med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö

Motion 1990/91:Jo97 av Rolf L Nilson m.fl. (v)

Industrin och miljön

Ett genomgående drag i propositionen ''En god
livsmiljö'' är de återkommande begreppen ''bästa
tillgängliga teknik'' och ''ekonomiskt rimliga alternativ''.
Det känns som om det här vore opåverkbara storheter,
vilket inte alls är fallet. Vi har i vår nyligen presenterade
näringspolitiska proposition visat möjligheterna som svensk
industri har att bli ledande på miljöteknikområdet och på
slutna processer där miljön värnas.

Framtidsfrågorna när det gäller miljön måste handla om
kamp mot resursslöseri och alternativ som är förnyelsebara.
Detta gäller all mänsklig verksamhet, således även
industriell. Vid utvecklandet av nya produkter måste som
en självklar del frågan om hur mycket och vilka råvaror som
ingår och vilka material som används finnas med. Råvaru-
och materialbalanser måste upprättas och en livscykel- och
kvittblivningsspecifikation måste göras. Allt måste mynna
ut i miljökonsekvensanalyser och
miljökonsekvensbeskrivningar av de varor man vill
producera.

Ledstjärnan måste vara att genom samhällsutveckling,
ekonomi och forskning inlemma industrisamhället i ett
fungerande ekologiskt system.

Så gott som all produktion är idag linjär, vilket betyder
att råmaterial omvandlas till produkter som sedan blir
avfall. En ytterst liten del recirkuleras. Exempelvis går
endast en procent av världens plastproduktion till
återvinning. Industrins miljöinvesteringar har fördubblats
mellan 1985 och 1988. Men det betyder ändå att endast 6
procent av investeringarna är miljöinvesteringar.
Fortfarande är utsläppen från industrin ett problem, om än
inte lika stort som tidigare. Mycket positivt har hänt. Men
det är nu viktigt att gå vidare.

Kraven på att nå ner till belastningsgränserna i naturen
måste skärpas. Utsläppen av giftiga metaller och persistenta
organiska föreningar måste bli så låga att miljöeffekten är
noll. Utsläppen av naturligt förekommande ämnen skall
bara tillåtas upp till den belastningsgräns som olika
ekosystem kan tåla. På sikt måste vi acceptera
driftsnedläggningar av verksamhet som inte har den
långsiktiga överlevnadsmöjligheten och som inte klarar
miljökraven.

Vi föreslår att en del av medlen från miljöavgifterna
fonderas för att skapa nya arbetstillfällen som ersätter de
som fallit bort i företag som inte klarar ovanstående krav.

Uppstädandets epok är över

Nu måste industrin i ökad utsträckning satsa på
förebyggande verksamhet på miljöområdet. Hela
kretsloppet måste beaktas vid planering och genomsyra all
produktion. När man gör en teknikförändring är det viktigt
att försöka se konsekvenserna. Det gäller naturligtvis de
tekniska och ekonomiska konsekvenserna, men även de
medicinska, biologiska och sociala konsekvenserna. Varje
nytt investeringsbeslut måste betyda att man gör en
långtgående utredning av den miljöpåverkan som sker.

När nya produkter introduceras på marknaden skall
miljökonsekvenserna ha utretts. Företaget skall också vara
klar över de eventuella skyddsåtgärder som behövs. Man
skall också följa upp sin produkt och förebygga
miljöproblem i produktionen och på marknaden. Företaget
skall även ställa krav på sina underleverantörer att de lever
upp till det miljöprogram företaget har. Ett samarbete
mellan myndigheter, miljöorganisationer, fack och industri
måste till eftersom oftast de verkliga experterna på
produkterna och tillverkningsprocessens miljöfarlighet
finns hos det tillverkande företaget.

Hela denna övervakande process måste kompletteras
med externa miljörevisorer som kan ge information till
konsumenter, aktieägare, försäkringsbolag, kreditgivare
och allmänhet om hur det står till med miljön i företaget.
Interna miljörevisorer blir allt vanligare, speciellt bland de
större företagen. Dessa kan fungera i den interna ledningen
tillsammans med andra ansvariga inom juridik, finans,
produktion mm, men det räcker inte. En bra start på
verksamheten med externa miljörevisorer kan vara att
börja med de koncessionspliktiga företagen.

