategi. Då skrev vi bland annat att bevarandet av biologisk mångfald måste tillmätas större betydelse än hittills. Det statiska reservatstänkandet bör kompletteras med en naturvårdsstrategi som tar mer hänsyn till hur naturens dynamik och landskapets mosaikartade sammansättning påverkar växternas och djurens talrikhet och utbredning.
Reservat och nationalparker bör användas som stödjepunkter i ett nätverk som skapar förutsättning för bevarande av Sveriges artrikedom. Nya reservat som är jämnt fördelade över hela landet måste tillskapas, särskilt i södra och mellersta Sverige. Mellan kärnorna eller stödjepunkterna bör finnas spridningskorridorer och områden där särskild hänsyn tas till naturvårdsintresset. Om naturvården utformas efter en sådan strategi ökar förutsättningarna att inga fler växt- och djurarter utrotas i Sverige. Vi anslöt också till det synsätt om tre insatsnivåer som naturvårdsverket förespråkar i aktionsplanen Natur '90.
I vårt förslag byggde vi under våra ambitioner med förslag om ändringar i lagstiftningen och en uttalad vilja att förstärka naturvårdens ekonomiska resurser. Vid allt detta står vi naturligtvis fast.
Sammanfattningsvis lade vi fram bl.a. följande förslag:En ny skyddsform, hänsynsområde, införs i naturvårdslagen och kan användas bl.a. beträffande större områden där hotade eller sårbara arter förekommer. Bildande av nya nationalparker enligt naturvårdsverkets nationalparksplan måste fullföljas.Målet bör vara att en procent av den produktiva skogsmarken nedanför de fjällnära skogarna skyddas.En gräns för särskild naturvårdshänsyn i de fjällnära skogarna införs.Mark skall överföras från domänverket till naturvårdsfonden i syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat mark.Statlig mark av stort värde för naturvården bör överföras till naturvårdsfonden.Länsstyrelsernas miljövårdsenheter förstärks med 20 milj.kr. motsvarande ca 50 nya tjänster för naturvårdande insatser.Fler orörda älvar och andra vattendrag undantas från utbyggnad.
Vi finner i propositionen att regeringen tycks ha tagit ett visst intryck av opinionsbildningen för en ambitiösare naturvård. Bevarande av biologisk mångfald sägs vara ett viktigt mål. I den allmänna inriktningen av naturvårdsarbetet känner vi igen vissa av våra egna tankar och förslag. De lagändringar regeringen föreslår får också godkänt, om än i något fall med viss tvekan. Men längre än så räcker inte regeringens ambitioner.
Med förslaget till anslagsfördelning sviker regeringen naturvården. Visserligen höjs anslag till hotade arter och vård av reservat. Men anslaget för miljöinvesteringar sänks. Det visar att när miljödepartementet skall spara pengar, då hotas skyddsvärd natur i urskogar och hagar. Skyddet för den biologiska mångfalden sitter löst.
Det är stor risk att avtal om köp av urskogar delvis måste rivas upp. Skyddsvärda områden kan komma att förödas innan de hinner köpas in.
Folkpartiet liberalerna kan inte acceptera det. Vi föreslår i stället att anslaget för inköp av skyddsvärd natur skall höjas med 60 milj.kr. Då får naturvårdsverket de pengar man äskat för ändamålet. Säkerställandet av skyddsvärd natur underlättas.
Vi föreslår vidare att anslagen för vård av naturreservat som till följd av regeringens försummelser varit starkt eftersatt under senare år höjs med ytterligare 8 milj.kr.
Anslaget för vård av hotade arter föreslås höjt med 4 milj.kr. utöver regeringens förslag. 5 milj.kr. föreslås för en satsning på naturvårdsbiologisk forskning som enligt vår mening måste prioriteras väsentligt högre än i dag.
I propositionen föreslår regeringen förbättringar av naturvårdslagen och ädellövskogslagen på flera punkter. Det är dock tråkigt att konstatera att regeringens minskning av viktiga anslag helt förtar de positiva effekterna av lagändringarna.
Förslaget att ge regeringen möjlighet att förbjuda markavvattning i vissa områden ökar förutsättningarna att bevara värdefulla våtmarksområden och sumpskogar. Vi har i en rad sammanhang, senast i partimotionen om vatten, aktualiserat detta problem och bl.a. pekat på problemet med bristande samordning mellan vattenlagen och naturvårdslagen. En översyn av vattenlagen i syfte att stärka miljöintressenas ställning är utomordentligt angelägen.
Vilken betydelse den ändring i naturvårdslagen som regeringen nu föreslår kommer att få beror helt på hur regeringen kommer att utnyttja sina befogenheter. Riksdagen bör markera att den förutsätter ett offensivt agerande. Regeringen bör återkomma med en redovisning av hur den utnyttjat den nya regeln.
Beträffande förslaget om biotopskydd anser folkpartiet liberalerna att det finns viss tveksamhet om hur verksamt förslaget är för att skydda t.ex. hotade arter. Vi har tidigare krävt förbättrade möjligheter att bilda små reservat och finner därför inte anledning att gå emot förslaget.
Men det finns ändå risk att den modell som nu föreslås inte blir en bra skyddsform. Det är långtifrån alltid det går att avgränsa ett skyddsvärt område som en särskild biotop. Och det är inte alltid säkert att en lätt avgränsad biotop är det mest angelägna naturvårdsobjektet.
Ofta kan också en grupp av småbiotoper av samma slag inom ett större område vara intressant från naturvårdssynpunkt. Tagna var för sig kan däremot var och en av biotoperna ha lägre värde. Eftersom regeringen tycks föredra att biotopskyddet skall inträda efter beslut i det enskilda fallet kan förslaget resultera i ökad belastning på länsstyrelsens miljövårdsenheter. Det blir heller inte enklare att inrätta ett biotopskyddat område än det är att bilda reservat. Regeringens ovilja att tillskjuta tillräckliga medel till naturvårdsändamål minskar biotopskyddets trovärdighet ytterligare. Berörda markägare måste ju kompenseras.
Vi har tidigare -- i partimotionen i januari -- lämnat förslag om en ny skyddsform. Vi har valt att kalla den skyddsformen hänsynsområde. Inom ett hänsynsområde skulle det vara möjligt att utfärda riktlinjer för markanvändningen och ge ett generellt skydd för småbiotoper.
6.2 Vården av kulturmiljön
Odlingslandskapets kulturmiljövärden har påverkats genom förändrat utnyttjande av jordbruksmarken. Många odlings- och bebyggelsehistoriska lämningar har försvunnit eller är utsatta för hot att förintas. Genom den pågående försurningen riskerar många fornlämningar t.ex. runstenar och hällristningar att bli utplånade.
Kulturministern har i budgetpropositionen l990/9l anmält att han avsett att återkomma till kulturmiljövårdens behov i samband med miljöpropositionen.
I propositionen lämnas bl.a. förslag att bestämmelser till skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer införs i naturvårdslagen. Folkpartiet liberalerna välkomnar dessa förslag som kan bli ett aktivt bidrag för att skydda kulturmiljön.
Riksantikvarieämbetet har begärt utökade anslag med l2 milj.kr. för landskapsvård och 4 milj.kr. för åtgärder att motverka försurningsskador.
Anslaget mot försurningsskador redovisas av regeringen men inget utökat anslag för landskapsvård föreslås utöver vad som eventuellt kan utgå ur anslaget B l2.
Behovet att skydda andra delar av kulturmiljön är också mycket angeläget. Vi tänker framför allt på vissa byggnader och stängsling som hör ihop med äldre brukningsmetoder i jordbruket. Folkpartiet liberalerna föreslår att riksdagen utöver anslaget under B l2 landskapsvårdande åtgärder anslår 7 milj.kr. att från naturvårdsverket överföras till riksantikvarieämbetet att användas för särskilda åtgärder för att skydda kulturmiljön.
7. Minskade utsläpp
Folkpartiet liberalerna menar att ekonomiska och administrativa styrmedel både kan och bör användas i kombination med varandra. Mot den bakgrunden har vi inget att invända mot förslaget att miljöskyddslagen förtydligas och kompletteras så att det klart framgår att utövare av miljöfarlig verksamhet är ansvarig för att ta fram beslutsunderlag i omprövningsärenden.
Däremot tycker vi inte att ställningstagandet att naturvårdsverket skall genomföra en översyn av industrins utsläppsvillkor är tillräckligt offensivt. Naturvårdsverket har det uppdraget redan i dag. Miljöpropositionen tillför alltså inte något nytt.
Det hade också varit intressant att få se en noggrannare redovisning av fördelar och nackdelar med olika typer av styrmedel för att åtgärda de utsläpp som berörs i propositionen. Man får ändå intrycket att regeringen främst sätter sin tro till de administrativa styrmedlen och inte riktigt vågar pröva de ekonomiska eller ens ta en diskussion om dem.
7.1. Industrins utsläpp
I partimotionen om vatten har vi åter aktualiserat frågan om massaindustrins utsläpp av klorerade ligninrester och förespråkat ytterligare åtgärder för att eliminera utsläppen. Vi återkommer nu till denna fråga.
En viktig ambition är att massaindustrins utsläpp av klorerade ligninrester måste minska till oskadliga nivåer. Regeringens ställningstagande är att nivån på utsläppen skall minskas när givna koncessionsvillkor omprövas. Regeringen avser också ''följa den framtida utvecklingen för att förvissa sig om att utsläppen fortsätter att minska på önskvärt sätt''. Vad regeringen menar med minskning på önskvärt sätt är inte tillräckligt tydligt. En uttalad ambitionsnivå saknas.
Vi är sålunda kritiska mot att regeringen i denna viktiga miljöfråga inte har konkreta förslag att förelägga riksdagen. Risken är att arbetet med att successivt minska och eliminera klorutsläppen därmed inte kommer att drivas med det eftertryck problemets allvar motiverar.
Vi menar att regeringen måste återkomma med klara och tydliga mål för utsläppsreduktioner. Naturvårdsverkets aktionsplan Hav '90 bör vara utgångspunkt för ett sådant förslag. Man kan sedan välja olika modeller för hur arbetet konkret skall gå till.
I en situation med relativt få fabriker -- utsläppspunkter -- är det fullt möjligt att nå uppsatta mål med hjälp av omprövning av koncessionsvillkor. Inom industrin finns ofta ett motstånd mot nya regler. Från massaindustrins sida har många gånger stark kritik riktats mot förslag om skärpta krav på klorutsläppen. Vi noterar att de krav som har ställts sedermera har visat sig fullt möjliga att uppnå. Vi kan konstatera att förändringar av utsläppsvillkor har haft en teknikutvecklande effekt. Omprövning av villkoren tillsammans med den skärpning av utsläppsmålen vi ovan föreslagit ligger nära propositionens förslag, men innebär en höjd ambitionsnivå.
Ett annat intressant alternativ vore att föreskriva en totalt högsta tillåten nivå av klorutsläpp. Detta tak skulle sedan sänkas i enlighet med målen för utsläppsreduktion. Företagen skulle ges rätt att tillsammans göra vissa utsläpp, som totalt når upp till taket. Företagen skulle sedan ges frihet att välja reningsmetoder. De tilldelade utsläppsrätterna skulle kunna överlåtas mellan olika företag. Som vi tidigare anfört är ett sådant system bra när det gäller att minska totala utsläppsnivåer. Det är dock inte möjligt att genomföra utan att lagstiftningen ändras.