Koldioxidskatten

I samband med skattereformen infördes en
koldioxidskatt. Den tas ut på bränslen som vid förbränning
tillför fossilt bundet kol till kretsloppet mellan atmosfären
och biomassan. Skatten har lagts på kol, fotogen,
motorbrännolja, eldningsolja, naturgas, gasol och bensin.
Någon skatt tas däremot inte ut på biobränslen, avfall, torv,
metanol och etanol.

Koldioxidskatten skall motsvara 25 öre per kg utsläppt
koldioxid. De årliga utsläppen kan för närvarande beräknas
till ca 60 miljoner ton. Skattens införande borde då -- enligt
enkel matematik -- resultera i en förstärkning av
statsinkomsterna med 15 miljarder kr. Så har emellertid inte
blivit fallet. Orsaken är att en mängd olika typer av utsläpp
undantagits från beskattning samtidigt som övriga
energiskatter reducerats. Koldioxidskattens införande
beräknas därför ge ett nettotillskott till statskassan på
enbart 3 miljarder kr.

En betydande del av koldioxidutsläppen kommer från
industrin. Här har emellertid en rad nedsättningar och
avdrag medgetts. Industrin betalar i nuläget i stort sett
ingen koldioxidskatt. Samtidigt har man gynnats av att
övriga energiskatter reducerats. Koldioxidskattens
införande har därför paradoxalt nog inneburit en
sammantagen sänkning av energiskatterna för de industrier
som står för de verkligt stora utsläppen av miljöfarliga
ämnen.

Vänsterpartiet anser, liksom regeringen, att det är
väsentligt att den svenska industrins konkurrenskraft kan
hävdas. Införandet av nya miljöavgifter och miljöskatter
måste vägas mot effekterna på sysselsättningen. Detta är
speciellt viktigt i ett läge då konjunkturen viker och
sysselsättningen hotas.

Vänsterpartiet kan emellertid inte ställa upp på den
defensiva miljöpolitik som regeringen företräder. Att
införandet av en koldioxidskatt leder till en sammantagen
reducering av energiskatterna för de delar av industrin som
står för de största koldioxidutsläppen kan knappast ses som
en konsekvent miljöpolitik.

Vänsterpartiet föreslår att en koldioxidskatt om 5 öre
per kg utsläppt koldioxid införs för de delar av industrin där
tidigare nedsättningar och avdrag i koldioxidskatten
tillämpats.

Sanering efter näringslivet

Tyvärr återstår fortfarande en del uppstädande efter
industriell verksamhet. På en mängd platser i landet finns
förorenade markområden och förorenade bottensediment.
För att inte tala om de mängder av gamla avfallsupplag som
finns i varje tätort i Sverige. Metallutlakningen inom
Dalälvsområdet, som också drabbar Östersjön, är bara ett
skrämmande exempel. Detta avfall kommer från
gruvverksamhet i Falun och Garpenberg och rör sig om ca
15 milj. ton avfall, lagrat under 100-tals år.

Naturvårdsverket begär 150 milj.kr. till ett långsiktigt
åtgärdsprogram för åren 1991/92--1993/94. Regeringen är
beredd att anslå 25 milj.kr. för 1991/92. Vi föreslår ett
anslag för budgetåret 1991/92 på 50 milj.kr som del i ett
femårsprogram för sanering och återställande av
miljöskadade områden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av auktoriserade externa miljörevisorer enligt
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar införa en koldioxidskatt för
industrin om 5 öre per kg utsläppt koldioxid från den 1
januari 1993 enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen till sanering av miljöskadade områden för
budgetåret 1991/92 anvisar 25 000 000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit eller således 50 000 000 kr. enligt
vad som anförts i motionen.

Stockholm den 11 mars 1991

Rolf L Nilson (v)

Lars Bäckström (v)

Annika Åhnberg (v)

Bengt Hurtig (v)