En utsläppsavgift på klor måste för att vara styrande sättas så högt att massaindustrins konkurrensförmåga troligen skulle försvagas avsevärt. En konsekvens av det kan bli att produktionen av massa ökar i våra grannländer där kraven ofta inte är så höga som i Sverige. Ett troligt resultat är att de totala utsläppen av klor i Östersjön kommer att öka i stället för att som önskvärt minska.
Miljöavgiftsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande en utsläppsavgift på en lägre nivå. Vi har tagit intryck av remisskritiken och är därför inte beredda att förorda en kloravgift enligt MIA:s förslag. Klorutsläppens nivå skulle troligen inte påverkas av avgiften utan i allt väsentligt styras av de koncessionsprövningar som görs. Folkpartiet liberalerna gör bedömningen att utsläppen i vart fall inte skulle minska snabbare än i ett koncessionssystem kombinerat med ett ambitiöst mål för utsläppsreduktioner.
Eftersom det överordnade målet är att minska klorutsläppen till oskadliga nivåer föreslår vi att regeringen skall återkomma med ett konkret mål för minskning av utsläppen, som därefter får vara styrande för de åtgärder som vidtas.
Det vore intressant att pröva möjligheterna att tillämpa ett system med överlåtbara utsläppsrätter på detta område. Metoden förenar god måluppfyllelse -- att reducera utsläppen -- med andra fördelar hos ekonomiska styrmedel. Det finns i dag inget underlag för att bedöma för- och nackdelar med denna metod tillämpad på utsläppen av klorerade organiska föroreningar. Vi menar att regeringen bör överväga också denna möjlighet.
7.2 Utsläpp från kommunala reningsverk
Utsläpp från kommunala avlopp tillför kusthaven stora mängder närsalter, bl.a. kväveföreningar. Enligt tidigare beslut måste utsläppen halveras. Tidigare ställda krav om en reducering av utsläppen med 50 procent från större reningsverk längs Sveriges kuster från norska gränsen till Stockholms skärgård upprepas i propositionen.
Utan tvekan måste många kommuner åtgärda brister i VA-nät och reningsverk. I det avseendet håller vi med regeringen. Samtidigt framstår det som helt klart att kostnader för åtgärder i reningsverk blir mycket höga. Belopp uppåt 10 miljarder kronor totalt, har nämnts. Folkpartiet liberalerna vill inte ifrågasätta att utsläppen skall halveras -- helst bör de reduceras ytterligare. Vi menar dock att det borde övervägas om kommunerna skulle tillåtas att göra andra insatser med samma effekt på de samlade kväveutsläppen men till lägre kostnader, t.ex. genom att anlägga våtmarker. I stora reningsverk, som orsakar omfattande punktutsläpp måste ändå kvävereduktion göras.
Det system vi har i åtanke innebär att en ''kvävebubbla'' skulle läggas över varje kommun. Inom bubblan kan kvävereduktionen åstadkommas på det mest kostnadseffektiva sättet. Kommunen skulle alltså få reducera kväveutsläppen där det är billigast.
Folkpartiet liberalerna skisserade ett sådant system också i partimotionen om vatten från i januari 1991. Vi menar att regeringen bör lämna förslag som gör det möjligt att i koncessionsvillkoren medge att utsläpp från reningsverk kvittas mot kvävereduktion vid åtgärder mot diffusa utsläpp.
8. Buller
Vi måste vara rädda om tystnaden, den är en viktig del av vår livskvalitet. Därför var det ett betydelsefullt beslut som riksdagen på initiativ av folkpartiet liberalerna fattade i höstas med uppdraget till regeringen att skyndsamt utarbeta en samlad aktionsplan mot buller. Propositionen tillgodoser inte detta riksdagskrav. Istället för en samlad aktionsplan väljer regeringen att fördela ett sektorsansvar för bullerfrågor, något som vi utgår från som en etablerad självklarhet. En bullerstörd människa frågar sig inte vilken sektorsmyndighet som ska ta itu med den upplevda störningen utan lider av de samlade försummelser som medför störd nattsömn, nedsatt arbetsförmåga eller svårigheter att kommunicera.
Buller är ett av de mest försummade miljöproblemen och försämrar människors hälsa, välbefinnade och arbetsförmåga. Ibland invänds, även från regeringshåll, att åtgärder mot buller är mycket kostnadskrävande. Samhällsekonomiskt är det förmodligen ännu dyrare att inte ta krafttag mot buller. Underlag för en samlad aktionsplan saknas inte, vi vill hänvisa till vår kommittémotion 1989/90:Jo716.
Där redovisades bl.a. följande åtgärdsförslag: Införande av nya bullerkrav på fordon.Skärpta bullerkrav på motorcyklar.Ett system för kontroll av fordon.Utveckling av däck, motorer och vägbeläggningar.Effektivare fartkontroll.Stimulanser för ökad användning av elbilar.Tydliga och ambitiösa krav på tysta arbetsmiljöer.Mer ambitiösa krav på ljudisolering av bostäder.Förstärkta insatser beträffande utbildning och forskning.Överförande av föreskriftsansvaret i trafikbullerfrågor från trafiksäkerhetsverket till naturvårdsverket.
Nu måste den av riksdagen beställda aktionsplanen tas fram. En permanent samordningsgrupp med representanter för berörda myndigheter måste också tillsättas i syfte att främja kostnadseffektiva, samordnade och omedelbara åtgärder mot buller. I den bör ingå bl.a. naturvårdsverket, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, trafiksäkerhetsverket, kommunikationsverken, boverket, styrelsen för teknisk utveckling, byggforskningsrådet och andra berörda forskningsråd och forskningsinstitutioner samt även arbetsmiljöfonden. Här bör också betonas sambandet mellan yttre och inre miljö, främst arbets- och bostadsmiljö.
Forskning, teknisk utveckling och utbildning om buller är av avgörande betydelse. De alltför få akustikinstitutionerna vid de tekniska högskolorna bör ges en mer framträdande roll och ökade resurser. Mest kostnadseffektivt på längre sikt är att dämpa buller redan på konstruktionsbordet, inte att i efterhand bygga om eller modifiera även om det kortsiktigt är nödvändigt. För forskning, teknisk utveckling och utbildning i första hand vid de befintliga institutionerna i Stockholm, Göteborg och Lund bör nu ställas till förfogande ett årligt anslag på 4 milj.kr.
Inom EG ställs mer omfattande krav på produktredovisning än i Sverige. I EG:s maskinsäkerhetsdirektiv ingår sålunda krav på egenskapsredovisning av bl.a. buller. En nödvändig EG- anpassning innebär här högre miljökrav än de som nu tillämpas i Sverige. Allmänt sett är det svårare men inte nödvändigtvis dyrare att göra tysta tekniska konstruktioner varför anpassningen här ställer krav på en teknikutveckling som i sin tur underlättas av att teknisk utbildning kompletteras med inslag om akustik.
Enligt propositionen s. 81--82 bedömer regeringen att den svenska trafikens miljöeffekter kommer att vara undanröjda till år 2010. Uppenbarligen har då regeringen glömt bullret, något som lätt händer om man begränsar sig till en sektor. Men hänsyn till bilarnas livslängd och nu överblickbara åtgärder mot buller är vi inte lika optimistiska. Vi anser att ytterligare insatser är nödvändiga för att reducera trafikbuller, bl.a. genom utveckling av däck och vägbeläggningar, ökad användning av elbilar och miljöanpassning av bilförarnas beteende.
Ljudisolering av bostäder är ett eftersatt område. Kraven är från 1945 och anpassade till den tidens ljudkällor och byggnadskonstruktioner. Både i befintlig bebyggelse och vid nyproduktion måste kraven istället utgå från dagens bullerkällor och livsmönster. Byggnormerna måste anpassas till högre externa störningsnivåer och lägre interna bullernivåer. En bostads akustiska kvalitet bör redovisas på samma sätt som andra självklara egenskaper. Bostadskonsumenter bör kunna välja bättre ljudisolering på samma sätt som man nu kan välja utrustningsstandard.
Många människor är handikappade av överkänslighet för buller. De måste möta samma respekt som rörelsehindrade och allergiker, bl.a. genom möjlighet till bostadsanpassningsstöd för att minska bullerstörningarna.
Vad som här har anförts om buller i bostäder bör riksdagen ge regeringen till känna.
9. Utbildning för bättre miljö
Regeringen har en hög ambition när det gäller att förstärka miljöundervisningen i grundskolan, gymnasieskola, vuxenutbildning och högskola. Ingenting sägs däremot i propositionen om förskolan, där behovet är stort av miljöinriktad fortbildning och utveckling av metoder och pedagogiska hjälpmedel. Även små barn är stora resurser i kampen för en bättre miljö. Betydelsen av pedagogiska insatser för barn visas av det mycket framgångsrika arbete som utförs av ideella organisationer, t.ex. Friluftsfrämjandet. Miljöfrågorna bör vidare ges ökat utrymme i utbildning av barnomsorgspersonal.
Särskilt angeläget är det, som framhålls av UHÄ, att förstärka miljöinslagen i teknisk, ekonomisk och administrativ utbildning samt lärarutbildning. Vi delar den uppfattningen och vill starkare än regeringen målinrikta insatser till dessa utbildningar eftersom de gör störst nytta där. Miljöfrågorna bör på ett naturligt sätt komma in i annan högskoleutbildning utan att inkräkta på de grundläggande målen för denna. Folkpartiet liberalerna vill därför att riksdagen under åttonde huvudtiteln D 5. Utbildning för tekniska yrken anvisar ett med 4 milj.kr. förhöjt anslag. Detta belopp bör av UHÄ fördelas på i första hand de tekniska högskolorna för särskilda, i verksamhetsplaner redovisade nya miljöinslag i utbildningen, vilka avspeglar de olika specialiteter som skolorna har. Som exempel på inriktning vill vi nämna avfalls- och resurssnål teknologi, bullerbekämpning och miljömätteknik. Medel som inte förbrukas för avsedda ändamål och vars användning inte redovisas i verksamhetsberättelse ska återgå. I sina verksamhetsberättelser ska högskolorna också särskilt redovisa hur miljöfrågorna i övrigt förts in i utbildningen och vilka belopp inom ordinarie budget som disponerats för detta. På detta sätt menar vi att den tekniska utbildningen och utvecklingen aktivare utnyttjas i framtidens miljövård och hushållning med naturresurser. På motsvarande sätt bör redovisning ske av hur miljöfrågorna beaktas även i övrig högskoleutbildning. Folkpartiet liberalernas syn på dessa frågor utvecklas ytterligare i en särskild kommittémotion.
Information som styrmedel i miljöpolitiken har ett nära samband med utbildning. Information är ett ofta mycket kostnadseffektivt sätt att åstadkomma snabba förändringar i attityd och beteende i miljöfrågor hos många människor. Ofta är det ideella organisationer som har tagit initiativ, t.ex. till kampanjer som Håll Naturen Ren och Handla miljövänligt. Regeringen avstår nästan helt från särskilda informationsåtgärder i sin miljöpolitik. För folkpartiet liberalerna är det naturligt att se information som ett styrmedel som kompletterar andra insatser i miljöpolitiken. För oss är det självklart att motiverade människor tar större ansvar för miljö än kommenderade människor. Vi vill därför aktualisera information i form av kampanjer för energisparande, mjukare körsätt för bilförare, minskad kemikalieanvändning och tystare livsstil. Riksdagen bör av regeringen begära förslag beträffande information och kampanjer som styrmedel i miljöpolitiken. Vi föreslår också att 3 milj.kr. utöver regeringens förslag skall anslås till ideella föreningars informationsverksamhet.
10. Återställning av miljöskadade områden
Folkpartiet liberalerna föreslog förra året att anslagen till kalkning för att åtgärda försurningsskador skulle höjas. Mot den bakgrunden tycker vi att regeringen handlar riktigt som föreslår anslagsförstärkningar inom detta mycket angelägna område. Förslaget om sanering av miljöskadade områden är också bra.
Det totala behovet av kalkning är omfattande. Det gäller både omkalkning i södra Sverige och nykalkning i Norrland. Verksamheten behöver utvecklas successivt och utvärderas kontinuerligt. Utveckling av metoder är nödvändig både för kalkning av ytvatten i Norrlands inland och för kalkning av skogsmark.
För att kunna genomföra ett ambitiösare program än förslaget i propositionen föreslår vi att ytterligare 20 milj.kr. skall anslås. Ur den ramen kan också utgå medel för åtgärder mot försurade brunnar.
Regeringen föreslår märkligt nog att naturvårdsverket skall spara 15 milj.kr. för viss forskning. De medlen används bl.a. till utvärdering och utveckling av kunskaperna om kalkningens effekter. Vi anser att det anslaget inte bör minska i ett läge när kalkningsinsatserna ökar. Anslaget bör föras upp på oförändrad nivå.
11. Varornas miljöpåverkan
Folkpartiet liberalerna anser att industrin måste ta ett större ansvar för produkters hantering från tillverkning och till avfallshantering och möjligheterna till materialåtervinning. Dessa tankegångar fördes fram i en motion till riksdagen om miljöpolitik i januari 1990. Vi finner att regeringen i stort sett delar våra åsikter. Genom att föreslå en förstärkt kemikaliekontroll och ge ökade resurser till kemikalieinspektionen tillgodoser regeringen ett annat av våra krav.
11.1 Biologiska bekämpningsmedel
Vi har tidigare föreslagit att biologiska bekämpningsmedel skall granskas bättre. De senaste åren har det blivit aktuellt att använda gentekniskt modifierade organismer som bekämpningsmedel. Det kan diskuteras om det behövs en samlad lagstiftning om gentekniskt förändrade organismer och om någon annan myndighet än kemikalieinspektionen skall vara ansvarig. Vi tycker dock att det viktigaste nu är att få en lagreglering av området. Genteknikberedningen får förutsättas överväga ytterligare åtgärder och eventuellt nödvändiga förändringar av reglerna.
11.2 Tungmetaller
Regeringen tänker sig att användningen av ett antal giftiga tungmetaller -- kvicksilver, bly, kadmium, arsenik och krom -- skall avvecklas genom frivilliga åtaganden och förbud. Vår bedömning av nödvändiga åtgärder skiljer sig från regeringens vad gäller arsenik- och kromföreningar i träskyddsmedel.
Regeringen förlitar sig på att kemikalieinspektionens skärpta föreskrifter leder till en minskad användning av de aktuella träskyddsmedlen. Först om minskningen uteblir är man beredd att överväga miljöavgifter på impregnerat virke. Folkpartiet liberalerna anser däremot att miljöavgifter kan användas direkt. Riksdagen föreslås besluta att avgifter i enlighet med miljöavgiftsutredningens förslag -- 200 kr. per kg arsenik och 100 kr. per kg krom -- bör införas.
Miljöavgiften anses ha kraftig styreffekt och ger goda incitament för de företag som impregnerar att gå över till andra träskyddsmedel. Virkespriset i konsumentledet påverkas endast marginellt.
11.3 Klorerade lösningsmedel
Här delar vi regeringens bedömning att metylenklorid, trikloretylen och perkloretylen bör förbjudas i konsumentprodukter. Vi föreslår dock att förbudet skall inträda från 1 januari 1992.
En avveckling av all användning av metylenklorid och trikloretylen senast till utgången av 1995 är väl motiverad. Perkloretylen bör beläggas med en miljöavgift vid den tidpunkt de tidigare nämnda lösningsmedlen förbjuds. Det finns ingen anledning att vänta, som regeringen föreslår. Ersättningsalternativ kommer fram snabbare om ekonomiska styrmedel används.
11.4 Nonylfenoletoxylater
Regeringen föreslår att minst 90 procent av användningen av nonylfenoletoxylater (NFE) bör ha upphört till år 2000. Enligt regeringens bedömning kan minskningen åstadkommas genom frivilliga åtaganden inom de berörda branscherna.
Det finns alternativ till NFE. Användningen av kemikalien minskar starkt i Sverige. I en rad västeuropeiska länder har användningen av NFE delvis upphört eller begränsats. Folkpartiet liberalerna anser att det går att ha en högre ambition än regeringens för avveckling av NFE också i Sverige. En miljöavgift skulle påskynda avvecklingen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en miljöavgift på NFE.
11.5 Avfall
Regeringen redovisar i propositionen det arbete som pågår för att genomföra riksdagsbeslutet om avfall våren 1990. Två principiellt intressanta nyheter presenteras. Miljöavgiftsutredningens förslag till avfallsavgifter förkastas, vilket vi hälsar med tillfredsställelse eftersom de närmast hade karaktären av skatter och inte aktiva ekonomiska styrmedel. Vi motsatte oss förslagen redan när de framlades. Regeringens fortsatta överväganden om ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet kommer vi att ta del av med stort intresse.
Av avgörande betydelse är att utveckla marknader för avsättning av källsorterat avfall. Som vi framhöll i vår miljömotion i januari bör ekonomiska styrmedel ha till syfte att styra bort miljöfarliga produkter och onödiga förpackningar från marknaden samt förhindra resursslöseri. Inte minst bör panter användas i resurshushållande syfte för att stimulera dels återanvändning, dels insamling av miljöfarliga produkter.
Vidare aviserar regeringen tilläggsdirektiv till förpackningsutredningen om ett principförslag om ett fullständigt leverantörsansvar för återvinning av förpackningar. Därmed höjer regeringen sin ambition genom att anpassa sig till utvecklingen i EG.
Sverige saknar en lagstiftning om generella krav på återvinning och begränsning av avfall. Folkpartiet liberalerna har sedan många år förordat en sådan. Den skulle kunna påskynda utvecklingen mot resurssnål teknologi, slutna system vid tillverkning, ökad samverkan mellan olika led i produktion och distribution och produktutformning som underlättar återvinning och avfallsbehandling. Riksdagen bör nu av regeringen begära förslag om en sådan återvinningslag. Beredningen av detta bör liksom det fortsatta arbetet med förpackningsfrågorna och frågan om utvecklingen av marknader för återvunna råvaror ske i en parlamentarisk utredning.
12. Trafik och miljö
Väl fungerande transportsystem har avgörande betydelse för vårt lands ekonomi, för människors frihet och för möjligheten att hålla även glesbygder befolkade. Samtidigt är trafik och transporter den kanske allvarligaste orsaken till miljöförstöring. Att miljöanpassa transportsystemen är därför en av miljöpolitikens viktigaste uppgifter. Härvid måste alla delar av systemen beaktas, vilket propositionen tydligt påvisar.
Luftföroreningar och buller är de allvarligaste miljöeffekterna av trafiken och domineras av vägtrafiken. Folkpartiet liberalerna riktar i första hand in sina förslag till ändringar i propositionen på dessa områden. Som komplement till regleringar förordar vi ökad användning av ekonomiska styrmedel, information och teknisk utveckling. Mycket stora investeringar i trafikens infrastruktur är enligt vår mening nödvändiga för att klara framtidens transporter på ett från miljösynpunkt godtagbart sätt.
I vår partimotion om infrastruktur i januari i år föreslog vi att investeringarna i det svenska järnvägsnätet under en 10-årsperiod skulle uppgå till 40 miljarder kronor. Härigenom skulle förutsättningar skapas att föra över betydande delar av långväga godstransporter och persontransporter från landsväg till järnväg. Samtidigt förordade vi väginvesteringar på 100 miljarder kronor för att förbättra miljön och framkomligheten samt slitaget på fordonen. I en kommittémotion om trafik och miljö i januari i år redovisade vi en rad andra förslag.
De äldsta personbilarna i trafiken är sämst från bl.a. luftförorenings- och bullersynpunkt. För att stimulera en utskrotning av dessa vill vi höja skrotningspremien till 4 000 kr. I första hand är det bilar äldre än 1976 års modeller som är mest angelägna eftersom dessa saknar varje form av avgasrening. Starkt förbättrad information om skrotningspremien och om hur skrotningen formellt går till skulle säkert minska antalet skrotbilar på bl.a. parkeringsplatser, tomter och jordbruksfastigheter.
För att ytterligare stimulera övergången från blyad till blyfri bensin vill vi öka den i propositionen föreslagna differentieringen i beskattning från 39 öre per liter till 50 öre, fortfarande med statsfinansiell neutralitet, dvs. statens inkomster av bensinskatt ska inte öka genom vårt förslag. Den blyfria bensinen innehåller en hög andel lättflyktiga och skadliga kolväten. Det är därför angeläget att distributionssystemet snabbt kompletteras med tankmuffar och sluten bensingasåtervinning. Petroleumbranschen bör åläggas att redovisa ett forcerat åtgärdsprogram.
Information är ett viktigt styrmedel för att få bilisterna att övergå till blyfri bensin. En slagkraftig kampanj bör därför, liksom 1985, genomföras av naturvårdsverket, bilindustrin och petroleumbranschen i syfte att informera ägare av äldre bilar om vilken bensinkvalitet de kan använda. Denna kampanj bör också starkt betona betydelsen från miljösynpunkt av att köra mjukt och hålla sig under fartgränserna. Det snabbast verkande luftvårdshjälpmedlet är -- högerfoten hos varje bilförare. Ett förhållande som ofta förbises är att den katalytiska avgasreningen ger full effekt först när katalysatorn är varm, vilket kräver några kilometers körning. Ett gott råd är därför också att om möjligt välja annat färdsätt vid kortare transporter. Från folkhälsosynpunkt är det ingen nackdel att cykla eller gå istället för att ta bilen.
Erfarenheterna av avgasskatten på inrikesflyget är goda. Såväl teknik som metoder har miljöanpassats. Det finns anledning att anta att den i år införda koldioxidskatten kommer att få motsvarande betydelse. Genom tillämpningen av ekonomiska styrmedel har första steget tagits mot att belasta flyget med de samhällsekonomiska kostnader som avgasutsläpp och buller utgör. Härigenom tvingas flyget till miljöanpassning samtidigt som en bättre konkurrensneutralitet gentemot alternativa transportsätt uppnås.
Luftfartsverket vill nu ta nästa steg och föreslår miljörelaterade landningsavgifter som innefattar även buller för både inrikes- och utrikestrafik. Miljöavgiftsutredningen har vidareutvecklat detta förslag. Regeringen anser emellertid att det behövs ytterligare utredningar inte bara av avgifter för utrikestrafiken utan även för inrikesflyget.
Folkpartiet liberalerna anser att befintligt utredningsmaterial är fullt tillräckligt för ett principbeslut i riksdagen om avgas- och bullerrelaterade landningsavgifter för både inrikes- och utrikestrafik. För inrikesflyget kan jämfört med gällande avgasskatter ännu mer styrande landningsavgifter införas snabbt och vad avser buller också ges uppgiften att finansiera nödvändiga åtgärder. För utrikestrafiken krävs, åtminstone för avgasrelaterade avgifter, ytterligare utveckling av det internationella regelverket. Ett principbeslut i riksdagen nu skulle kunna utgöra ett starkt argument i det fortsatta internationella agerandet från svensk sida.
13. Jordbruk och skogsbruk
Ett av målen med den nya livsmedelspolitiken är att slå vakt om ett varierat odlingslandskap med bevarad biologisk mångfald. I enlighet med riksdagens beslut förra våren om livsmedelspolitiken anslås i propositionen 100 milj.kr. mer än förra året till landskapsvårdande åtgärder. Det innebär en fördubbling och ytterligare påslag skall göras under de två kommande åren.
När anslaget är utbyggt kommer 200 000--300 000 ha av det öppna landskapet att kunna säkerställas. Folkpartiet liberalerna konstaterar, liksom naturvårdsverket och Svenska Naturskyddsföreningen, att detta är långt ifrån tillräckligt.
Bl.a. mot den bakgrunden föreslog vi i en kommittémotion om jordbrukspolitik i januari 1991 en parlamentarisk arbetsgrupp. Gruppen skulle ha till uppgift att föreslå hur en generell arealersättning skall utformas. Arealersättningen ger lantbrukare betalt för tjänsten att hålla landskapet öppet. Med den typen av stöd ökar förutsättningarna radikalt att bevara större delar av det öppna landskapet.
Flera åtgärder för att minska kväveläckaget föreslås i propositionen. Samtliga föreslagna åtgärder kommer att bidra till minskat läckage, men kostnadseffektiviteten är inte den bästa. Vad avser utbyggnad av lagringskapacitet för stallgödsel beräknas kostnaden till över 250 kr. per kilo kväve. De sannolikt mest kostnadseffektiva åtgärderna finns inte med. Styrning av lövskog, energiskog och energigräs till läckagekänsliga områden och anläggning av nya våtmarker i sådana områden torde vara bland de billigaste per kilo kväve. Det kan stimuleras med ett extra bidrag till sådan markanvändning inom vissa utvalda områden. Det är viktigt att hänsyn samtidigt tas till effekter på biologisk och estetisk variation samt kulturhistoriska värden.
Regeringens ställningstagande vad gäller kadmiuminnehållet i handelsgödselmedel är otillfredsställande. Regeringen vill tillsätta en utredare för att göra det som miljöavgiftsutredningen redan gjort. Kadmium är ett mycket giftigt ämne som inte har någon biologisk funktion. Målet måste vara att användningen ska upphöra. Restriktionerna för industriell användning är hårda. Årligen tillförs åkrar 6,33 ton (1985) varav 2,9 ton kommer från handelsgödselmedel, vilket motsvarar 45,8 %. Nederbörden bidrar med 36,4 %, stallgödseln med 12,6 %, avloppsslam med 4,4 och kalk med 0,8 %. Självfallet måste alla dessa flöden begränsas. Det största bidraget, som sannolikt dessutom är billigast att minska, är handelsgödselmedlen. Miljöavgiftsutredningen har visat att kostnaden att minska kadmiumtillförseln till svenska åkrar från handelsgödselmedel till en femtondel, från 3 till 0,2 ton per år är 23 milj.kr. per år. Jordbrukets kostnad skulle vara 33 milj.kr. och statens intäkt 10 milj.kr. Den här positiva effekten skulle i sin helhet infinna sig först efter några år när gödselindustrin byggt ut reningskapaciteten. Under tiden skulle det dock leda till en minskning av de medel som har de högsta halterna av kadmium per kg fosfor.
Förslag från folkpartiet liberalerna om att inrätta en särskild ersättning för frivilliga naturvårdsinsatser i skogsbruket fick ett visst genomslag i riksdagen under hösten 1990. Frågan behandlas nu av den skogspolitiska utredningen. En sådan ersättning, som liknar det ovan nämnda stödet till åtgärder i odlingslandskapet, skulle öka mööjligheterna att ge ersättning till skogsbrukare som frivilligt sparar skyddsvärd skog eller sköter den på ett mer skonsamt sätt än vad hänsynsreglerna i skogsvårdslagen kräver. För det ändamålet föreslår vi att 30 milj.kr. anslås kommande budgetår.
14. Anslagsfrågor
Folkpartiet liberalerna har under en följd av år förespråkat en högre ambition än regeringen vad gäller de ekonomiska resurser som satsas på miljövård. Framför allt har regeringens förslag till anslag för naturvården varit helt otillräckliga.
Särskilt allvarligt är att så begränsade resurser har ställts till förfogande för bildande av nya naturreservat. På många andra områden kan och måste man spara genom att effektivisera. I det här fallet går inte det. Om en orörd skog som hotas av avverkning skall kunna bevaras måste ägaren få ersättning. Det är de pengarna som regeringen nu sparar på.
Vi vill i detta sammanhang också erinra om att regeringens satsning på infrastrukturåtgärder för det närmaste decenniet enligt vår bedömning inte är tillräcklig. I vår partimotion om trafikens infrastruktur förespråkar vi en investeringsram för järnvägen på 40 miljarder kronor -- vilket är 10 miljarder kronor mer än regeringen. En sådan ambitionshöjning skulle ha avsevärd betydelse för miljön. En högre ram för infrastrukturinvesteringar kan enligt vår mening finansieras genom försäljning av statliga företag.
Folkpartiet liberalerna föreslår att sammanlagt 200 milj.kr. satsas på miljöförbättrande åtgärder utöver regeringens förslag:
För naturvårdande insatser:Ytterligare 60 milj.kr. för bildande av nya naturreservat.30 milj.kr. till en ny ersättning för frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket -- ett ''skogsbrukets NOLA-bidrag''.Ytterligare 20 milj.kr. till länsstyrelsernas miljövårdsenheter för deras arbete med naturvårdande insatser. Yrkandet framfördes i vår naturvårdsmotion.8 milj.kr. ytterligare för vård av naturreservat som är ett mycket eftersatt område i dag.4 milj.kr. ytterligare för vård av hotade arter.5 milj.kr. för forskning i naturvårdsbiologi.
För åtgärder mot buller och radon:4 milj.kr. för utbildning och forskning i fråga om buller.Ytterligare 20 milj.kr. för insatser mot radonproblemen i bostäder. Yrkandet framfördes i vår radonmotion.
Därutöver föreslås för övriga ändamål:20 milj.kr. ytterligare för kalkning av ytvatten och åtgärder i försurade brunnar.15 milj.kr. ytterligare till naturvårdsverket för utvärdering och utveckling av kalkning av skogsmark och ytvatten.3 milj.kr. till de ideella miljövårdsorganisationerna.7 milj.kr. för kulturmiljöändamål inom landskapsvården.4 milj.kr. ytterligare för miljöutbildning vid de tekniska högskolorna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en liberal miljöpolitik,
2. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av de åtgärder som behövs och konsekvenser av dessa för att utsläppen av kväveoxider till luft skall minska med 50 % mellan åren 1980 och 1998,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidareutveckling av användandet av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöskyddskommitténs fortsatta arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklande av miljökvalitetsnormer som styrmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om transformation av internationella konventioner i svensk lagstiftning,
[att riksdagen, med ändring i regeringens förslag, beslutar införa en särskild lag om miljökonsekvensbedömningar i enlighet med vad som anförts i motionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar, 1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på miljökonsekvensbedömningar vid politiska beslut,1]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljövårdens organisation,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett konkret mål för minskning av klorutsläpp från massaindustrin och att målet därefter får vara styrande för de åtgärder som vidtas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överväga ett system med överlåtbara utsläppsrätter för klorerade organiska föreningar,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör att kväveutsläpp från avloppsreningsverk kan kvittas mot åtgärder som minskar diffusa kväveutsläpp,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för en samlad aktionsplan mot buller,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om buller i bostäder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöinsatser i barnomsorgen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare miljöinslag i undervisningen vid de tekniska högskolorna,2]
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om användning av information och kampanjer som styrmedel i miljöpolitiken,
15. att riksdagen beslutar om införande av miljöavgift på träskyddsmedel enligt miljöavgiftsutredningens förslag,
16. att riksdagen beslutar om förbud mot metylenklorid, trikloretylen och perkloretylen i konsumentprodukter från den 1 januari 1992,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om miljöavgift på perkloretylen,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om miljöavgift på nonylfenoletoxylater,
19. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om en återvinningslag och andra förpacknings- och avfallsfrågor,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principbeslut om miljörelaterade landningsavgifter för inrikes- och utrikesflyg,3]
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en höjning av bilskrotningspremien till 4 000 kr.,
[att riksdagen beslutar om en i förhållande till propositionens förslag ökad differentiering av bensinskatten till 50 öre mellan blyad och oblyad bensin,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en informationskampanj om miljöanpassad biltrafik,3]
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadseffektiv kvävereduktion i jordbruket,
22. att riksdagen beslutar införa miljöavgift på kadmium i handelsgödsel i enlighet med miljöavgiftsutredningens förslag,
[att riksdagen till Utbildning för tekniska yrken för budgetåret 1991/92 anvisar 4 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 1 456 587 000 kr.,2]
[att riksdagen för budgetåret 1991/92 till forskning, teknisk utveckling och utbildning om buller anslår 4 milj.kr. i enlighet med vad i motionen anförts,2]
23. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 60 milj.kr. utöver regeringens förslag för bildande av naturreservat -- mark för naturvård,
24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. till Statens naturvårdsverk för utvärdering och utveckling av skogskalkning,
25. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 20 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit till kalkning av sjöar,
26. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 30 milj.kr. för ett bidrag till frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket,
27. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 8 milj.kr. utöver regeringens förslag för vård av naturreservat,
28. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 4 milj.kr. utöver regeringens förslag för vård av hotade arter,
29. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 5 milj.kr. för naturvårdsbiologisk forskning,
30. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 3 milj.kr. till de ideella miljöorganisationerna,
31. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 7 milj.kr. för kulturmiljöändamål inom landskapsvården i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 11 mars 1991 Bengt Westerberg (fp) Birgit Friggebo (fp) Kerstin Ekman (fp) Jan-Erik Wikström (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Charlotte Branting (fp) Christer Eirefelt (fp) Sigge Godin (fp) Elver Jonsson (fp) Lars Leijonborg (fp) Ingela Mårtensson (fp) Daniel Tarschys (fp) Anne Wibble (fp) Sören Norrby (fp) 1 1990/91:Bo32 2 1990/91:Ub88 3 1990/91:T77 4 1990/91:Sk55